Ibland blir det helt utflippat, men ändå väldigt underhållande. Som när den avdankade Bad Boy-producenten Stevie J går i parterapi med sin baby mama och sin älskarinna SAMTIDIGT i Love & Hip-Hop Atlanta. Jim Jones och hans fästmö Chrissy har numera en egen reality-serie efter sin medverkan i två säsonger av Love & Hip-Hop New York, där också den mer eller mindre misslyckade r&b-sångerskan Olivia är med, tillsammans med Fabolous till och från-flickvän och baby mama Emily och Juelz Santanas flickvän Kimbella.

Andra som provat på reality-TV är Monica (Monica: Still Standing), Toni Braxton med familj (Braxton Family Values) och Brandy och hennes brorsa Ray-J (Brandy & Ray-J: A Family Business). Ray J hade även egna reality-serien For the love of Ray J – ett dejtingprogram där han i två säsonger försökte hitta en »ride or die chick«. Det gick sådär. Även Chilli från TLC försökte hitta kärleken i sin dejtingserie What Chilli Wants. Oklart om det resulterade i något stabilt förhållande.

Tillsammans med TLC-kollegan T-Boz letade Chilli även efter en tjej som skulle få gästa på en singel med de två i såpan R U The Girl? som sändes 2005. Keyshia Cole var tidig med att ha en reality-serie. Hennes The Way It Is gick i tre säsonger mellan 2006 och 2008 och för några dagar sedan hade Keyshias nya dokusåpa Keyshia & Daniel: Family First premiär. Den handlar om Keyshia och hennes make Daniel Gibson, basketspelare i Cleveland Cavaliers, och är lite mer lågintensiv än många andra drama-späckade såpor.

Jag ska inte ens försöka ljuga. Jag älskar reality-TV. Man skulle kunna kalla det en guilty pleasure, men helt ärligt så skäms jag inte särskilt mycket för det. I många reality-serier är det enda verklighetsinslaget att deltagarna »spelar sig själva«. Det är drama, det är hetsigt, det är underhållande för stunden, men trots att jag har sett ganska mycket reality-TV så har det mesta ändå lämnat mig oberörd. Tills jag såg R&B Divas.

Serien gick i åtta avsnitt på den obskyra tv-kanalen TV One och finns fortfarande att streama på kanalens hemsida. Okej. Om du planerar att se serien och vill slippa spoilers SLUT LÄS NU.

I R&B Divas samlar Faith Evans en skara r&b-kvinnor för att spela in ett välgörenhetsalbum. Något hon fått inspiration till efter Whitney Houstons bortgång. Deltagarna är, förutom Faith, följande:

* Monifah: Upptäcktes av producenten Heavy D och släppte tre hyfsat framgångsrika album mellan 1996 och 2000. Hon är mest känd för låten »Touch it« från 1998, men hennes bästa låt är enligt mig »I Miss You (Come Back Home)«.

Efter tredje albumet Home har Monifah haft det tufft, kämpat med drogberoende och haft stora problem i relationen till sin dotter. Sedan några år är hon ren och i R&B Divas kommer hon ut som lesbisk. Vi får träffa Monifahs flickvän Terez, och följa hur paret planerar sin gemensamma framtid tillsammans. Medverkar gör även Monifahs tonårsdotter, en born again Christian som inte accepterar att hennes mamma lever med en kvinna. Mhm. Some real shit alltså.

* Nicci Gilbert: Frontfigur i 90-talsgruppen Brownstone som hade ett par stora hits. Nicci spelade in ett soloalbum i början av 00-talet, som aldrig släpptes och hon jobbar nu med att lansera en klädlinje. Har precis som Monifah en dotter i tonåren.

Nicci är den av divorna som verkar vara minst sugen på hela projektet. Hon pratar mycket om hur hon inte har den glöd som krävs för att göra bra musik, och vill mest köra åt de andra.

