Ett helt jäkla år

Årssammanfattning Henrik Svensson försöker sig återigen på det omöjliga genom att sammanfatta ett år i musikväg. Kanske det bästa någonsin konstaterar han - krönt av the Queen of Hip-Hop Soul.

I sammanhanget låter det som ett behändigt påstående men jag tror faktiskt att jag aldrig har lyssnat på så mycket ny musik som under 2014. Och med tanke på all den mängd av briljanta tolvor, mixar, singlar, album, kassetter och samlingar som strömmat in via min nätverkskabel har det varit svårt att göra annat.

Ibland inbillar jag mig att det kanske varit det främsta musikåret jag upplevt under min tid här på jorden. Och varför inte?

När det är dags för 2014 att få sin slutgiltiga dom hoppas jag att försvaret i slutpläderingen nämner Chicagos slutgiltiga kliv mot hiphop-herraväldet, spelar upp Untolds elektroniska frijazzverk (som är det närmaste vi kommer John Coltrane i dag), Kumbas singel »I staden« eller åtminstone låter en kardiolog vittna om effekten systrarna Johanna och Klara Söderbergs stämmor har på vår hjärtrytm.

Själv har jag en naiv önskan om att få sitta i vittnesbåset och berätta om hur jag en dag i mitten av oktober för första gången hörde Mary J. Bliges »Whole Damn Year« när den strömmade ur högtalarna i min lokala ICA-butik. Jag skyndade mig därifrån eftersom jag helt enkelt inte var beredd att ställas inför något så naket just där och då.

Ty minnet av Marys sång är mitt trumfkort, det är ett mästerverk som suger andan ur en. Bland all fantastisk rap, dancehall, juke, country, house och rock’n’roll når »Whole Damn Year« fortfarande längst in.

Man stakar upp sin egen lilla musikaliska världsordning bland nya och gamla kärlekar efter vad de förmår att göra med en. Här nedanför har jag tagit mig an den nästintill omöjliga, och högst subjektiva uppgiften, att rangordna albumen som betytt mest.

Varför är 2014 bäst? »It’s in the groove« som en tossig liten popproducent förklarade för länge sedan. Det gäller fortfarande.

1. Untold — Black Light Spiral