article-image

Kapitel arton: Take no heroes

Svensk indie 1999-2009 Artonde kapitlet ur Billy Rimgards ”3:25,290 – En subjektiv berättelse om svensk indie 1999-2009" handlar om anglofilin inom svensk popmusik och hur den avtar under 2000-talet.

När jag sensommaren 2002 skickar över Mp3:an med The Radio Depts ”Against the tide” till min vän som varit nere med Slowdive och allt när det begav sig så svarar han: ”Lyssna på de riktiga banden istället.” För protokollet ska väl nämnas att han byter åsikt till Malmö-gruppens fördel ganska fort. Jag klandrar honom inte för reaktionen.

Utgångspunkten för den första lyssningen på ett svenskt band är länge ”vilken utländsk grupp är förlagan?”. Den är inte klädsam och kanske kan den tillskrivas lata skribenter som gärna vill ha en uppenbar referens att klämma in i en recension på fyrahundra tecken. Men inställningen är samtidigt oundviklig för allt som oftast finns ju den där utländska förlagan, den där husguden vars doft aldrig försvinner ur kläderna.

I mitten av 90-taletär det extra tydligt. Varenda framgångsrikt koncept från England ska återanvändas av ett svenskt band som är okej men som aldrig blir lika bra. Jag minns en spelning med ett band som heter Honeysuckle på Studion vid Sankt Eriksplan i Stockholm. De låter precis som Portishead. Jag menar inte att de är inspirerade av de dystra trip-hoparna från Bristol som etsade ljuden på vinylskivor innan de samplade dem för att få rätta känslan.

Nej, de låter verkligen precis som Portishead. Fast med magin bortplockad – de etsade ju inte ljuden på vinyl innan de samplade. Den huvudsakliga anledningen till att jag kommer ihåg konserten på Studion och fortfarande har bandnamnet på tungan är att en av medhörningshögtalarna under spelningen börjar ryka illavarslande för att sedan helt fatta eld. Sådant är ju alltid coolt, musikalisk kopia eller inte.

Jag hade kunnat nämna Pulp-kopiorna eller Underworld-kopiorna lika gärna, men dem har jag glömt. Det andra konkreta exemplet på mitt påstående är ett band som spelar på en liten torgfestival i Sigtuna sommaren 1998. De har en blond liten tjej på sång, en skallig, krallig kille som rappar lite och två stekare på synt.

Nej, det är inte Aqua, men de är samma sak. Alla låtar har olika teman och i det som verkar vara deras hit hoppar de runt på scenen i någon slags egyptisk dans och ropar ”Tutankhamon, Tutankhamon”.

Som sagt, de var Aqua helt enkelt. Men jag vill inte lägga för stor vikt vid dem som referens eftersom de inte tillhör majoriteten av band, de som stirrar blint på England, de som tar weekends för att hänga i Camden Town och komma tillbaka med skivor och kläder som inte finns att få tag på i Sverige. Som alla gör, inte bara banden.

Stockholm är en satellitstad till London och börjar någon göra drum’n’bass där så öppnar en drum’n’bassklubb här. Att anglofilin som genomsyrar klubbvärlden och tidningen Pop går igenom i hur svenska band låter är inte konstigt, för är det ett håll som Sverige alltid blickar mot så är det England. Punkvågen plockas hit fort. New romanticbanden följer efter. Fram till att hiphop och r’n'b får det stora
genombrottet i slutet av 90-talet så är England riktmärket. Man ska låta som där.

Något som blir uppenbart om man synar åren mellan 2000-2006 ur ett svenskt popperspektiv är hur lite av detta arv som lever kvar. Där vi på 90-talet går till Lollipop-festivalen i beppehatt och Black Grape-tröja med Lamb i freestylen är vi tio år senare oss själva. Svensk pop har släppt London som naturlig referenspunkt och skapat sig en egen identitet, en identitet vars grundfundament inte är att man ska låta så likt sin anglosaxiska förebild som möjligt.