* Syleena Johnson: Är kanske mest känd för sin medverkan på Kanye Wests låt »All Falls Down«. Hon har släppt sju soloalbum och jobbat med namn som R. Kelly, Busta Rhymes och Fabolous. Har genom hela sin karriär gjort ärlig och öppen musik om vad hon har gått igenom i livet, med ett starkt fokus på kvinnors livserfarenheter.

Hon är en av mina absoluta favoritartister och har en verkligt unik röst. Sedan några år tillbaka ligger hon på ett mindre bolag och har genomgått någon sorts personlig konkurs. Syleena är gift med Kiwane Garris, en före detta basketspelare som hon har två små barn med. Fram till 2010 spelade Kiwane i Italien och Syleena tog hand om barnen, samtidigt som hon försökte sköta sin egen karriär som indieartist.

* Sist men definitivt inte minst, Keke Wyatt. Hon blev lite småkänd runt år 2000 när hon gästade ett gäng Avant-låtar. Släppte sitt debutalbum Soul Sista 2001. Efter debuten följde flera olika skivkontrakt och kasserade album, samtidigt som Keke gick igenom en svår tid personligen. Redan som 18-åring hade Keke gift sig med sin manager, som under många år misshandlade henne. Keke ska vid ett tillfälle ha knivskurit sin före detta man eftersom hon fruktade för sitt liv. Hon skiljde sig 2009 och gifte om sig med prästen Michael 2010. När R&B Divas börjar är Keke gravid med sitt sjätte barn, som föds i avsnitt tre.

Genom serien kämpar Keke med ärren från gamla relationer. Hon är extremt svartsjuk och kan inte gå någonstans utan att Michael följer med henne. Hon kämpar även med ett dåligt självförtroende, samtidigt som hon tar hand om sina sex barn och försöker anpassa sig till hur hennes röst förändrats av allt barnafödande.

Ni fattar. Vi snackar om fem galet starka kvinnor som tillsammans gått igenom oerhört mycket.

Det fina med R&B Divas är den sammanhållning som uppstår mellan kvinnorna. De stöttar varandra, pratar om sina karriärer och andras bilder av vilka de är. Monifah inspirerar Keke att börja gå i terapi och ta tag i sina problem samtidigt som hon försöker skapa starkare band till sin egen dotter, trots att dottern inte accepterar att Monifah och Terez är ett par. I R&B Divas behövs inga inplanerade dramatiska händelser – de fem kvinnornas liv, karriärer och erfarenheter är tillräckligt mycket drama i sig. Och oerhört mycket mer intressant.

Visst bråkar de, annars vore det knappast en dokusåpa. Men till och med bråken löser sig alltid på ett fint sätt, och det finns hela tiden en vilja att samarbeta. Att lära av varandra och att utvecklas tillsammans. Divorna skrattar, gråter och tjafsar över drinkar, är med när Keke föder barn, skapar musik tillsammans och hänger med varandras familjer. Det är verkligen så himla fint. De delar, de förklarar och de pushar varandra.

Jag har gråtit flera gånger under R&B Divas. Som när divorna överraskar Faith Evans genom att flyga in hennes dotter. Eller när Monifah och hennes dotter pratar om sin relation och hur dottern påverkades av Monifahs drogmissbruk. Det smärtade mig djupt att se hur Syleenas musikerpappa Syl Johnson var oerhört kritisk mot henne och hennes musik.

(Syl Johnson har förresten stämt Jay-Z och Kanye för att de samplat hans musik på Watch The Throne. Lite märkligt då Syl blev jätteglad för tio år sedan när han upptäckte att flera av hans låtar samplats av rappare. Så glad att han bestämde sig för att börja göra musik igen. PS. Syl är också pappa till NFL-spelaren och reality-TV-stjärnan Chad ”Ochocinco” Johnson, som alltså är Syleenas brorsa. Något de inte visste om förrän nyligen. Ochocinco är för övrigt ännu en kvinnomisshandlare som slog sin exfru, Evelyn Lozada, känd från reality-serien ”Basketball Wives”. Sådana här saker har man koll på om man ser mycket reality-TV. Nåväl.)

