– Mitt tidigaste Bruce Springsteen-minne är av konvolutet till Born To Run som hade en central plats i min pappas vinylhögar. Det var också det albumet som först fick mig på fall. Sen började jag gå på spelningar så fort jag hade råd. Som Springsteenfan behöver man kunna jobba ihop mycket pengar.

Hur många spelningar går du på under en turné?
– Jag älskar att resa så för mig handlar det lika mycket om staden i sig som att bandet spelar där. Även om biljetterna är billiga, med tanke på hur länge han faktiskt spelar, så ska man ändå ta sig dit och bo någonstans. Så pengar är förstås en stor grej. Förra året (2012) kunde jag gå på sex spelningar och i år (2013) blev det åtta. Kompisar har sålt sina bilar för att kunna finansiera en Springsteen-turné. Jag äger ingen bil så jag är inte riktigt där, än.

Varför burgare?
– Jag gillar att testa nya saker men när en enkel hamburgare är tillagad på rätt sätt finns det inget bättre. Men jag nöjer mig inte med any old burger, dåliga hambugare gör mig SÅ besviken.

Hur kom du på idén att kombinera hamburgare och Bruce Springsteen i en blogg?
– Jag var i New York för att se Springsteen och innan konserten åt jag på Shake Shack (hamburgerrestaurang-kedja, reds anm.). Sedan började jag fundera kring hur mycket jag älskar både hamburgare och Bruce och att jag borde knyta ihop de två och dela med mig av mina erfarenheter på något sätt. Så jag ville leta reda på den bästa hamburgaren i varje stad för alla andra resande fans som vill testa. Nu går jag på Springsteens spelningar och skriver om all fantastisk mat jag testar på varje plats.

Jag läste att du träffat Bruce Springsteen också?
– Ja!!! Jag trodde aldrig att det skulle hända men så sprang jag på honom. Vi hade ett bra snack om burgare och jag berättade om Burgers And Bruce. Han önskade mig lycka till och sa att han tyckte bloggen var »very cool«. Blir fortfarande helt glad när jag tänker på det.

Bruce och Hannah. Foto: www.burgersandbruce.com

Du skriver en hel del om »the Bruce Blues«, vad är det?
– Det kan närmast beskrivas som post-turné-depression. Du är så peppad innan och stämningen har byggts upp i månader och sen så är allt plötsligt över. Inga fler stadsbesök, inga låtlistor med oväntade låtar, inga fans att möta upp. Det är både rädslan över när bandet faktiskt kommer att åka på turné igen och det tråkiga i att semestern är över. Då mina resor alltid hänger ihop med Springsteens turnéschema betyder det också att jag inte kommer att få uppleva nya plaster på ett bra tag. Jag avgudar förstås hans musik annars också men att se bandet live tar allt till en ny nivå.

Vilka är dina all time topp fem låtar med Bruce?
– Helt omöjligt att svara på. Beroende på vilket humör jag är på skulle jag nog säga att jag älskar dom alla, nästan i alla fall. Men just precis nu är det här mina fem:

Det blev nog inte så mycket pop alls när jag tänker efter. Men förhoppningsvis blev det ganska bra ändå. 70 handplockade tunez, i emotionell ordning.

Tillräckligt inspirerande för att samla ihop några monsterhits inför helgen alltså:

/

»Jag vill använda alla resurser jag har för att skapa något som är unikt för varje projekt. Ibland betyder det att botanisera i min egen skivsamling. Ibland att komponera ny musik eller att bjuda in en artist som matchar känslan, för att jobba tillsammans med bilder.«

Brian Reitzell

Under en hel vår skickar jag elektroniska brev över Atlanten för att komma i kontakt med 47-årige Brian Reitzell. Brian har gått från att vara trumslagare i amerikanska punkbandet Redd Kross till att handplocka, eller komponera, all musik som hörs i Sofia Coppolas filmer. Han är fullt ansvarig för att jag inte längre kan lyssna på The Jesus and Mary Chains »Just Like Honey« utan att tänka på Bill Murray och Scarlett Johansson på Tokyos bakgator. Att månader senare få svar känns därför lika stort som att höra The Radio Dept. i en svinsnygg film om en fransk drottning.

Hur kommer det sig att du och Sofia Coppola började arbeta ihop?
– Sofia och jag lärde känna varandra för kanske tjugo år sedan. Hon visste att jag var musiknörd – jag läser alla artistbiografier jag kommer över, har en stor skivsamling, och så vidare – och The Virgin Suicides var hennes första långfilm. Eftersom den utspelar sig i 70-talsmiljö behövde hon musik som passade den eran. Hon anställde mig som »music supervisor«, även fast ingen av oss visste vad det innebar. Då hade jag precis lämnat Redd Kross så det var perfekt tajming.

