Foto: Sarah Bennett

Foto: Sarah Bennett

Bolt Thrower: Alltid infanteri!

Artikel Christoffer Röstlund Jonsson läser en intervju som han gör 2005 med Bolt Throwers gitarrist Gavin Ward. Och minns ett citat som placerar bandets krigsmetal i ett arbetarklassperspektiv.

2005 intervjuar jag Bolt Throwers gitarrist Gavin Ward. Den brittiska urtidsgruppen är aktuell med ”Those once loyal”, deras första livstecken i skivform på fyra år. Den har ännu inte, det vill säga 2012, fått en uppföljare. Bandets tempo är makligt, oberoendet skottsäkert, viljan att aldrig släppa ifrån sig något ovärdigt är orubblig.

När jag läser min artikel i dag slås jag av hur medioker den är. Precis som skivtiteln handlar texten mycket om lojalitet – till musiken, bandet, den slappa livsstilen, integriteten. Lojalitet till att aldrig utvecklas musikaliskt annat än i vissa svaga skiftningar i produktionens jordskorpa. Ward säger själv i intervjun att han har problem att höra skillnad på sitt eget material.

”Kamratskap, ära, lojalitet” – ja, där finns många onaniformuleringar från ett subkulturellt pojkrum som stagnerat. Eller ur en hurtigare ”Mein kampf”. Inte fel, med andra ord. Bara så självklart och söndertröskat när man pratar om Bolt Thrower.

Det jag kommer ihåg mest från intervjun är allt jag inte använde, det som nu endast lever i mitt minne då jag aldrig sparar varken inspelningar eller transkriberingar. Som Wards avsky för musikindustrin och den kommersiella samtiden. Ointresset för allt annat än militärhistoria och Bolt Thrower, att röka gräs, dricka te och inkassera socialbidrag från staten.

Och hatet mot rockjournalister, som är en symbol för makten.

Ward berättar hur de på en pressträff för föregående släpp försett den samlade journalistkåren med huvor, fört ut dem i skogen i en lastbil och låtit skenavrätta dem. Som ett litet skämt, bara sådär.

Dock är det citat som biter sig fast som starkast från en brevkorrespondents vi har efter själva intervjun. Jag skriver och frågar följande:

”Om du fick välja vilket krig i världshistorien och vilken rang inom vilken vapengren från vilken nation som helst, vad skulle du välja att strida som?”

Jag pausar för att förklara för de oinsatta: Bolt Thrower har under sin 26 åriga existens inte släppt ifrån sig en endaste textrad som inte handlar om mänsklighetens besinningslösa lust att utplåna sig själv genom organiserade, väpnade konflikter.

Allt handlar om krig.

Det är MÖP:arnas MÖP-band, utan att någonsin hänfalla åt Sabaton-esqt gråtmilt flaggviftande. Ja, givet: askan som besjungs är ärorik. Men döden är oundviklig och syftet meningslöst. Patriotism av någon sort existerar inte.

Det är krassa, känslolösa konstateranden som ”This solemn image/Constructed with resolution/A monument/To war’s terminal conclusion” (”Cenotaph”, 1991). Eller ”Orders/Unquestionable/All rank and file expendable/The frozen dawn emerges” (”At first light”, 2005).

Bolt Thrower är gruppen som döper en låt efter världens första stridsvagn (”Tank (Mk. 1)”, 1994). Och har en annan där de metodiskt räknar upp alla dokumenterade väpnade konflikter under mänsklighetens historia (”Through the ages”, 1992). Det tar ändå bara 3.45 minuter.

Ja, ni förstår. Krig.

Paus över.

Jag minns inte vilket krig Gavin Ward sa att han allra helst hade kämpat i. Men jag minns hans rang och vapengren:

”Menig. Och alltid infanteri. Alltid, alltid infanteri.”

Längst ned, på botten. Kanonmat. De överflödiga, förbrukningsvaran.

Jag kan inte tänka mig ett mer passande och enklare sätt att placera Bolt Throwers musik i än ett jävligt och rått arbetarklassperspektiv.

Ingen susar omkring och glassar i luften som någon ”Top Gun”-hunk. Inga liggisar i var hamn. Bara skyttegravar, söndertrasade innanmäten i lera och ett fuck off till makten. Rakt uppåt med hierarkins stegpinnar som avsändare. De vet att befälen avfärdar deras existens som ovärdiga och meningslösa – så varför bry sig om något annat än den egna sfären?

Infanteriattityden går igen i det verkliga livet hos Bolt Thrower – dessa crustiga före detta husockupanter som flyger under radarn som den extrema metalvärldens svar på ”12 fördömda män”.

Första gången jag ser dem live är på en festival djupt nere i det forna Östtyskland 1997. Arrangören kräver att alla akter ska kränga sina t-shirts i de officiella försäljningsstånden för samma styckepris i tyska mark. Bolt Thrower finner priset orimligt. De vägrar och slänger ut sina t-shirts gratis från scenen samtidigt som de kallar arrangören för profitgrisande ”wankers”.

Andra gången är 2006 på Münchenbryggeriet i Stockholm. Bandet säljer sina hemtryckta t-shirts för 100 kronor och decibelmätaren står på 128. En av Sveriges ledande kulturjournalister får tinnitus och jag leviterar av lycka när låten ”World eater” rullas ut och förtär folkmassan.

All denna genuint underjordiska rebellanda – som på ett avigt sätt känns otroligt anti-mod och helt fel för TMA:s vanliga PMA – gör att jag till fullo accepterar att bandet med största sannolikhet aldrig mer kommer att släppa musik.

Bolt Thrower har gått ut och sagt att ”Those once loyal” är det bästa de någonsin har gjort och hur de än försöker, lyckas de inte överträffa den. Låtar skrivs. Låtar kasseras. De är inte nöjda. Och hellre än att släppa något de inte kan stå för så skiter de i allt och stannar hemma, röker fet, dricker te och går på socialbidrag.

Hur mycket jag än älskar Bolt Thrower så accepterar jag det beslutet och önskar att fler artister är så klarsynta. Hellre än att göra fansen besvikna med mediokert material väljer de att göra dem besvikna genom att dra ur proppen när risken för det mediokra kanske – kanske! – hägrar vid horisonten. Konceptet tas ända in i bunkern och stannar där, för gott, precis som Hitler.

Jag har en vän som har en teori om att mer än tre album från en extrem artist, vilken som helst, är helt överflödigt att äga. Där går gränsen. Jag håller inte med men har ännu inte kunnat motbevisa honom. Därför sörjer jag inte Bolt Throwers beslut att sluta skriva.

Alla deras låtar är ändå likadana. Och alla handlar om krig.