Allra helst höll han sig en bit bort från rampljuset och lät andra framföra de fullkomligt magiska soul, r&b- och poplåtar Allen Toussaint satte sitt namn under. Han trivdes bäst i studion eller precis bakom ett gigantiskt piano.

Ändå är de tre album som Allen Toussaint släppte i tätt följd från början till mitten av 1970-talet fortfarande det allra bästa som gjorts i soulmusikens namn. Albumen han producerade åt Lee Dorsey 1966 är däruppe också.

Sedan går det så klart att rabbla klassiska singlar som Allen Toussaint stod bakom hela natten lång. »Southern Nights«, »Fortune Teller«, »Here Come The Girls«, »Working In The Coal Mine«, »Get Out Of My Life, Woman«, »Ride Your Pony«… jag måste sluta.

Vill du höra det av naturkatastrofer, brottslighet och fattigdom sargade New Orleans så finns det mellan Allen Toussaints tangenter av ebenholts. Men där finns också så mycket stolthet och pur lycka. Med få undantag går det också att påstå att han var New Orleans musikaliska fundament, allt inkorporerades sannerligen i varje ton av hans musik.

En efter en försvinner de. Hej då, Allen. Du är saknad.

Cherie Jones sjunger med en ljus och spänstigt själfull röst. Hon följer låtens lite släpiga tempo med rösten och fångar känslan av lockelse och maktlöshet i kärlekens epicentrum med fulländad precision. Varje ord är rent som kristallklart vatten. Texten går rakt in.

Indulge, släppt på Londonetiketten 37 Adventures, är produkten av samarbete. På EP:n har Cherie Jones arbetat ihop med producenter som A. K. Paul, Raffertie och Rodaidh McDonald. Resultatet är tre låtar (och en remix av titelspåret signerad Jam City) som är både moderna och som har rötter. Det är musik som är en del av  vågen av talangfulla brittiska låtskrivare och producenter som från 10-talet och framåt utforskat hur soul och r&b kan förnyas genom ett nedtonat elektroniskt tilltal.

Förutom EP:n och ett par låtar som släpptes 2014 har Cherie Jones inte mer på sin diskografi. Men i höst kommer ett debutalbum. Den mesta musiken är skriven. Återstår gör bara produktionen.

Jag kontaktade henne på Skype för att ta reda på mer.

Hur startade ditt musikskapande?
– Jag började med musik i tidig ålder. I skolan uppträdde jag för mina kompisar. Jag tog sånglektioner och tog varje chans jag fick att vara med i ett uppträdande, jag spelade även lite teater när jag var yngre. I tonåren började jag skriva låtar utifrån dagboksanteckningar. Efter det har jag återkommande varit involverad i olika musikprojekt. Jag har arbetat med olika producenter och försökt att utveckla mitt låtskrivande och min röst. Efter två år, då jag hittat mitt sound, hade jag turen att börja arbeta med ett skivbolag. Och efter det har det fortsatt.

Hur gammal var du när du började skriva låtar utifrån dina dagböcker?
– Runt 15-16 år. Jag har alltid älskat att sjunga och skriva texter och små berättelser, så jag bestämde mig för att försöka skriva riktiga låtar. Jag kommer ihåg att min första låt hette »I wish« och handlade om en kille som jag gillade vid den tidpunkten.

Vad tycker du om de låtarna när du tänker tillbaka på dem i dag?
– Jag blir nostalgisk. De är ungefär som foton på en själv när man är bebis eller väldigt liten. Det är som en minnesbild av mig vid den tidpunkten, hur jag tänkte då, vem jag var och hur jag såg på livet. Det är inga sånger som jag skulle skriva i dag men varje fas i livet leder dig till där du är för tillfället. Jag blir glad när jag tänker tillbaka på dem.

Du är från östra London. Från vilket område?
– Jag växte upp vid Liverpool Street och nu bor jag i ett område som heter Haggerston.

Hur var det att växa upp vid Liverpool Street?
– Det var bra. Det är ett lite konstigt område eftersom det ligger ganska nära de centrala delarna av staden och det aldrig är tyst där. Men jag älskade det. Jag älskar London och jag gillar pulsen i staden. Det är mångkulturellt och när man bor där kommer man i kontakt med många olika kulturer. Man bor nära centrala London och det är enkelt att ta sig in dit. Jag åkte ofta in för att kolla upp olika musikprojekt och öppen scen-kvällar.

Inspirerade miljön runt Liverpool Street dig att hålla på med musik och kreativa saker?
– Ja, det tror jag definitivt. London har överlag en ambitiös anda över sig. Många flyttar hit för att försöka fullfölja sina strävanden, att slå sig in på en karriär eller börja studera. När man bor här möter man många människor som är passionerade och har mycket saker de är hängivna i. Att ha det runt omkring sig får en att fullfölja sina egna drömmar och försöka ägna sig åt det man vill göra, oavsett om det är att skriva låtar eller starta en verksamhet. Det tror jag har haft inflytande på mitt liv och min musik.

Vilken musik lyssnade du på när du växte upp?
– Jag lyssnade på allt möjligt. Min mamma var en stor musikälskare och lyssnade mycket på soul och artister som Stevie Wonder och Luther Vandross. Och reggae, Bob Marley spelades jämt hemma hos oss. Men jag har också lyssnat mycket på popmusik när jag var liten, som Spice Girls och Britney Spears.

Så soul och reggae har haft betydelse för din musik?
– Ja, definitivt. När jag var barn och började lära mig att sjunga så försökte jag härma de sångare som mamma brukade lyssna på. Det är förmodligen där som min förälskelse och dragning till musik startade.

Kommer du ihåg vilka sångare du försökte härma?
– Jag älskade när mamma spelade Stevie Wonder. Jag försökte alltid sjunga som honom, jag älskade hans texter och jag är faktiskt döpt efter hans låt »My Cherie Amour«. Han har haft en stor betydelse i mitt liv.

Du släppte din debut-EP Indulge i april. Hur var det att arbeta med den?
– Det var fantastiskt. Jag har arbetat med en hel del coola personer på den. En av dem är Ollie Green, en låtskrivare och producent som jag skrivit musik ihop med. En annan producent som är med på EP:n är Raffertie, han producerade titelspåret. Sedan har jag jobbat med producenten Rodaidh McDonald vilket var spännande, han var med i ett tidigt skede. Jag fick även möjlighet att arbeta med A. K. Paul, han är väldigt begåvad och hade mycket idéer. Jag känner mig välsignad över att kunna arbeta med så talangfulla människor i ett tidigt skede av min karriär.

– Jag älskar att skriva låtar, jag gillar att arbeta med andra kreativa människor och försöka få ut det bästa i mina låtar. Så arbetet med EP:n har varit en mycket bra erfarenhet.

På vilket sätt har ditt samarbete med olika låtskrivare och producenter format soundet på EP:n?
– Jag tror att det hjälpte mig att renodla hur jag vill att min musik ska låta. Självklart har varje producent sitt eget sound men överlag var de öppna gentemot hur jag ville låta och de hjälpte mig att förverkliga det. Så det har handlat mycket om att prova sig fram och att vara öppen i arbetet med andra.

Jag tycker att musiken på EP:n är bred. »Indulge« är intim och själfull r&b, »Deep« är elektronisk pop och »You« är mer experimentell. Vad skulle du säga är den gemensamma nämnare i ditt sound?
– Jag tycker att min röst och hur jag sjunger håller ihop musiken. Och sättet jag skriver låtar på. Jag ser mig själv som en iakttagare och det återspeglas i musiken. »Deep« handlar om att se vänner som går igenom enformiga perioder i sina liv. »You« är en sång som är riktad till min mamma. I »Indulge« reflekterar jag över mina egna känslor när jag varit kär. Så låtskrivartemana kretsar mycket kring observationer av livet.

På tal om »Indulge«, vilken känsla ville du fånga när du gjorde låten?
– »Indulge« är i grund och botten en kärlekssång men jag ville skildra det från ett annat perspektiv. När du är förälskad så brukar du älska allt med personen du är kär i, även saker som i vanliga fall inte ses som speciellt attraktiva. Vanliga och ordinära saker hos en person blir attraktiva, »the way that you stare is addictive« som jag sjunger.