Det som berörde mig allra mest i R&B Divas var när Keke äntligen öppnar sig och berättar om sina problem. Hennes smärta av att inte kunna frigöra sig från sitt förflutna blev så påtaglig. Då grät jag också. Ganska mycket.

Serien avslutas med att divorna tillsammans uppträder på Essence Festival med varsin låt från en stor artist eller låtskrivare som gått bort det senaste året. Keke Wyatt avslutar med att framföra »I Wanna Dance With Somebody«, och cirkeln är på något sätt sluten eftersom Faith Evans fick idén till serien och skivan efter Whitneys tragiska död. Keke ser först lite osäker ut, men sjunger sedan för allt vad hon är värd, och de övriga divorna kommer in på scenen.

R&B Divas blev en reality-serie och ett album. Dock medverkar bara samtliga av divorna på två av skivans låtar. »Sister friend« handlar om att stötta andra kvinnor, och även om den inte är superbra gör den mig väldigt varm i hjärtat. Finast är »Lovin’ me«, som också är seriens ledmotiv, där divorna sjunger om omvärldens krav och att uppskatta sig själv.

If I’m not a size 2, it don’t fit you, it’s okay,
I refuse to be dismissed because my skin is darker than yours,
All that power when you say ’you’re pretty in the face’, if only I could lose some weight,
Anything you can do, I can do better,
Made up my mind, won’t stop never
.

Intäkterna från R&B Divas-skivan kommer att gå till Whitney E. Houston Academy of Creative and Performing Arts i East Orange, New Jersey, där Whitney växte upp.

I den sista scenen i serien har Faith, Nicci, Syleena, Monifah och Keke middag tillsammans för att prata om Essence-spelningen och framtiden. De diskuterar en gemensam turné, och Keke känner sig utelämnad och ledsen och lämnar bordet. Syleena hämtar tillbaka henne och till slut skålar divorna för sig själva, varandra och för systerskapet.

Det kan tyckas vara märkligt att prata om systerskap efter att en i gänget precis lämnat bordet gråtandes. Men systerskap är inte enkelt, det handlar inte om att älska varandra alltid oavsett vad. Det handlar inte om att alltid vara sams och aldrig bråka, och aldrig ha avvikande åsikter. Systerskap handlar om att stötta varandra, utmana varandra, säga ifrån, skratta, gråta och dela sina erfarenheter.

Systerskapet i R&B Divas är inte enkelt, men det är genuint. Jag älskar det och jag skulle göra nästan vad som helst för en andra säsong.

Let me see you put your hands in the air if you love yourself!

25. The Pale Fountains – ”…From across the kitchen table” (1985)
Många band och artister har en image som påverkar vår bild av dem. The Housemartins var kristna marxister och The Cure uppsminkade popgothare – det känner vi till och det förhåller vi oss till på något sätt. Vad vi vet om Dan Treacys tragiska liv kan mycket väl påverka vår syn på Television Personalities. Vår kännedom om Kevin Rowlands personlighet spelar roll när vi lyssnar på Dexys Midnight Runners, och så vidare.

För mig är The Pale Fountains inte ett sådant sammanhangsskapande band. De släppte två bra men lite ojämna album i början av 80-talet. De slog aldrig igenom, men en hel del popfans kan nog hitta någon låt eller två signerade The Pale Fountains i sina MP3-arkiv. Sångaren Mick Head gick senare vidare och startade bandet Shack.

Detta vet jag, men inte så mycket mer, och ur de flesta perspektiv är The Pale Fountains bara ett vanligt band för mig.

Vad ”…From across the kitchen table” handlar om vet jag inte. Jag uppfattar några rader här och där men har aldrig riktigt ansträngt mig att förstå vad Mick Head egentligen menar med låten. Vi har alltså att göra med ett band som jag inte har någon särskild relation till.

