Första EP:n ”Life of leisure” blev högst ofrivilligt ett portalverk för den våg av gör det själv-producerad och eskapistisk popmusik som målat USA i ett till synes permanent drömtillstånd under de senaste åren.

När debutalbumet ”Within and without” skulle påbörjas sommaren 2010 åkte Ernest till sin frus familjs stuga ute i vildmarken och skrev merparten av låtarna. Därefter anslöt han till producenten Ben Allen (bland andra Animal Collective, Christina Aguilera) i dennes studio i Atlanta. Ett samarbete över tolv dagar som gjort Washed Outs vadderade och suddiga ljudvärld mer klar. Med bättre skärpa.

Men det är fortfarande musik som känns som förströelse. Som går att likna vid ögonblicket då man sträcker ut sig på en filt, böjer tillbaka huvudet och känner årets första ledighet sprida sig i kroppen. Bekymmerlöshet, med ett drag av ensamhet.

På telefon från Atlanta, där Ernest numera bor, berättar han om sitt förstlingsverk.

Mjukheten som karaktäriserade dina två första EP:s, ”Life of leisure” och ”High times”, finns också på debuten. Vad skulle du säga är skillnaden?
– Ljudmässigt är det lite mer polerat, vilket kommer från Ben och lite från mig. Sedan var det en del estetiska val som jag gjorde. Jag hade ingen en tydlig idé om vilken riktning albumet skulle ta, jag visste att jag inte ville ha några övertydliga 80-talsreferenser. Jag hämtar fortfarande mycket från synthpopmusiken från det årtiondet men jag ville inte att det skulle låta så tydligt. Det skulle kännas mer modernt.

– Skivan har definitivt en ambient känsla men jag ville väga upp det med en mer organisk ljudbild med riktiga trummor och bas. Att komma bort från sequencer-stuket som präglade de två första EP-skivorna.

Omslaget till ”Within and without” är ett foto av den holländska fotografen Martien Mulder. Ernest stötte på det när han spelade i Australien i slutet av förra året. En bild på ett naket par som har sex utan att man direkt ser deras ansiktsuttryck. Enligt Ernest ska ljuset i bilden vara i samklang med ljudbilden på albumet. Fotot blir också en symbol för låtskrivandet; en blick in i en skaparprocess. En slags voyerism.

– Det finns inget medvetet bakom hur jag gör min musik. Jag sitter bara vid min dator och gör ljudslingor och så tar sången form naturligt utan att jag försöker kontrollera den. Det som utspelas i mitt undermedvetna, det jag går igenom vid den tidpunkten, hamnar också i musiken. Så har det alltid varit. Jag kan titta tillbaka på skivan nu och se flera känslor och stämningar som jag upplevde när jag gjorde låtarna och musiken.

– För publiken är det en titt in i… det är ganska abstrakt. Det finns ett par låtar som jag upplever som oroliga och ängsliga, det var under vissa perioder i inspelningen som jag kände mig lite överväldigad. Men det fanns också stunder som var triumfer.

Vad var det som som gjorde dig överväldigad?
– När jag började med skivan hade jag aldrig gjort ett album förut. Det jag hade gjort var bara en samling låtar där det inte fanns något större perspektiv, de råkade bara funka tillsammans. Jag visste att mina favoritskivor har det där naturliga flytet från början till slut, och det var så jag ville att min debut skulle bli.

– Låtskrivande är så tanklöst, det är svårt att kontrollera det och att forma det så att det ska passa det man vill säga. Det fanns delar där det behövdes mer långsamma och sköra inslag för att albumet skulle få ett naturligt flow, och ibland var man tvungen att vänta på att de stunderna skulle komma. Jag kunde inte bara sitta ner och pressa fram det med vilja.

Melankolin och den sorgsna tonen finns där också. Var kommer det ifrån?
– Jag är inte en vemodig person, men av någon anledning blir musiken så när jag skriver. Om jag sätter mig ned vid ett piano eller med en gitarr så är det ganska oundvikligt att det jag skriver får den karaktären. Även om jag tycker att albumet har en bredare palett av stämningar än tidigare.

