Hur min var? Tackar som frågar, jo jag lyckades äntligen ta mig igenom Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, vandrade på samma stenprydda strand som fru Vogler och syster Alma, spelade gamla Studio One-singlar och kunde precis som alla andra inte släppa taget om Elena Ferrante.

Det jag däremot inte gjorde var att besöka någon konsert. Inte en enda. Hävdar någon motsatsen kommer jag förneka det så länge som det är mänskligt möjligt. Ty det mest subversiva varje medveten person kunde göra sommaren år 2016 var att välja bort livemusik i alla dess former.

Konserter är passé. Det är för kreti och pleti. För Svenne Banan-folket i neonfärgade solglasögon på Big Slap, och åldrade rockmän på Way Out West. Modernism kräver en annan utväg.

Vad baserar jag denna uppnästa elitistiska syn på, frågar sig vän av ordningen? Kanske är jag bara proppmätt på recensioner, specialbilagor, instagramfoton och liverapporteringar som följer i samma stund som ett par strålkastarljus tänds någonstans i vårt avlånga land.

Kanske har jag sakta övertygats om att konserter inte har något att göra med popmusik. Liveformatet är bara en del av ett kapitalistiskt menageri som ersatt den fysiska skivhandeln. Jag förlorade respekt för tidigare husgudar som Ben UFO, Ellen Allien och Four Tet när de föll för frestelsen att riva av ett par sets under jord i Rättvik. Är inte ens naturen fridlyst från VIP-områden och fotodiken längre?

Det är banne mig inte underground.

Den rättrogne lyssnar bara på obskyr grime och trap som fortfarande inte lyckats ta sig utanför dess respektive regionala gränser. Kanske även på bortgångna röster som ännu inte hunnit förvandlas till hologram på Coachella.

Allra mest älskar jag Compton Whites deput-ep. Inte så mycket för musiken som för att jag inte har en aning om vem som döljer sig bakom artistnamnet. Ett faktum som borde göra det komplett omöjligt från hen att ta plats på en scen inom den närmaste tiden.

Här följer ett par saker jag ägnat min tid åt i sommar och som jag aldrig vill möta i ett annat forum än mitt eget vardagsrum:

Zomby – Ultra (kommande album)

Gqom Oh! x Crudo Volta Mixtape (samling)

Noname – Telefone (mixtape)

Ice Kid feat. Wiley – »So Unique« (albumspår)

Compton White EP (ep)

AIR (återutgivning)

Gucci Mane – Everybody Looking (mixtape)

Mambos Levis D’Outro Mundo (samling)

NHK yx Koyxen – Doom Steppy Reverb (album)

Cam & China (album)

Shackleton with Ernesto Tomasini – Devotional Songs (tolva)

Giggs – Landlord (album)

Fat White Family – »Breakin Into Aldi« (låt)

Complete Walkthru (kassett)

Shy Glizzy – Young Jefe 2 (mixtape)

Trim – 1-800 DINOSAUR Presents (album)

Silvana Imam ft. Marlene –»För Evigt« (låt)
Silvana Imams »För Evigt« är utan tvekan en av mina absolut bästa låtar från året. Det finns så mycket i texten som är peppande, tröstande och allmänt genialiskt.

Wiley – »Step 2001« (låt)
»Step 2001« är egentligen inte mycket mer än en grime-låt enligt konstens alla regler men jag älskar Zomby (som producerat). Jag jag älskar grime och raderna Wiley spottar tillhör bland det bästa han skrivit: »I like rice, basmati. I live life, quite happy«.

Puma by Rihanna Creeper (skor)
Rihannas tolkning av Pumas Suede är givna för läktaren 2016. Surt att herrstorlek 46 verkar vara en omöjlighet.

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)
Anna von Hausswolff. Låttitlarna är genialiska och det droniga soundet övertygade mig redan på första låten. Passar utmärkt till förmiddagskaffet.

Zara Larsson – »Lush Life« (låt)
Zara Larsson är bäst.