Men det behövs inte heller. Det är detta som gör musik så fantastiskt. Det må vara hur intressant och givande som helst att reda ut betydelser och sammanhang, men det är sällan nödvändigt. När Head med sin säregna röst – som nästan, bara nästan, slår knut på sig själv – inleder låten med ”In a cheap hotel room, the miraculous way you bucked up when I said you’re incredibly beautiful” så räcker det alldeles utmärkt.

När trumpeterna lite senare än en gång bevisar vilket fantastiskt instrument det är i poplåtar så kan jag inte bry mig mindre om någon jävla kontext. Det är musik som inte behöver ta några omvägar via intellektet för att nå hjärtat.

24. Change – ”The glow of love” (1980)
Det finns så mycket lidande och extas i popmusiken. Eller med andra ord: det finns så mycket lidande och extas i sånger om kärlek. Jag har gråtit ikapp med den olyckliga indiepopens dåliga självförtroende och den djupaste södersoulens grymma hjärtesorger. Jag har hämtat sexuell energi från rusiga riff och dansat mig lycklig till upplyftande kärleksprofetior.

Det är fint förstås, men det är egentligen inte den kärleken jag vill åt. Jag blir ofta trött på känslokickar, de gör mig utmattad. Jag vill ha frid. Något mjukt, tröstande och lugnt. Jag längtar efter en kärlek som är odramatisk och stabil. Kanske har det med vuxenhet att göra, vilket i så fall skulle förklara varför popmusiken sällan velat ägna sig åt den här typen av längtan.

Mina favoritord från “The glow of love”, titellåten från discosensationen Changes omistliga debutalbum, sammanfattar min längtan i en koncentrerad textrad: “time will always be our friend”. Att bli kompis med tiden, att sluta vara rädd för att bli äldre, att inte längre frukta att åren kommer slita på kärleken – vilken underbar känsla det måste vara!

Visst, de första verserna tyder på en hastigt uppblossad vårförälskelse men ju längre låten lider desto tydligare blir det att de lyckliga två hoppas kunna hålla ihop för evigt. Att det är Luther Vandross lena och värdiga stämma som sjunger om detta gör knappast saken sämre.

I mina öron är ”The glow of love” inte alls representativ för den förgänglighet vi ofta kopplar samman med popmusik och förälskelse. Den varma trygghetskänslan som låten skänker mig förmedlas av de underbart vänliga gitarrerna, det medkännande pianot och den lagom lyckligt puttrande basen. Det är aldrig passionslöst (stråkarna bidrar med lättare dramatik) – men det är alltid väldigt ömsint.

Jag väljer att höra ”The glow of love” som en hyllning till den beständiga kärleken, som väl ändå är den finaste av alla.

23. The Cure – ”Just like heaven” (1987)
Jag har förstått att man som fan av The Cure ska älska ”Disintegration”, med alla dess långa och svepande stycken. Jo visst, det är en bra skiva. Särskilt singeln ”Lovesong”, den kanske minst representativa låten för skivan. Det är nämligen så jag vill ha mitt The Cure: så mycket pop som möjligt. Korta, koncentrerade utfall av ren och skär energi, naturligtvis starkt präglad av bitterljuvhet.

”Just like heaven” är allt det där. Den lite mörka stämningen som The Cure är berömda för bildar här en fond för en av decenniets allra mest förtjusande synthpopunder. Jag tror det är omöjligt att räkna alla djupa kärlekssuckar som låten gett upphov till.

Jag har en vän som inte klarar av att lyssna på låten längre eftersom det gör för ont, och jag kan förstå det. Det är verkligen en låt att ha minnen till, såväl smärtsamma som underbara. Människor har så klart personliga minnen till alla möjliga låtar. Men det är lätt att föreställa sig att extra många har en inte helt okomplicerad relation till denna indieklassiker, som renodlade och maximerade allt det där som känsliga själar älskar med alternativ popmusik.

Klart att folk blivit svikna på diskotek till ”Just like heaven”. Klart ungdomar gett varandra sin första kyss med låten spelandes i bakgrunden. Klart att den fått vara substitut för verkliga romantiska äventyr. Jag har inga konkreta exempel att ge, men jag är helt säker på att den figurerat i sådana här situationer för många människor.