Kan det vara en känsla som handlar om obalansen som kan finnas i en kärleksrelation, att det kan vara något destruktivt?
– Ja, exakt. Att vara kär är något fantastiskt men det kan ta över din tillvaro. Det kan vara farligt ibland och man kan ge efter för mycket.

Har du själv erfarenhet av det?
– Ja, jag har varit kär och sjunger utifrån egna erfarenheter. Men jag tar också in det som mina vänner varit med om och berättar för mig.

Att skriva låtar om kärlek är alltid knepigt kan jag tänka mig. Det handlar om att uttrycka något starkt i orden utan att det låter trivialt och banalt. Hur går du tillväga när du skriver texter?
– Jag brukar hålla det enkelt och försöker vara så ärlig som möjligt. Att uttrycka rena känslor utan att det låter som att du suttit och tänkt för mycket på ett rim eller en metafor. Och att sjunga det med mycket passion. För att förmedla ett tydligt budskap måste du göra det enkelt. Om du får ur dig en vacker metafor eller en stark bild så brukar det ofta vara slumpmässigt och inget som du ägnat en timme åt att formulera.

Det kanske handlar om att inte bli för analytisk också?
– Ja, jag antar det. Alla upplever musik på olika sätt, vissa relaterar till en del saker mer än andra när de lyssnar. Jag försöker bara göra min grej och hoppas att andra ska uppskatta det så att jag kan sprida det så mycket som möjligt.

Har du några artister som du inspireras extra mycket av när det handlar om kärlekslåtar?
– Ja, två av mina favoritartister är Lykke Li och Coldplay. Jag älskar Chris Martins låtskrivande. Jag gillar Lykke Lis också även om hennes sånger är ganska mörka, jag tycker hennes låtar är väldigt vackra. Varje gång jag köper ett album av henne blir jag helt uppslukad av hennes musik och lyssnar på skivorna på repeat. Jag gillar Chris Martins texter, hur han kan skriva en enkel kärlekshistoria samtidigt som han kan författa storslagna berättelser som »Viva la Vida«. Hans melodier är så vackra.

Ja, och live brukar Coldplays låtar växa ännu mer än på skiva.
– Ja, där blir de levande, i det euforiska. Jag tycker att båda de artisterna har hittat sin stil genom att göra sin egen grej och inte låtsas vara någon annan. Och det hörs verkligen i musiken.

Jag såg på din facebook-sida att du hade lagt upp bilder som du tagit på dina låttextpapper. Gillar du att dela din kreativa process på det sättet?
– Det var bara en idé som jag fick, jag skrev ett blogginlägg som var utformat som ett brev till min barndom. Jag ville dela något om mig till andra men jag är inte den som berättar om vad jag äter eller vilka kläder jag har på mig. Så jag delar hellre med mig något om musik. De låttexterna är som brev i sig, oavsett om de handlar om någon jag varit kär i, om min mamma eller om mina vänner. Så jag kom på att jag skulle skriva ned texterna på papper i brevform och lägga ut dem på min sida.

Så du har skrivit ett blogginlägg som är som ett brev till din barndom?
– Ja, det är för en blogg som heter Yours Truly. De hade premiär för min EP också.

Hur fick du den idén?
– De bad mig att skriva ett brev till någon jag älskade. Istället för att skriva det till en person så bestämde jag mig för att brevet skulle vara till en period i mitt liv. Jag började skriva och det gick lätt att formulera sig så det kändes självklart att det skulle bli blogginlägget.

Hur kändes det när du skrev brevet?
– Det kändes bra att reflektera över hur ens barndom har påverkat mig, var jag är i dag och fundera över hur man aldrig vet var livet kommer att ta en.

Ditt album kommer att släppas i höst. Hur låter det musikaliskt?
– Soundet på albumet är i linje med låten »Indulge«. Det är en mix av det elektroniska, den själfulla rösten och det är ganska sparsmakat ljudmässigt. Men det finns också en del nya inslag på albumet som folk inte hört från mig tidigare.

Känner du att du delar några likheter med artisterna som du samarbetat med på EP:n, som Raffertie och A. K. Paul (bror till Jai Paul)? Kanske inte musikmässigt men sättet att blanda influenser på?
– Jag antar det. När jag arbetade med A. K. Paul så berättade han att han älskade Prince och Stevie Wonder. Vi pratade influenser och han är också från London. Raffertie skiljer sig mycket från mig. Han är inte från London men han arbetar med en bred palett av uttryck. Vi kände definitivt att vi hade samma syn på musik. Det är det som är så spännande med att arbeta med andra, man tar det bästa ur två världar och skapar något spännande utifrån det.

/

Jones kommer att släppa en ny singel framöver. I augusti spelar hon på Visions Festival i London.

Mer Jones här och här.

Texterna är inspirerade av folksagor som Eno Williams fick höra som liten, på det nigerianska språket ibibio.

Jag föll redan för Ibibio Sound Machines singel »Let’s dance (Yak Inek Unek)« som kom i slutet av förra året. Den har ett driv och en basgång som kan golva en oxe. När nu det självbetitlade debutalbumet släpps på Soundway Records fortsätter musiken att övertyga.

Skivans tio låtar pendlar mellan highlife, kaxigt blås och nutida elektroniska inslag. Det doftar Seun Kuti, The Talking Heads och The Heliocentrics. Men här finns även stänk av dub, elektronika och en »Amazing Grace«-tolkning.

Ibibio Sound Machine lyckas skruva ihop alla drag till ett sound som placerar sig snyggt mellan dansant uppkäftighet och ett mer eftertänksamt tilltal.

Bandet stressar inte iväg för att stoppa in så många stilar som möjligt i låtarna. De fördelar energin väl. I ena stunden är det minimalistisk och obskyr dansmusik med highlife-gitarrer. I den andra ett funkigt groove som hämtat ur en 70-talsdeckare. Och över allt ligger Eno Williams sång som ger musiken en modern attityd och stuns.

Återstår bara att få se detta kollektiv på en scen. Tur då att eminenta Clandestino Festival i Göteborg bokat Ibibio Sound Machine till sommarens festival.

Ibibio Sound Machines debutalbum finns ute nu på Soundway Records.

Mer om Ibibio Sound Machine.

Det är knappt en vecka till julafton och stressen i Stockholm märks i luften. Jag sitter i en stel fåtölj i en hotellobby och försöker andas lugnt.

Jag har, som dedikerat Oskar Linnros-fan, sett Seinabo Sey äga scenen tillsammans med honom flera gånger under sommaren. Jag har hört henne gästsjunga mäktigt och vackert på olika låtar under året. Ett år där toppen är den triumf som är hennes första singel, »Younger«. Jag är nervös inför vad jag ska säga och inför vad hon ska säga. Jag är osäker på hur jag ska förmedla hur mycket jag tycker om »Younger«.

Jag trummar på knäet, kollar Instagram och låtsas vara oberörd medan allt rusar runt inom mig. Men så dyker Seinabo Sey upp och ler brett. Hon virar av sig halsduken, dumpar ryggsäcken vid fåtöljen bredvid mig och frågar om jag ska ha en kaffe. Jag gillar henne direkt.

Jag tänkte att vi kunde börja med att presentera oss för varandra, i stället för att jag ställer en massa små »basfrågor«. Okej, jag heter Petter, är 26 år och kommer från Östersund som ligger i mitten av landet. Jag flyttade till Stockholm för drygt tre år sedan för att börja plugga. Det är ungefär det jag gör. Det är musik som är största grejen för mig utöver det.
– Jag heter Seinabo, är 23 år och kommer från Halmstad som ligger i Halland nere vid Göteborg typ. Jag är född där och uppvuxen lite i Gambia, jag började skolan där. Min pappa är från Gambia och min mamma är svensk. Sedan flyttade vi till Halmstad. Jag flyttade upp till Stockholm från Halmstad när jag var 15 år för att börja på soullinjen på Fryshuset, och flummade ut totalt.

