2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Jag gillar böcker som berättar historier som är relevanta för dagens dilemman. Böcker som Jaron Laniers You are Not a Gadget, Luke Hardings The Snowden Files, Jared Diamonds The World Until Yesterday, The End of Absence av Michael Harris och Steven Johnsons Future Perfect.

3) Favoritgenre?
– Tragedi.

4) Konstigaste boken du läst?
– Mass Dreams of the Future av Chet B. Snow. Den utgörs av dokumentation från författarens hypnosexperiment som genomfördes år 1955 där de som hypnotiserades beskriver sina omgivningar så som de uppfattade dem från sina kanaliserade framtida jag.

Ibland inbillar jag mig att det kanske varit det främsta musikåret jag upplevt under min tid här på jorden. Och varför inte?

När det är dags för 2014 att få sin slutgiltiga dom hoppas jag att försvaret i slutpläderingen nämner Chicagos slutgiltiga kliv mot hiphop-herraväldet, spelar upp Untolds elektroniska frijazzverk (som är det närmaste vi kommer John Coltrane i dag), Kumbas singel »I staden« eller åtminstone låter en kardiolog vittna om effekten systrarna Johanna och Klara Söderbergs stämmor har på vår hjärtrytm.

Själv har jag en naiv önskan om att få sitta i vittnesbåset och berätta om hur jag en dag i mitten av oktober för första gången hörde Mary J. Bliges »Whole Damn Year« när den strömmade ur högtalarna i min lokala ICA-butik. Jag skyndade mig därifrån eftersom jag helt enkelt inte var beredd att ställas inför något så naket just där och då.

Ty minnet av Marys sång är mitt trumfkort, det är ett mästerverk som suger andan ur en. Bland all fantastisk rap, dancehall, juke, country, house och rock’n’roll når »Whole Damn Year« fortfarande längst in.

Man stakar upp sin egen lilla musikaliska världsordning bland nya och gamla kärlekar efter vad de förmår att göra med en. Här nedanför har jag tagit mig an den nästintill omöjliga, och högst subjektiva uppgiften, att rangordna albumen som betytt mest.

Varför är 2014 bäst? »It’s in the groove« som en tossig liten popproducent förklarade för länge sedan. Det gäller fortfarande.

1. Untold — Black Light Spiral

2. Neneh Cherry — Blank Project

3. Lil Herb — Welcome To Fazoland

4. Gazelle Twin — Unflesh

5. Mary J. Blige — London Sessions

6. Alexis Taylor — Await Barbarians

7. ATM — Xerox

8. Bing & Ruth — Tomorrow Was the Golden Age

9. Dreezy — Schizo

10. First Aid Kit — Stay Gold

11. Jessie Ware — Tough Love

12. SD Laika — That’s Harakiri

13. Moire — Shelter

14. Christopher Owens — A New Testament

15. YG — My Krazy Life

16. Azealia Banks — Broke with Expensive Taste

17. FKA Twigs — LP1

18. Sturgill Simpson — Metamodern Sounds In Country Music

19. Hollie Cook — Twice

20. Next Life

Programmet heter Adventure Time och kretsar kring 13-åringen Finn samt hans bror och bäste vän, den magiska hunden Jake. Tillsammans ägnar de dagarna åt att bekämpa monster och hjälpa en oändlig ensemble av invånare i nöd. Allt under kulissen av ett djupt färgglatt och postapokalyptiskt Jorden.

Men desto mindre sagt om handlingen desto bättre. Det skulle kräva tjugo A4-sidor och fler arbetstimmar än jag orkar tänka på för att redogöra för den komplicerade och oftast smått bisarra tematiken som rör sig i ett enda tiominutersavsnitt.

Det viktigaste är egentligen att det som under de första inledande avsnitten började som en vimsig kärleksförklaring till barndomens klassiska hjältesagor har sedan starten 2010 utvecklat sig till ett naivistiskt och filosofiskt mästerverk i kvadrat. På ett avsnitt går tio Maher Shalal Hash Baz-sånger och fem Hayao Miyazaki-filmer dränkta i pärlsocker. Tillsammans bildar de drygt 165 avsnitten som hittills visats en av de finaste berättelserna om vänskap och kärlek som jag någonsin tagit del av.

