M83: Barnet i Anthony Gonzalez

“He also talked about a deeper bond with the product – nostalgia. It’s delicate, but potent. ”

I TV-serien ”Mad Men” finns en både hyllad och omsusad scen där antihjälten Don Draper pitchar en reklamkampanj till Kodaks nya diabildsprojektor. Genom att visa familjefoton på sin fru och sina barn målar Draper upp en vision där bilderna blir mer än fångade minnen – de blir en väg in i det förlorade och de blir framförallt motiv av nostalgi. Det är även en scen som förkroppsligar nostalgins natur, som ringar in hur förhållandet till något förlorat ofta är lika romantiskt som smärtsamt.

När Anthony Gonzalez baserade sitt förra M83-album, ”Saturdays = Youth” på minnesbilder från ett 80-tal av high school-filmer och new wave-estetik var det en handling av nostalgiskt återupptäckande. På nya skivan ”Hurry Up, We’re Dreaming” tycks ett sådant förhållningssätt gå igen med musik i spåren av vemodig 80-talspop och låttitlar som refererar till filmstjärnor.

Det är ett minst sagt storslaget album som i flera avseenden samlar musik från hela Gonzalez verksamma karriär. Så varför gavs återigen 80-talet en så särskild plats? Hur ser M83s förhållande till nostalgi ut? Och vad är så lockande med att hänge sig åt det storslagna? Från ett hotellrum i Amsterdam svarar Gonzalez med en tudelad röst, ena delen kvar i sin franska barndom och andra delen i ett framtidens USA. En röst mellan det gamla och det nya.

– Jag älskar 80-talets utmärkande sound. Det låter så rent, så ljust och blir därför så kraftfullt. Jag har alltid tyckt att de bästa poplåtarna någonsin gjordes under det decenniet. Under min uppväxt dränktes jag av sådan musik, det blev mitt allt och har därmed även fått en enorm påverkan på min musik. Det känns även som en helt ny era där massor av band och artister experimenterade och utforskade ny teknologi och nya verktyg för att skapa musik, nästan som en period av improvisation.

– Det är såklart helt och hållet nostalgiskt. Jag har en melankolisk och nostalgisk inställning till det förflutna, jag kan inte hjälpa det. Det är en så stor del av mig att det även måste vara en del av min musik.

Det är med en energisk, nästan fnissande, ton Anthony Gonzalez berättar om sitt förhållande till 80-talet. Han tycks nästan helt och hållet befriad från eventuella smärtor från det förflutna. Som om de förträngts till förmån för skaparglädje och livlighet och nu helt eliminerats av musikens inneboende kraft.

– Det nostalgiska är inte alls smärtsamt för mig. Det handlar nog snarare om att minnas min ungdom och barndom. För mig är alla sådana minnen fyllda av glada undertoner, det har alltid inspirerat mig och gett mig viljan att fortsätta nytt liv. Det förflutna är liksom det som gör mig glad, det är en väldigt positiv känsla.

På omslaget till sina två senaste album har M83 valt motiv som symboliserar ungdom. ”Saturdays = Youth” illustrerades med ett antal unga människor bärandes sin identitet på utsidan, i sina kläder, sitt smink och genom sin skiftande hållning. På ”Hurry Up, We’re Dreaming” syns två barn i ett rum av mjukisdjur och leksaker. Ett av skivans spår, ”Raconte-Moi Une Histoire”, byggs upp runt ett litet barn som beskriver historien om en magisk groda. ”If you find it, and if you touch it. Your world can change forever”, berättar barnet och ringar på så vis in ett hos Anthony Gonzalez sorglöst, kravlöst och okomplicerat förhållande till det förflutna.

Det angränsar till det naivistiska och sätter en ton där det romantiska alltid har företräde. Ibland på bekostnad av eftertänksamhet och intellekt. Musiken blir ett rent uttryck för hjärtat snarare än för hjärnan.

– Som liten drömmer du konstant, så mycket att du nästan lever i en sorts fantasivärld. När jag var liten var min fantasi den största delen av mig. Jag brydde mig aldrig vad som hände, allt jag ville var att leka, att föreställa mig och utforska min egen värld. Som vuxen attraheras jag av den oskuldsfulla delen av drömmande. Ju äldre jag blir desto mer känner jag mig sammankopplad med min barndom. Det är en mycket konstig känsla. Jag har flyttat från Frankrike, från min familj, till en ny plats och en ny kultur. Jag tror att jag känt mig väldigt ensam och att jag därför återvänt till tiden då jag växte upp på ett lika psykologiskt som emotionellt plan. Mina minnen har hållit mig stabil.

