Boog Brown: Genom hiphopens glasvägg

För ett par veckor sedan surfade jag, min vana trogen, runt bland förbeställningslistorna hos några onlinebutiker för hiphopvinyl. Av en slump såg jag att Apollo Brown och Boog Brown ska släppa en brun LP med titeln “Brown study” i mars. Apollo Brown känner jag sedan tidigare som en kompetent, stundtals glimrande producent, bland annat från hans solomaterial och från gruppen The Left. Namnet Boog Brown var bekant från en kort men snygg insats på J-Lives singel “The way that I rhyme”. Men inte mycket mer än så.

Jag blev nyfiken och lyssnade på hela albumet. Jag gillade vad jag hörde och albumet blev mitt dagliga soundtrack i hörlurarna under ett par veckors tid. Först efter ett tag gick det upp för mig att det bara är vinylversionen som släpps i år. CD:n och den digitala versionen av albumet har tydligen funnits ända sedan 2010. Det har till och med kommit en andra CD, med remixade versioner av låtarna. Trots detta hade jag knappt hört ett ljud om det här projektet.

Beatsen är tillverkade och utvalda med fingertoppskänsla. Boog Brown passar på att excellera i tung skrytrap över energiskt stökiga beats. Över de mer monotona och hörlursanpassade produktionerna väver hon intrikat lyrik och berättelser som kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet. Konsten att anpassa rim och beats till varandra på detta sätt tycks ibland ha gått förlorad.

Efter att ha lyssnat på en mängd skivor där samtliga beats blåser på i 180 med pukor och trumpeter alternativt gungar fram neosoulslött på gränsen till avmätt, är det glädjande med ett album där man har tänkt dynamiskt. Där man vid urvalet av beats och författandet av texter skapat atmosfärer och möjligheter för lyssnaren att urskilja och förälska sig i enskilda låtar.

Det ger också Boog Brown förutsättningar att använda sig av en bred palett av teman, känslolägen och uttryckssätt. Om Apollo Browns beats har det redan sagts mycket. Därför skriver jag i stället om själva rappen. Det vore nämligen svårt att använda dessa beats till att skapa en dålig platta. Däremot finns det hundratals habila MC:s som är helt oförmögna att göra låtar av dem på det sätt som Boog Brown gör.

Hon försöker inte haka på några rådande trender eller tugga sönder buzz words eller slang. Här finns ingen uppenbar selling point för vare sig Billboard eller hippa bloggar. Ingenting som ursäktar, slätar över eller förflyttar fokus från beatsen och rappen. Här finns bara texterna, musiken och konstverket.

Boog Brown är en seriös, intelligent och litterärt begåvad MC som skapar allt från finstämd kärlekslyrik till explosiva filmiska berättelser, bara med hjälp av sin röst, sitt flow och sina texter.”Brown study” är inte ett album man greppar fullt ut efter första eller andra lyssningen.

Det är inte en skiva allvarliga vita män slår på när de kopplar av från heltidsjobbet som indieanalytiker och vill stänga av hjärnan och supa och skaka rumpa.
Här får du jobba lite för belöningen. Den kommer inte i ett hårt slag utan snarare som stilla växande insikter och formuleringar som stannar kvar.

Om musikkritikers ständiga uppdelning av musik i vit, intellektuell och känslomässigt finstämd respektive svart hedonistisk bruksmusik som helst ska osa av bourbon och bordeller, finns mycket att säga. Det är dock ett ämne för en annan artikel. Här räcker det att konstatera att denna runda skiva inte passar i det fyrkantiga hål vissa kritiker avsatt för ”rap”.

Boog Brown kliver i stället rakt in i en mer renodlad hiphopvärld där beats och rim är konstformer och levande traditioner snarare än verktyg för att skapa jinglar, refränger och hits. Men i denna värld är könsrollerna minst lika cementerade som inom gangstarap och vissa delar av klubbrap.

Genrens manliga MC:s lägger kanske pliktskyldigt in en låt ”for the ladies” (de som bara anses kunna ta till sig låtar med refränger, kärlekstexter och starka R&B-inslag) men skapar huvudsakligen textfokuserade, hårda och monotona små paket – underförstått menade för manliga öron. På grund av dessa strukturer har också kvinnliga röster alltid haft svårt att höras i renodlad hiphop.

Du ser numera sällan MC Lyte på folks listor över top 10 MC:s, Heather B verkar vara helt okänd för de som inte köpte “Takin’ mine” när den kom och få verkar ens ha hört talas om Rah Diggas senaste album.

Det finns trots allt nischer för kvinnliga rappare idag. Nicki Minaj och de otaliga kvinnliga bloggrapparna behöver inte oroa sig för brist på uppmärksamhet. Många begåvade kvinnliga MC:s gör också, precis som många män, förr eller senare eftergifter för att bli kommersiellt gångbara. Men heter du Rakim, Jeru The Damaja eller Lord Finesse ligger tanken om att klä av dig och dansa för att bli ett större namn långt borta.

Då talar dina ord och din språkmelodi för sig själva. Det är till denna kompromisslösa tradition av klassisk hiphop Boog Brown ansluter sig. Det är denna glasvägg hon går rakt igenom. Hon är inte en ”kvinnlig MC” utan i första hand ”en MC”.

Hon rappar om att rappa, hon rappar om förhållanden och sex, hon refererar till vapen och Timberlandstövlar och hon rappar ibland om just ingenting, i syfte att framhäva ordlekar och ett mer ”språkmaterialistiskt” uttryckssätt. Men hon berättar även historier med svärta och tyngd.

Avslutningen på första versen i “Blink” där en bedragen flickvän får besked om HIV-smitta av läkaren och går direkt hem och skjuter huvudpersonen, den otrogne pojkvännen, i huvudet är en dramatisk triumf som knappt skådats sen Biggies tid.

På andra håll dissar hon homofober och sexister utan att överge estetiska och litterära hänsyn eller förfalla till någon typ av akademisk agendarap. Hennes närvaro på mikrofonen, musikalitet och mångsidighet gör också att “Brown study” håller för fler lyssningar än många album av skickliga, men ack så enkelspåriga MC:s.

Ofta säger man att det behövs fler kvinnliga rappare. Jag är inte rätt person att uttala mig om huruvida världen behöver ännu en Lil’ Kim eller Nicki Minaj. Däremot behöver det instängda grabblogement där hiphop med samplingar, virtuosa rim och rap-på-liv-och-död bor vädras ut rejält. Därför är det mycket välkommet när en MC som Boog Brown öppnar ett fönster på vid gavel och låter sitt flow svepa in.

Utan uttalad feministisk agenda blir hon en feministisk kraft bara genom att briljera inom revir som med några få undantag (Jean Grae, Rah Digga, Apani) har känts inpinkade av pojkar och män sedan Lytes och Latifahs storhetstid.

Att så lite skrivits om detta album sedan 2010 är ur den synvinkeln tyvärr inte så ofattbart som det först kan tyckas, utan fullkomligt logiskt. Men alla som tar sig tid och ork att jobba bortom klichéerna bara lite, lite grann och upptäcka detta suveräna hiphopalbum för vad det är blir rikligt belönade.