Refused are (fortfarande) fucking dead

Jag minns 1993 års krigsrubriker i lokalpressen: ”Skivbolaget kunde inte längre vägra Refused”. Ty det här var på den tiden då kontrakt och fysiska album var något eftersträvansvärt, och belönades med lika attraktiv trycksvärta på tidningspapper. Alla vi som följt gruppen sedan första demokassetten jublade, även om jag är säker på att jag muttrade något korkat om att de var sellouts.

Dock skulle det dröja ytterligare fem år innan Andres Lokko och resten av den svenska popintelligentian slutade vägra Refused. Året var 1998, bandet splittrades och skickade ut det kanske mest oavslappnade avskedet i rockhistorien. Under rubriken ”Refused are fucking dead” staplades Baudrillard ovanpå Foucault ovanpå uppmaningar att bränna museum ovanpå klasskrig ovanpå dyra och heliga löften att aldrig, aldrig mer spela tillsammans igen.

Och – viktigast av allt –de uppmanade världens alla rockjournalister att ta sig i röven, och krävde att samtliga promobilder på gruppen skulle förintas.

När detta nådde tidningen Bibels fax gick redaktionen i spinn. Ty detta var på den tiden då faxade ”kommunikéer” med skyhöga pretentioner signalerade att det rörde sig om viktig rockmusik, och inte bara vanlig rockmusik. ”Stoppa pressarna”, skrek Andres Lokko, ”ge mig Dennis Lyxzén eller ge mig döden!”

Problemet var att tidningen aldrig skrivit en rad om Refused. ”The shape of punk to come” hade inte ens ansetts värdig en recension i Bibel före det att medlemmarna slog fast att de endast ville blicka framåt, utan att ”torteras av den resa längs minnenas allé som inkompetenta journalister har att erbjuda”. Deppigt.

Nåväl. Det var då och nu är nu och Andres Lokko får en andra chans på Lyxzén-bollen. Ty detta är den tid då återföreningscheckarna skrivs med minst sju siffror och hipsterfestivalerna står på kö för att sätta fyra snubbar från Umeå högst upp på affischerna.

Förra veckans mer jordnära kommuniké om att Refused startat upp igen fick såssiala medier att explodera av eufori. Gammelmedia skrev balanserade saker om att gruppen inte gör det för att de vill, utan för att samtiden och dess stundande egokalyps mer eller mindre kräver det. Rimligt.

Alla som väntat i 14 år jublar. Själv är jag säker på att jag muttrar något korkat om sellouts.