Det är en sådan låt, det hörs i varenda ton.

22. Whitney Houston – ”How will I know ”(1985)
När Whitney Houston dog tog musikjournalister förstås varje tillfälle i akt att älska henne så det syntes. Det kan därför verka beräknande att ha med henne på en sådan här lista, och ni tänker förstås att det är ännu en obligatorisk hyllning till en bortgången legend.

Nej, faktiskt inte. Det fanns en tid när ”How will I know” var en av de tre, fyra poplåtar jag höll högst. Örebro hade bytts mot Linköping och jag fyllde studentrummet med singlar av Madonna, Tina B, Cindy Lauper och tidiga Kylie Minogue. Jag tror jag hade tröttnat på ledsamhet. Det var roligare att vara glad.

När Minogue längtade efter kärleken i ”I should be so lucky” hade hon kunnat göra det på samma deppiga sätt som vilket popband som helst. Men hon fokuserade inte på att hon just nu var ensam, utan på hur otroligt glad hon skulle bli om hon fick som hon ville. En liten perspektivförskjutning med väldigt stora skillnader i resultatet. ”How will I know” gör ungefär samma sak men är helt enkelt ännu bättre.

Låten utspelar sig under den där upprymda perioden när man förälskat sig i någon men är osäker på i vilken utsträckning känslorna är besvarade. Det älskvärda är att den gnagande osäkerheten aldrig tillåts ta överhanden – hon är ju kär, och det är det viktigaste här. Låt oss ta den lilla klumpen av oro som man ofrånkomligen känner och låta den explodera i en jublande smällkaramell, typ. ”How will I know” inspirerade mig till att våga se förälskelser som något positivt.

Just ja: allt detta förmedlat genom en av de bästa rösterna man över huvud taget kan tänka sig. Så klart.

När jag lyssnar på ”How will I know” vill jag inte tänka på vad som hände med Whitney sen. Jag vill inte göra tolkningar av låten som har med problemen som kantade hennes karriär att göra. För mig handlar den här danspärlan om lycklig förväntan och förhoppningsfull glädje. Det är så jag vill höra låten och det är så jag vill minnas Whitney.

21. Pixies – ”Debaser” (1989)
När jag hör ordet ”rock” sträcker jag mig efter min revolver – detta trots att många av mina favoritband och artister tveklöst kan skyfflas in under rockbeteckningen. Sannolikt grundar sig en stor del av denna aversion på den ganska allmänna synen på rock som något macho och poserande, en syn som är svår att inte dela när man plågat sig igenom ännu ett rockklassikerprogram på VH1.

Ett enkelt faktum är ju också att sanslöst många rockband är precis så tråkiga som min revolver vill göra gällande.

Även den lite finare och kreddigare indierocken har en dålig klang i mina öron nuförtiden. Bilder av fyra allvarliga män som med pannan i djupa veck utövar något livlöst, blodlöst och könlöst experimenterande (men inte för experimentellt!) fyller mitt huvud. Eller också bilder av lätt neddrogade, slackiga Pavementkopior som framför någon halvbakt trudelutt. Lite lätt ironiskt, förstås. Hela saken känns obotligt trist.

Men när man för länge sen tröttnat på den stora mängden av rockband finns det ett som är lika underbart roligt, fräscht och uppiggande som vanligt. Pixies är rock – indierock till och med – men de ger mig samma lyckliga kick som den bästa popen, soulen och hiphopen gör.

Musiken sliter och drar, stannar upp och springer iväg, gör små hopp hit och dit, är försiktigt mjuk för att sedan bli högljudd och smått galen. Det är dynamisk rockmusik när den är som allra bäst. Att lyssna på bandet är lite som att åka berg och dal-bana utan att må illa – och aldrig känner man att det är en berg och dal-bana som vill vara störst och viktigast i världen.