Soullinjen?
– Ja, de har raplinjen, cirkuslinjen, gamerlinjen – alla möjliga linjer. Det är många som har gått på Fryshuset, som Sebbe Staxx, Linda Pira, Lykke Li.

Men var det flummigt alltså?
– De hade ett lärosätt som hette PBL, problembaserat lärande, som jag tror är en mall som man har på högskolan egentligen. Fria scheman och så. Jag förstår tanken om att kreativa människor kanske skulle funka bättre i ett kreativt skolsystem men för mig var det liksom… I skolan behöver jag ett superstrikt schema, minut för minut. Men jag lärde mig i alla fall att uppträda eller att våga göra det antar jag.

Vad har du jobbat med?
– Det är lite olika, på café någon gång i tvåan och i en sådan där telefonsupport i en månad. Jag har typ levt på min mamma (skratt). Hon har hjälpt mig mycket med allting. Men de tre senaste åren har jag kunnat leva på musiken för jag har åkt på turné med Maskinen och med Oskar (Linnros).

Hur kom du in i det gänget?
– Jag gjorde en låt när jag var 18-19 år med en snubbe som heter Frank Nobel. Vi hade en liten grupp som vi kallade för Def Chronic. Låten hette »Truth Be Told«. Jag lade upp den på Facebook och så taggade jag alla i inlägget – bland annat Herbert Munkhammar. Låten spreds och Herbert skrev och frågade om jag ville vara med på en Maskinen-låt.

– Så jag åkte ut till Essingen, Lilla Essingen eller Stora Essingen eller vad fan det heter, där Frej Larsson bodde. Det blev aldrig någon låt men vi blev kompisar. Två dagar före deras stora Gröna Lund-spelning frågade de om jag ville vara med. Och det ville jag. Tror vi repade högst 30 minuter innan. Men det gick bra.

– Innan dess var dock Oskar (Linnros), han hade sett mig spela i någon park och frågade Herbert vem jag var. Så sa Herbert, »Du borde verkligen jobba med Magnus«, som är Filthy (Afasi & Filhty) och som jag har gjort »Younger« med. Jag var livrädd för att höra av mig till honom, han hade ju gjort en massa Britney-låtar.

Ja, jag minns den chocken jag upplevde efter att ha lyssnat på Afasi & Filthy och sen inse att det är Magnus Lidehäll som är Filthy – att han har gjort låtar med Britney!
– Ja, det är galet. Jag kommer från studion nu. De sitter här på Söder Mälarstrand, han och Vincent Pontare och Salem Al Fakir.

De verkar vara värsta powerteamet nu, de tre.
– De kommer typ göra hela min skiva.

Vad kul!
– Ja det är helt stört. Om någon hade berättat det för mig när jag var 17 år hade jag kissat på mig. Det var Herbert som pushade mig att höra av mig till Magnus. Så till slut skickade jag iväg något meddelande till honom. Haha, fan vad Facebook har varit en bidragande faktor till min musikkarriär, inser jag nu.

Hur långt har ni kommit med albumet?
– Det finns runt tio bra låtar, de är inte helt färdigskrivna. Men jag vill göra dubbelt så många och sen välja ut typ tio. För jag tänker släppa en skiva, inte en EP.

Det är bra.
– Ja. Det är roligare att ta till sig om någon får till en riktigt bra skiva. Så det kommer väl att dröja till nästa höst. Låtarna måste egentligen vara klara långt innan dess men släppet av skivan blir nog inte förrän nästa höst.

Tillbaka till Fryshuset, hur kommer det sig att du valde just soullinjen?
– Jag är uppvuxen i ett hushåll där mamma och pappa lyssnade mycket på reggae och pappa sjöng afrobeat, västafrikansk musik. Han är sångare. Ibland lyssnade de på Björk och på en massa random grejer. Men r&b eller hiphop lyssnade aldrig mina föräldrar på. Så när jag skulle skapa lite identitet började jag lyssna på Destiny’s Child, Lauryn Hill och allt som var coolt på MTV. Lauryn Hill och Jill Scott snöade jag in på totalt. Och mycket Common och Mos Def, det är fortfarande min favoritmusik.

– Jag kom i kontakt med Fryshuset eftersom min kusin spelade basket där, jag tyckte det var en så cool byggnad. Jag såg att de hade ett soulprogram och sökte bara för att se om jag skulle komma in, jag skulle absolut inte gå det. Jag har alltid drömt om att bli akademiker, så jag gick värsta superplugglinjen i tre månader först. Sen bytte jag till soullinjen. På Fryshuset hade de utbildningar som bygger mycket på gehör, kopplat till populärkultur, och det passade mig.

Vad är svensk soul för dig?
– Jag gjorde en intervju med Mats Nileskär en gång. Då ställde han samma fråga och jag svarade, »Inget, jag tycker inte att det finns«. Det tycker jag nog fortfarande. Allting som känns genuint för mig nuförtiden är soulmusik. Antony & the Johnsons är soul, han låter som Nina Simone. Och när Oskar får till det så är det fan det fetaste jag har hört. Som en låt som »Vilja bli«.

Ah!
– Jag har tjatat så mycket på honom, »kan vi spela det här live?«. Det är en sådan bortglömd och perfekt låt.

Ja, det är nästan ingen som vet om den.
– Den får mig att tycka att svensk soul finns. Salem Al Fakir och Christian Walz kan få till det ibland också. Men soul för mig är när det finns en nerv och desperation. Oskar ligger jävligt nära det. Jag är kanske lite partisk men ändå. Man behöver något självutlämnande där man hör att artisten gör det för att den måste. Det är väldigt svårt att göra soul när man är i majoritet. Minoriteter har lättare för att göra ångestfylld musik. Med en majoritet blir det sällan mystiskt, om man är svensk medelklass och en medelålders man. Man kan ju försöka men har man aldrig riktigt legat i underläge så är det nog svårt att få till det.

Jag har hållit på att skriva en text under sommaren om svensk soul och vad det egentligen är. Jag utgick från Kaah som man får säga gör någon sorts funk- och soulliknande musik, som nu i somras omskrevs som »soulkungen som återvänder«. Vad ska man kalla svensk soul?
– Det vet jag inte, för jag har inte lyssnat så mycket på Kaah. Jag har lyssnat mycket på Kendal Johansson, det är svensk soul för mig. Svensk soul är typ visor! Musik som handlar om något som betyder något. Jag vet inte, vi kommer nog aldrig bli lika bra på det som amerikanarna.

Varför inte?
– För de har en kultur där som har funnits där i århundraden.

Men också utifrån det du sa om att vara i minoritet och majoritet. Det finns ju en historia i USA av att vita personer som kommer in och gör musik som från början tillhör en svart kultur och så blir det riktigt stort först då.
– Det där är irriterande för det blir fascinerande bara för att det är en vit man eller kvinna som gör musiken. Och då är det enda du egentligen har bidragit med till den här genren din hudfärg. Ingenting mer än det – och det låter inte ens i närheten av det som är riktigt bra.

– Det är verkligen intressant, för jag har nuddat vid det där ämnet, lika mycket som jag får totalpanik av att vara någon slags…

Talesperson?
– Ja. Men det är fett intressant för hur det blir, »för att jag är svart så sjunger jag soul även om jag inte skulle sjunga soul«.

Känner du så?
– Ja, lite. Jag kan tänka mig att även om jag skulle släppa en låt som låter som grunge så skulle folk bara säga: »Aah, SOUL«. Det är väl någonting med min röst och för att jag faktiskt har lärt mig att sjunga genom att lyssna på soul. Men det är lättare att dra den parallellen för att jag är svart.

Menar du att din musik bedöms hårdare utifrån ditt yttre än vad till exempel jag som vit skulle bli bedömd?
– Absolut inte hårdare, utan att jag döms mindre hårt.

Att man har överseende och tolkar dig extra välvilligt?
– Men typ, »Ååh, det där låter på riktigt«. Jag bara: »Tack för att du berättar att jag låter på riktigt«. Men jag vet inte hur mycket man ska begära av folk att de ska rannsaka sig själva och de små saker de gör instinktivt. Men jag hör på mig själv att jag blir aldrig nöjd med hur folk beter sig.

