“Still wish I could hear you say I love you”. Från Kingston kommer årets mest bitterljuva ballad. Den sortens ballad som säger att trots att det här går åt helvete, så kommer jag alltid, alltid att älska dig.
De gav ut en enda singel på Factory och ett litet bortglömt album på Island Records. Nick Halliwell fortsätter sin musikaliska mission att återskapa det alternativa 1980-tal där rosor, svarta strumpeband och förmågan att förneka sina egna hjärtslag är lika oersättliga delar av musikhistorien som någonsin Sarah Records.
Philip Larkin’s smak nådde nästan samma höjder som hans språkliga förmåga. Vid sidan av att ha skrivit några av 1900-talets vackraste dikter var han också jazzkritiker. Här är hans favoriter samlade på fyra skivor. Modernistiska toner att tillbe.
Abe Vigoda – Crush (Album)
När publiken på den gamla Los Angeles-baserade klubben The Smell plötsligt plockar upp punkhuvudet ur toaletten och istället börjar bada i pastellfärgat tuggummi.
Den börjar som en långsam version av Tigas E-talkin’-hit. Sen: Blåset och Robert Smith som sjunger livet ur sig längst ute på en klippavsats till septembers bästa housebeat.