Jag älskar pretentioner men hos många rockband slår det över i självgodhet. Om Pixies var dödligt allvarliga så var de det med glimten i ögat. En bisarr glimt, ska erkännas, då Black Francis texter var nästan lika märkliga som sättet han framförde dem på. Viskandes, skrikandes och gnyendes tar han oss genom resor av surrealism och utomjordingar.

Den kanske mest älskvärda och direkta rocklåten gruppen gjorde var ”Debaser”. Det är ren popenergi i punkförpackning – eller är det tvärtom? – och man är obotligt fast i lyckoruset redan efter det inledande basintrot.

När ”Debaser”  tonar ut har jag fått min dagliga dos av antidepressiv medicin. Vad jag har gjort av min revolver har jag ingen aning om.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här

/

På låten “Samarkanda”, ett av spåren på det kommande albumet “Beväpna dig med vingar”, sjunger Joakim Thåström om livets vackraste stunder. Han sjunger om Triumfbågen, Nina Simones röst, Gun Clubs “Mother of earth” och om jordgubbarna i tant Bertas sommarberså.

Han sjunger om stunden då ”Whitney sjunger Dolly”.

Just den här sena söndagskvällen spelar jag den raden om och om igen. Det är den värdigaste hyllning av en världsartist jag kan tänka mig. Men det är också en av få händelser i slutkapitlet om Whitney Houston som har varit värdiga.

Jag har aldrig under mitt 27-åriga liv sett en artist behandlas så systematiskt ovärdigt som Whitney Houston. Därför handlar den här texten inte främst om musiken – den fantastiska musiken – som Whitney Houston spelade in.

Jag måste försöka att ringa in någonting annat.

“Sedan Whitney Houstons genombrott, vid 21 års ålder 1985, har det varit lätt för henne att sälja skivor, men svårare för henne att få respekt” skrev journalisten Anthony Decurtis i Rolling Stones omslagsintervju 1993.

Samma sak gäller även två decennier senare. “En djup men klar soulröst som kunde sjunga pop för alla” skriver Expressens Anders Nunstedt i en snabbt skriven, och säkerligen välmenande, krönika några timmar efter hennes död.

“Hon var en av de allra största” skriver Nunstedt, till synes pliktskyldigt, för att sedan snabbt dyka ned i en mycket välbekant stilistik. En stilistik där vitsiga formuleringar avlöser varandra utan eftertanke men som alla är en del av ett mycket större sammanhang.

“Whitney sjöng som en packad kråka” skriver han i samma minneskrönika och syftar på den sista turné hon gjorde i Europa. Det är tydligen svårt att hålla sig från de litterära lustigheterna, även med kort deadline.

Jag ska snabbt gå igenom Whitney Houstons musikaliska gärning: hennes kusiner heter Dionne och Dee Dee Warwick. Hennes gudmor heter Aretha Franklin. Houston sjöng som elvaåring i New Hope Baptist Church, belägen i Newark och hennes röst lämnade aldrig kyrkan.

Whitney och Aretha har båda bestigit musikens Mount Everest. Det finns inga andra som kunde sjunga lika vackert. Artister som Madonna, David Bowie, Michael Jackson och Eminem har utnyttjat musikens fulla medium bättre, men Whitney Houston hade något de artisterna aldrig har haft:
Förmågan att med utan andra attribut än rösten förändra liv.

Hör henne sjunga “How will I know” från hennes självbetitlade debutalbum utan bakgrundsinstrument om du tvekar.

Houston var också en av mycket få svarta kvinnliga artister som på riktigt kunde tjäna som tonårsidol under 1980-talet. Journalisten Rebecca Traister nämner hur Whitney vid den tiden var ensam svart kvinna i tonårsmagasinens och tv-showernas vita hav:

“For many black girls, she was the only young female role model presented in lily-white teen bibles or mainstream entertainment who looked anything like them”.