Men det är nog för att folk aldrig riktigt vågar prata om fördomar. Och då blir det så här »Eeeh, ska jag behandla dig extra vänligt nu eller?«
– Ja, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan tycka att det är väldigt mycket musik som får en chans som den inte borde få, för att den ser rätt ut. De här motpolerna finns: en brun tjej som gör indiemusik eller en vit man som gör r&b. Fan, jag bryr mig inte! Jag bryr mig om att det ska låta bra.

Tror du att något som ser ut som »det förväntade« utifrån hur det låter å sin sida inte får lika mycket uppmärksamhet? Som »en svart kvinna som sjunger soul«?
– Jag tycker att det handlar mer om underhållningsvärde och det verkar i dag handla mer om hur det ser ut än hur det låter vad gäller musik. Om jag skulle hålla med dig nu – att man inte får samma uppmärksamhet om man är en svart kvinna som sjunger soul – då låter det ju som att jag tycker att jag inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet. Vilket inte är sant.

Nej, det behöver inte betyda det, jag tänker mer ur ett strukturellt perspektiv. Det syns dels internationellt, men också i Sverige. Det har pratats om »den svenska soulvågen« och där inkluderas till exempel Oskar Linnros. Visst, han har soul i sin musik. Men där finns också Daniel Adams-Ray som snarare är mer pop med inslag av hiphop, och Veronica Maggio som egentligen bara gör pop i dag.
– Ja, men det är det enda vi har här! Begreppet soul används så brett. Vi vill vara lite exotiska och det är nog därför man slänger sig med den termen. För pop har vi varit bra på så jävla länge och nu vill man att det ska finnas någon…

»Nu kommer den svenska soulvågen!« Och man bara: »Nja, det är pop med lite soulinfluenser«.
– Exakt.

Man använder nog ordet soul för att det adderar någon sorts exotism. Det är en slapphet som finns, framförallt i kvällstidningarna. I nästan varje recension av Kaahs album nämns James Brown, Prince och Michael Jackson. Själv nämner han influenser som Nina Simone och Joni Mitchell. Det är så slött när man börjar anta en massa influenser.
– Extremt slappt.

När jag höll på med den här texten som jag nämnde så tänkte jag att jag skulle hitta svensk soul som inte görs av vita, framförallt vita män.
– Det är väldigt svårt.

Ja, och då hittade jag dels dig men även Beldina Malaika och Malena Uamba.
– Jag skrev »Younger« på hennes köksbord! (Malena Uamba, reds anm.) Vi är jättebra vänner.

Fast min tanke var inte att bara peka ut »de svarta kvinnorna som gör soul i Sverige«.
– Nej, men det är intressant. Jag undrar också och det handlar inte bara om svarta. Var är människor som inte har svensk bakgrund som gör musik? Jag skulle försöka starta ett band nyligen och tänkte »Fan vad fett det skulle vara om det var lite blandade etniciteter i bandet«. Men var finns instrumentalisterna som inte är svenskar? Det är klart att det finns, men vita musikermän är tyvärr normen. Det är en väldigt vit musikbransch. Och det är väldigt mycket lättare som brun tjej att få vara med.

För att man då sticker ut?
– Ja, dels för att man är tjej.  Då är man lättare att kontrollera. Och ja, för att man sticker ut.

Hur känns det att en del av din framgång kan komma av att du exotifieras?
– Ibland känner jag ett behov av att säga: »Jag vet att ni vet!«. Men jag vill inte ha några fripass för att jag ser ut som jag gör. Sedan så vet jag att jag är bra på det jag gör. Men det handlar också om det min pappa lärde mig när jag var liten, »du måste jobba dubbelt så hårt för ingen kommer ta dig på allvar«. Nuförtiden är jag väldigt mån om att jag ska fylla en funktion på riktigt. Jag är så jävla rädd för att bli en schablon. Eller bara en röst, ett instrument.

– Jag vill fylla lika mycket funktion och vara lika viktig som vilken producentsnubbe som helst. Men ibland kan man känna sig som en maskot. Jag vet att jag inte är det och alla jag har jobbat med är så genuina så det har väl inte sett ut så. Men det finns ju och man ser sådant ibland. Och det är så tråkigt. Den här »The Token Black Girl« i gänget. Ett alibi och en stämpel för att någonting är bra.

– Det jag har fått lära mig att känna och förstå efter den här turnén med Oskar Linnros som jag gjort är att jag har förstått värdet i att jag står där. Det är så flummigt för mig när det kommer fram en 17-årig vit tjej och tycker jag är cool. Jag blir så himla glad av det. Jag har börjat förstå vad det innebär att de får se mig interagera med Oskar. Att se ut som mig blir normalt för dem.

– Jag kommer ihåg när jag gick i skolan, den enda bruna tjejen i en liten stad, alla blonda flickor i min klass, alla kompisar, alla snygga brudar… Bara det att jag inte är pinnsmal med rakt hår – jag börjar fatta värdet i att inte bara vara i sin egen värld. Jag lever lite för den grejen när människor som man kan tänka sig inte skulle utsättas för svart kultur kommer fram, framförallt små tjejer.

Jag tänker att det finns en poäng också i att du inte bara står och är en schablonmässig »körkvinna« i bakgrunden. Att du är med aktivt och kör nästan duett med Oskar.
– Det är Oskars jävla storsinthet som är helt otrolig. Han har en exceptionell talang för att låta folk vara sig själva inom ramen för hans musik. Han är så öppen för förslag och han vill bli bättre. Han är helt fantastisk. Inför Gröna Lund-spelningen sa han bara »Gör vad du vill«. Han gör det för att han älskar musik. Det är helt fantastiskt.

Har ni pratat något om att jobba tillsammans, utöver livebiten?
– Han har varit med i studion också. Det kommer säkert bli så att han är med och skriver och producerar en eller två låtar.

Hur arbetar du i studion?
– Roten i allting är jag och Magnus (Lidehäll). Det är väldigt få låtar som har skapats på ett annat sätt annat än med oss två. Vincent och Salem är alltid i studion och alla hjälper till och kommer med synpunkter. Jag och Magnus har en lite flummig relation där vi jobbar bäst när vi inte är tillsammans. Han skickar ett beat, jag sitter hemma och skickar en ljudmemo. Så stoppar han in den, klipper lite i sången och skickar tillbaka med en melodi som jag ska prova. Det blir rätt många sådana turer. Sedan möts vi i studion och jobbar vidare. Det blir någon clash där båda är lika insnöade på vardera grej, text och musik, och jag tror det är därför det blir bra.

Ni krockar och så försvinner allt det onödiga i krocken?
– Ja, lite så! Vi är båda rätt så ignoranta på det sättet och därför tror jag det blir bra. Det finns omkring femtio versioner av »Younger«, jag kan inte ens förklara hur många olika körer vi testat.

Är det alltid främst sång som du har sysslat med?
– Ja. Det är det som är viktigast för mig att vara bra på. Sång är nummer ett och textförfattande kommer sedan. Jag gillar det instrument som sång är och jag gillar att analysera olika röster och hur folk sjunger.

Vad lyssnar du på själv och inspireras av just nu?
– Jag lyssnar alltid på Beyoncé. Framförallt för att nya skivan kom nyss. Jag kommer säkert lyssna på den non-stop i ett halvår och sedan inte lyssna alls på tre år utan bara kolla hennes livegrejer för jag tycker det är så intressant.

Vad är det som är så intressant?
– Hon är perfektion. Jag orkar liksom inte kolla på Michael Jacksons gamla grejer, men jag älskar folk som är perfekta live på det där sättet. Hon är så otrolig på det hon gör och stenfokuserad.

Ja, det är dagens Michael Jackson på det sättet.
– Ja, hennes scenproduktioner är helt sjuka. Jag har lyssnat på Beyoncé sen jag var tolv år och jag kan inte riktigt förklara varför jag lyssnar på henne. Jag bara köper alla DVD:er, jag lyssnar på alla skivor, jag kan alla texter. Bara per automatik. Det är en del av mitt liv.