Så här lät året i övrigt:

Jessy Lanza – You Never Show Your Love (EP)

Könsförrädare – End of History (album)

Nicki Minaj ft. Beyonce – »Feeling Myself« (video)

Hinds – »Chili Town« (låt)

Grimes – Art Angels (album)

Lana Del Rey – Honeymoon (album)

Min Stora Sorg – Vår/Sommar -16 (album)

M.I.A – »Borders« (video)

Nicolas Jaar – Nymph Series (tolva)

Jamie xx – In Colour (album)

Yung Lean – »Hoover« (video)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Abdulla Rashim – A Shell of Speed (album)

Thaiboy Digital – »Forever Turnt« (låt)

Fetty Wap – »Trap Queen« (låt)

A$AP Rocky ft. Joe Fox, Future, M.I.A – »Fine Whine« (låt)

D.H.S., Lil’ Ugly Mane och DJ SS fanns där vid sidan av en uppsjö bortglömda jungle- och drum n’ basstolvor som sipprade ut via Zombys Twitter-konto med jämna mellanrum.

Det är först nu alla pusselbitar faller på plats. Alla de länkar vi trodde Zomby enbart slängde upp i stundens upphetsning är i själva verket beståndsdelar han kanaliserat in i sin egen musik. De är summan av konstanten som är det nya albumet With Love.

Han karvar inte, som man kan tro, fram en ny spjutspets inom den elektroniska dansmusiken. Istället försöker han återskapa det perfekta setet på gamla jungleklubbar som Roller Express eller Telepathy. Ibland struntar han till och med i det och vill bara vara nere med trap-kidsen i Atlanta.

Det är osammanhängande, oroligt och kanske till och med ofärdigt. Få stycken är längre än tre minuter och slutar när du minst anar det. Allt enligt Zombys plan. Med en besatthet för den vackraste, glimrande ytan har han inget intresse av att gräva för djupt. Det får vi andra göra, han har redan lämnat oss ett referensverk att söka vidare i.

För Zomby är skönhet allt. Där han i den Ollie Evans-regisserade promotionvideon lät det ta form i aktörernas korrekta Stone Island-munderingar låter han på With Love sin vision nu projiceras på den mörkaste av kulisser.

Han stöper jungle, hiphop, rave, trap (och vilken –step du än vill) i steriliserad hårdmetall och broderar det till den mest skimrande höstkollektion från Dries Van Noten eller Rick Owens vi aldrig kommer att få se.

»Allmän besvikelse« sammanfattar tyvärr ganska bra vad jag känner för Shaking the Habitual. När jag fick förfrågan om att recensera albumet var det två dygn kvar till deadline, men jag var bara tvungen att tacka ja på grund av fandom. Varje vaken minut tillbringade vi ihop, Shaking the Habitual och jag. Efter känslan på Silent Shout eller Dreijer Anderssons dystopiska Fever Ray hade jag hoppats att The Knife 2013 inte skulle låta som konstmusik som redan gjorts, utan som framtiden.

Som framtiden, men med samma mörka atmosfär som på föregångaren. Ungefär så här:

Ps. Om någon läsare ska se The Knife på Subtopia på fredag, kommentera gärna efteråt hur det var. Jag är nyfiken!

Ps 2. Om man inte är intresserad av The Knife så spelar Nord & Syd, som jag skrivit om på den här platsen tidigare, på Debaser Slussen i Stockholm.

»A young man walks in with a leopard-print Supreme towel on his head, and Jeremy Scott adidas on his feet. “You inspired this outfit,” he says. Rocky smiles and takes time to chat even when his bodyguard pushes to keep the line of waiting fans moving.
(Artikel om A$AP Rocky i Complex Magazine, 12/11 -2012)«

Det finns de som påstår att musiken i allmänhet, och popstjärnorna i synnerhet, förlorat sin roll som stilförebilder. De har fel.

Vid en första anblick är det visserligen både lätt och förlåtligt att göra ett sådant antagande. Särskilt med tanke på att H&M bara i veckan meddelar att bland de första accessoarer som släpps i samarbetet med belgiska modemärket Martin Maison Margiela är en väska i form av ett gitarrfodral. »För weekend-resenären som aldrig övergav drömmen om ett liv som rockstjärna«, skriver H&M själva i sin pressrelease.

Eller när Kanye Wests blotta närvaro vid sidan av en catwalk så lätt och ledigt blir ett försäljningsargument för så många av våra ledande modemärken.

Det är bara det att vi som vanligt måste lyfta blicken en liten bit bort från uppslagen i de allra glossigaste modetidningarna och stilspaningarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Mot, för all del, den ljusskygge producenten Zomby.

I sina ostrukturerade twitterinlägg om klädesmärken som Lanvin, Dries Van Noten och framförallt den brittiska huliganetiketten Stone Island, sätter Zomby dem i en ny kontext. En mycket mer angelägen sådan. Och därmed gör en samlad generation av bassentusiaster genast mentala anteckningar.

