article-image

Alan Lomax: Den röda linjen

Artikel Popmusiken blickar vidare, precis som den ska. Men det är ingen ny tradition: den svensk-franska DJ-duon Radioclit verkar i en tradition av att leta någon annanstans, skriver Kristofer Andersson.

BAM BAM BAM! På samlingen Radioclit Presents: The Sound Of Club Secousse låter sången ”Sous Les Cocotiers” som om ett gäng startkablar fästs i artisten Bablees händer. Det är rasande effektiv dansmusik med fötterna i Chicago’s Acid house-historia och öronen mot Elfenbenskustens asfalt. Det var i här, i landets största stad Abidjan, som ”Sous Les Cocotiers” var en stor hit för några år sedan. När sången avslutats återstår sexton spår på samlingen. Det är dansmusik som klarar av att vara både intellektuell, övergiven och kåt på samma gång.

Samlingen är sammanställd av DJ-kollektivet Radioclit (byggt på lika delar London, Linköping och Paris). De startade sin Club Secousse 2008 för att de ville hylla ”the global sound of ghetto culture”. Det är lätt att anklaga dem för exotism. Men det är i just det här fallet underställt detta: Liksom Honest Jon’s och Mississippi Records står Radioclit för en kultursyn som inte är bekräftande, utan sökande. De drivs av själva idén att det bästa alltid finns någon annanstans än i New York eller London.

De står för exakt den motsatta kultursyn som Pitchfork eller Nöjesguiden förmedlar.

Men den här texten handlar egentligen inte om Radioclit. Inte heller om Honest Jon’s. Däremot handlar den till viss del om nämnda Mississippi Records. Eller snarare: De fem album av field recordings av folkmusik från den amerikanska södern som musikarkeologen Alan Lomax spelade in under de sista åren av 1950-talet. De är vid sidan av den där Shangaan Electro-samlingen årets tveklöst mest nödvändiga inspelningar.

På de fem skivorna finns allting: långsamt kluckande fiskarvisor, hymner från nedgjorda afro-amerikaner och sjungande tvättande kvinnor. Ljudet av historien.
Varje inspelning är gnistrande.

alan-lomax (1)

Alan Lomax resa går via Virginia, Kentucky, Tennessee, Alabama, Mississippi, Arkansas, Georgia och  North Carolina. För första gången spelar han  in musiken via stereo. Det här är i en tid när rock n roll precis håller på att förvandlas till rock.  Att höra stämmorna i en hymn som, exempelvis, ”Sherburne (#186) av United Sacred Harp Convention är att kliva på honungsindränkta moln. Romantiken, verkligheten och drömmarna: de finns alla tätt intill. På albumet ”Wave the ocean, wave the sea” sjunger en grupp med interner vid namn Floyd Batts & Prisoners den lilla bluesen ”Dollar Mamie”. Jag gissar nu, men jag tror att de håller takten genom att slå spadar i ett trägolv. Dunk. Dunk. Dunk.

När M.I.A riktar sin laserstrob mot publiken med knuten näve gör hon det – möjligen fullständigt ointresserad av detta – som en representant för en ny världsordning, som representant för de skivsamlande män som bara riktat blicken från Detroit till, exempelvis, Elfenbenskusten. Eller Rio De Janeiro. Eller Saudiarabien. Det är inte så noga. Huvudsaken är att det är någon annanstans. Det är inte heller någon ny förteelse: För 20 år sedan var detta ”någonannanstans” fullständigt annorlunda. Då räckte Paris eller New Jersey fortfarande till.

Det gör det inte idag: Men det är samma drivkraft, samma vilja och idéer som då skrev om pophistorien som gör det idag igen.
Detta har bara marginellt med internet att göra: beroendet att ta sig ut dit fanns där redan innan. Det räcker med att läsa Kevin Pearces Yr Heart Out eller Anywhere but here today-bloggar för att förstå vilka drivkrafter det är som driver dessa män.
Alltid männen.
Alltid jag.

Alan Lomax gjorde sina inspelningar från den amerikanska södern nästan direkt efter att han kom tillbaka till New York, efter att ha spenderat större delen av 1950-talet i London. Det var där han sammanställde sin serie ”Columbia World Library of Folk and Primitive Music”.