Som med alla andra världshändelser måste jag fråga: Var befann du dig när Beyoncé släppte sin nya skiva?
– (skratt) Jag låg och sov i en stuga i Åre där vi just hade haft en spelning med Oskar. Jag hade sex missade samtal från min bästa kompis och undrade om någon hade dött. Så fick jag ett sms med texten »BEYONCÉ!!!!!«. Det var fan det fetaste ever, jag förstod ingenting. Och så snöade jag in mig. Jag har inte riktigt hunnit smälta alla texter, det är så mycket intryck. Det är mycket text, många bra svar på frågor som folk har haft, många väldigt ointressanta låtar också – alltså som vanligt. Men också lite personligare och råare vilket jag är tacksam för.

Har du sett alla videor? Jag har inte gjort det än.
– Ja, men det är nog en bra idé att du hinner bygga upp en relation till låtarna innan. Jag tycker att videorna är en intelligent idé – att bygga upp en hel värld till varje låt så man verkligen kan investera i skivan. Det är kul att just hon gör det. Hon hade kunnat göra precis som tidigare för att det har funkat men det gjorde hon inte. Det är häftigt.

Ja, hon leder vägen.
– Verkligen. Annars lyssnar jag väldigt mycket på rap, jag har alltid älskat Mos Def. Sedan blir det lite Mumford & Sons och Fleet Foxes. Jag försöker lära mig lyssna på det. Det är en av grejerna som är så feta med Magnus för han öppnade mitt huvud och bankade in att jag skulle lyssna på annat än soul. Så jag har fått lära mig att ta inspiration från andra håll, som Kate Bush eller Sigur Rós. Att försöka lyssna lika mycket på det som det jag redan lyssnar på.

Har det känts naturligt att ta till sig?
– Nej, jag har fått öva tills jag har fattat grejen. Nu börjar jag fatta det. Tidigare har jag varit insnöad på soul, på riffs och runs och så vidare. Så ska jag gå ifrån det till att lyssna på någon diffus Kate Bush-låt. Där tilltalar inte rösten mig, så jag måste verkligen välja att fokusera på melodier eller produktion eller texter. Det är rätt ansträngande. Annars älskar jag dancehall. Jag lyssnar på mycket svensk musik nuförtiden också, Veronica Maggio och Oskar till exempel. Och svensk hiphop är lite av min hobby, jag älskar svensk hiphop!

Det tål att sägas igen: 2013 har varit ett grymt år för svensk hiphop.
– Jag veeet! Det har kommit så många bra album. Och Jaqe, jag älskar Jaqe. Jag tycker han är så jävla ball. Han kan få allt att rimma, få allt att låta häftigt. Och den här »Knäpper mina fingrar«-låten med Linda Pira, jag har tjatat om att få vara med i musikvideon (skratt). Ja, det finns så mycket grym svensk hiphop.

Men du, »Younger« är asbra. Tack för den.
– Hehe, tack själv.

Den är verkligen stark. För mig handlar den ganska mycket om att skapa andningshål när man har ångest och att sätta perspektiv på saker. Lite som den nya Beyoncé & Drake-låten »Mine«. Den som går »Stop making a big deal out of the little things…«
– »…’cause I got big deals, and I got little things«, exakt! Jag har verkligen tänkt på att jag gillar den låten. Det är exakt så. Jag har skärmat av mig och inte pratat med så mycket folk om »Younger« för jag har hört låten i två år. Men det enda som gör att jag får en nytändning på den är att höra folk förklara vilka delar som talar till dem. För i den låten predikar jag ju till mig själv. Det låter lite som att jag har lösningen på allting men det är verkligen bara att jag försöker förklara för mig själv vad som är viktigt.

Ja, och du har lite av en predikande ton i den nästan. I det där mörka registret liksom, när du sjunger »You ain’t getting any…«. Ungefär som »hörru du, skärp dig nu!«
– Jaa! Men det är lite så. Den handlar dels om det där, »Hörru släpp det där«. Men också om att »Släpp inte alls det här«. Den handlar om att prioritera. Och det är många rader som jag inte riktigt vet vad jag menar med heller. Som »There’s a conclusion to my illusion«. Det är lite som att folk, när man väl har gjort den där prioriteringen, kan tycka att man har prioriterat fel. Men då säger jag: jag vet vad målet är. Det kanske verkar konstigt men jag har ögonen på målet och jag kommer att ta mig dit. Punkt slut.

Ibland är det som att bevittna ett pubband som blivit uppkastade på en stor scen. De spelar som om konserten var deras enda chans i strålkastarljuset.

Samtidigt finns det inget plikttroget över framförandet. Inget rutinmässigt harvande. Bandet får – för det mesta – feeling på ett bra sätt. Och de kan spela.

Matthew E. White själv är ödmjuk. Han kan inte riktigt greppa den snabba framgång som han fått. Han tycker det är både märkligt och fantastiskt att den svenska publiken fattat tycke för honom – en enkel kille från Richmond, Virginia. Att han nu befinner sig i Stockholm, i en fullsatt konsertlokal drygt ett år efter att debutalbumet Big inner släpptes i USA har han svårt att förstå. Han är nästan överdrivet tacksam över publikens respons på Debaser Strand.

Men den kärlek han får är befogad.

Matthew E. White har ett lugn som gör att konserten får en riktning och mening. Han tar ned energinivån när det behövs och skapar dynamik och andrum. I ena stunden är han en försiktig singer-songwriter som sjunger soul, i den andra en stark frontfigur som manar på sitt band med gospeldriv. Han växlar mellan lägena på det självklara sätt som utmärker Big inner. Hela tiden med bibehållet lugn.

»One of these days« tassar fram på lätta fötter. »Big love« börjar med ett tungt groove och övergår i ett smakfullt och febrigt funkparti. Nya låten »Human style« lunkar fram i trevlig Marvin Gaye-anda.

Repertoaren blandas upp av en cover av Randy Newmans »Sail away«. En låt som föregås av en historia om när Matthew E. White letade upp sin idols hus i Los Angeles bara för att mötas av Newmans hushållerska som meddelade att han inte var hemma. Liksom Newman har Matthew E. White ett uttryck som är förenat med mycket tradition. Men han hittar egna vägar i det.

När kvällen avrundas med »Gone away« och raderna »he will tear your kingdom down« har Matthew E. White fått de flesta i lokalen att släppa sina känslospärrar.

Scenografin utgörs av tre fejkade eldar och en backdrop där blommor som slår ut och en vit svan projiceras. Det är kitsch, övertungt och allt på en gång. Och Prince njuter av sig själv, av publiken och av att få spela i Stockholm på ett så gränslöst sätt att det nästan blir farsartat.

Jag tar ett steg tillbaka och funderar på hela upplevelsen. Å ena sidan är alla skrikande gnidsolon, bankande trummor och det överstyrda virtuoseriet något som passerat bäst före datum för länge sedan. De är rester på rockmusikens bakgård som det är nästintill omöjligt att hitta ett relevant format för i dag. Å andra sidan är delarna själva poängen i en show som struntar i att rätta sig efter samtidens puls.

Jag kan inte säga att jag tilltalas av det speciellt mycket. Men det är likafullt ett modigt och imponerande företag. Det är konstant hög växel, ganska kaotiskt och endast några få lugnare stunder, som »The love we make« och självklarheter som »Purple rain«. Rockmassan kan framstå som transportsträckor men Prince utstrålar så mycket energi och glädje att det väger upp avsaknaden av elektroniska ansatser.

Till slut blir hans envisa vilja att omtolka och kränga sin repertoar i en riktning inte någon är beredd på kvällens röda tråd. Men mer dans, polerade melodier och elegant tempo hade jag önskat.

Laura Mvula är Prince diametrala motsats. Den talangfulla rösten från Birmingham är lugnet själv i kvällssolen på Skeppsholmen. Uppbackad av ett utmärkt band med cello, violin, harpa och ståbas ger hon låtar från sitt debutalbum Sing to the moon. Det är återhållet, mjukt och rytmiskt.

