Året 2011: Petter Arbman

2011 flyttade jag. 2011 började jag plugga. 2011 fick jag många nya människor i mitt liv och kom närmare de jag redan har. Jag förlorade en. Jag förvirrades eftersom det var den första och jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera på nästa. Jag lärde mig att ångest är centralt och oundvikligt. Jag älskade många personer mer och mer, men en extra mycket. Det här älskade jag också mer eller mindre:

Team Rockits beats, tunga och vackra som blåvalar. Det liksom autonoma pianot i Autisternas ”Sov”. När ”Till the World Ends” exploderade i Globen i silverglitter och Britney Spears höjdes upp i luften med stora änglavingar. Active Childs röst som rids och piskas av ångest när han sjunger ”Tell me if you feel this pain, cause I don’t wanna be your ball and chain”. Varje gång Rick Ross undslapp sig ett ”UHH!”. ASAP Rocky och känslan av att vara tolv och bara så jävla såld på någon. Älskar den känslan och att jag fortfarande kan ha den.

När @flipflops twittrade, efter att demokratiska kongressmedlemmen Gabrielle Giffords skjutits i Arizona (enligt många en delkonsekvens av Sarah Palins hotfulla retorik): ”So Palin and crew are feeling unjustly blamed for the actions of an extremist. Maybe they can ask Muslims for advice on how to deal w/ that”. När Ola Larsmo efter attentaten i Oslo och på Utøya skrev om språkets makt och inflytande och citerade Victor Klemperer, lingvist i Tyskland under 30- och 40-talet:

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”.

Hela ”Till minne av” (skivan men kanske mest låten). Att jag blev besatt av Asia Cruise ”Selfish” igen. Årets kanske finaste låttext i Drakes ”Look What You’ve Done”, vilande på Static Majors YouTube-piano. När jag som Link flyger ovan och under molntäcket och allt det underbara som händer nere på marken. När Gangsta Boo gör typ årets refräng på ”Throw It Up” med Yelawolf och Eminem, och Eminem senare rimmar flerstavigt på just ”Gangsta Boo”. När vi fick en ny inneboende som av en händelse är en jätteliten katt. All bra TV. Louie Louie Louie Louiii-ii-iiie!

När Ester Dean går sådär extra högt i ”Take You to Rio”, ni vet? När Linnea Henriksson släppte en asbra singel. Uppgivenheten i Oskar Linnros ”Vilja bli” (låten). Den darrande spänningen i ”Drive” som aldrig riktigt släppte. Hur JoJo sjunger ”I met all of your homeboys – they’re all fucking idiots” och uttalar ”cup”. När jag gick runt i Palermo själv på kvällen och försökte känna mig hård ifall någon rånare skulle dyka upp, med ”Heavy Metal Lover” i öronen.

När jag läste vad J.D. Salinger skrev 1957: ”We are, all four of us, blood relatives, and we speak a kind of esoteric, family language, a sort of semantic geometry in which the shortest distance between any two points is a fullish circle.” Men det som blåste liv i hela mig var inte hans språkakrobatik, utan den omedelbara varma inblicken i relationer och personligheter som inte går att förmedla via utvalda citat. MELODIN i ”Turtleduvs” och när jag äntligen fick läsa texten och förstod att den börjar så här: ”You think that love grows silently, darling”.

Alla. Dessa. Saxofoner. När schimpansen Caesar fick sin röst. När Deportees sångare Peder Stenberg sjunger, bättre än någonsin tidigare: ”It doesn’t matter how much you know when paranoia cuts you open”. När Fille rappar ”Natten är bara en bäääbis!”. När Mattias Alkberg sjunger ”Snälla, snälla, svara, snälla säg nej, jag behöver inte fler som är som mig”. ”Play” som fångade så mycket och tog sig in i hela min kropp.

När jag tyckte att Anna Järvinens konsert var fin och hon sen tyckte att min recension var fin. Real Estates musikaliska honung. Soundtracken till skymningen och sena, sena bussresor som utgjordes nästan allena av Bei Maejors ”End of the Night” och Syd tha Kyds ”Flashlight”. Och The Weeknd, så klart, som bar upp hela våren till ljuset kom tillbaka på riktigt. När jag tittade ut från ett tåg i södra Frankrike, lyssnade på Britney som sjöng ”I’ll fly away on a trip to your heart” och längtade hem.

När Aleks rappar, med en viss distans i rösten: ”Man gjorde vad som helst för att dölja hur man mår”. När Aleks senare blommar ut i sång om sin döda mamma: ”Hon gav mig liv, hon gav mig själ”.