Musiken är fortfarande viktigast

Jag noterar sedan en längre tid en töntig tävling bland en del åldringar, det vill säga alla som är mer än tre år äldre än mig. Till synes verkar den gå ut på att skriva ned popmusikens värde. Att sluta erkänna att den bara fortsätter att förändras. Jag har hört det under hela min uppväxt, under alla de år då musiken växte till mitt allra finaste. Antingen var den bättre förr eller så var den för all del bra, men ”betydde inte längre någonting för någon”. De som en gång älskade popmusiken slutade att bry sig, precis som ett barn på toa som plötsligt skriker ”färdig!”. Men den betydde någonting för mig.

Och jag är inte färdig. Från 1999 års ”The Slim Shady LP” till förra veckans ”Jammys from the roots”, I keep on keepin on.  När jag dansade i en mintgrön vindjacka från Nike på Södra bar 2007, den gången då det kändes som att det var livet som morrade i den vibrerande basen , då satt någon mupp i assymetriska kläder några gator längre bort och skrev att modet tagit popmusikens plats. Det stämmer möjligen för de personer som får kåtslag så fort ordet ”front row” nämns. Ledsen, men jag är inte en av dem.

Mode, litteratur, film, målningar, allting ska ta musikens plats. Den ska nedmonteras, steg för steg, yada yada yada yada, håll käften. Hur vore det om någon ställde frågan om varför vissa i detta land vill montera ned popmusiken? Vilka krafter driver dem? Och varför sker detta samtidigt som könsstrukturerna  faktiskt – åtminstone väldigt försiktigt – börjar luckras upp bland dem som skriver om musik? Svara du på den.

Förlåt för den här tonen, så här ska jag inte skriva. Jag ska tydligen berätta historier och aldrig tycka någonting. Och om du nu nödvändigtvis måste tycka någonting, Kristofer, kan du då inte tycka någonting om Svea rikes röstlängder istället? Annars: skäll av traumatiserade 1979:or som lade ned veckopengen på tidningen POP utan att vara läskunniga.

Ni får ursäkta. Ser jag ut som en mysig sagofarbror?
Varken modet eller diktsamlingarna kan ta musikens plats, hur mycket jag än älskar de båda. En designer som Visvims Hiroki Nakamura får sitt värde från musiken, varför klär vi annars ens upp oss? Inget kan separeras.  Jag tror till och med att politiken behöver musiken för att existera, så dum är jag.

På något sätt känns det ändå som att det är jag som är vinnaren.

Så skit i musiken. Packa försiktigt ned den och återutge den senare på genomskinlig vinyl, jiddra om vad ”det nya musikklimatet innebär”. Tro för all del att ni hittar samma kraft i att blogga om New York, håravfall, sociala medier eller whatever, det enda ni kommer att hitta är en bättre karriär. För vad det här handlar om är att det inte längre går att tjäna pengar på att skriva om musik, punkt.

Jag bryr mig faktiskt inte. Det är ändå precis som Out Hud sa i ett helt annat sammanhang för flera år sedan:

Dear Mr. Bush. There are over 100 words for shit and only one for music. Fuck you /Out Hud.

Åh, musiken! Den är fortfarande anledningen till att jag klär på mig, den bestämmer vad jag klär mig i , den bestämmer vad jag tycker, vad jag läser, vad jag tror på och vilka människor jag väljer att älska.

Den känns fortfarande i varenda hjärtklaff.