Hur jag fick Megan Boyle att sluta liveblogga

En dag i slutet av augusti bestämmer jag mig för att rösta. Baltimorebon Megan Boyle har startat en omröstning på sin liveblogg, där hon vill ta reda på vad folk vill få ut av henne.

Omröstningen består av en lång lista med svarsalternativ som går ut på att Megan antingen ska skriva olika typer av texter, vara ens bästa vän eller ha sex med en. Eftersom jag hör till dem som har svårt att ta beslut borde alla alternativ göra mig kluven. Istället framstår ett av dem som så självklart att det känns som att jag får en uppenbarelse när jag läser det. Jag klickar på alternativet för att Boyle ska sluta liveblogga och lägga allt krut på att skriva en roman.

Jag hamnar på resultatsidan och ser att alternativet »skriva en roman« ligger överlägset i topp. Det har dubbelt så många röster som tvåan, »att sluta knarka«, och långt fler än alla alternativ som inbegriper livebloggande. Det känns märkligt med tanke på att den rörelse Boyle brukar anses ingå i, »alt lit«, inte direkt är förknippat med solitärt skrivande.

Poeten Megan Boyle, 27 år, annonserade att hon skulle börja liveblogga i mars 2013. På twitter skrev hon att hon trodde sig agera bättre utan ett privatliv. Hon hade inget jobb, inget socialt liv och lyckades aldrig genomföra de projekt hon drog igång. Om hon började publicera allt hon gjorde och tänkte samtidigt som hon gjorde och tänkte det skulle hon kanske sparka igång både livet och skrivandet. Sedan dess har hon publicerat uppskattningsvis fyra tusen sidor text medan hon suttit i bilen, på toaletten, i sängen och i knarkarkvarten.

Det är ingen slump att det är Megan Boyle som har tagit dagboksskrivandet till en ny nivå. Hittills i sitt författarskap har hon varit besatt av att inte försöka. Hennes mål har varit att hennes texter ska ha tillkommit av en annan anledning än att det ska handla om konst – som om de bara var stenar hon plockat upp från marken och publicerat. Hon har dessutom haft sådan skrivkramp att det enda sättet för henne att ens uttrycka något har varit att skriva allt hon tänker på för stunden, göra det snabbt och oredigerat.

När hennes en gång lustfyllda twittrande började kännas kravfyllt startade hon ett oredigerat twitterkonto. I en intervju i Alt Citizen (5 aug 2013) konstaterar hon att det oredigerade kontot är mer populärt än hennes ursprungliga, bearbetade. Genom att vägra att redigera sina infall har hon lyckats bryta ner självcensuren och hitta ett avslappnat förhållande till twittrandet. Hennes läsare har tagit till sig det och föredrar uppenbarligen det flummiga framför det perfekta. En antites till det klassiska »writing is rewriting«.

Alt lit kallas den amerikanska, litterära rörelse som använt nättidningar och sociala medier för att publicera texter och marknadsföra sig. Skribenterna förekommer både digitalt och irl, och deras utsagor är ofta anti-estetiska, diskbänksrealistiska och självironiska.

Precis som många andra författare inom alt lit började Megan Boyle sin karriär på nätet genom att få texter publicerade i nättidningen Thought Catalog. I oktober 2010 publicerade de hennes essä Everyone I’ve Ever Had Sex With. I den räknar Boyle upp alla personer hon har haft sex med och beskriver hur det var. Som så många andra essäer inom alt lit är den skriven i listform. Everyone I’ve Ever Had Sex With ingick sedan som en dikt i Boyles första och hittills enda diktsamling, selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee.

Som titeln antyder består den av texter som Boyle skrivit i sin blogg men av olika anledningar sparat som utkast. Idén tycks vara att texter som varit för dåliga, pinsamma eller för provocerande att publicera i slutändan faktiskt är mer intressanta än de som har blivit det.

selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee publicerades i november 2011 på Muumuu House. Förlaget har på kort tid blivit det mest inflytelserika och creddiga utgivarna inom alt lit-världen, vilket förmodligen främst beror på att det grundades och drivs av författaren Tao Lin. Han debuterade 2006 och har publicerat så mycket poesi, prosa, essäistik, konst och personliga marknadsföringskampanjer både fysiskt och digitalt att det ibland verkar som att han skapat alt lit-rörelsen på egen hand.

På sitt förlag ger han ut folks gamla blogginlägg, utvalda twitterinlägg (en modern variant av så kallade utvalda dikter), mailkonversationer, tumblr-noveller och liknande. Ett kriterium för Muumuu House är att det de ger ut ska ha skrivits på andra ställen innan och bara för skojs skull, inte för att bli utgivet. Förlaget tar inte emot manus.

Tillsammans med Lin har Megan Boyle också filmbolaget MDMAfilms där de släpper dokumentära filmer som de spelat in på sina MacBook-datorer. I princip har det inneburit att de filmat sig själva och deras kompisar medan de tagit droger. Perioden då bolaget var aktivt och då Boyle och Lin spontangifte sig i Las Vegas (de separerade efter ett par månader) skildras i Taos minst sagt drogspäckade roman Taipei.

Genom att filma, publicera och skriva om varandra har flera av skribenterna inom alt lit skapat en kult kring sig själva. Några exempel: Tao Lin följde upp Megan Boyles selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee med sin egen essä Every Time I’ve Had Sex With Megan Boyle, Pt. 1 of ? på Thought Catalog. På samma sajt publicerade Spencer Madsen, som driver förlaget Sorry House, essän Every Time I’ve Interacted With Tao Lin. Boyle recenserade Taos lägenhet för tidningen Vice, där de båda varit krönikörer.

För samma tidning skrev Marie Calloway, som slog igenom med den självbiografiska novellen Adrien Brody på Muumuu House, novellen Jeremy Lin. Både Jeremy Lin och Adrien Brody ingick sedan i Calloways sexspäckade novellsamling what purpose did i serve in your life, som kom ut på essäisten Giancarlo DiTrapanos förlag NY Tyrant tidigare i år.

Kan du din litteraturhistoria vet du att det redan funnits en grupp amerikanska, drogliberala hipsters som namedroppar sig själva och ogillar att korrekturläsa.

Det som skiljer Megan Boyle från 50-talets beatniks är att de sistnämnda sökte äventyr och skrev snabbt för att de hade så mycket viktigt de ville berätta för världen. Boyle uppehåller sig kring att ha långtråkigt, att sitta på toaletten och att twittra på mobiltelefonen. Hon har ingen ambition att skriva viktigheter eller att tala för en hel generation.

Den 1 september avgjordes omröstningen på Megan Boyles liveblogg. Som en följd av utslaget kommer hon nu att fokusera på romanskrivande och nedprioritera bloggen. Jag tror inte att ni ska tacka mig för min del i detta. Jag tror nämligen att jag bidragit till att förstöra det vackraste, coolaste och råaste skrivprojektet under 2013.