Foto: Camilla Cherry

Foto: Camilla Cherry

Kumba lever sin dröm

Intervju »Eftersom jag varit med om väldigt mörka år i mitt liv så ville jag få ut singeln och sedan släpper jag det«. Kumba M'bye har levererat en av årets bästa och mest hårdslående singlar. Henrik Svensson ringde upp henne med en anteckningsbok full av frågor.

Jay-Z har sagt att det tog honom drygt 27 år att skapa debutskivan Reasonable Doubt och att de efterföljande albumen gjordes på ett år eller mindre. Det är lätt att förstå hans resonemang. På Reasonable Doubt pressade han in hela sitt liv och sade allt han någonsin velat uttrycka med en avväpnande ärlighet.

Verserna var som vägda på guldvåg men ändå flera nyanser rikare än vad de flesta av Jiggas konkurrenter lyckats formulera dittills under sina karriärer.

I år har Kumba M’bye upprepat den bedriften, med den enda skillnaden att hon lyckats göra på en singel vad Jay-Z gjorde på ett helt album. Låten »I staden« brinner från första till sista sekund när Kumba skriver sin livshistoria mellan varje rad av smärta och triumf.

Singeln är, bland mycket annat, Kumbas elegi över uppväxten i Landskrona. En stad där hon begravt vänner, bevittnat skottlossningar på nära håll och sett svarta pengar byta händer. När Kumba rappar att »kvinnojouren var de första som fråga hur jag mår« träffar den mig med pardonlös kraft.

Men det är också berättelsen om en resa från förtvivlan till lycka. Till tillvaron i Stockholm där hon i dag tillhör en av hiphop-Sveriges mest uppmärksammade stjärnskott med ett införskaffat skivkontrakt som bevis.

När vi nu börjar summera år 2014 är det lätt att se hur Kumba M’bye gjort en av årets främsta svenska singlar, kanske också den allra bästa.

När man lyssnar på din singel så känns det som du sprängt in hela ditt liv där.
– Det har du rätt i (skratt). Jag funderade över hur mycket jag ville utelämna av mig själv. Det var väldigt svårt. Men det kändes som att jag fick ur allting jag ville säga och att den här låten blev lite som en dagbok för mig. Eftersom jag varit med om väldigt mörka år i mitt liv så kände jag »nu ska jag få ut det här och sedan släpper jag det«. Men jag gjorde också låten för att andra ska kunna lyssna, ta till sig och känna igen sig i den.

Så man kan se  »I staden« som ett bokslut över den tiden i ditt liv?
– Ja, det kan man faktiskt göra. Jag nämner i låten att »tänk om världen kunde bli ljusare som mitt liv« och med det menar jag att jag är en mycket mer lycklig människa som har lämnat allt det där dåliga bakom mig och verkligen börjat om på en ny kula.

Hur var det att växa upp i Landskrona?
– Jag bodde visserligen i Rosengård fram till dess att jag gick andra året på lågstadiet men jag säger att jag är från Landskrona för att jag är uppväxt och bott flest år där. Men alltså, Landskrona har alltid varit stökigt, folk har gjort lite som de vill. Att växa upp där har varit på både gott och ont. Man har sina vänner där och jag trivdes i området Pilängen där jag är uppväxt. Men så var det mycket dåliga saker som hände också, mina vänner blev skjutna, det var mycket grupperingar och så.

Apropå Landskrona – var det där du började rappa?
– Nej, det har alltid funnits musik runt mig i alla år. Jag har haft vänner som själva varit artister så jag har hängt mycket i studios under min uppväxt. Under början av 2000-talet skrev jag mycket texter på engelska men då visste jag liksom inte hur man skriver en vers eller refräng. Jag hade ingen aning utan klottrade bara på ett A4-papper (skratt). Fast jag lärde mig efterhand. Men det var inte så att jag släppte några låtar. Jag var med och rappade lite på en tjejs skiva som hon gjorde på engelska.

Tror du faktumet att du kommer från en lite mindre stad påverkat dig artistiskt?
– Både ja och nej. Oavsett var man bor så går man väl igenom liknande problem men… Landskrona känns lite bortglömd. Det har hänt mycket saker där som gjort att jag till exempel kunnat skriva om dem i staden. Svår fråga faktiskt.

Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?
– Det var just för att börja på en ny kula. För att lämna den negativa tiden bakom mig och utvecklas som människa. Och så kände jag att det fanns inte så mycket jobbmässigt i Landskrona heller.

