article-image

Glöm inte oss!

Årssammanfattning Olof Rundcrantz blickar tillbaka på 2013 och påminner oss om de dolda pärlorna från året. Som Golf Channel Recordings återutgivning av holländaren Spike Wolters 80-talslåtar. Och några andra godbitar.

När den New York-baserade skivetiketten Golf Channel Recordings gräver fram holländaren Spike Wolters fyra egenproducerade album från 80-talet, och samlar de bästa låtarna på Orange Cloud Nine, har årets finaste musikupptäckt gjorts.

Samtidigt väcks den ofrivillige hippien inom mig. Den som vill skita i allt, flumma och lyssna på långa gitarrsolon resten av mitt liv.

Spike Wolters är inte bara antitesen till dagens politiska ideal, han är själva sinnebilden för Det sovande folket. En långhårig gräsrökande bidragstagare, som enligt en intervju på Juno Plus har varit stenad varje dag sedan mars 1973 och levt på a-kassa istället för att arbeta på dagarna.

Nätterna har han ägnat åt att spela in jublande musik i sin hemsnickrade studio i Leiden i södra Holland.

Orange Cloud Nine samlar några av de finaste låtarna jag har hört på länge – psykedelisk, drömsk, melankolisk och funkig softrock i gränslandet mellan Brian Enos Before And After Science, Shuggie Otis Inspiration Information och Ariel Pinks The Doldrums.

Även om intresset för Spike Wolters har varit svalt sedan Orange Cloud Nine gavs ut – nej, inte ens på FACT Magazines lista över årets 50 bästa återutgivningar finns Spike med; helt obegripligt och oförtjänt, om du frågar mig – ramar hans musik in den vackraste popmusiken som finns idag.

Senaste artisten med starka rötter i Spikes musik är Nya Zeeländaren Connan Hosford, som under artistnamnet Connan Mockasin ger ut popmusik på Erol Alkans skivbolag Phantasy Sound. Hans album Caramel från i år, med den fantastiska poplåten »Do I Make You Feel Shy?«, spelades in i ett hotellrum i Tokyo och är en – om än omedveten – fingervisning om att Spikes bortglömda musik fortfarande är aktuell.

Men likheterna stannar inte vid musiken. Jämför man omslagsfotot till Caramel med de fåtal fotografier som går att hitta på Spike Wolters (ju mer man söker, desto mer framstår Spike som Hollands motsvarighet till Thomas Pynchon) upptäcker man att motiven nästan är desamma.

De framstår som affischer som man grävt fram från sin barndoms sovrumsväggar ur en låda på vinden.

Två porträttbilder i mjukfokus: Connan Mockasin ligger i vita kläder på en säng och döljer sin drömska blick mot kameralinsen bakom en blond kalufs; Spike Wolters i kort fluffig mittbena på hjässan och långt svallande hår i nacken, med stolt fingersättning om gitarrens hals.

Två bilder – två artister, som är svåra att ta på allvar vid första anblicken.

Connon-Mockasin-Caramel-630x630

spike

Det finns de artister som är dömda att falla i glömska, som förblir fotnoter i musikhistorien, hur mycket eldsjälar som Phil South (Golf Channel Recordings) och Abel Nagenast (Redlight Records) än försöker söka upprättelse.

Spike är en sådan artist. Merge, vars sockersöta jazzalbum Long Distance från 1994 som gavs ut på Growing Bin Records tidigare i år, är en annan.

Nu jag vill slå in dessa album, tillsammans med Recondites Hinterland och Forest Swords Engravings, i ett fint rött paket och ge till alla snälla människor i julklapp och skriva på en etikett: glöm aldrig oss!