Ariel Pink

De allra bästa popartister kamoufleras visserligen i mytbildningen om sig själva, men ända sedan de första heminspelningarna uppmärksammades av Animal Collective, och gavs ut på deras skivbolag Paw Tracks, har såväl svensk som utländsk rockjournalistik varit mördande tråkig och löjeväckande ensidig i sin skildring av Ariel Pink, eller Ariel Rosenberg som han egentligen heter. ”Han är skogstokig!” ”Han är spritt språngande galen!” ”Han är en flummig excentriker utan varken fokus eller visioner!”

Gång efter annan – i recensioner, i artiklar, i blogginlägg – har denna artist, liksom hans musikaliska själsfrände R. Stevie Moore, decimerats till någonting visserligen unikt, men likaså skojfriskt och kortlivat. Som den där vindpusten som blåser liv i ett annars likriktat musikaliskt klimat, lika frisk som plötslig.

Så tänker jag innan intervjun med Ariel Pink, när jag stiger av tunnelbanan vid Slussen och promenerar genom Stockholms finaste men snart ruinerade stadsmiljö, uppför trappan från Saltsjöbanan, nedför Gula Gången, förbi Kolingsborg, och vidare genom tunnlarna till Debaser Slussen. Som vandrade jag i konstnären David Molanders makalöst snygga fotokollage ”Stadens hjärta” till tonerna av Ariel Pinks sumatranska ”Reminiscences”.

På ditvägen har jag ett anteckningsblock fullt med frågor om hans mixtape till FACT Magazine tidigare i somras eller hans förhållande till hemstaden Los Angeles, på hemvägen har jag istället antecknat engagerande svar om bilden av honom som artist i media. Och anledningen går förstås att spåra till mötet däremellan.

Att ytterligare bidra till denna bild av Ariel Pink som en lika kufisk som egensinnig artist är ingen konst. Jag skulle kunna beskriva hur han kliver in i Debasers lokaler från den Stockholmska kylan med raska steg, en kort, smal, kedjerökande 32-åring med framåtlutad pose i blekt jeansjacka och blonderat stripigt långt hår; hur han tar några rastlösa varv runt i lokalen, plockar upp en apelsin, tänder en cigarett, går fram och tillbaka likt en nyfiken hund som upptäcker en ny miljö för första gången. Men frågan jag ställer mig där och då är: vad tjänar det till? På vilket sätt blir budskapet om hans jublande popmusik tydligare och mer intressant genom att positionera honom som en knäppgök?

– Jag köper inte bilden av mig själv, jag köper inte hajpen kring mig, jag köper i själva verket inte hajpen kring någon, säger Ariel Pink med en vänlig ton och fimpar cigaretten på golvet mellan tummen och pekfingret. Skribenter skapar bilder av artister som vore de objektiva sanningar. De vet hur man med språket påverkar människors känslor och åsikter, men de är också de ensammaste människorna på jorden, och de tenderar att tänka alldeles för mycket på saker och överanalysera allting i syfte att skapa en intressant artikel. På så sätt är förstås skrivandet en kreativ process, men med musik förlorar det sin poäng. ”Vad ska jag skriva om?” ”Vad måste skrivas om det här?” Vad de gör är ett enkelt kreativt uttryck, och det kan i längden bli väldigt degraderande.

– Jag skulle ta beskrivningen av mig som en förolämpning om jag tog det personligt, men det gör jag inte, fortsätter Ariel Pink med samma välartikulerade engagemang. Jag tycker att det är roligt att betrakta hur väven av åsikter om mig nystas upp, vad jag förstår att andra ser mig som. Men det är förstås inte bara en enda bild som projekteras på mig, det är som en stor tjock dam: Hon har en massa olika känslor och hon kan inte bestämma vilken, men alla säger henne samma sak. I mitt fall skulle det vara att jag är tokig.

Foto: Olof Rundcrantz

Upplever du det som ett problem att ständigt behöva diskutera din musik och dina visioner, och kanske på något sätt bidra till denna bild av dig?
– För min del handlar det om att jag pratar för mycket, att jag är alldeles för uppriktig och i efterhand tvingas ångra att jag ens öppnade käften. Jag blir beskylld för att vara saker och ting på grund av min spontana ärlighet. Men givetvis är det långtråkigt att upprepa samma formuleringar om sin musik om och om igen, och svara på frågor just så som journalister förväntar sig att jag ska svara på frågorna. Det märks att de har en bild av mig som de vill få bekräftade genom intervjun. Men sedan träffar de mig och upptäcker att jag faktiskt är ganska normal, och det förvirrar dem. Att jag är normal gör mig plötsligt ännu konstigare, skrattar Ariel Pink.

Den projicerade bilden av Ariel Pink som tokstolle är givetvis resultatet av vår – skribenternas – känsla av maktlöshet och ofullkomlighet inför oförmågan att beskriva det obeskrivliga. Ty hur beskriver man ljudet av en rastlöst zappande ambivalens mellan stilar och uttryck – kakofonin när två separata högtalarsystem spelar glänsande popmusik parallellt i olika delar av rummet? Ja, allt som oftast genom att lägga alla tänkbara influenser i en skål, skaka noggrant, och sedan slumpmässigt plocka upp ett par stycken och ställa dem mot varandra: ”Från Arthur Russell till John carpenter, från The Monkees till The Cure och The Sugarhill Gang”, som Elin Unnes skriver i sin recension av konserten på Debaser i Svenska Dagbladet.

Eller så gör man kort och gott som Nils Hansson i Dagens Nyheter: man kapitulerar inför uppgiften, berömmer honom för hans begåvning samtidigt som ”man undrar gång på gång vad han egentligen menar”. Som om svaret på denna fråga skulle sätta musiken i ny dager där den kan uppskattas för sin begriplighet, sina tydliga referenser och sin överskådliga relation till vår verklighetsuppfattning.

– Ibland måste skribenter inse att de skriver om musik, inte om science fiction, säger Ariel Pink, och menar att svaret på frågor om intentioner och övergripande visioner inte alltid finns.

Så fungerar inte Ariel Pink, det har han aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra. Kanske är det just därför han trivs så bra i Beverly Hills. Där kan han, för att citera honom själv, ”bo mitt bland freaks, människor som tror på sig själva och chansen att uppfylla sina drömmar, som gör alla konstiga saker för att nå dit, och som aldrig förväntar sig att någon annan ska förstå deras liv”. Det finns ju dem som inte går att placera i ett begripligt sammanhang, som bokstavligen lever i ett parallelluniversum där inga förklaringar är nödvändiga, och Ariel Pink är sannerligen en av dem.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti släppte tidigare i år albumet ”Before today”.