Houstons röst kunde vid den här tiden liknas vid en dansare som på en sekund kunde ta över vilket dansgolv som helst. Hon nådde nivåer få, om några, sångare nått tidigare. Inte för att det alltid uppmärksammades. Länge sågs hon, i enighet med gällande regelverk, som en halvhjärtad produkt.

Men mot slutet var hon helt ensam.

När Whitney Houston gästade Sverige i juni 2010 var hennes besök en uppvisning i hur vårt samhälle konsekvent förnekar kvinnliga artister möjligheten att få resa sig igen efter fallet. Hur tålamodet tryter så mycket snabbare om du heter Whitney än om du heter Bob.

”Whitneys sång är som en råmande kossa” skrev tidigare nämnde Nunstedt i Expressen om hennes framträdande i Köpenhamn. I en text publicerad tre dagar senare, den 7 juni 2010, beskriver han samma spelning så här: “Till skillnad från tusentals fans stannade jag kvar tills den feta damen slutat sjunga”.

Nunstedt medger att det är lite osmakligt. Lite längre ned i texten får läsaren veta att Houston har gått upp “sisådär 30 pannor”.

Det är en obehaglig text – men det var andra skribenter som långt tidigare satte tonen.

2006 kallade till exempel skvallerjournalisten Nick Papp Whitney Houston för “crack head”. Som Rebecca Traister påpekar krävs det bara dessutom en mycket liten förskjutning för att “crack head” i stället ska betyda “crack whore”.

När Whitney Houston första gången kallades “crack head” i pressen hade hon redan under lång tid långsamt malts ned av kvarnarna. Hennes äktenskap med Bobby Brown var under lång tid, som det brukar heta, “stormigt”.

“Stormigt” är ordet vi använder när vi inte riktigt vågar ta i sakfrågan: Att Whitney Houston, precis som miljoner och åter miljoner andra kvinnor, under lång tid blev utsatt för psykisk nedbrytning inom sitt äktenskap, samtidigt som mycket starka misstankar om upprepad misshandel präglade relationen.

Whitney Houston och Bobby Brown möttes första gången på Soul Train Music Awards den 12 april 1989. Fyra månader senare bjöd han ut henne.

När Whitney Houston år 2009 gästade Oprah var sångerskan frispråkig om sitt tidigare äktenskap. När hon fick frågan om Brown var avundsjuk på hennes framgångar svarade hon “ja”. Hon berättade att hon försökte att förvandla sig till “Mrs Brown” i försök att kompensera för hennes egna framgångar. “Jag förlorade mig själv i mina försök att göra honom nöjd”. Whitney Houston raderades ut.

Plats för Mrs Brown.

En kväll – Bobby hade fyllt år och Whitney hade arrangerat en födelsedagsfest för honom på en klubb i Atlanta – spottade han på henne. När hon ringde en vän och och bad att få bli hämtad tryckte Brown upp henne mot väggen. Whitney slog telefonen i bakhuvudet på honom i försvar.

Det finns rader av misstankar om misshandel i parets äktenskap, men Whitney bekräftar bara ett av dessa tillfällen, i slutskedet av deras äktenskap.

Men Bobby blev dokumenterat aggressiv under påverkan av droger och alkohol. På parets vägg i deras hem fanns en tid till exempel en stor bild på Whitney Houston och Bobby Brown tillsammans.

Vid ett tillfälle slet Brown bort huvudet av sin fru på bilden.

Det är inte Bobby Brown som ensam står ansvarig för förfallet. Snarare är Whitney Houstons karriär en fältstudie i vad mallar, förväntningar och normer kan göra med en människa. Men han var utan tvekan en del av haveriet. Deras – ursäkta – “stormiga” relation var omvittnat destruktiv.

Samtidigt pekade Whitneys behov av att visa att hon hade klass och pengar möjligen ofrivilligt ut de ideér om ras och kön som ofrånkomligt blev en del av den kedjereaktion som slutligen ledde till hennes död: ”Crack is cheap. I make too much money to ever smoke crack. We don’t do crack. Crack is whack.”

Ni ser: Jag är inte fattig. Jag är inte som alla andra svarta kvinnor som fastnar i crack. Jag är ekonomiskt oberoende.

