Edward Williams

I januari 1979 skrev David Attenborough historia när BBC sände premiäravsnittet av hans banbrytande naturdokumentär “Life On Earth”. Om det inte vore för en notorisk skivsamlare skulle historien om kompositören Edward Williams lika nydanande soundtrack kunnat ha slutat i april samma år när det sista programmet sändes.

Williams avantgardistiska filmmusik, som vävde samman traditionella instrument och elektronisk behandling, gavs trots seriens världsomspännande succé nämligen aldrig ut på skiva och verkade förlorad. Det var ingen lätt väg, men trettio år senare har inspelningarna till slut hittat hem.

En dag i början av 2009 fikade den engelska radio-dj:n Jonny Trunk med en bekant. På sitt skivbolag Trunk Records återutger han rariteter ur filmmusikens förlovade land och vännen berättade att denne hade funnit en oförklarlig LP på en loppmarknad i London. På omslaget var skrivet “Life On Earth” och ett antal spårtitlar, men i övrigt fanns ingen information. Ingen kompositör. Inget skivbolag.

Efter mängder av samtal med ovetande svar fick Trunk till slut reda på att LPn pressats av Edward Williams själv som en gåva till de musiker som varit med vid inspelningen. Han kontaktade kompositören som gav tummen upp och efter lika många samtal till advokater och licensieringsansvariga gav det lilla skivbolaget i november 2009 ut soundtracket på CD, komplett med Attenboroughs klassiska groda på omslaget.

– Nej, nej. Det känns inte alls konstigt att du vill prata med mig om den. Tvärtom är jag förtjust över att musiken äntligen är utgiven.

När jag ringer Edward Williams, idag 89 år, i hans hem i Bristol börjar jag med att fråga om det känns lite knäppt. Jag vill känna av läget. Som musikskribent har jag ju lärt mig att det finns få saker som folk är så ointresserade av att prata om som det som hände för trettio år sedan, men Williams är en gladlynt gentleman som pratar passionerat om sin historia inom dokumentärfilmsmusik och elektroniska ljudexperiment. Och jag förstår att det betyder mycket för honom att albumet har släppts.

– Att arbeta med “Life On Earth” var förmodligen höjdpunkten i min karriär men det gav också så mycket till mig personligen. Serien påverkade mig verkligen, gav mig en förståelse för naturen som jag inte haft innan. Den formade mina tankar och instinkter för resten av livet så jag kan inte hjälpa att känna att det är en av de viktigaste sakerna jag gjort.

“Life On Earth” är en ambitiös dokumentär. Vansinnigt ambitiös. De tretton programmen krävde nytänkande genom hela produktionen. Bland annat tvingades en kameraman i hundratals timmar filma en groda som föder upp sina yngel i munnen i väntan på att den skulle spotta ut dem. När Williams fick uppdraget att skriva musik för serien gick han in i det med samma ambitionsnivå.

– Jag var så imponerad av filmmaterialet att jag arbetade hårt för att överträffa mig själv. Titelmelodin är ett stycke som jag hade skrivit tio år tidigare och som jag låtit vila i väntan på att jag skulle hitta en värdig användning för den. Det här projektet var så mycket större än allt annat jag varit inblandad i. Jag arbetade med “Life On Earth” i över ett år och musiken är skriven för att passa minsta lilla rörelse i fotot, berättar han.

Från samtida konceptnoisealbum om hårda vinterdagar till “De fyra årstiderna” och mycket längre tillbaka än så har människans behov av att uttolka naturen alltid varit närvarande i musiken. Och i övrig konst, naturligtvis. Det som gör Williams soundtrack till en fascinerande resa är att det är återhållsamt och utmanande, en avantgarde-komposition som lämnar mycket för lyssnaren att själv fylla i.

