Bull, Billy Bragg

Det är faktiskt fullt möjligt att Joe Strummer roterar i sin grav, precis som Billy Bragg skriver i NME. Braggs text om popmusikens behov av att vara politisk i efterdyningarna av Londonkravallerna översattes och publicerades i veckan av Aftonbladet Kultur. Det är också möjligt – till och med troligt – att samtiden inte kan stämmas med Strummers instrument.

“Om du har en åsikt kan du blogga, twittra och publicera dina ord så alla kan läsa dem. Det får dig att känna som om du verkligen bidrar med något, men gör du verkligen det?
Ingen har någonsin blivit förmögen på att skriva sarkastiska inlägg på en insändarsida, inte heller har någon fått åka på världsturné och uppträda för tusentals människor efter att ha skrivit något på en blogg. 

Det är värt att påpeka att det inte hör till alla människors drömmar att bli fömögna eller att uppträda för tusentals människor. Jag tror att Billy Bragg vet detta. Dagens bästa musikskribenter har inte heller nödvändigtvis som mål att skriva för Aftonbladet Kultur eller ens NME. De bryr sig oftast också mycket lite om Joe Strummers förehavanden (förutom möjligen dennes sista album som är “Streetcore” från 2003).

Nostalgi behöver inte vara dåligt, vare sig den manifesteras i form av att Primal Scream rockar Screamadelica i sin helhet eller när Machinedrum frågar “where did it go wrong?” på albumet “Room(s)”.

Men något har gått fel när de som en gång gjorde ordet modernitet till sitt ledord använder dramatiska händelser för att obrytt längta tillbaka till en tid som aldrig kommer tillbaka. Till tiden då de för första gången lät sina liv definieras av popmusik. Hur mycket Billy Bragg än försöker intala oss att hans text inte handlar om nostalgi skvallrar innehållet om motsatsen.

Det verkar inte spela någon roll hur politisk popmusiken är. Det verkar inte spela någon roll hur ofta den fortsätter att påpeka människors rätt att vara sig själva. Eller om ettan på Billboard poängterar allas rätt att inte definieras eller begränsas utifrån det kön som någon ser ut att tillhöra.

Sådana frågeställningar ses ju sällan som politiska av männen i Braggs generation.