Lauras röst är fyllig, bred och hon pendlar mellan jazziga vokaler, singer-songwriter-känsla och starkare register. Hon gör soul som förenar traditionella element med stråkdriven popmusik och en modern blick. Det blir aldrig feelgood-puttrigt eller retrotungt. Musiken balanserar hela tiden perfekt mellan det nyfiket personliga och utstuderat begåvade. Laura Mvula har publiken i sitt grepp med sitt lugn och sin precision. När sista tonen ringer ut i avslutande låten »Make me lovely« vill jag se henne igen.

Mack Beats Centrum är ett av årets främsta svenska hiphop-album. På tretton spår ringar den namnkunniga producenten in mycket av det som är spännande med den urbana musiken i Sverige i dag. Nostalgiska tillbakablickar varvas med vardagsskildringar, samtidsbilder och politisk ilska. Det är viljestarkt och fokuserat lika mycket som det är melankoliskt.

Albumets personliga ton sätts av de många gästartisterna. På låten »Lägg dig ner« medverkar Julia Spada. Hon sjunger över ett knixigt beat med en soulig och ljus stämma som fångar ens uppmärksamhet direkt. Julia halvrappar, pendlar mellan olika röstlägen och ger orden spänst.

Texten om ett telefonsamtal som är både efterlängtat och frustrerande får en laddning som står i perfekt samklang med musiken. Man lyssnar nära och följer Julias röst genom hela berättelsen. »Lägg dig ner« är en av Centrums självklara höjdpunkter.

Julia Spada jobbar parallellt. Hon skriver låtar till sig själv och samarbetar med andra. Under det senaste året har hon uppmärksammats för sin medverkan på Stockholmsproducenten Saturday, Mondays (Ludvig Parment) singel Headshake och efterföljande EP The Ocean. Samarbetet mellan de båda har utvecklats och numera ingår Julia i Saturday, Mondays liveset. Duon har uppträtt flitigt, däribland som förband till Cooly G i Stockholm i november förra året. Julia kommer även att höras på Saturday, Mondays kommande album till hösten.

Sedan ett par år tillbaka arbetar Julia Spada också på en solodebut med olika producenter. Material till albumet har delvis skrivits i London där Julia bodde under en period. Hennes bakgrund som sångerska i funkiga r’n’b-bandet O’Spada skulle kunna ge en fingervisning om hur skivan kommer att låta. Men Julias musik är något annat.

Jag ringde upp henne för att ta reda på mer.

Hur startade du med musik och låtskrivande?
– Det känns som att det är en ganska rak linje från det att jag var liten och hittade på egna låtar fram till att jag var 11 år då jag försökte anstränga mig att få en bra sångröst och skriva riktiga låtar på engelska.

Var det kopplat till skolan eller satt du på kammaren och skrev och spelade in?
– Det var inte alls kopplat till skolan utan jag satt hemma. Jag sjöng inte inför folk förrän jag var 18 år och jag vågade inte visa upp mina låtar förrän jag var runt 19-20 år. Det tog jättelång tid. När jag gick på lågstadiet skrev jag dikter och visade för fröken, det vågade jag visa upp men absolut inte musiken. På musiklektionerna mimade jag istället för att sjunga.

Var det för personligt att visa upp den musik du hade gjort eller var du osäker på det?
– Att sjunga och framföra sitt eget material är fortfarande sjukt naket. Jag tror att många tycker det. Det är extremt många människor som inte vågar släppa ut sin röst, om de så bara ska sjunga »Vi gratulerar«. Man blottar sig väldigt mycket på något sätt.

Känns det fortfarande så även fast du är artist i dag och har ingått i ett band?
– Ja, sedan skulle det vara ganska icke-funktionellt om det var mycket prestige varje gång jag visade upp något jag hade gjort. Det är klart att jag har tränat bort det. Men jag tycker fortfarande att det är jättejobbigt att framföra musik om jag känner att jag inte har publiken med mig, det är fortfarande en stor grej. Men det är också därför det är kul.

Det finns en spänning och nerv i det?
– Precis.

Vilken musik började du lyssna på och fastna för?
– Jag kommer från ett musikintresserat hem och har haft mycket musik omkring mig. Jag hade dock knappt hört någon soul eller r’n’b förrän jag började lyssna på Power Hit Radio i fyran och det var verkligen en aha-upplevelse. Där hörde jag till exempel TLC:s låt »Waterfalls« och var som besatt tills jag tagit reda på vad det var för något. Så köpte jag deras album CrazySexyCool vilket var avgörande, jag lyssnade på det flera timmar om dagen i ett år och började rappa och försökte sjunga som de. Det kunde jag ju inte, men jag försökte.

Så TLC var en viktigt influens?
– Ja, de var jätteviktiga. Det var musik som slog an musikaliska behov i mig som inte britpopen gjorde på samma sätt, det här var runt 1995. Det som jag har lyssnat på efter det har följt en ganska tydlig linje.

– Sedan började jag köpa mycket vinylskivor när jag var runt 13 år. Mycket äldre funk och soul, från typ 1970-1990. Jag lyssnade i stor utsträckning på äldre musik då. Det känns som att jag aldrig har lyssnat på så mycket samtida musik som jag gör nu. Även om jag fortfarande lyssnar på gammal musik

Har du några artister inom funkgenren som du håller högre än andra?
– Jag gillar George Clinton och Bootsy Collins, mycket p-funk. Och Prince såklart.

Du har en bakgrund i jazz. Vad gillar du med den musiken?
– Det är lite som med funken, det är spelglädjen och den tekniska ekvilibrismen. Men också det improviserade elementet. Jag började intressera mig för instrumental jazz från det hållet, som Herbie Hancock. Då började jag scatta mycket. Jag har aldrig lyssnat på vokal jazz. Det finns inspirerande personer som håller på med jazz, men ganska ofta är det en lite konservativ genre.

Du var sångerska i O’Spada innan du gav dig in på din solokarriär. Hur var den tiden och hur utvecklade den dig som artist?
– Det var första gången som jag gjorde grejer med min egen musik. Vi blev väldigt snabbt ett band så det blev vår gemensamma musik. Det var fyra roliga år.

Om man lyssnar på O’Spadas album Pay off från 2010 så är det ganska 80-talsfunkigt till exempel. Har du tagit med dig något av de influenserna i det du gör nu?
– Jag skulle snarare säga att den musiken var väldigt färgad av det jag lyssnade på då. Det var mycket min prägel, 80-talsgrejen. Men det känns inte relevant i dag. Tiden går. För mig känns det som att det jag gör nu är något helt annat.

Det känns som att du sjunger ljusare nu än i O’Spada. Håller du med om det?
– Jag vet inte. Man går väl igenom olika faser.

Det kanske handlar om att när man är soloartist så renodlar man sig själv som musiker och sångare än när man är med i ett band?
– Ja, jag tror att det är så. Det är skiljer sig i att överrösta ett femmannaband och att uppträda med en dj, det blir olika sätt att sjunga på. Man tar i väldigt mycket när man har ett liveband i ryggen.

Du jobbar på ett debutalbum. Hur långt har du hunnit med det?
– Jag befinner mig på låtskrivarstadiet. Jag jobbar med olika producenter. Det senaste året har jag dessutom samarbetat mycket med Saturday, Monday, vilket har tagit mycket tid och engagemang. Det har blivit ett parallellt projekt.

Ni har släppt singeln Headshake och sedan är du med på titelspåret på EP:n The Ocean som kom tidigare i år. Hur startade ert samarbete?
– Jag och Ludde var bekanta sedan innan. Han frågade om jag ville vara med på hans nya soloprojekt. Då bodde jag inte i Sverige och var lite osäker till en början. Men sedan lyssnade jag på det och tyckte det lät så bra att jag ville vara med. Så gjorde vi Headshake som fick bra respons och så började vi spela live tillsammans. Sedan har det rullat på, vi har gjort flera låtar tillsammans och jag är nu en del av hans liveset.

