Foto: Lars Sundh

Foto: Lars Sundh

Bodil Malmsten

Sommarläsning Loggboksaktuella Bodil Malmsten avslutar TMA:s sommarläsningsserie med att rekommendera en hel drös böcker och hylla tidskriften The New Yorker.

1) Vad läser du i sommar?
– På sängbordet. En jättehög. Ru av Kim Thùy (fransk pocket!), Evil Men – fakta om onda män av James Dawes, Children of Vienna av Robert Neumann, österrikare som flydde till England under kriget och skrev Children of Vienna på engelska. Den handlar om barn i Wien under kriget, som gömmer sig i en källare, pratar ett eget språk, blandengelska. Shklovsky: Witness to an era – intervjuer av Serena Vitale (Shklovsky var kompis till Majakovski och dom), Träsket av Kristian Petri, African Psycho av Alain Mabanckou (fransk pocket, det är Hedengrens som har dem!).

Prick up Your Ears – John Lahrs klassiska biografi över Joe Orton (som just hade skrivit ett manus åt Beatles när hans älskare slog ihjäl honom med en hammare). Jag har också Der Keller: Eine Entziehung av Thomas Bernhard på tyska. Den läser jag inte direkt. Kollar citaten för att se om översättningen till svenska stämmer.

2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– The New Yorker – amerikansk klassisk kulturtidskrift om allt. LÅNGA reportage, nya noveller, skämtteckningar, recensioner av teater, dans, konst och film som gör att man måste åka till New York. I går. För jag får tidskriften med lite försening. The New Yorker. The New Yorker. Provins, en norrländsk kulturtidskrift

3) Favoritgenre?
– Jag gillar inte genrer. Jag gillar bra böcker, det som är välskrivet, det som är litteratur i en artikel i SvD Näringsliv när det är ekonomijournalisten Andreas Cervenka som skriver. Jag förstår inte fantasy, och inte stockholmstidningarnas sommarläsningsserier. Favoritgenre? Jag skulle vilja få fram att det måste ställas högre krav på det stilistiska, det som är skönt i litteraturen vilken genre det än är, i dagstidningarna eller om det är Proust. Textens svindlande genomskinlighet, att man inte får märka mödan i det skrivna, inte märka att det skrivna är skrivet.

– Inte alla dessa ord i de så kallade deckarna, jag har försökt men kommer inte fram till texten, meddelandet, under alla ord. Spänningen i de så kallade deckarna är bortkastad på mig. Om det inte är Arnaldur Indridason, men det är ju skönlitteratur. Nej, jag kan inte ta mig ur det här genreresonemanget.

– Jag är glad att den unge artisten, han som är så androgyn och stor i Japan, han säger i en intervju hur viktigt det är att läsa. Han läser mest fantasy, men det får han. Läsandet lär ut stavning och grammatik utan att man behöver gå i skolan, säger han, ljust hår och stora solglasögon. Alla vet vem jag menar, men jag har ingen tv och har aldrig sett Melodifestivalen (Yohio, reds anm.). Det är inte snobberi, jag ser vad skit som helst om det är en amerikansk polisserie med våldsbenägna psykopater. Men helst läser jag. Allt som är bra oavsett genre.