Dirty Beaches: På drift

I alla texter om Alex Zhang Hungtai, mer känd som Dirty Beaches, nämns livet på drift. Hur den mystiske Alex föddes i Taiwan, men nu saknar hem. Eller bor han kanske i Kanada? Hur det har påverkat Dirty Beaches hypnotiska ljudlandskap eller sångstil, som påminner om band som Suicide och The Cramps, får man inte veta.

Men klart är att hans musik går hem hos både kritiker och publik. Därför har han varit på turné i snart ett år. På genomresa i Stockholm stjäl jag tio minuter för att reda ut begreppen.

– Bilden av att jag alltid skulle vara på drift stämmer inte alls. Mellan det att jag var 14 år och 24 år bodde jag på Hawaii, det är ju tio år på samma ställe!

Det är fortfarande förmiddag och Alex bländas av solen över Björns trädgård vid Medborgarplatsen i Stockholm. Han är nöjd med gårdagens spelning och beskriver sin senaste upplevelse i Sverige som ”lite miserabel”.

Då var det juli, Hultsfredsfestival och ett hällregn som aldrig ville upphöra. Många besökare hade fått sina tält översvämmade, något som märktes på minerna i publikhavet.

– Det var lite bisarrt och egentligen trivs jag bättre med att gigga i mindre lokaler. Då vet jag att dom som kommer är där för att se mig. På en stor show kommer de som bara vill att jag ska spela låtar från min senaste skiva.

– De vill höra det de känner igen, så kan dom gå efter en låt. Men jag är inte så intresserad av att ha den publiken på mina spelningar.

Det mest minnesvärda turnéstoppet hittills verkar ändå ha varit Norges kulturstad Bergen där Dirty Beaches spelat några dagar tidigare. Första gången han skulle spela där fick han inte kliva på flyget på grund av biljettstrul.

Den här gången lyckades flygbolaget slarva bort alla instrument. De lokala arrangörerna undrade om han ville ställa in och efter att ha utbytt en snabb blick med sina två medmusiker kom svaret.

– No fucking way, vi ställer inte in en gång till.

Ett lokalt galleri kunde fixa fram en Fender, ett trumset och några förstärkare. Tillräckligt för att improvisera.

– Jag var väldigt nervig innan. Men hela grejen med att improvisera var att bevisa för oss själva att det här är vad vi gör. Även om vi inte kan spela våra låtar så kan vi alltid skapa i stunden. Efter fem minuter var jag helt inne i det och det kändes som att vara nitton igen.

– När ögonblicket tar över, det är det värdefulla. Publiken var fantastisk, hade det varit på någon annan plats tror jag faktiskt inte att det hade funkat.

Norge representerar också en av de mer obehagliga sidorna av turnélivet.

– Vikingakvinnorna. Stora blondiner som vill ta med mig hem. Ofta fulla och med modellaktigt utseende. Men ja, jag är väldigt rädd för de där vikingakvinnorna. Vissa sliter bara tag i mig. Det har hänt i Sverige också, men värst är det i Norge.

Dirty Beaches lever inte direkt upp till den slitna rockmyten. Alex och medmusikerna Frank och Jesse är alla i trettioårsåldern och ser fram mot att komma hem till sina partners.

– Det finns inte så många galna historier att berätta. Vi är artiga, spelar vår musik, säger tack och lägger gaget på bensin. Sen kör vi till nästa ort, nästa land.

http://www.youtube.com/watch?v=NLEP2riNxxM

Hela spelningen från Bergen och Alex egna ord om händelsen här.