Däri ryms också ungefär lika många existentiella frågeställningar som i ett valfritt mästerverk av Andrej Tarkovskij. Skillnaden är bara att Adventure Times väg dit oftare går inom ramhandlingen av att stoppa den närhetstörstande Ice King eller de ondskefulla citrondiktatorerna Lemongrabs.

Ni hör ju själva. Det är så dumt och förtvivlat fint att jag haft svårt att slita mig från tv-skärmen och upprätthålla några konventionella mänskliga relationer de senaste månaderna.

Jag älskar verkligen dessa mest renhjärtade brott mot konventionerna. Alla verk som glatt kan få mig att nynna med i melodin och texten »C’mon, grab your friends/we’ll go to very distant lands/with Jake the Dog/and Finn the Human/The adventures will never end« i en tid av svajiga jobbutsikter förblir jag löjligt förtjust i.

Och så var det visst en hel massa andra grejer som gjort mig glad hittills i år:

Hollie Cook — Twice (album)

Tink ft. Jeremih — »Don’t Tell Nobody« (låt)

HTRK — Psychic 9-5 Club (album)

Charles Cohen – Music For Dance And Theater (samling)

Dreezy — Schizo (mixtape)

Container — Adhesive (tolva)

Deepchord — Lanterns (album)

Ferrari Smash — F1 (mixtape)

Hannah Diamond — »Attachment« (låt)

K. Leimer — A Period of Review (samling)

Vybz Kartel — »Miami Vice Episode« (låt)

Some Truths — Some Friends I Lost To Bedlam, Others I Abandoned There (album)

Jamie XX — Boiler Room London DJ Set (mix)

Lil Herb — Welcome To Fazoland (mixtape)

Afrolicious — »Crazy (Scientist Remix)« (låt)

Untold — Black Light Spiral (album)

Nicki Minaj — »Pills N’ Potions« (singel)

SD Laika — That’s Harakiri (album)

Golden Donna — II (kassett)

We Invented The Bop (mixtape)

Joey Anderson — After Forever (album)

Kiesza – »Giant In My Heart« (singel)

Fatima Al Qadiri — Asiatisch (album)

Sizzla — »I’m A Winner« (låt)

DJ Sprinkles — Midtown 120 Blues (återutgivning)

Popcaan — Where We Come From (album)

Pearson Sound — »Raindrops« (låt)

Flowdan — Serious Business (tolva)

Gipsy Rhumba – The Original Rhythm Of Gipsy Rhumba In Spain 1965-1974 (samling)

Chronixx — Dread & Terrible (ep)

Young Marco — Biology (album)

2 Fabo — We Amongst U (mixtape)

LAFAWNDAH — »Butter« (låt)

Legowelt ‎— Crystal Cult 2080 (album)

Al Dobson Jr. — Rye Lane Volume One (album)

Tory Lanez — Chixtape 2 (mixtape)

Miles at the Fillmore 1970: The Bootleg Series Vol. 3 (box)

Yagya — Sleepygirls (album)

Jah Cure — »Zion Train« (låt)

DJ Rashad – We On 1 (tolva)

First Aid Kit — Stay Gold (album)

…och så klart, kanske allra viktigast — precis allt som Young Thug lagt sin hand på.

Black Light Spiral förblir dock undantaget. Untolds riktiga debutalbum som släpptes i slutet av februari är stört omöjligt att undgå. Ty det är inget vanligt album, det är ett kaotiskt hål att ramla ner i.

Jack Dunning har skapat egensinnig konst (för det känns ibland verkligen som att han sysslar med mindre installationer snarare än simpel popmusik) under sitt nom de plume Untold sedan 2008. För en artist verksam inom den brittisk dansmusiken ter det sig som en evighet. Han har släppt musik på spjutspetsetiketter som Hessle Audio, Hotflush och egna Hemlock Recordings. Intrycket är också att hela brittiska basscenen hackats upp och noggrant strösslats ut på Black Light Spiral:s åtta korta spår.

Vid en första anblick verkar Untolds album vara uppbyggt kring en artists intuitiva lekfullhet. Men desto oftare som jag återvänt till Black Light Spiral framstår det allt mer som ett svårt teoretiskt verk, en abstrakt innovation i konstant rörelse.