Du flyttade tillbaka till där du växte upp, i en liten stad i Georgia, när du startade Washed Out. Tror du att melankoli och ensamhet kan vara förknippat med uppväxten och ens barndom?
– Ja, jag tror att det är naturligt med hur jag skriver låtar och även texterna. En lycklig, triumferande känsla i en sång kommer ofta från att jag känt mig lite nere och låten är tänkt att den ska vara upplyftande och detsamma med texten. Situationen nu är annorlunda jämfört med två år sedan då jag gjorde EP-skivorna. Då visste jag inte vilket nästa steg i mitt liv skulle bli och hade ingen konkret plan. Det fanns en oro där, lite av en kris, och det är ingen tvekan om att det färgade musiken.

– Därför är det lite komiskt att nu när allt professionellt sätt inte kunde vara bättre – jag ägnar mig åt något jag älskar – kommer en ökad press. Men jag antar att det är naturligt, med det goda kommer också något jobbigt.

Tycker du att dansmusik är ledsamt och sorgset i sin kärna?
– Det är en bra fråga. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Jag älskar dansmusik men det finns definitivt en sida i den som är dionysisk, det är rått och primitivt. Och det krockar med vad min musik handlar om. Men ändå dras jag till det… jag antar att min favoritdansmusik är den som har någon sorts vemodig känsla i sitt inre men den måste också ha en rörelse, det är det jag hämtar inspiration från. Jag är fortfarande väldigt naiv när det gäller influenser – jag lyssnar sällan på renodlad dansmusik och går nästan aldrig på klubbar – därför är det en väldigt naiv stöld av idéer som jag sysslar med, haha.

Washed Out – ”Amor Fati” (Music Video) from Charles Griffin Gibson on Vimeo.

Vilken är din favoritdansmusik som har den kvalitén?
– Jag är ett stor fan av minimal techno, det brukar jag lyssna på när jag är ensam. Om man går tillbaka till 90-talet, då jag växte upp, så var det mycket trance. De där stora episka klimaxen i musiken attraherades jag av. Jag försöker göra min egen lilla version av det, fast i en lite mer lågmäld tappning.

Du har sagt att det du gillar att sampla har en råhet, som italodiskon från 80-talet som du inspireras mycket av. Vad är så tilltalande med den musiken?
– Jag älskar strukturen på de skivorna, och det handlar mycket om själva kvalitén på inspelningarna och till och med kvaliteten på vinyl-rippen. I många fall kommer samplingarna inte från den ursprungliga skivan utan från en ripp som någon gjort, en kopia från vinylen till ett digitalt format. Framför allt på mitt tidiga material så är samplingarna gjorda från väldigt dåliga rippar, vilket bidrar till det där analoga vinylsoundet som jag verkligen gillar.

– Generellt gillar jag ljudet från den perioden, analogt ljud inspelat på band. Det kan ha att göra med att vi hör så mycket Pro Tools och digitala ljud i dag att det känns fräscht. Det jag verkligen dras till är den kosmiska diskon, den där rymd- och metafysiska strukturen, jag är en sån sucker för det.

Två av dina mer uppenbara samplingar är Gary Lows diskolåt ”I Want You” på ”Feel It All Around” och Changes ”Got To Get Up” på ”Get up”. Har du med några låtar av den kalibern på albumet?
– Hade jag haft det hade jag inte berättat det som du kanske förstår, haha. Men det finns en del samplade grejer, en del trumljud. Dock ville jag till största delen komma i från det, på grund av en rad olika anledningar. Dels var det svårt för mig att återskapa de där looparna i samplingarna genom att spela dem. Jag kom till en punkt då jag bestämde att det var mycket enklare att spela in dem själv eftersom jag spelar flera instrument. Det finns inte så mycket samplingar överlag, om de finns där är de svåra att höra eftersom de är manipulerade eller väldigt små bitar av dem.

