LYXFÄLLAN

"Be regular and orderly in your life, so that you may be violent and original in your work".
 Gustave Flaubert.

Det heter att summan av lasterna är konstant. Till exempel ger alkohol mig känslor jag inte vill känna; vi bråkar alldeles för ofta. Vi har setts minst en eller två gånger i veckan i tio års tid och det känns som att jag har blivit ledsen var tredje gång.
En relation jag inte längre orkar med eller vill ha.

Dessutom finns det en annan, vi har bara båda länge försökt undvika att tala högt om vad vi har tillsammans.

I Dagens nyheter skriver Bengt Ohlsson att konsumismen ”alltid är den andre”.
Exakt samma rad hade kunnat skrivas om alkohol. Överdriven konsumtion, såväl som ett accelererat spritintag, är ju accepterade delar av vårt samhälle. Något vi lätt slätar över, åtminstone för den som redan har en ställning.

De andra, de redan utspårade och utanför, låter vi istället ta plats i tv-program som Lyxfällan. Där slutar aldrig frasen “Men skärp dig nu!” att klinga.

Fniss fniss.

Som om det alltid bara är att skärpa sig när det inte finns några skyddsnät.

“Varför är det aldrig någon som poserar med sina spelproblem på det här jävla stället?” frågar en närstående när vi står i en bar. Frågan är förstås retorisk; vi vet båda svaret.
I den medieklass som vi båda hör till är det okej att supa sönder sig själv. Att dra i spaken till en Jack vegas-automat bär sällan samma skimmer.

Jag kan inte ännu säga nej till konsumtionen, trots att jag vet att jag borde.
Vår relation känns fortfarande pirrig. Vi är fortfarande nyfikna på varandra.
Jag låter den göra vad den vill med mig.

“Man ska ha råd med allt, fin bostad, senaste modekläderna, bra bil och Thailandsresa” säger Karolina Kull på Kronofogdemyndigheten till Dagens nyheter. Så är det förstås för många. Men jag har aldrig velat ha någonting av det där, utom just kläder. Jag kan sitta och ruttna i min etta; bara jag får göra det i snusnäsdukar från amerikanska Mister Freedom.

Levi’s! Jack Purcell! Visvim! Human Made! Adam Kimmel! Kärleken har skiftat men alltid varit gränslös. Förstås är jag medveten om att jag framstår som sorglig. Fullt medveten om att jag borde växa upp, skaffa en större lägenhet och en partner.
Sedan beställer jag skosnören från en brittisk butik för hundra kronor stycket.

När jag kommer hem en måndagnatt i mellandagarna är klockan över två. Det är snart morgon och jag knappar in adressen till en internetsajt. Ett par skor jag länge pekat på (jag trycker ofta pekfingret mot skärmen så hårt att det blir stora feta fläckar) är nedsatta från 5700 kronor till 4000 kronor. Jag har inte råd.

Betalningen sker med faktura. Lägger 2000 kronor den här månaden och 2000 nästa månad. Ett perfekt upplägg i mitt huvud. Jag har trots allt ett kreditkort från Eurocard och jag måste ha ett par skor i “waxed cowhide upper”. Det får kosta vad det kosta vill.

Shop’n’roll.

Nästa morgon möts jag sömndrucken av ett mail: “Your order has been dispatched”.
En blandning av uppriktig glädje och något smutsigt träffar själen.

Redan dagen efter kommer paketet. Jag springer mot mitt lokala postkontor med en skrynklig avi i handen. Utanför, direkt på torget, på en träbänk, öppnar jag skolådan.

En liten del av skon är gjord i svart behandlad denim från den japanska staden Okayama. Där görs världens kanske bästa denimtyg. En mental pilgrimresa för den som ägnar en alldeles för stor del av livet åt något så till synes fånigt som jeans.

När jag snör på mig skorna kan jag se de båda floderna Asahi och Yoshii rinna genom staden. Om jag blundar kan jag känna doften av körsbärsblommorna som nyss har slagit ut i stadens största park Kakuzan.

Det är inte mycket som ger mig samma känsla. Känslan av att fullständigt förlora mig i en labyrint jag aldrig vill komma ur. Det känns som att ingen kan ta mig.

En vecka senare ligger ett brev från min hyresvärd på hallmattan.

Jag har missat att betala hyran för december. Man påpekar att ansökan om handräckning – läs vräkning – hos Kronofogden kan komma att ske.

Hur hade jag kunnat missa det? Jag betalar och sjunker sedan ned i en svår panikattack som får hela själen att skaka.

Jag vill ställa tre frågor: Hur många laster kan en människa ha? Hur många tvättstreck behöver vår rädsla innan den slutligen torkar? Och om vi ställer något stort och tungt i vägen för smutsen, är det tillräckligt välstädat då?

I min omgivning finns de som gör allting med samma intensitet – från att arbeta, läsa och samla på tygtrasor till att supa sig själva till avgrunden. Jag älskar detta nästan maniskt galna i flera av mina vänner.