Jag är ingen crackhora.

I SvD sa journalisten Sonja Schwarzenberger så här i samband med Whitney Houstons Europaturné:

“Kvinnliga musikers vikt, kläder och privatliv har ett helt annat nyhetsvärde än de manliga stjärnornas. När det gäller kvinnliga artister räknas alltid utseendet som en del av produkten, den är öppen för att beskrivas, bedömas och hånas. Det öppnar för oerhört respektlösa kommentarer”.

Den som inte räcker till blir en dramatisk historia och en fyndig rubrik. En människas sammanbrott blir ett enskilt olycksfall. Men tänk om historien om Whitney Houston inte alls är en fristående, sorglig berättelse vi kan vitsa loss om?

Jag vill lämna den här texten med en tanke.

Tänk dig Bobby Brown. Föreställ dig att han går upp på en scen i Mississippi för att framföra en knippe nya sånger bara timmar efter att hans exfru, en råmande överviktig kossa, har dött ensam på ett hotellrum.

Tänk dig sedan att den bilden är fruktansvärt talande för vårt samhälle och för vilka det är som konsekvent och systematiskt förlorar.

Tidigare texter om Whitney Houston:

• Kristofer Andersson om bevakningen av Whitney Houstons Sverigespelning (2010)
• Jakob Uddling: ”Bara kärlek”

”Hon lät och såg ut som en person som inte har många år kvar att leva” löd en annan recension. Och på internet hålls de hånfulla kommentarerna om den fallna kvinnan inte tillbaka av någon som helst  pressetik eller anständighet. På så sätt påminner Whitney lite om Gloria Swanson paradroll i Billy Wilders ”Sunset Blvd” som stumfilmsstjärnan som vägrar acceptera att hennes storhetstid sedan länge är över, som inte märker hur folk börjar viska bakom hennes rygg. Whitney låtsas inte se hur publiken reflexmässigt ryggar tillbaka av fasa när hon desperat försöker forcera upp sin röst till den sista tonartshöjningen i ”I will always love you” – hon är ju redo för sin close-up.

Det hela är en smula ironiskt, eftersom låtarna på hennes helt klart godkända fjolårsalbum ”I look to you” till största delen handlar om lycklig kärlek, en återfunnen tro på sig själv och försoning med hennes häcklare. ”Even the one’s who tried to break me, even the one’s who tried to take me down… Ain’t got nothing but love for you” som hon sjunger i ”Nothin’ but love”.

Jag förstår absolut att man kan bli besviken om man sett fram emot och lagt flera hundra spänn på en konsert som mest blir plågsam för alla inblandade. Men kritiken måste ha sina gränser, även om det ”bara är på nätet”. Är det till exempel nödvändigt att publicera en sån här bild Thomas Mattsson? Whitney Houston mår helt uppenbart inte bra. Det här är bara ledsamt; jag skrattar inte. Och liksom man misstänker att drevet mot Mona Sahlin har blivit större på grund av hennes kön är det knappast helt oväsentligt att Whitney är kvinna.

Sonja Schwarzenberger, chefredaktör på Bang, säger det bäst i dagens SvD: ”Kvinnliga musikers vikt, kläder och privatliv har ett helt annat nyhetsvärde än de manliga stjärnornas. När det gäller kvinnliga artister räknas alltid utseendet som en del av produkten, den är öppen för att beskrivas, bedömas och hånas. Det öppnar för oerhört respektlösa kommentarer… Det finns en oerhörd press på de stora kvinnliga ikonerna att vara perfekta. Det finns ett oändligt intresse för vilka de är vid sidan av scen, deras kläder, kroppar, kärleksaffärer. Det gäller män också, men i högre grad kvinnor. De ska se fantastiska ut men de får inte operera sig för att nå dit, och så vidare. När det inte håller, och det är ju inte konstigt att det inte gör det, görs det till dramatiska, tragiska historier.” (läs hela artikeln här).