Från London till Jugoslavien and back again sträcker sig urvalet. Det här händer nästan femtio år innan Damon Albarn ett stenkast bort upptäcker Toumani Diabates sätt att hantera den västafrikanska koran. Don’t look back. Ytterligare tio år tidigare driver Lomax radioprogrammet ”Your ballad man”, som obehindrat pendlar mellan den lättaste modernistiska jazz, poesiuppläsningar och klezmer.

Eller för att dra berättelsen vidare: 1936 packar en 21 årig Lomax en 70 kilo tung resväska och beger sig till Haiti. Landet har precis blivit självständigt efter en 15 år lång ockupation av Nordamerika. Skälet till ockupationen? Att ”Försvara amerikanska och utländska intressen”, för att citera den dåvarande presidenten Woodrow Wilson.

Alan Lomax kommer till ett land som söker att hitta sig själv. Haiti är  redan nu ett skört land med en skör regering.
De amerikanska marinsoldaterna har lämnat landet ensamt. Haiti ska klara sig självt.

lomaxhaiti

Och den unge Lomax är knappst en fullvuxen person. Han har redan som tonåring varit ute på långa resor med sin pappa John Avery Lomax, som också var etnograf.

Men detta är hans första stora resa på egen hand. Med sig har  han Elizabeth Lyttleton, som han något år senare gifter sig med. Det är möjligen en hårt dragen parallell, men det är så svårt att undvika att inte känna även Lomax tvekan, upptäckarglädje och hans personliga förälskelse i de där inspelningarna som idag finns samlade på tio skivor.

Att lyssna på dem i följd: ljudet av gatan, en nations sökande, en ung mans storögda glädje. För den etnolog som fanns i Lomax var Haiti bara en del i det som många år senare skulle vara en strikt och ganska vidrig rockjournalistisk strävan. Viljan att söka rötterna till all ”god” kultur till Afrika. Här någonstans finns också fröet till den autenticitetshets som så länge plågat, och fortfarande plågar, popmusiken. Fråga M.I.A, eller fråga kanske ännu hellre Lynn Hirschberg.

Eller så frågar ni bara mig.

”This morning on the mountain I walked through the whole of the lives of millions of people on the earth. A woman in a blue dress and holding her baby sat on the hard, clean, white clay of her front yard, while her man sat at the corner of their one-room hut, made of the wood, the straw, the palm leaves of that same mountain, leaned and smoked his pipe and did not look at the woman but at the fat nanny goat baaing around the corner. Down the street a little fox-terrier puppy sat and shivered in the sun, ill with the disease of hunger; and all the dogs here are like that, thin and whining and shivering.”

En av Alan Lomax dagboksanteckningar från Haiti.

Popmusiken idag har väldigt lite att göra med de där bomullsfälten som så länge har romantiserats. Blues, gospel, soul, house, hiphop: Check. Men glöm det där nu. 2010 är popmusiken på höjden av sin förmåga, och tycker du annorlunda har du ärligt talat inte fattat ett skit.

Och den är det för att den är mer intresserad av att kombinera Sierra Leone, Baile funk, homoerotik, lågbudgeterad sydafrikansk house och ghettotech än att spela Frankie Knuckles och Sister Sledge – hur mycket jag än älskar dem – en enda gång till.

Men det är som sagt ingen ”ny” riktning inom popmusiken. Den har bara bytt spår. Och den vilar på den rastlöshet och stadiga blick mot horisonten som gjorde Alan Lomax till en pionjär, långt innan du kunde ladda ned den kinesiska lövmusiken med en axelryckning.

Jag älskar Radioclit. Jag älskar Honest Jon’s. Mitt hjärta består av några klaffar och shangaan electro.

Men just idag framstår Alan Lomax inspelningar från Haiti, från verkstäderna i den amerikanska södern, från Jugoslavien, från UK och från Spanien som de enda jag behöver.

De är ett resultat av idén att den bästa musiken finns – just det - någon annanstans. Varför känns det som att jag verkligen måste påpeka detta hela tiden?

Svaret: för att smak är viktigt. För att smak kan göra oss till bättre människor. Jag vet att det är en ful sak att säga. Men att ta del av och verkligen uppskatta de tio album av inspelningar från Haiti som Lomax gjorde är en garant för en samhällssyn där det främmande går före viljan att bekräfta vår egen verklighet.

Det är också därför det är så viktigt att människan köper de där Ryan Air-biljetterna.
Det är därför det är viktigt att kulturjournalisten, denna mänsklighetens L’enfant Terrible, lyssnar på Alan Lomax fältinspelningar och dansar och knullar till Radioclits DJ-set.
För att världen möts.