Innan ”Hurry Up, We’re Dreaming” släpptes lades en teaser ut på youtube. I snabba klipp passerar bilder och sekvenser på tavlor, flygplan över elledningar, himlavalv, solnedgångar vid havet, närbilder på blommor och gamla syntar. På ett vitt ark med texten ”references” syns tre dramatiska foton med naturmotiv – landskapsporträtt i starka och emotionella färger. Tillsammans utgör alltsammans ett slags underlag till albumet. En samling referenser som blir en väg in till Gonzalez skapande och sökande efter det storslagna.

– Jag tycker om att titta på gamla filmer, att läsa serietidningar, att titta på stora målningar och träffa intressanta människor. Det var känslan av allt det där jag ville fånga med nya skivan. Jag spelade därför in flera låtar i öknen i Kalifornien. Jag åkte runt med min bil och mina syntar som för att söka efter det episka i naturen. De landskap jag mötte var lika känslosamma som inspirerande.

I början av året pratade Gonzalez om hur den kommande skivan skulle bli ”very, very, very epic”. Det är en träffande beskrivning som även öppnar upp för en problematik när det enorma riskerar att övergå till det osmakliga. ”Hurry Up, We’re Dreaming” går ständigt den balansgången och verkar ibland nästan kollapsa under sin egen vikt.

– Jag har alltid älskat stor och ambitiös musik och mitt skapande har onekligen kanaliserat mina influenser på ett sätt som lyft fram det ambitiösa. Jag lyssnar på rock, pop och klassisk musik men vilken genre jag än utforskar så dras jag förr eller senare till det känslofyllda eller det episka. När jag gör musik har det blivit en naturlig del att försöka införliva allt det jag känner i mötet med annan musik. Jag blir nästan besatt av att ha massvis med lager av ljud, av storhet. Det får mig att må bra. Om det djupa eller massiva inte finns där känner jag mig nästan misslyckad. Som att det varken känns eller låter som jag.

– Man måste dock alltid undvika att bli för övertydlig, att överrösta lyssnarens egna tankar. Jag försöker alltid att mixa lågmälda och tystare segment med det storslagna. Det episka kan bara fungera om det omges av frid. Det är bara i anslutning till sinneslugn och harmoni det verkligt känslosamma i det episka kan förverkligas.

Anthony Gonzalez röst fylls av ett vemodigt allvar när han pratar om hur han skapar musik, nästan som om han delar med sig av sina innersta hemligheter. Det märks att han investerat mycket av sig själv i sin musik. Att han trots sin sorglöshet har ett romantiskt men likväl praktiskt förhållande till det nostalgiska – ”delicate but potent”. Och kanske linkar förhållandet mellan Gonzalez och M83:s musik Don Drapers karusell? Hur den antar formen av en tidsmaskin och låter skaparen resa genom tiden som ett barn. Bak och fram och runt och hem igen.

Till en plats Anthony Gonzalez vet att han älskar. Det är därför hans musik blir så kraftfull – för att den är livsglädje som uppstår ur det förflutna, en reaktion i hjärtat långt kraftfullare än minnet självt.

– Jag fyllde 30 år när jag började arbeta med ”Hurry Up, We’re Dreaming” och jag ville skapa något stort och minnesvärt, något som visade vem jag är idag. Jag började arbeta med mina gamla syntar igen, nästan som för att utforska och hylla och på nytt lyfta fram mitt ursprung. Det kändes som att jag skapade ett retrospektiv över all min tidigare musik. Samtidigt har jag varit rädd för att skapandet ska bli monotont. Ibland kan musik nästan bli något vardagligt, något tråkigt. Under tiden jag gjorde skivan lärde jag mig att skjuta sådana känslor åt sidan och istället fokusera på det som gör mig emotionell. Det gör skapandet fängslande, att känna hur man uttrycker sig själv genom musik.

– Det är verkligen första gången jag haft en sådan känsla av upptäckande. Det är precis så man känner som barn, första gången man rör en synt.