Från Ohio till Halmstad

* Martin Burström: Musiker född 1977. Debuterade med Kalla kriget EP där han på Springsteen-översättningen »Halmstad« besjöng sin hemstad. Bor nu på Lidingö utanför Stockholm. Drömmer om politiskt kurage. Alla bilder är tagna av Martin Burström.

Youngstown ligger i delstaten Ohio, USA. Staden utgör platsen för en av Bruce Springsteens mest askfärgade betraktelser.

Springsteens inspelning, med samma namn som staden, berättar historien om ett gruvsamhälles uppgång och fall. Från upptäckten av järnmalmen i början av 1800-talet till den ekonomiska nedgången under sjuttiotalet.

»Youngstown« är en text som ställer industrin och jakten på pengarna till svars för samhällets nedmontering. Men Springsteen boxas inte. Hans knytnävar har förlorat kraften.

Det är en återhållen och kolsvart bild över livet i en raserad gruvstad. En gång gjorde jag dig rik, sjunger Springsteen. Så rik att du har råd att glömma mitt namn. Orden gnolas fram.

Well my daddy come on the Ohio works, when he come home from World War Two. Now the yard’s just scrap and rubble. He said »them big boys did what Hitler couldn’t do«.

Halmstad, vid floden Nissans mynning i Laholmsbukten, industrialiserades precis som Youngstown under 1800-talet. Men där slutar likheterna.

Förvisso drabbades staden under trettiotalet av en serie upplopp mellan hamnarbetare och arbetsgivare, som en följd av den eskalerande arbetslösheten och dåliga arbetsförhållanden. Hamnarbetarna hade begärt en löneökning med femton öre, men arbetsgivarna valde istället att sänka lönen och att sätta in strejkbrytare som ersättning för det strejkande manskapet.

Upploppen kom att kallas för Brädgårdskravallerna.

I ett försök att återställa ordningen försökte borgmästaren Ernst Fogelklou att läsa upp upprorslagen. Svaret ska enligt historieskrivningen inte ha låtit vänta på sig: »Vi skiter i både dig och konungen!«.

Men idag är Halmstad en levande stad med högskola och ekonomi. Ändå har Halmstadssonen Martin Burström försvenskat Springsteens rasande rader till ett stampande synthtåg.

»Youngstown« har i hans händer förvandlats till en fyra minuter och tjugosex sekunder lång betraktelse över Halmstad, där kulturen är död, där havet har färgats brunt och där doften över husen inte är doften av frisk havsluft.

Istället luktar det instängt från stadens bryggeri.

I Springsteens original riktar sångaren sig till en Sweet Jenny. I Martin Burströms version riktar sig sången till Carin Göring. Nazisten Hermann Görings fru.

Det är en låt som står i direkt motsatsförhållande till den soldränkta popmusik som Halmstad genom åren har förknippats med. Gyllene tider är mycket långt borta. I Martin Burströms sång har rutten tång dränkt hela Tylösand.

– Men det är väl lika bra att jag börjar med att säga att jag tycker om Halmstad, säger Martin Burström. Jag känner mig hemma där. Jag talar fortfarande om att åka hem till Halmstad fast jag inte bott där sedan 1998. Västkusten är över huvud taget hjärtskärande vacker, med sina solnedgångar över havsbandet och långa vindpinade stränder.

– Men som alla småstäder – så kallade sommarstäder i synnerhet – är Halmstad också förljuget på något sätt. Det är något i mentaliteten. Man lever för sex eller sju sommarveckor och visar upp sin bästa sida för semesterfirare på besök. Men sedan kommer det fula evighetslånga vinterhalvåret, med allt vad det innebär av iskalla vindar, blöt kyla och kulturskymning.

Som ung i staden fanns det ingenting att göra alls under vinterhalvåret, berättar Martin. Den sista bussen gick hem halv tio.

– Det var inte så konstigt egentligen. Ingenting var ju ändå öppet.

Idag bor han inte kvar. Och när saknaden efter Halmstad faller på saknar han andra saker än själva staden. Som sin gamla spelkonsol, en Amiga 500. Det finns en återhållen sorg i Martin Burströms berättelse om Halmstad. Så har han också alltid varit melankolisk över tiden som har flytt.

– Det är ett sjukligt personlighetsdrag. Dessutom göder det sig själv hela tiden. Med åren har man ju bara ännu mer att grotta ner sig i. En barndomsvän har berättat om hur han kom hem till mig en förmiddag. Det var kanske i sjuan eller åttan. Det var högsommar i början av juli och vi hade inget som måste göras. Ingen skola, inget sommarjobb, ingenting. Men tydligen satt jag trots det på mitt rum med ansiktet i händerna och med panik i blicken.

– Jag hade insett att en månad av sommarlovet redan gått och vi inte hade gjort något värdefullt av all tid som vi hade fått. Nu var det bara sex veckor kvar. Jag var otröstlig. Jag saknade frihetskänslan från första veckan på sommarlovet.

Men funkar nostalgi då?
– Nej, aldrig. Samtidigt som man längtar bort, framåt mot något annat och bättre, längtar man tillbaka till när man var yngre, lyckligare och älskade mer. Att jag i dag längtar tillbaka till ett sommarlov då jag faktiskt satt och längtade tillbaka till tiden innan sommarlovet är ju direkt destruktivt. Till slut blir det så många lager av nostalgiskt skimmer bakade ovanpå varandra att man kan gå vilse.