I Zombys värld hör allt samman och det byggs ständigt nya fiktiva väderkvarnar att slåss mot. Där är du aldrig mer nöjd än när du arrogant kan sucka och dra Stone Island-hoodien över huvudet efter att omvärlden tittat oförstående åt dina långa haranger om till exempel den tyska technodj:n Ellen Allien.

Bär du exakt det här plagget, från just det här märket precis nu så har du alltid varit nere med den angelägnaste popmusiken. Det är bara logiskt för dem som redan förstått och formulerat samma teorier i sina huvuden.

Jag tänker på det här efter att det svenska skivbolaget Service gått ut i media och deklarerat att de slutligen slår igen portarna efter tio verksamma år. För det var ju just Service-artister som The Tough Alliance och The Embassy som gjorde att jag överhuvudtaget började bry mig om kläder en gång i tiden.

Ingen författare, designer, idrottsstjärna (bortsett från Eric Cantonas uppvikta kragar), journalist eller ens en specifik subkulturell rörelse hade förmått något sådant. Bara en handfull göteborgska popstjärnor som fick mig att vilja, eller nej snarare bli besatt av att vara en del av ett sammanhang.

Det var tack vare Eric och Hennings uppenbarelser i musikvideon till »Make it happen« som jag köpte en ljusrandig Fred Perry-skjorta (vilket fortfarande är ett av de vackraste plagg jag någonsin burit). Ett märke som visserligen aldrig signalerat något subversivt, men ingen bar upp det som jag, inbillade jag mig själv.

Men framförallt var det en uppnitad pressbild i mitt rum på The Embassy iklädda lediga lammullströjor som gjorde att jag jagade färgglada tenniströjor från Ralph Lauren på Tradera kvällarna i ända.

Det var den bilden som fick mig att jag stega in i min gymnasieskola i ett par storlekar för stora chinos och en lila polotröja med en liten häst som med nöd och näppe höll sig kvar på bröstet.

Jag såg förjävlig ut men jag såg åtminstone ut, för att citera författaren Robert Elms.

På “Original pirate material”, Mike Skinners debut från 2001, rappar Skinner “last two hours I lost every move fills me with lust – all of life’s problems i just shake off” i spåret “Weak become heroes”. Kontexten är denna: uttråkad ungdom, våldsam ungdom, ungdom utan pengar, ungdom med stånd. Att dansa tar bort det fula, som Chic konsterade redan på sitt första album. Men i Sverige krävs att du har ett särskilt danstillstånd för att ordna ”danstillställningar”. 2007 motionerade riksdagsledamoten Mats G Nilsson (M) om ”legalisering av svartdans”. Motionen blev avslagen.

”Många människor går på krogen, dansar och har kul. Men alla vet förmodligen inte att deras dans kan stå utestället dyrt. Åtminstone om ägaren saknar danstillstånd. I Sverige är det således fullt av illegalt dansande. Om tillstånd saknas men det ändå uppstår rörelser i takt till musiken måste ägaren enligt reglerna sänka musiken och stoppa dansandet. Annars kan straffet för krögaren bli böter eller fängelse”.

Precis innan SBTRKT går på scenen på  Göteborgsklubben Nefertiti (jag utgår ifrån att de har danstillstånd) spelar DJ:n ytterligare en av de gospelhouselåtar jag har hört tusen gånger men som jag aldrig har lärt mig namnet på. Det känns passande – i tiden efter dubstep hämtar brittisk dansmusik lika mycket inspiration från sina kusiner på andra sidan Atlanten som av inhemsk dub.

På skiva känns SBTRKTs – eller Aaron Jeromes – musik ofta som en nostalgisk version av den brittiska inhemska R&B som få velat tillskriva några större betydelser – mer Craig David än Adele, om ni förstår.  Men precis som Prince Rogers Nelson sa på en scen någon timme tidigare inför 30.000 personer: “Det händer någonting när vi sjunger tillsammans”.  Det är sant, men det händer oftast mer när vi dansar i hundratal istället för i tusental.

För sex år sedan var det som då enkelt kunde kallas “dubstep” musik att köra huvudet i väggen till. Att spruta öl till.  Men i takt med att de brittiska pengarna har tagit slut har genren införlivat mer sorg för varje dag. Den står på knä med hjärtat i vidöppna händer.