Det börjar dyka upp nya, spännande uttryck som inte finns någon annanstans, allt medan England står kvar och gräver djupare i samma grop det stått i sedan Bernard Butler var med i Suede. Från den eran som kallas britpop är det ett övervintrat, urvattnat arv som lever kvar med Franz Ferdinand-rock och Coldplay-ballader som gäller, kryddat med stor Ministry of Sound-dansmusik från namn som är aktiva redan 1989.

Plötsligt har den svenska indiepopen tagit täten när det gäller innovation och uttryck medan våra naturliga förebilder kört fast i ett nostalgiskt träsk.

Låt mig göra en jämförelse. Den är orättvis och skev. Den klarar inte av att stå modell för en vetenskaplig komparativ analys. Men den säger ändå så mycket. Låt oss titta på några namn från Glastonbury-festivalen 1998 jämfört med 2009, samt några från Emmabodafestivalen 1997 (som då är indiehimlen i Sverige) jämfört med Popaganda 2006 (som blir det ett decennium senare).

GLASTONBURY 1998
Primal Scream
Lightning Seeds
Blur
Pulp
Chemical Brothers
The Prodigy
Robbie Williams
Embrace
Nick Cave & The Bad Seeds
Ian Brown
Portishead

GLASTONBURY 2009
Franz Ferdinand
Stereo MCs
Blur
Jarvis Cocker
Dreadzone
The Prodigy
Layo and Bushwacka
Bloc Party
Nick Cave & The Bad Seeds
Doves
Lamb

EMMABODAFESTIVALEN 1997
Fidget
Eggstone
Honey Is Cool
Sideshow Bob
This Perfect Day
Tambureens
Fireside
Brent Spanner Arty Banner
Mazarine Street
Dipper

POPAGANDA 2006
Flow Flux Clan
Cat5
Lo-Fi-Fnk
Otur
Nicolas Makelberge
The Embassy
Hello Saferide
Frida Hyvönen
The Concretes
Unarmed Enemies

En tydlig bild framträder. Det är egentligen samma artister som uppträder på Glastonbury. Om inte bokstavligen så i alla fall i själ och ande. Notera att Lamb, DreadZone och Layo & Bushwacka spelar på den engelska gigantofestivalen 2009, band som jag inte ens visste fanns kvar. 1998 är Ian Brown där som kämpande soloartist efter att bandet försvunnit medan Pulp är superheta. 2009 är Jarvis Cocker där som den ensamma överlevaren medan Franz Ferdinand är det nutida hoppet.

Den egna historian blir ett ok som tvingar till likriktning snarare än innovation. Mellan Emmaboda 1997 och Popaganda 2006 är likheterna inte många. De finns knappast alls. Mazarine Street har ingenting med Cat5 att göra. Tambureens går inte ens med skruvstäd att para ihop med Unarmed Enemies. Fidget och Nicolas Makelberge finns inte i samma universum.

Slänger man in lite andra svenska album från 2000-talet i mixen så blir det än mer uppenbart. Differnets ”Come on and bring back the brjokén sounds of yore”. The Knifes ”Deep cuts”, Testbild!:s ”The double life of Testbild!”, Frankes ”Optimismens hån”, Fint Tillsammans ”En världsomsegling”, The Fields ”From here we go sublime”, Midaircondos ”Shopping for images”… Vi tar en egen väg. Samtidigt som Oasis släpper sitt fjärde album tackar vi för oss och lägger om kursen.

Många av de svenska popbanden på 2000-talet skulle inte finnas om de inte blickat drömmande mot de brittiska öarna under sina tonår. Men istället för att låta sig slukas av det så förfinar och förädlar de intrycken tills bara det bästa finns kvar. Resten tar de från andra håll. Och från sina egna hjärtan.

Resultatet blir musik som inte fastnat med ena foten i en självklar referens och som är fri från de associationer deras influenser blivit tyngda av om de hade varit uppenbara. Det kanske enskilt största med svensk popmusik från 2000-talet är att den inte görs någon annanstans än just här. ”Take no heroes, only inspiration”, som The Tough Alliance själva säger.