Williams berättar om hur han efter att ha tjänstgjort i flottan under andra världskriget arbetade som assistent åt den skotska dirigenten Muir Mathieson, en tjänst han haft tillfälligt ett kort tag innan kriget. Mathieson låg vid tiden praktiskt taget bakom musiken för alla spelfilmer som gjordes i Storbritannien och tog första dagen med Williams till musikläggningen av noirdramat “Odd Man Out”.

– Vi satt där med en massa fint folk och försökte avgöra vart i filmen olika stycken skulle ligga. Det gick inte att bestämma sig för musiken var så berörande i sig att den dämpade snarare än förstärkte effekten. Jag lärde mig mycket om att inte använda musik, att återhållsamhet kan förmedla starkare känslor, säger han.

Muir Mathieson gav honom sparken efter en tid. På ett snällt sätt. Dirigenten såg potential i honom och ville knuffa ut honom i världen för att utbilda sig och stå på egna ben. Det var så Edward Williams själv började komponera och över en tjugofemårsperiod kom han att skriva musik till över hundra dokumentärfilmer.

Men han nöjde sig inte med det. Han hade nya ljudvärldar att utforska. Där ett stycke tidigare nått sin slutpunkt efter att ha nedtecknats på notpapper, kopierats och spelats in av en orkester ville Williams bearbeta inspelningarna och började på 60-talet söka sig mot de elektroniska experimenten.

– Jag upptäckte vilka världar som öppnade sig genom inspelningsteknik. En försynt liten flöjt kunde plötsligt höras genom starka tromboner. Samtidigt fick jag tag på en engelsktillverkad synthesizer som hette VCS3. Jag tröttnade ganska fort på ljuden som dess oscillatorer kunde skapa och ville ha ett rikare, mer organiskt ljud. Därför började jag istället ta inspelningar av klarinetter och horn och bearbeta dem med synthesizern. Genom att ändra i voltkontroll och frekvenser kunde jag utforska och experimentera.

Ett av spåren från “Life On Earth”-soundtracket heter “Fish Of The Sea” och förmedlar en så exakt, dämpad undervattenskänsla att jag är övertygad om att jag skulle ha klarat av att pricka in kontexten även om jag inte kände till titeln. Williams berättar hur den sortens behandling av det inspelade inte var planerad innan utan kom till genom experimenterande i efterhand.

– Jag tror inte att det skulle ha gått att göra på annat sätt. När jag arbetade med elektronik så var det alltid genom utforskande av de här underbara ljuden, att upptäcka och se vad som hände om jag skruvade på den ena eller andra knappen.

– I min studio satte vi upp två bandekon, tre-fyra meter från varandra, med band som gick emellan så att ljudet passerade båda maskiner gång på gång. Det blev en förtjusande blandning av extraordinära ljud och intressanta missljud, betydligt mer organiska ljud än vad jag hade kunnat göra med bara orkester, skrattar han.

Även om “Life On Earth” enligt Williams själv var höjdpunkten på karriären skulle utforskarandan bestå. Han sökte efter ett sätt att kontrollera elektronisk musikutrustning live och uppfann tekniken Soundbeam som med hjälp av ultraljud läser av handens rörelser så att man genom gester kan styra en synthesizer. Det som var byggt för musiker fick därigenom också en annan, välkommen, användning.

– Den började användas av handikappade barn som kanske bara kunde röra ett finger eller ett ögonbryn. Det var en oerhörd glädje att se när deras ansikten lös upp och de sa: ‘Mamma, jag skapade det där ljudet.’

Edward Williams följde upp ”Life on earth” med musik till liknande BBC-serier som “The Discovery of Animal Behaviour” och “The Living Isles”.

Han har även gjort musik till dokumentärer om konstnärer som Goya, Gillray och författare som Mary Wollstonecraft på Channel 4.

”Life on earth – Music from the 1979 BBC Tv series” finns att köpa hos Trunk Records.

Billy Rimgard har tidigare skrivit för publikationer som Sonic och The Cricket. Sedan 2004 driver han den utmärkta bloggen Beneath A Steal Sky där han skriver om musik, populärkultur och lite robotar.