Du och din fru bor i Atlanta i Georgia nu, ett område med en ganska utpräglad lantlig miljö. Hur påverkar det ditt musikskapande och kreativiteten?
– Jag växte upp i ett väldigt lantligt område och jag antar att det är mer naturligt för mig än att bo i en stad, Atlanta är ju en ganska stor stad. Men skivan skrevs ute på landsbygden och jag känner mig mer bekväm att arbeta i den miljön eftersom det inte händer så mycket där. Det ska bli intressant att se var nästa skiva kommer till.

– Min fru och jag hade kommit till en punkt då vi var redo att flytta tillbaka till staden, efter att ha gått i college i ett halvår på ett ställe som var en och en halv timme från någon sorts civilisation överhuvudtaget. Vi gillade det men det blev för mycket på slutet. Men jag antar att det handlar om att vara där man känner sig mest bekväm när det gäller kreativiteten.

Så ni kanske flyttar tillbaka till landet?
– Ja ja, kanske till stranden. Det vore nice.

Kanske ska man inte se det som en unik egenskap för denna ganska flytande rörelse av band. Amerikanska popakter har länge haft närmre till att kommentera och införliva populärkultur i sin musik än sina europeiska motsvarigheter. Men ofta har det haft en både charmigt avväpnande och stärkande effekt på musiken. Så är också fallet med Rabbit Punch. Bandet från Gainesville, Florida, säger sig vara influerade av burritos och ölsorten Lagunitas IPA, beskriver sin musik som ”you’ve been watching to (sic!) many videos of snowboarders jumping from helicopters while listening to Jean Michael Jarre”, och gör en tv-spelsartad popmusik som blinkar lika mycket som släpar sig fram. Med samma drömska kvalitet som sina kollegor, och där styrkan är att man inte tar sig själva på alltför stort allvar. Lyssna här.

– Intresset för musik började redan när jag var 7 år. Jag kommer ihåg att jag spelade in låtar från radion på ett kassettband och lyssnade i min Walkman. När jag var 9 fick jag ett trumset i julklapp, och med det började min ”spela i band” fas. När jag var mellan 10 till 16 år spelade jag trummor i en massa småband, men det var inte förrän jag var 17 år som jag började spela i ett band som faktiskt var bra (Read In Response, förf. anm.).

– Vi slutade spela live i november 2009, och jag hade gjort egen musik vid sidan om hela tiden, men den var inget vidare. Men så i januari 2010 spelade jag in några låtar som jag tyckte lät hyfsade, och det var så Hard Mix började, berättar Noah.

Det skulle vara enkelt att placera Hard Mix under den ständigt växande och samtidigt något flytande genre som går under namn som ”dream pop”, ”chill-wave” eller ”glo-fi”, för att nämna några. Men då gör man det lite för lätt för sig, och dessutom har man inte lyssnat ordentligt på musiken. Hard Mix är tyngre, släpigare och yxigare, inte minst på grund av de samplade och ofta skeva rösterna.

Utan att det blir alltför dansant, befinner man sig ändå på en schysst bar än på en strand. Men det drömska och romantiska finns kvar. I ”One thing” hör man raderna ”Well baby I’ve been around the world, this ring represents my heart” och ”but there’s just one thing I need from you”, tydligt hämtade från Justin Timberlakes ”My Love”, men uppstyckade och förvrängda med autotune.

Jag läste i bloggen Friendship Bracelet att din musik inte är remixar, utan att du skriver originalmusik och sedan letar upp samplingar?
– Precis. Alltså, allt började egentligen med låten ”Control this”. Jag gjorde den faktiska musiken, och tänkte först att den skulle vara instrumental, insåg snart att den behövde sång, men jag ville inte använda min egen röst. Jag kollade upp lite a capellagrejer med Backstreet Boys och hittade på något sätt en bit jag kunde omvandla och passa in i min låt.