Har ditt soloalbum växt ur det samarbetet eller fanns det hos dig sedan tidigare?
– Soloprylen har jag hållit på med sedan 2010. Sedan ville jag flytta från Sverige ett tag och få lite nya intryck, sedan hade jag lite skrivkramp ett tag. Jag har känt att det är väldigt viktigt att hitta rätt inramning till det. Jag vill förnya mig och jag har provat mig fram ganska mycket.

Du bodde i London under en period och skrev en del material där. Hur var den perioden? Influerades du mycket av den elektroniska musiken där?
– Det var väldigt bra både musikaliskt och personligt, London är en extremt inspirerande stad. Jag försöker åka dit så ofta jag kan. När jag flyttade tillbaka till Stockholm, för ett år sedan, så kändes det också väldigt kul. Just nu trivs jag väldigt bra här.

Jobbar du med Ludvig på skivan något eller är det andra producenter som du samarbetar med?
– Jag kommer nog att jobba med honom, men nu jobbar vi på hans soloprojekt. När det är klart kommer vi nog att jobba med det jag gör.

Det kan vara svårt att svara på hur det låter när man är mitt i processen, men kan du ge en beskrivning av musiken?
– Jag tror jag vet precis hur det kommer att låta men jag vet inte om jag vill sätta någon beskrivning på musiken. Jag tycker det är jättekul när andra försöker att göra det men jag brukar undvika det.

Du hörs även på Mack Beats nya album Centrum och låten »Lägg dig ner«. Är samarbeten viktiga för dig?
– Det är askul att jobba med folk. Man har sin egen pryl men det är kul att försöka hjälpa till att realisera någon annans vision, det är skönt. Är man helt själv så blir jag mer ett kontrollfreak, men när man arbetar med någon annan så känns det mer kravlöst. Men det är bara kul att samarbeta med folk som har bra smak, som Saturday, Monday och Mack Beats.

Du har skrivit texten och melodin till »Headshake«. Har du något tema eller någon röd tråd du följer när du skriver texter eller är det saker som dyker upp spontant?
– Det är ofta grejer som jag funderat på, men inte nödvändigtvis saker som har hänt mig. Det kan vara en känsla som jag fick när någon annan berättat om vad den varit med om, och så byter man situation och försöker behålla den känslan. Det är företeelser som man funderar på. Jag tycker att det blir bäst texter om man inte känner att det måste vara självbiografiskt. Man kan få inspiration av en massa saker och processa det på en massa olika sätt och så kommer det ut i en text. Precis som all annan konst så blir det oftast bäst om man skriver en bra berättelse.

Vad handlar »Headshake« om?
– Vad tycker du att den handlar om?

Ordet »headshake« känns för mig som att man försöker skaka av sig något som man inte kan förstå, att man har svårt att greppa hur någon annan tänker.
– Den är verkligen en odramatisk text. Den återger när man är ute och har svårt att tolka någons signaler.

Raden »When you do your little headshake« är en metafor för det helt enkelt?
– Nej, det är ingen metafor egentligen. Det är helt enkelt, »när du skakar på huvudet, vad menar du?«

Vad händer framöver för dig och din musik?
– Jag skriver låtar för fullt och ska åka till Storbritannien om några veckor och jobba med massa folk. Sedan kommer jag att vara med en del på Saturday, Mondays skiva som kommer i höst. Sedan hoppas jag att min egen skiva blir klar så snabbt som möjligt.

Tio låtar Julia Spada lyssnar på just nu

1. Beatrice Eli – »Judy« (inte utgiven än.)
2. Mø – »Pilgrim«
3. Hawken – »1000 Questions«
4. Schoolboy Q feat. Kendrick Lamar – »Collard Greens«
5. Mack Beats – hela Centrum-albumet
6. Monica – »Don’t take it personal« (Just One Of Dem Days)
7. Saturday, Monday – »The Road«
8. AlunaGeorge – »Attracting Flies«
9. Kwes – »Rollerblades«
10. Bonobo & Grey Reverend – »First Fires«

Lyssna nedan. Låtarna med Beatrice Eli och Hawken ingår inte i mixen. Mer om Julia Spada här.

20. ABBA – ”One of us” (1981)
Det är klart att man alltid har älskat ABBA. På något plan har vi väl alla det. Även på den tiden då jag var ett rockfan som ännu inte fattat att jag hade en popsjäl så njöt jag i hemlighet av ”Dancing queen” och ”Knowing me, knowing you”. Hur skulle man inte kunna göra det? Man kan ha tusen åsikter om vårt största popband genom tiderna, men att förneka att de var mästare på att snickra ihop förtjusande poplåtar är omöjligt.

Samtidigt är jag säkert inte ensam om att tycka att den emotionella kraften har saknats i mycket av deras musik. Den åsikten präglade länge hela min uppfattning av ABBA som band, ända fram till det att jag lyssnade på ”One of us”. Där föll den allra sista barriären, det sista hindret från att älska ABBA på samma sätt som jag älskar det allra bästa av Smokey Robinson, Go-Betweens, Beach Boys eller Håkan Hellström.

Vi vet att relationerna gruppmedlemmarna emellan var allt annat än oproblematiska när den här låten släpptes. Äktenskapen hade kraschat och hur Agnetha och Anni-Frid tyckte det var att sjunga de ofta bitska texterna som Björn och Benny hade skrivit kan jag bara spekulera i. Men det är möjligt att dessa omständigheter bidragit till låtens känslomässiga tyngd.

Det kan förstås lika gärna bero på den oemotståndligt bedårande melodin. Bakgrundshistorier, samtidskontexter och låttexter är en del av det musikaliska pusslet, men utan en bra låt blir det ändå inte mycket mer än kuriosa.

När refrängen i ”One of us” slår till försvinner alla smygande tankar om att det finns något sterilt över ABBAS musik. Det enda som finns kvar är en nyvunnen respekt för Sveriges största band någonsin. Och – det inser jag om inte annat varje gång jag lyssnar på ”One of us” – ett av de allra bästa.

19. D. Train – ”You’re the one for me” (1981)
Vi människor behöver sällan leta anledningar till att behöva uppmuntran. Men i en tid som denna – omfattande ekonomisk kris, kris i herrarnas fotbollslandslag, allmän regnkris istället för sommar och sol – ja, då går det knappt en dag utan att man behöver trösta sig med lite lättare syntfunk och disco boogie. Var kan vi återfinna glädjen om inte i en charmigt ploppig 80-talsproduktion? Vad jag försöker säga är att vi åtta dagar i veckan behöver lite mer D. Train i våra liv.

”You’re the one for me” har en syntslinga som redan vid första lyssningen kryper in i hjärnan och skriver h-i-t-l-å-t i minnesbanken innan den skickar vidare signaler till munnen att le stort. Keyboardisten, producenten och kvalitetsbäraren Hubert Eaves III skapade ett på samma gång tidsbundet och tidlöst litet funkmonster, för alltid fast i 80-talet men (hoppas jag!) för evigt uppskattad.

Tillsammans med ett taktfast old school-beat virvlar olika nostalgiska syntljud runt alltmedan D. Train själv går loss med sin ibland smått rytande men oftast stilfullt kostymklädda r’n’b-röst. Jag blundar och ser honom dansa armkrok med Luther Vandross. Jag öppnar ögonen igen och det är fortfarande ekonomisk kris. Sverige är inte kvar i EM. Ute regnar det.

Men vad sjutton, tänker jag, vi överlever det också.

18. Pet Shop Boys – ”Always on my mind” (1987)
Diskussionen om Pet Shop Boys kretsar inte sällan kring deras verkliga eller påstådda ironi, deras smartness och mer eller mindre tydliga statements. Det kan vara intressanta aspekter som tas upp och jag är inte allergisk mot diskussionen som sådan, men ibland är det skönt att slippa hela den biten. ”Always on my mind” är ”bara” en kärlekslåt, en cover dessutom, men uppblåst till ett grandiost och lustfyllt dansgolvsepos. ”I smell youth” kommenterar en äldre man (spelad av Joss Ackland) i inledningen av videon till låten. Det är en förvarning så god som någon om den ungdomliga romantik låten genomsyras av.

