Vår tids cynism

1999. Jag är på den danska semesterorten Lalandia, under ett sommarlov med familjen. Vi har hyrt en röd liten stuga i dagarna sju. Vi leker av oss i både vattenland och djurpark tills pappa tar fram grillen och hela min värld dräps under en tjock matta av flintasteksdoft.

Vid den här tiden ligger jag och min lillebror vanligen i våningssängen och blundar, men ikväll har jag fått tillåtelse av våra föräldrar att sitta uppe med dem, när de dricker rödvin på altanen med ett annat par från stugbyn.

Mannen i paret berättar att han nyligen varit i Tokyo. Eftersom de har hört att hemelektronik skulle vara billigare i Japan hade han fått i uppdrag att köpa en laptop åt sin fru. Med märke och modell uppskrivet på en post-it-lapp hade han gått in i första bästa butik. Bara minuter senare gick han därifrån med trumpen min. Personalen trodde att han skämtade.

Datorn som han hade efterfrågat var bronsålder för dem, en 10 år gammal produkt. De vuxna tycker det här är väldigt roligt. Jag irriterar mig på hur pass lättvindigt mannen berättar anekdoten. Det är som att han verkligen inte känner tiden varva förbi honom.

Och det är väl här någonstans, vid 8 års ålder, som jag börjar fundera mycket kring vår samexistens med spjutspetsteknologi.

2012. Jag har fortfarande inte smält en grej som jag läste efter den amerikanska branschmässan SXSW i våras. Den engelska reklambyrån Bartle Bogle Hegarty – fortkortat BBH – initierade ett projekt som gick ut på att hemlösa, i utbyte mot en mindre timlön, gjordes om till wifi-hotspots på festivalen.

Där går de runt, samhällets utsatta, och tillgängliggör trådlöst internet till tech-savvy hipsters i Austin, iklädda t-shirts med texter som »Im Clarence, a 4G hotspot«.

BBH blev översköljda av en medial shitstorm, vilket var skönt att se. Men att konceptet föreslås från första början känns symptomatiskt. Det här är varken första eller sista gången som ett gäng reklamare slår sina snillen ihop och knuffar oss ytterligare ett steg närmare avgrunden.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan kvällen på Lalandia, men när jag läser om »Homeless Hotspots«-projektet känner jag samma saker som jag gjorde då. Visst är vi ett musklick iväg från vad vi vill. Allt är lätt och snabbt och mobilt. Men all denna utveckling kan omöjligen bara vara positiv.

Någon som också har tänkt mycket på vad som går förlorat under teknologins groende makt är den brittiska journalisten och manusförfattaren Charlie Brooker.

»Just yesterday I read a news story about a new video game installed above urinals to stop patrons getting bored: you control it by sloshing your urine stream left and right. Read that back to yourself and ask if you live in a sane society.«

Charlie Brooker är mannen bakom tv-dramat Black Mirror, en miniserie i tre delar som ruskar om tittarna med sin mörka satir. Det är i grunden elaka profetior som Brooker målar upp. Han tecknar en nära framtid, kantad av högteknologiska prylar och tomma personer. Ett samhälle där spikarna på Jesukorset har bytts ut mot hagel av illasinnade tweets. Väldigt ofta i Black Mirror slår de rakt på punkter som de flesta av oss aldrig skulle ägna en tanke åt.

»As for Brooker, I worry for the inside of head. Possibly the only hope for him and his sanity is to be banned from looking into a screen for a year at least. He should be taken outside, into the sunshine, to somewhere with no phone signal or Wi-Fi (wife may be allowed), a Scottish island perhaps. And he should be made to grow vegetables.«

Så löd slutet av en annars positiv recension dagen efter att första avsnittet av Black Mirror hade haft premiär i England. Hörde du det, Nostradamus? Gå och odla grönsaker istället. Vi klarar oss. Vi har ju X-Factor och piller för alla känslolägen.

Herregud, vi har till och med en app för par som är ifrån varandra som ska möjliggöra fysisk kontakt genom att de drar ringen på sin respektive mobilskärm till rätt ställe samtidigt så vibrerar telefonerna.

Read that back to yourself and ask if you live in a sane society.

Jag drar gärna en cynisk röd tråd mellan de hemlösa wifi-hotspotsen och den dystopiska tematiken i Black Mirror. Det finns någon form av släktskap där. BBH:s idioti var knappast en engångsföreteelse och Brookers historietter må vara science fiction, men jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag läser av de båda som ett dåligt omen.

Allting som jag tänker mynnar ut i att vi är på väg mot nya tider. Glöm inte varandra och hur det en gång brukade vara. Säsong två av Black Mirror har premiär den 28 januari på brittisk tv. Det är nyttig, relevant jävla populärkultur som du kanske kan streama genom en uteliggare i t-banan om du har tur.