Nya vägar in i musiken

Att beskriva är en konst. Det handlar om den svåra balansen mellan att fånga en essens, vara rättvis och sanningsenlig och samtidigt låta en egen röst ta form. I de mest lyckade fallen sker en nästan magisk överförelse när den sinnliga upplevelsen omvandlas till språk. Bilder, dofter, smaker och ljud förvandlas till ord och tecken. Förnimmelser blir allmängods. Det är samtidigt en process präglad av problem.

Överföringen mellan bild och text är ett typiskt exempel. Men översättningen av musik till text utgör ett minst lika problematiskt förhållande som ofta blir uppenbart i dagens musikkritik. Att beskriva hur någonting låter tycks alltid svårare än att skildra instinktiva reaktioner eller emotionella tillstånd inför en låt eller ett album.

Det är en slags Proustiansk förbannelse där associationer och känslor alltid tycks värderas högre än att gestalta en sanning. Att helt och hållet beskriva ljud eller musik är samtidigt en omöjlighet. Alla försök resulterar oftast i platta och tekniska beskrivningar som ändå bara fångar en bråkdel av det som faktiskt hörs. Hur hittar vi i så fall nya vägar in i musiken? Hur kan vi beskriva musikens mest komplexa beståndsdelar utan att reducera?

Arvet från Proust vilar också över Jennifer Egans hyllade roman “A Visit From the Goon Squad”. I tretton historier med olika förgreningar till skivbolaget Sow’s Ear breder ett berättande med fokus på det förlorade ut sig. Allt är passerat. Alla karaktärer befinner sig i ett slags gränsland av melankolisk förlust – det föder också en oroligt “inaktuell” hållning gentemot musiken.

Skeden och händelseförlopp tar form.  Genom boken löper en känsla av att allt är på samma gång förlorat och aldrig vunnet. I grunden är det helt berättat utifrån gestaltning. Känsloutsvävningar undvaras till förmån för effekter och motreaktioner. Det gäller också hur  Egan beskriver musiken.

Jennifer Egan skildrar en urartat våldsam och disharmonisk konsert, eller hur en låt spelas på en splittrad och drogflippad fest, genom väl avvägda beskrivningar. Alla känslor som finns är osäkra. Det enda som är säkert är vad musiken gör med en tjej som deppar ihop i en soffa eller hur luften blir syrefattig när en publik kastar glas på en scen:

”Every few seconds another drink strikes Scotty’s face. Finally he just plays with his eyes shut, and I wonder if he’s seeing the scar spots. Alice is trying to tackle the garbage throwers now, and suddenly people are slam-dancing hard, the kind of dancing that’s basically fighting.”

Egans skrivande befinner sig där musiken får en konsekvens: hur någonting låter speglas i reaktioner och effekter från publik, på atmosfär.
Det är en beskrivande form liknande den som syns i Björks ”Biophilia”-projekt. Här handlar det istället om konkreta visuella utsvävningar i form av appar där ett album blir ett eget universum och en låt blir en egen galax. David Attenborough ger en kort introduktion och ritar upp linjerna för hur Björks musik blir en portal.

”Sound harnessed by human beings delivered with generosity and emotion is what we call music. Just as we use music to express parts of us that would otherwise be hidden so too can we use technology to make visible much of nature’s invisible world. In Biophilia you will experience how the three come together: nature, music, technology.”

I “Biophilia” blir musiken ett relä mellan teknologi och värld. ”Biophilia” är ett verk där musiken vecklar ut sig mot den värld den vill skildra. Varje låt får en unik dimension som beskriver, avbildar och samtidigt berättar.

Björks projekt är också mer av ett experiment där musikens beskrivande gränser prövas och tänjs. Det är en plats som anspelar på estetik från dataspelens värld. På så sätt leds publiken in i en slags interaktiv kontext där former och landskap speglar musikens innehåll.

Gestaltning är en sorgligt förbisedd eller bortglömd aspekt i förståelsen av musik. Den präglar litteraturen i desto större utsträckning. När Jennifer Egan jagar försvunnen tid för att förstå sina människor är det genom att gestalta förlopp och beskriva sin värld som hon anar konturen av det som finns innanför. När Björk bygger upp och konstruerar sitt ”Biophilia” understryker hon en ny visuell förståelse av musiken.

Det är ett synsätt som kräver nya perspektiv. Som skriker efter nya beskrivningar av musiken och inte bara dess känsloverkningar. Vi beskriver för att förstå. För att hitta och känna en musikens kärna eller essens. Det är en konst att skapa världar. Låt oss inte försaka det hantverk som är att förstå och avbilda dem.