Ekon från en avlägsen svartklubb på Isle of Dogs studsar mellan de intrikata tunnlar som Untold gräver åt oss bara för att tvärt ersättas med förvridna basgångar från en obskyr choppage-tolva. Plötsligt skär Untold upp basen och släpper ner oss på en ravefest vid en åker långt ute på den brittiska landsbygden. Och så fortsätter det.

Jack Dunning ställer frågan om vad musik egentligen ska få tillåtas att vara gång på gång. Här finns inga klara texturer eller ens en sammanhängande inramning. Sådant existerar helt enkelt inte på Black Light Spiral. Ibland, men bara ibland, låter Jack Dunning en rytm anta någon slags konsekvent form. Men förr eller senare rinner allt ut i sanden. »Post-bass« kanske någon skulle kalla det i all sin bristfälliga uppbyggnad.

Jag var tvungen att ta kontakt med honom, om än bara för försöka greppa tag i några trådar om vad som förmått honom att skapa detta verk som aldrig verkar lämna mig ifred.

Svaren som kom tillbaka från Jack Dunning var i sanningens namn inte vad jag väntat mig. Ändå passar de perfekt in i Untolds artistskap. Kanske är det bara en punkig markering mot nördiga intervjufrågor. Eller så är det ett utslag av samma okonventionella genomförande som genomsyrar hela Black Light Spiral.

Black Light Spiral är ditt debutalbum trots att du varit verksam sedan 2008. Hur kommer det sig att du väntat så länge med att släppa ett fullängdsalbum?
– Är det en övergångsrit att göra ett album? En oundviklig rättegång? Väntade jag verkligen vid mitt bord under hela den här tiden eller ville de bara veta hur man gör en bra Martini?

Hur lång tid tog albumet att slutföra? Blev resultatet som du först hade tänkt dig?
– Sex års teori. Två veckors praktik. Det fanns ingen kristallkula.

Kan du berätta lite om arbetsprocessen bakom albumet?
– Kristalliserat kaos, korskopplat och krökt, ett dolt ögas rave, bitterljuv harmoni krossad till ett binärt element och destillerat genom matrisens kontinuerliga mittpunkt.

Du beskrivs ofta som en artist som tänjer på gränserna för bassmusiken. Är det något som du strävar efter att uppnå?
– Ja, att försöka ha gott om tid är viktigt för mig.

För mig känns det som om spåren på Black Light Spiral inte har någon formell struktur. Musiken krossas i miljoner bitar bara för att återsamlas i en ny, organisk form och det händer om och om igen. Ungefär som ett kaotisk men ändå vackert frijazzverk. Är det åt det hållet som du vill att vi lyssnare ska uppfatta albumet?
– Det fungerar för mig (tänder en cigarett).

Anser du att du fortfarande gör musik för nattklubbar?
– Jag har de gällande tillstånden och papperscertifikaten för att min musik ska kunna spelas på klubbar, åkrar, scener, gallerier, i jeepar och på fritidsbåtar.

Är avantgarde en etikett som passar dig?
– Det passar min livsstil (tänder en flamingo).

Hur gammal var du när upptäckte dans- och klubbmusik?
– Jag var fjorton år. Längst bak i skolbussen. Genom ett kassettband med »RAVE« klottrat på. Tack så mycket Teymour!

Var du (och är du fortfarande) en hängiven klubbare?
– Ja, jag gick ut varje helg ett tag. Nu för tiden gör jag det när jag inte dj:ar. Jag ska till exempel se Forest Swords och A.G. Cook i kväll.

Kan du lista ett par låtar som betytt mycket för dig?
Egyptian Empire – »The Horn Track«
Paul Lansky – »Idle Chatter«

Vilken musik gillar du för tillfället?
– Allt som är övergalet ambitiöst och roligt, plus Shackleton.

Du har stått i frontlinjen för brittisk elektronisk musik i över fem år nu. Vilken tycker du är den mest märkbara förändringen i hur genren uppfattas nu jämfört med när du började?
– Det är en global industri nu.

Finns det en uttalad filosofi bakom ditt skivbolag Hemlock Recordings?
– Jag tror inte det. I så fall skulle jag bara bli felciterad.

Vad väntar för dig i sommar?
– Jag kommer att turnera i Nordamerika under maj månad.