– Hon presenterade mig för JB och Nicolas från Air (Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel, reds anm.), som Sofia ville skulle göra musiken till filmen. Jag började spela trummor i Air och åkte på turné med dem. Efter det gick vi tre in i studion med mig i rollen som nån slags ombud för vad Sofia ville ha. Vi visste inte hur vi skulle gå till väga så vi jobbade konceptuellt kring känslan och atmosfären i filmen. Det var väldigt härligt att arbeta så men ledde till en hel del redigerande sedan. Något som gör att filmen och albumet låter ganska olika.

Vad var det som först väckte ditt intresse för den här branschen?
– Det var aldrig en medveten plan att jag skulle arbeta med det jag gör. Men jag växte upp i San Fransisco där band spelade till filmprojektioner på skumma konstgallerier och liknande. 1997 var jag fortfarande trummis i Redd Kross men fick för mig att göra ett instrumentalt album, Flyin’ Traps.

– Tanken var att göra en modern version av en Sandy Nelson-platta. Jag frågade andra trummisar jag träffade om de ville göra en låt. Jag fick en deal med ett majorbolag så att jag kunde betala alla ordentligt. Till omslagsbilden kastade jag ner tre trumset från en byggnad i centrala Los Angeles. När projektet var klart insåg jag att jag kunde åstadkomma så mycket mer med musik än att spela trummor i ett band.

– Jag tror albumet hade en liknande effekt på några av de medverkande också, Steven Drozd från The Flaming Lips till exempel. Det här var hans första steg mot att skriva mer och spela andra instrument. På det The Flaming Lips-album som kom efter det här, The Soft Bulletin, tog Steven över gitarren, vilket gav ett helt annat sound. Det fanns så många i det här projektet som jag hängt med och tänkt »Jag skulle vilja höra vad som hände om trummisen var den som bestämde«.

Vilket var ditt allra första musikuppdrag för rörlig bild?
– Mitt första gig var The Virgin Suicides. Då var jag runt 30 år och hade inte en susning om vad jag höll på med. Men jag jobbade stenhårt i nästan ett år med VHS-band, skivspelare och rullbandspelare. Under den här tiden lärde jag mig en hel del om film- och musikindustrin. Hur meckigt det är med rättigheter till exempel. I dag är allt väldigt annorlunda, jag har en kollega som hjälper mig med allt pappersjobb. Samt en dator.

Vad är det som gör dig och Coppola till ett sådant bra team?
– Vi började tillsammans och utvecklade ett system som jag tror är lite unikt. Jag vet vad hon gillar och vilken roll musiken spelar för hennes visuella stil. Jag går verkligen in för de här projekten så det blir intensiva perioder. Men jag måste alltid vara hundra procent nöjd själv innan jag tar något till henne.

– Största delen av mitt jobb är avklarat innan filmen spelas in. Jag ger Sofia mixar av hur jag tycker att filmen ska låta. Ibland medan hon fortfarande författar manus. Sofia ger mixarna till klipparen. Medan filmen växer fram så kommer musiken med direkt. Ibland tar jag med låtarna också, så kollar vi tillsammans hur bra det passar med det som gjorts under dagen. Men Sofia väljer några låtar till varje film och det är hon som i slutändan bestämmer vad som kommer med. All kredd till henne.

Har du någon gång övervägt en alternativ karriär?
– Nej. Jag arbetade som kock i tjugoårsåldern, vilket jag tyckte ganska bra om. Men att laga mat och göra musik är väldigt närbesläktat för mig. Det visuella kom helt naturligt då jag lyssnade på så mycket filmmusik under uppväxten. Jobbet jag har nu tillåter mig att växa musikaliskt på ett sätt som att vara del i ett popband inte kan. Det känns som att alla musikprojekt i livet har lett mig hit.

Hur gör du ditt urval, vad är det du letar efter i en låt?
– Vilken omöjlig fråga! Du bara vet när det är rätt. Känslan måste vara omedelbar, eller växa på ett speciellt sätt. Oavsett så måste låten alltid vara bra, sedan måste den smälta ihop med resten av musiken på något vis. Det är lite som att laga mat och komponera en meny. Du vill inte blanda Pasta Bolognese med Sashimi och ett glas apelsinjuice.

Något jag minns lite extra är när jag satt nedsjunken i en röd biofåtölj och såg Marie Antoinette för första gången, då »Pulling Our Weight« plötsligt smög sig på…
– En vän från Texas introducerade mig för The Radio Dept., deras skiva gick inte att köpa här. Till den första mixen för Marie Antoinette valde jag två låtar, sedan tror jag faktiskt att vi hade med tre i filmen. Jag älskade deras musik och känslan den gav mig – drömsk och svepande romantisk. Deras låtar var avgörande för att skapa den värld av ljud vi behövde bygga kring Marie Antoinette.

