Frame vid alfabetets gräns

Det finns en central rad i Janet Frames debutroman Ugglor gråter, först publicerad 1957. En rad som formuleras efter att den epilepsisjuke Toby, ett av fyra barn i familjen Withers, låter sin tanke stanna i en aldrig sinande vårkväll. Världen är fortfarande möjlig och allting som Toby kan tänka tänker Toby.

Och så styckets sista rad:

»Men tanken är inte verklighet«. 

Men det är en insikt som är mycket svår att nå. Det är en rad som psykologer och terapeuter ibland tvingas att smyga in bakvägen hos patienten. Det tar ofta många år att få henom att förstå att det vidriga som händer i en patients huvud inte är sant.

Det är så mycket lättare att, som artisten Toni Holgersson sjunger på sitt nya och utmärkta album Sentimentalsjukhuset, istället försöka dränka tanken i en hamnbassäng fylld med vin. För tänk om det som tanken säger faktiskt är sant? Tänk om tanken är jag, med medföljande raserad värld som följd?

 

Janet Frame, född och uppvuxen på Nya Zeeland, använde sitt skrivande just för att hålla tanken i schack. Hon fick tidigt diagnosen schizofreni och under åtta år efter andra världskrigets slut kastades hon mellan olika mentalsjukhus runt om i sitt hemland.

Frame var en hårsmån från att lobotomeras, men räddades av att hennes novellsamling Lagunen och andra berättelser tilldelades The Hubert Church Memorial Award, ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser.

När hon slutligen debuterar med sin första roman Ugglor gråter häller hon ut hela livet över de 237 sidorna. Varenda fantasi, varje tanke, varje insikt om att vara annorlunda förvandlas till djupt dramatiska fantasiteckningar i trycksvärta.

Tanken är aldrig verklig och kan därför sakna såväl botten som tak.

Janet Frame tecknar svaga skisser av den epileptiske Tobys liv, och stora katedralmålningar med hjälp av hans syster Daphnes hummande sång från insidan av mentalsjukhuset Arrostowns väggar.  Där är dörrarna så tunga att de inte kräver lås.

Hennes strupe sjunger fram några av de mest vindlande litterära melodier som jag har hört samtidigt som hennes kropp är inlåst och nedbruten. Daphnes mentalsjuka sång blixtrar av liv.

I Ugglor gråter förvandlar Janet Frame det annorlundaskap som en psykisk sjukdom innebär till norm. Världens detaljer målas i aldrig fullbordade meningar och i tankar utan tak. Från sjukhussalens schematiska stillhet blåser snöstormar.

Toby, jag ska ge dig en limpa av blå luft av vetet som växer i himlen och tråla de krympande haven efter paradisiska stim av kärlek, och när du dör

sjunger Daphne från det döda rummet. 

Ska jag säga att du levde i en skuggvärld, på ett mikroskopiskt ställe med frostbitna apelsiner som en solnedgång med mjöldagg,
Där vinden, varken på vägen dit eller tillbaka, gav röst åt nattens mogna frukt, kunde mätta dig eller göra dig hel. 

När Janet Frame lämnar sitt hemland 1956 för London lider hon fortfarande av ångest och återkommande depressioner. Hon söker sig därför till sjukhuset Maudsley. Där river psykiatrikern Alan Miller upp hennes tidigare schitzofrenidiagnos och den nye terapeuten, Robert Hugh Cawley, uppmuntrar henne istället att fortsätta skriva.

Och Janet Frame fortsätter att skriva. Hon skriver för livets skull.

Det är som Toby Withers säger i en annan av bokens passager: »Alla bär vi ett märke för alla är märkta av livet, precis som jag«.

Precis som jag. I mitt fall var bokstavskombinationen OCD: Obsessive Compulsive Disorder. Tvångstankar. Patienter som lider av OCD uppmanas ofta att inte försöka knuffa bort tankar som känns obehagliga; istället ska patienten stanna kvar i tanken.

Därefter ska patienten sedan lugnt lägga den illavarslande tanken ifrån sig. Någonting som är mycket svårt när tankarna handlar om att slänga sitt barn i marken eller rädslan för att ett hus ska brinna upp.

Men tanken är inte verklighet.

Tvångstankar ger ofta upphov till lustifikationer. Fast snarare är det själva tvångshandlingen som tenderar att framkalla pösiga skämt om kokplattor. Att ägna en timme på morgonen åt att kolla om dörren är låst eller om spisen verkligen är avstängd är bara toppen av ett isberg. För min egen del handlade det om närmast patetiska försök att kontrollera ljuden i huvudet.

När min OCD slutligen, efter många år av oro, eskalerade till någonting jag inte längre var förmögen att själv hantera var det inte faktumet att jag aldrig kom iväg till jobbet som var det stora problemet.

Det stora problemet var att jag trodde att jag skulle dö. Eller ännu värre: att någon som jag älskar skulle dö på grund av mig

I mer än sexton år trodde jag att mina tvångstankar per definition var jag.

När jag slutligen fick hjälp rekommenderade min terapeut mig inte att, likt Janet Frame, skriva mig ut ur mitt mörka hål. Istället rekommenderade hen det svenska OCD-forumet Ananke.

Där kunde jag sitta och läsa i timmar om nätterna. Vettskrämda inlägg från föräldrar – med stor sannolikhet utmärkta sådana – som var livrädda för att skada sina barn. Ångestdrivna unga med utpräglad sexuell ångest. Och jag anade skuggorna av de tankar som också var mina.

Anledningen till att jag började att skriva om musik, kläder och – i viss mån – böcker, har en anledning: jakten på det nya är mitt livs mest genomgående tvångshandling. Så kan ljuden inuti huvudet kontrolleras.

Noggrant uppsatta RSS-läsare skänker känslan av kontroll.

Tvångstanken kan också låsas in, men aldrig dränkas, genom att skriva en text förtäckt till kulturjournalistik om OCD, fastän dess författare ändå inte har modet att formulera de tankar som har  jagat honom sedan han var åtta år gammal.

Janet Frame dedikerade fem av hennes skönlitterära böcker till sin läkare Robert Hugh Cawley. Med skrivandet lyckades hon att dämpa depressionerna och ångesten; de försvann aldrig helt men de höll sig i schack.

När hon väl lyckades spänna fast depressionerna och ångesten i det döda rummet blev tankarna istället stor litteratur. I boken Vid alfabetets gräns formulerar Janet Frame en önskan som närmast landar i en benhård övertygelse:

»En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk«.  

Det är det sökandet, ett sökande vid den mentala hälsans absoluta utmarker, som gör Ugglor gråter till en litterär debut lika kraftfull som någonsin The New School.