Det gör dem till högt flygande svalor, men det gör dem också till falnande svavel.

Någon är ruinerad för att han lagt hela sitt csn-lån på rar hiphopvinyl. En vän somnar i trädgården för att hon inte klarar av att öppna dörren. Gemensamt är detta att vi alla samtidigt ler överseende mot svanktatueringar, en Thailandssemester eller drömmen om ett nytt kök.

“Det gör ont att gå igenom väggar, men det är nödvändigt“ skriver Tranströmer.
Han glömmer att på väggens andra sida räknas fortfarande summan av lasterna samman.

Jag missar efter sex år hyran nästan samtidigt som jag tröttnar på att låta hjärtat detonera av en blandning bärs och järn. Här någonstans hittar jag en tanke.

Här någonstans syns mina privilegier alldeles klart.

I topp fem över de mest skuldsatta kommunerna i landet ligger Munkfors, Norrtälje, Essunga, Överkalix och Bräcke. Inte ens Stockholm, där vi allt oftare betalar närmare två miljoner kronor för en etta innanför tullarna, slår sig in på topp fem. Där hittar vi istället platser där många saknar högre utbildning. Bruksorter. Platser som inte längre behövs när vi ställer om från att vara ett industrisamhälle till någonting annat.

När programmet “Värsta pojkvänsakademien” hade premiär under hösten 2011 tävlade vi lite skrockande om att förakta de medverkande mest. Tystnade skrattet ens när Christian, en av pojkvännerna i serien, sa att han skulle få råd att gå till tandläkaren om han vann? Jag tror inte det.

Christian är hur som helst inte ensam: 850.000 svenskar hade år 2009 inte råd att gå till tandläkaren. Men under 2012 kommer jag i genomsnitt att få 1825 kronor per månad i jobbskatteavdrag. Samtidigt kommer en av mina nära efter många års jobb att ha 11.000 kronor kvar efter skatt när denne går ut i arbetslöshet.

Jag tror inte att laster är klasslösa. Beteendet, ja. Omgivningens reaktioner, nej. Möjligheterna till förändring? Absolut inte.

På min hylla, bredvid brevet från min hyresvärd, står ett annat kuvert. American Express vill bjuda på ett guldkort och en resa till London. Jag klämmer med fingarna på erbjudandet. Slänger det inte.

Vad har min tveksamma kredithantering med klass att göra? Nog bara det faktum att det är till synes lite mer okej att dra ett kreditkort om jag gör det i den goda smakens namn. Jag är fortfarande någon.

Jag har till exempel förmågan att skriva den här texten. Jag vet att människor kommer läsa den och bedöma mig utifrån den. I min mycket snäva värld så vet jag också att det fortfarande kommer finnas män, för det är bara män, som kommer att tycka att jag är något – att jag kan något, att det jag skriver betyder något – även nästa gång jag går in på dansklubben Under bron i Stockholm.

Jag kommer att få känna mig häftig och det är inte en känsla att underskatta. Jag har förmågan att ringa min hyresvärd och förklara att ett fruktansvärt misstag har skett och jag vet att jag kommer vara trovärdig.

American Express-erbjudandet blänger på mig från hyllan. Jag känner mig rik när jag läser texten i kuvertet. “Låt 2012 bli året då du belönar dig själv när du handlar”.

När jag kommer hem själv om nätterna öppnar jag datorn och surfar i timtal, tittar på plagg som jag egentligen inte borde ha råd med. I huvudet hör jag pappa varna mig för att få fyrkantiga ögon.

Jag är, uppenbarligen, åtta år gammal.

Epiologen till den här texten lyder som följer: Christian – eller “latmasken” som han kallades – vann 300.000 kronor. Jag vet inte om han någonsin gick till tandläkaren. Det spelar mindre roll. Fortfarande saknar var tredje ensamstående kvinna i Sverige ekonomi för att sköta sina tänder.

Välgörenhet är numera avdragsgill, men jag försöker inte förmå någon att ge bort sina pengar till andras tandoperationer. Det är vad vi borde ha skattesedeln till. Jag vill bara säga att valen vi gör, kickarna vi väljer att falla för, lika gärna kan vara någon annans enda utväg.

Ett lån till skyhög ränta. Att suga av en dildo som tv-underhållning. Att supa för att täppa till truten på rösten som säger “Skärp dig”. Tänk om summan inte alls är konstant; tänk om summan och därmed också insatsen långsamt ökar för oss alla?

Konsumismen är inte den andre. Konsumismen är min farliga fling.

Jag slänger gratisresan till London åt helvete. Det är jag och Eurocard, men vår relation har redan hunnit bli komplicerad. En dag kommer vi att göra slut, kanske har vi redan gjort det, kanske ska vi bara fly världen en sista gång ihop.
Vi kan bli vad som helst, aldrig att vi missar en hyra mer.

Tillsammans kan vi resa hela vägen till Okayama. Vi kan se körsbärsträden.