– Jag åkte till Stockholm för att träffa bandet och visade dem några tidiga klipp från filmen med deras musik i. Jag var så glad att jag fick människor att upptäcka dem. Ibland kommer folk och tackar för att de har upptäckt någon artist via filmerna, som My Bloody Valentine eller Happy End eller vad det än kan vara. Det gör mig lika lycklig varje gång.

Du har arbetat med musiken i Sofia Coppolas senaste film The Bling Ring. Vilken känsla ville du förmedla i den?
– »Los Angeles upper middle class youth culture«. Jag ville också att det skulle kännas som det gör nattetid uppe i bergen, med brisen och prärievargarna. Alla skräniga ljus som tänds och släcks och speglar sig i havet. Det blå, rosa och orangea som smälter samman på himlen. Sen så inger LA en känsla av enorma ytor, så den atmosfären var vi tvungna att fånga också.

Det här är första gången du använt urbana artister, som Azealia Banks eller Rick Ross, i en Coppolafilm. Hur kommer det sig att du ville använda hiphop i det här fallet?
– Det var det som kändes rätt till tonårskaraktärerna i filmen. Jag behövde välja musik som de skulle lyssna till, som var deras soundtrack. Men jag ville också göra en mix som Sofia, jag och våra vänner skulle tycka om. Det är alltid en del av mitt slutmål.

Jag har hört att du ville att Kanye West och Phoenix skulle göra en låt ihop, exklusivt för Bling Ring?
– Både Phoenix och Kanye var på. Men det gick bara inte att hitta ett studiotillfälle då båda kunde, deras scheman var varandras motsatser. Vi hade kontakt med Kanye redan från start. När han inte kunde tipsade han om Frank Ocean och gav oss licens att använda några av hans låtar istället.

Sex låtar som Brian Reitzell arbetat med i Sofia Coppolas filmer

The Virgin Suicides

Lost in translation

Lost in translation

Marie Antoinette

The Bling Ring

The Bling Ring

Brian Reitzell arbetar just nu med en mängd projekt, bland annat musik till ett tv-spel och en ny säsong av Hannibal.

»Waiting« är inspelad i Studio Möllan i Malmö och filmad av Jesper Berg. Enligt skivbolaget ska »Waiting« ha varit den sjätte mest bloggade låten i världen (!).
Att något som låter så här kan få ett brett genomslag gör mig väldigt lycklig.

Något annat som gör mig lycklig här på kontoret är att det finns så mycket fint att lyssna på, så det gör inte lika mycket att sommaren springer förbi utanför källarfönstret.
Jag satte ihop en spellista med mina andra favoriter just nu, ett vykort från juli helt enkelt.

Spellistan hittar du här.

»I want you more than I need you/I need you so bad«

–  De här sångerna var egentligen inte menade att släppas utan var bara tänkta som demos när jag skickade dom till Studio Möllan.

Emil på Studio Möllan i Malmö spelade upp låtarna för Magnus på Adrian Recordings, som direkt ville ge ut musiken.

–   Jag kunde inte tacka nej till en sådan möjlighet. Vissa av sångerna har inte ens riktiga namn. Men allt det där känns rätt fint nu. Att låta andra få höra det trots att det inte känns riktigt färdigt. Det blir lite att sänka garden och släppa loss.

 Melodierna har främst växt fram nattetid och under tiden hon färdats mellan olika platser, men nu är planen att landa ett tag i hemstaden Malmö. Här blev musiken tidigt »en stor del av allting« och Alice började i musikklass redan i 10-årsåldern.

–  Där hemma har det alltid varit mycket sång och musik så jag har växt upp med det, jag satt tidigt och sjöng och spelade med min pappa.

Utöver en period av Backstreet Boys och en annan med Håkan Hellströms musik, var det främst pappans skivsamling hon botaniserade bland i tidiga tonåren.

–  Antagligen är det väl så att sådan musik man själv gillar och gillat speglar sig i det man gör. Antingen det är medvetet eller omedvetet. Jag gillar musik som känns tidlös. Gillar äldre inspelningar. Det är ofta en annan känsla och en annan ljudbild. Idag finns det mycket musik som saknar en viss nerv.

 Om några veckor går Alice in i studion igen tillsammans med Tom och Adam från This Is Head.

–  Det har varit min stora dröm det där – att få spela in och spela ihop med andra. Så det känns stort. Sångerna släpps i höst någon gång. Och så hoppas jag få spela ute för folk. Stå på scen. Det är verkligen något speciellt med den närvaron.