– Det är så jag gör alla mina samplingslåtar. Jag gör musiken först, och importerar sedan lite sång och ser om jag kan göra något med den. Jag är inte så bra på att skriva texter heller. Det känns helt enkelt som att låtarna med samplingar blir mer intressanta än dem jag gör med min egen röst. Dessutom tar det såå lång tid att göra en låt, men det utmanar mig också att vara mer kreativ.

Du gör musikvideor också?
– Det gör jag. Jag har gjort små kortfilmer sedan jag var 11 år, då jag fick min första filmkamera. Precis som alla andra filmskapare gjorde jag skatevideos i början. Men jag blev inte riktigt seriös förrän jag var 17 år, när jag gick på en konstskola med inriktning på digital film. Det är nog min stora passion, förutom musik, design och fotografi. Och det är faktiskt mitt jobb för tillfället, jag frilansar som fotograf.

Jag har läst bloggar som refererar dig till Toro Y Moi och Washed Out. Hur skulle du beskriva din musik?
– Jag har ingen aning. Vi kan väl säga heavy metal. Det är ju trevligt att bli jämförd med Toro Y Moi och Washed Out, jag är ett stort fan av båda. Fast jag förstår inte riktigt jämförelsen. Jag tänker nog mer på min musik som New Age Moby.

Apropå influenser, vad lyssnar du på?
– Svårt, jag är så dålig på det där. Jag inspireras av en massa saker, mitt liv handlar om inspiration. Vad gäller musik finns det hur mycket som helst. Men jag har lyssnat mycket på ett Kanadensiskt band som heter Parallels på sistone.

Vad är dina planer för Hard Mix?
– Jag hoppas bli klar med min fullängdare ”In and out of My Life” i december i år, kanske tidigare. Och jag har fortfarande inte spelat live med Hard Mix än. Hoppas i sommar, jag saknar att vara på scen.

Lyssna på Hard Mix.

2. ”Feel it all around” – Washed Out
”Jag vet inte hur han gör sin musik, vill inte heller veta. Vet bara att det gungar alldeles underbart.”

3. ”Cassette” – The Crêpes
”Två goa gubbar gör go musik, lätt och vackert. Tycker om hur hela skivan känns så himla naiv och lekfull. Jag kan verkligen se framför mig hur de sitter där borta på västkusten och skojar. Ser fram emot uppföljaren, som enligt dom själva ska vara ´mycket bättre´…”

4. ”Kao Bang” – Indochine
”En och annan luftgitarr brukar dyka upp kan erkännas.”

5. ”Dancing in the city” – Marshall Hain
”Den får tala för sig själv. Den är för mig oemotståndlig.”

6. ”Horchata” – Vampire Weekend
”Hörde den här häromdagen, tror jag gillar den. Tycker att produktionen är en aning svajig men ändå lekfull och hoppfull. Blev sugen på ’Horchata’. Kanske är den lite töntig?”

7. ”One in a million” – Steve Miller Band
”Det finns ett ställe i den här låten som jag bara älskar, ungefär 3.10 in i låten då han sjunger youoou. Vilken pipa.”

8. ”Kullens Fyr” – Björn J:son Lindh
”Dan Lissvik skickade den här till mig för ett tag sedan. Tycker om den luftiga flöjten.”

9. ”So long” – Paul Bryan
”Jag har lyssnat jättemycket på det här albumet, tycker mycket om hans uttal då han sjunger. Hans röst är som fluffiga små moln med en liten hård brasiliansk kant.”

10. ”Let’s go (The two of us together)” – Nite Jewel
”Såg henne spela i San Francisco i somras. Starkt och vackert. Tycker tyvärr att skivan inte lever upp till hur fantastisk hon är live. Sången på albumet är alldeles för låg, live var sången långt fram och bar upp alla andra instrument. Nästan hypnotiskt minns jag.”