En rejäl skvätt Brandy

Jag har under de senaste åren ägnat mycket energi åt att klaga på att R&B-musiken håller på att dö ut. Jag har tvingats konstatera att jag låter som en bitter gubbe, en sådan som med ett hårt grepp om Gang Starr-vinylerna klagar på att hiphopen numera är för »kommersiell«.

Jag har använt uttrycket »äkta R&B« helt utan att skämmas.

Giftermålet mellan R&B och dansmusik är helt enkelt inte min grej. Jag saknar balladerna, midtempo-svulstigheten och R&B-låtar som man kan dansa till. Jag saknar riktig R&B.

Många gånger har jag varit nära att ge upp hoppet. Gång på gång har jag hittat mer eller mindre kända R&B-artister på internet och gång på gång har jag tvingats konstatera att de aldrig kommer att slå, trots fantastisk musik.

Häromdagen började jag att kolla på reality-serien R&B Divas där Faith Evans samlar R&B-kvinnor för att spela in en välgörenhetsskiva. Tillsammans med Monifah, Nicci Gilbert, Keke Wyatt och Syleena Johnson konstaterar Faith att R&B-musik inte längre säljer som den brukade och inte heller längre spelas på radion.

Krisen syns kanske bäst när det gäller Syleena Johnson. Ett relativt stort namn som har släppt extremt uppskattade album, som var med om att ge Kanye West en av hans första stora hits och som har jobbat med R. Kelly. Idag är Syleena Johnson tvärpank och kämpar på med ett mindre bolag i ryggen.

Det går inte så bra nu helt enkelt.

Varje gång jag har beklagat mig över sakernas tillstånd de senaste typ fem åren har jag också försökt övertyga både andra och mig själv om att det så småningom kommer att vända. Under den senaste tiden har många artister vurmat lite extra för 90-talet; kanske är det en längtan tillbaka till den moderna R&B-musikens guldålder? Kanske ser vi nu början på vändningen?

Brandys nya album Two Eleven pekar åtminstone i den riktningen. Efter att ha skjutits upp i närmare ett år är det här, med en titel hämtad från Brandys födelsedag, den 11 februari.

Det är också samma dag som Brandys stora mentor och förebild Whitney Houston lämnade jordelivet.

Inför min första genomlyssning av Two Eleven var jag skeptisk. Första singeln »Put it down«, gästad av den snart Sverigeaktuella kvinnomisshandlaren Chris Brown, föll mig inte alls i smaken. Jag hade också hört »No such thing as too late« som visserligen är en jättefin ballad, men budskapet om att man ska vänta med sex och inte ligga med vem som helst (»When you really love somebody you can wait«) provocerade mig.

Förlåt, men det finns inget värre än präktig R&B.

Jag har en speciell relation till Brandy. Hennes karriär innehåller så många klassiker. »Afrodisiac«, »Top of the world«, »I wanna be down« och »The boy is mine«. Men framförallt har jag mer eller mindre vuxit upp framför Moesha, tv-serien från 90-talet där Brandy spelade huvudrollen.

http://www.youtube.com/watch?v=5XBaxMgbFzo

Mitt tioåriga jag sjöng titelmelodin varje dag, skrattade åt Moeshas lillebrorsa Myles och var oerhört förälskad i Q, Moeshas första pojkvän som spelades av Fredro Starr. Jag älskar Brandy.

Men min långa relation till henne gör att jag också har höga krav och förväntningar. Ändå tar det inte många låtar in i Two Eleven innan Brandy helt har vunnit över mig. Det är ett av de bästa R&B-album som jag hört på väldigt länge.

Ljudbilden är klassisk men modern. Skivan kretsar genomgående runt midtempo-strecket, och helt ärligt, riktigt fin R&B i midtempo är bland det bästa som jag vet.

För produktionerna står stora namn som Bangladesh, Jim Jonsin, Rico Love, Sean Garrett och Mike Will Made It. Mike Will glänser lite extra och visar verkligen att han inte bara kan producera alla raplåtar som du älskat det senaste året, han tycks också vara en jävel på att slänga ihop slow jams.

http://www.youtube.com/watch?v=Zk3WhDSDMcs

Brandys röst låter fantastisk, hon håller sig till de lägre registren och hennes dova stämma förmedlar lika mycket känsla oavsett om hon tar i som fan eller viskar fram texterna. Brandy kanske inte har det största röstregistret, men hon utnyttjar hela tiden sin rösts kvaliteter fullt ut.

Att börja som barnstjärna är alltid svårt. Särskilt övergången från barnstjärna till vuxenstjärna tycks vara knepig. Det kändes länge som att Brandy satt fångad i sitt förflutna som en helylle R&B-barnstjärna.

Präktigheten satt kvar, hon var en good girl, och när hon gjorde bittra sånger om hur värdelösa män är kändes det som att hon inte riktigt var bekväm i den rollen.

Sakta men säkert har Brandy vuxit in i rollen som vuxenstjärna, och på Two Eleven sjunger hon med en sådan självklarhet att jag nästan glömt att hon en gång i tiden var Moesha.

Two Eleven är ett fantastiskt album på många sätt. Ändå har jag svårt att tänka mig att det kommer bli några superhits. Men på ett sätt gör det inget, som album är det underbart, sammanhållet, modernt, smart och känslosamt.

Det är modern riktig R&B daterad till 2012, och det är svinbra.