Det senaste året har det snurrat allt fortare kring Kumba. Förra sommaren befann hon sig på en strand i Stockholm och rappade när artisten Stor råkade promenera förbi. Han gillade det han hörde och bjöd in Kumba till bröderna Salazars legendariska Redline Records för en audition.

»I staden« är det första släppet på Redlines nya underetikett Poca Luz Recordings, ett bolag som Kumba delar tillsammans med stallkamraten Gee Dixon som nu även är signad där.

– Jag har alltid velat hålla på med musik och har alltid velat rappa men jag har aldrig riktigt trott på mig själv tidigare. Jag har aldrig trott att jag klarade av det eller att musiken skulle låta bra. Anledningen till att jag började skriva på svenska var att det kom flera kvinnliga artister som Linda (Pira) och Lilla Namo som släppte grymma grejer. Då kände jag att »va fan, jag testar!«.

Det har verkligen gått jättesnabbt för dig?
– Ja, gud ja. Sedan fick jag frågan om att vara med på »Knäpper mina fingrar«-remixen och kort därefter gjorde jag mitt första framträdande på En kärleksattack på svensk hiphop. Och sedan var det Dramaten och hyllningskonserten till Latin Kings. Det var liksom bara stora scener första gången man stod i rampljuset (skratt). Jag försökte hålla mig på den nivån med de andra artisterna jag uppträdde med. Det har varit riktigt galet. Samtidigt som det varit väldigt tufft är jag jättetacksam för chansen jag fått.

Så du sporras av den konkurrensen?
– Sedan »Knäpper mina fingrar« kom ut är det klart att man blir jämförd och så men jag personligen känner ingen konkurrens överhuvudtaget. Jag tycker att de artister som finns i dag redan skiljer sig åt jättemycket. Till och med de skånska rapparna gör det. Jag och Jaqe låter helt olika till exempel. Så nej, jag tänker inte så mycket på det här med konkurrens. Jag bara kör på. Allting är fortfarande så nytt för mig så jag koncentrerar mig bara på att bli bättre och utvecklas.

Vad har »Knäpper mina fingrar«-remixen betytt för dig nu i efterhand?
– Gud den har betytt jättemycket. Jag är så tacksam att jag fick förfrågan att vara med på den faktiskt. Jag hade inte stått här i dag eller fått den uppmärksamheten om det inte vore för den. Så är det bara.

Med sin debutsingel har Kumba tagit alla löften som hennes medverkan på»Knäpper mina fingrar« gav och tagit ytterligare ett par kliv framåt. Singeln skakar liv i den gamla sanningen om musiken som oöverträffad konstform, att den på två-tre minuter klarar av att åstadkomma vad en film, bok eller teaterpjäs gör på lika många timmar.

»I staden« är ett lysande konststycke av flera anledningar. Dels för att Kumbas text påminner om en modern Nina Simone. Dels för att hon knyter ihop ett liv och en kamp till en redan nu klassisk hiphopsingel, men framför allt för att Kumba rappar på den finaste skånskan härom 2010-talet.

Är det lättare att leka med språket på skånska?
– Jag har tänkt på det där, jag har ändå bott i Stockholm i åtta år men har kämpat med att ha kvar min skånska. Jag kan nog inte ens svara på den frågan för jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att rappa på stockholmska, göteborgska eller någon annan dialekt. Men jag personligen älskar skånsk rap. Det är så himla naturligt.

Arbetar du med något nytt material för tillfället?
– Ja, jag håller på och jobbar med en ny låt. Vi ska åka iväg och spela in nu på fredag (läs i dag). Och sedan kommer jag att jobba på en EP. Jag har ju precis börjat så jag är nog mer hungrig nu än vad jag varit innan (skratt). Jag testar mig fram mycket nu.

Vet du ungefär hur du vill att din EP ska låta i dagsläget?
– Det känns som att jag har en klar bild framför mig. Jag har knappt några låtar än, men när jag samlat på mig lite får jag se vad jag får ihop. Jag vill göra en väldigt speciell ep. Men jag kan inte säga mer just nu.

Vad har du för drömmar?
– Det är väl att göra otroligt, otroligt bra låtar som folk verkligen älskar. Jag skulle till exempel vilja åka till Gambia och spela in en video där. Men stora drömmar… alltså just nu så lever jag min dröm! Att jag ens är signad är helt overkligt faktiskt.