Skisser finns ute nu via Adrian Recordings.

»Allmän besvikelse« sammanfattar tyvärr ganska bra vad jag känner för Shaking the Habitual. När jag fick förfrågan om att recensera albumet var det två dygn kvar till deadline, men jag var bara tvungen att tacka ja på grund av fandom. Varje vaken minut tillbringade vi ihop, Shaking the Habitual och jag. Efter känslan på Silent Shout eller Dreijer Anderssons dystopiska Fever Ray hade jag hoppats att The Knife 2013 inte skulle låta som konstmusik som redan gjorts, utan som framtiden.

Som framtiden, men med samma mörka atmosfär som på föregångaren. Ungefär så här:

Ps. Om någon läsare ska se The Knife på Subtopia på fredag, kommentera gärna efteråt hur det var. Jag är nyfiken!

Ps 2. Om man inte är intresserad av The Knife så spelar Nord & Syd, som jag skrivit om på den här platsen tidigare, på Debaser Slussen i Stockholm.

»ES3B, Allé, allé, allé.«

Luleå, 2007. Fem esteter går samman och blir Hotad Apa. Tiden går, en gitarrist flyr söderut och kvar blir kompromisslösa kvartetten Könsförrädare. Janinne, Måns, Alina och Robin är alla i yngre tjugoårsåldern och för några veckor sedan släppte de sin första vinylsjua Death to Stories/ Of the unpolitical via Teg Publishing.

– Vi är politiskt intresserade och ibland spelar vi uppenbart politiska låtar. Vårt förhållningssätt till musikskapande, med ambitioner om fullständig demokrati och möjlighet för alla att komma till tals i alla sammanhang, kan nog också sägas vara politiskt. Samtidigt förstår vi att vi också står i maktställning i flera sammanhang, inte minst genom vår vithet i en i övrigt lika kritvit genre.

Ni har sagt att namnet Könsförrädare handlar om en kamp mot tvåkönssamhället, varför är det problematiskt?
– Det gör skillnad på människor utifrån skillnader som inte finns eller som är oväsentliga. Jag vill inte bli ifrågasatt när jag har hår på kroppen eller har på mig hockeyskydd. Det kommer så jävla mycket skit ur att förvänta sig olika saker av olika människor som bär på olika könsorgan.

– En ska inte behöva jobba hela livet på att bli accepterad om en inte gör som förväntat. Det sämsta är egentligen att hela skiten bygger på konstruerade skillnader och inte på reella. Vi ska inte bygga något på sådan idioti, framför allt inte ett samhälle.

Kräver det en publik som delar er bild?
– Lyssnaren behöver inte förstå eller hålla med, men samtidigt kräver det nog viss acceptans för att någon ska kunna ta till sig oss på allvar. Det har absolut hänt att folk vi spelat för har avskräckts av vårt namn. Men ibland blir någon omvänd. I Arvidsjaur var någon positivt överraskad till exempel, och det är ju himla bra.

Ni valde Mattias Alkberg som producent av EP:n och det kommande albumet, hur kommer det sig att ni ville jobba med honom?
– Matti har peppat och stöttat oss från dag ett, i princip. Vi har lyssnat på och gillat honom minst lika länge. Vi känner honom sedan tidigare, så det var inte särskilt konstigt alls. I efterhand har vi förstått att det faktum att vi kunnat stoppa hans namn på saker och ting har varit en stor tillgång, som när vi sökt pengar och när vi har försökt få ut de färdiga låtarna.

– Det är så klart tveeggat att vi förlitar oss så mycket på en vit mans namn, men han är en helbra person. Dessutom har han gjort ett fantastiskt bra jobb som producent.

Video av Shida Shahabi.

Mer info om Könsförrädare här och här.

Teg Publishing.

Jag tycker att det här är oerhört roande, även om syftet med Tommy Nilssons namnbyte visade sig vara att kränga choklad (!)

Eftersom alla lollade åt det här redan igår, så kommer dagens fniss här:

Det här klippet (Hej Jerk!) är extramaterial från den väldigt fina minidoku om Parker Lewis som Billy Rimgard gjorde 2009. Hela filmen här:

Här lär vi känna honom som musikälskare och klubbarrangör. Trailern är gjord av John Boisen/ Is This It, som också stod bakom Hellströmfilmen 2 steg från Håkan. Vet att Erik slitit hund med dokumentären och ser mycket fram emot att höra den, producenter är Märta Myrstener och Marcus Morey Halldin.

Gbg dansar och ler sänds strax efter 21.00 i P3 och finns sen att lyssna till på webben i en månad.

Ps. Igår släpptes äntligen Nord & Syds debutalbum! Nord & Syd – Som En Människa