Alla texterna på Martin Burströms debut Kalla Kriget EP omfamnar melankolin. I ett av spåren, »För varje år är du lite mera död«, kryper döden närmare för varje år. Inte bara som en avlägsen framtid utan som någon som redan har bitit tag i kroppen.

Måtten är tagna. Nu syr döden kostymen i det tysta, för att parafrasera Tomas Tranströmer.

– Den låten handlar mycket om förlorade chanser tror jag. Om förhoppningar som grusas. Stressen över att tiden håller på att rinna iväg är ständigt närvarande i ett samhälle där allt mer fokus flyttas från kollektivet till individen. Jag vet inte riktigt vad alternativet skulle vara, men någonting är ju uppenbarligen sjukt med hur vi lever idag.

– Med risk för att låta konservativ så tror jag inte på den så kallade valfrihet som vi har blivit påtvingade de senaste tjugo åren. Jag är övertygad om att de flesta känner sig mer stressade än frigjorda när de sitter där och bara »okej, den här teleoperatören har två öre billigare minuttaxa men arton färre fria sms i månaden«.

Martin Burström funderar på om den raspiga melankolin i själva verket är hans sanna tillstånd. Det är vad som kommer fram när han väljer att uttrycka sig så rakt och så ärligt som han bara kan.

– Vilket känns sådär. Jag brukar betrakta mig själv som en relativt lycklig och accepterande person. Men också mina låtar är nostalgiska. De låter precis som de sånger som jag gillade när jag var barn och tonåring. Det är någonting med den bitterljuva svärtan som alltid har tilltalat mig. Eller rent bildligt för den delen, allting blir ju snyggare i svartvitt och grovt korn.

Här kommer »Youngstown« in. Också Springsteens uppgörelse med ett cyniskt-ekonomiskt samhälle dryper av en längtan tillbaka. Bort. Från början var tanken aldrig att göra om låten på svenska. Martin tyckte bara att det skulle vara intressant att göra en elektronisk inspelning av en så akustisk låt som Springsteen.

– Men någonstans föddes idén att föra över historien om Youngstown till min hemstad Halmstad och då vore det bara löjligt att inte göra det på svenska. Jag visste att någonting behövde sägas om den staden. Men jag visste inte hur. Jag visste bara att det behövdes en annan bild än Gyllene Tiders.

Hur skulle den röda tråden i en svensk version av »Youngstown« ritas upp? Martin visste att han ville behålla själva formen i Springsteens originaltext: den kronologiska tidslinjen och att Springsteen sjunger till »my sweet Jenny«.

Men det var först när han snubblade över historien om Hermann Görings sommar i Halmstad som han hittade sin egen Jenny.

– Han hade träffat sin blivande fru Carin i Stockholm, men eftersom hon redan var gift flydde de storstan och gömde sig i ett gammalt torp nere vid stranden i Frösakull. Det kändes först helt sjukt att en av tredje rikets värsta förbrytare hade haft det lite gött mitt bland kulisserna till mina barndomsminnen. Varför hade jag aldrig hört talas om det här förut? Folk måste ju ha vetat om det? Senare, när jag hade hunnit tänka ett varv till, kändes det helt logiskt. De bruna arven hade bara färgats om till djupblått.

Hur menar du?
– Jag hävdar att vi som var unga där och då, på den sidan av Halmstad i början på nittiotalet, hade en jävligt obehaglig syn på andra människor. Nu menar jag inte att vi var nynazister. Men vi var bortskämda, trångsynta och elaka snorungar som hade fått alldeles för mycket gratis. Och det har jag brottats mycket med – för jag var själv högst delaktig i det. Åtminstone passivt.

– Många av mina klasskamrater hade tjusiga namn, rika föräldrar och dyra märkeskläder. Mina föräldrar var tjänstemän. Pappa inom flygvapnet och mamma på Handelsbanken. Jag har i efterhand förstått att de under perioder fick vända på varenda öre för att betala huslånet. Men lik förbannat kunde jag inte hitta en stolthet i det. I stället gnällde jag om att jag ville ha Levi’s 501:or som alla andra.

Jenny i Springsteens original byttes ut mot Carin Göring. Martin tyckte att han kunde skymta sitt yngre jag i hennes nazistsvärmeri. Den unge Martin som letade efter enkla svar.

I den sista versen av »Halmstad« refererar han till ett kallt krig som aldrig slutat, till en plats där kulturen har fallit platt mot marken och till nittiotalets folkhemsrasism:

Negertobbe var sydamerikan
och Jonny Tiger patriot
han köpte tio liter högoktan
och pizzerian blev svart av sot.

Och så den sista raden, fullständigt proppfull av brinnande melankoli.

Jag hatar dig men Gud jag saknar dig
för jag har saltet i mitt blod.

–  Jag ville skriva en politisk text utan att påpeka vad som är rätt och fel. I efterhand blev »Halmstad« snarare ännu en bitter självbetraktelse.

Men Martin Burström hittade berättelsen till slut. Kronologin i »Halmstad« blev en historia om Hermann och Carin Görings kärleksrelation. En historia, förlagd till nittiotalets början, om den lokala kulturens uppgång och fall och om ett brandattentat mot en invandrarägd pizzeria.

Läs även Tobias Lindquist text om Bruce Springsteen och låten »Youngstown«, här. Kristofer Anderssons »DIY« släpps under december och innehåller intervjuer med ett hundratal musiker, modeskapare, författare, fotografer och konstnärer.