Nowhere Boy

En kylig januarikväll i London (under den värsta vintern som drabbat England på trettio år) glider jag in på biografen Coronet i Notting Hill. Denna kväll visas äventyrsfilmen Sherlock Holmes och Nowhere Boy, en film om John Lennons senare uppväxtår i Liverpool.  Jag väljer den sistnämnda, och på duken projekteras en psykoanalytisk studie i den ofullständiga separationen som sker när barnet självt inte får stöta ifrån sig mamma och pappa, utan när barnet lämnas under denna så viktiga fas mellan trygghet och självständighet. Sedermera skulle John Lennon patologiskt klänga sig fast vid Yoko Ono och spela in den oantastliga terapilåten ’Mother’ från albumet John Lennon/Plastic Ono Band år 1970. Filmen avslutas mycket riktigt med John Lennons gripande primalskrik till sin förlorade mamma samtidigt som eftertexterna rullar – vilket jag kan avslöja eftersom filmen oförklarligt saknar distribution i Sverige. Freud skulle sannerligen ha strukit sin haka med självbelåten nöjsamhet om han hade kunnat skriva en fallstudie om denna sköra popikon.