”Always on my mind” är så storslagen att den får ens minnen av gamla kärlekar att framstå som något långt mycket större och viktigare än de egentligen var. Detta intensifierande av känslor är en förförisk och ibland manipulativ kraft hos popmusik som jag tycker mycket om. Kan vi inbilla oss att vi levt ett mer dramatiskt liv än vi verkligen gjort – om så bara på ett emotionellt plan – så ger det ju en liten extra krydda till tillvaron, n’est pas?

Det är klart att ”Always on my mind” är oerhört bombastisk och uppsvälld. Vill man störa sig på det har man alla chanser i världen att göra det. Personligen är jag svag för den fullständiga romantiska satsningen som Pet Shop Boys gör i låten.

Det är lite som med ”Den unge Werthers lidanden” Klart den är överdriven. Men det är också en av de bästa böckerna jag läst.

17. Kate Bush – ”Cloudbusting” (1985)
Wilhelm Reich var en mycket märklig man. Det viktigaste i det här sammanhanget är inte hans insatser inom det psykoanalytiska fältet, utan det påhitt hans pseudovetenskapliga teorier om kosmisk energi ledde fram till: en maskin som skulle framkalla regn på beställning. Det som på engelska kallas ”cloudbuster”.

I ärlighetens namn är väl inte regnmaskinen det viktigaste i sammanhanget heller, även om det förklarar titeln till Kate Bushs klassiska spår från likaledes klassiska albumet ”Hounds of love”. Det är snarare förhållandet mellan Wilhelm och hans unga son Peter som Bush berättar om i ”Cloudbusting”. Och den känsla som barnet drabbas av när han tvingas se myndigheterna arrestera sin far medan denne experimenterade med sin nya uppfinning.

I låten är det den vuxna Peter som minns tillbaka på händelsen och låten förmedlar berättelsens logiska känslor: bitterljuvheten som följer av nostalgiskt tillbakablickande, kärleken han känner till sin far, känslan av förlust – men också hoppfullhet. Kanske framförallt hoppfullhet.

När Peter ser att det regnar tänker han på sin döda far (Wilhelm dog i fängelset av ett hjärtfel) men fylls inte endast av sorg. Peter intalar sig att det kommer bli bättre, någon gång, på något sätt. ”I just know that something good is gonna happen. And I don’t know when, but just saying it could even make it happen.”

Man behöver inte ha en död far som experimenterade med regnmaskiner för att ta till sig av de raderna.

16. Bobby Womack – ”If you think you’re lonely now” (1981)
Bobby Womack är för tillfället aktuell med en ny skiva han gjort tillsammans med Damon Albarn. Det är en trevlig skiva, tycker jag, och det framgår rätt tydligt att det är en erfaren och ärrad gammal man det handlar om. Den gode Bobby har ju varit med ett tag – och varit med om en hel del längs vägen. Inblandad i arbetet med nya skivan var också Richard Russell som producerade Gil Scott-Herons sista skiva ”I’m new here”. Jämförelsen skivorna emellan ter sig självklar: I båda fallen känner man en intuitiv respekt för det som framstår som en himla massa erfarenheter samlade i en skrovlig gammal mans kropp.

Men den där rösten som skvallrar om ett långt liv präglat av såväl med- som motgångar, den som vi inbillar oss har plockat upp visdomar längs livets långa stig – har Bobby inte alltid haft en sådan? När han 1981 släppte albumet ”The poet” hade han visserligen redan en lång och framgångsrik karriär bakom sig, men han var inte äldre än 37 år.

När han på skivans höjdpunkt, den skamlöst storvulna midnattsballaden ”If you think you’re lonely now”, går känslomässigt all in låter det som han redan levt minst hundra år präglade av svärmeri och romanser.

Egentligen handlar låten om att han tycker sin tjej kräver lite för mycket av honom och han varnar henne för den ensamhet hon kommer känna när han inte längre är hos henne. Men är det någon som tycks lida av kärlekskrankhet är det Bobby själv. Man kan tycka att hans inställning är osympatisk (klart hon behöver mig!) men sådana invändningar smulas sönder av en patetik och storslagenhet som jag bara måste kapitulera för.

Till viss del handlar det om att våga köpa konceptet, att inte vara för självmedveten och ironisk i sitt lyssnande. Det är lite som med de bästa R. Kelly-balladerna; de balanserar på gränsen till det löjliga och osmakliga, men om man bara vågar omfamna dem så kan de kännas större än livet självt.

En nyckelorsak till att det fungerar är förstås också att Bobby Womack själv aldrig tvivlar på det han gör. Hans självsäkerhet och trygghet gör att han kan framföra ett sådant här grandiost stycke musik med stor självklarhet.

Därför blir det ingen pekoral. Det blir istället 80-talets kanske allra mest hjärtekrossande soullåt.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här

Albumet ger Monica flera stora hits, däribland ”Don’t take it personal (just one of dem days)” och ”Before you walk out of my life”. När jag lyssnar på skivan i dag slås jag av hur vuxen Monica låter, vilken pondus hon har. ”Don’t take it personal”, som är albumets debutsingel, berättar om en ung kvinnas behov av att vara ensam med sina känslor. Och våndan över att behöva förklara det för den man är tillsammans med.

Monica är liksom vuxen från början. Det handlar inte om någon oskyldig och banal tonårskärlek, utan om mogna och komplexa känslor. När jag ser hennes videor från den tiden fångas jag också av hennes fantastiska utstrålning. Redan som 15-åring framstår hon som självsäker och som en artist och ung kvinna med enorm integritet.

1998 är en milstolpe inom den moderna r’n’b-musiken. Monica och Brandy, som bägge börjat sina karriärer i unga år, går ihop och spelar in dunderhiten ”The boy is mine” tillsammans.

En låt där de bråkar lagom mycket. Jag och min bästa kompis brukade mima till den, jag var alltid Monica.

Albumet ”The boy is mine” blir en enorm framgång för Monica. Förutom titelspåret blir även ”The first night” en stor hit, precis som balladen ”Angel of mine”.

Den sistnämnda är en cover som från början framfördes av brittiska r’n’b-trion Eternal. Monica står på toppen av sin karriär. Hennes roll som en av de absolut största unga r’n’b-sångerskorna är befäst och arbetet med ett tredje album påbörjas.

Men personliga tragedier kommer att påverka hennes karriär. År 2000 begår Monicas pojkvän Jarvis Weems självmord framför henne. Jarvis bror hade omkommit i en bilolycka några år tidigare och paret har precis besökt broderns grav när Jarvis tar fram en pistol och skjuter sig själv. Monica är då 20 år.

Under perioden kring Jarvis självmord börjar Monica dejta rapparen C-Murder, bror till Master P. Hon har beskrivit honom som ett viktigt stöd efter Jarvis självmord. När arbetet med album nummer tre återupptas börjar hon också skriva texter själv, något hon inte gjort på sina första två album.

”All eyez on me” släpps i Japan 2002. Men den ges aldrig ut på allvar i USA utan arbetas om och släpps med titeln ”After the storm” året efter.

Titeln ska antyda de svåra förhållanden Monica tagit sig igenom, något hon stöter på även senare i sin karriär. På ”After the storm” arbetar Monica också för första gången med Missy Elliott vars produktioner hon använt flitigt sedan dess. På albumet märks Monicas förvandling.

Den mogna men ännu ganska oskyldiga tonåringen från 90-talet är ersatt av en ung kvinna med enorm livserfarenhet. Många av låtarna handlar om komplicerad kärlek.

Videon till singeln ”U should’ve known better” handlar om att Monicas kille, spelad av rapparen Young Buck, hamnar i fängelse. Monica sjunger ”and it just don’t matter if ya rich or poor, out or in doing 5 to 10″, nästan som om hon kunde se in i framtiden. 2003 döms hennes fästman C-Murder till livstids fängelse för mord. En motgång som leder till ett nytt avbrott i karriären.

Men är det något som utmärker Monica så är det hennes otroliga förmåga att alltid resa sig igen.

Hon blir tillsammans med rapparen Rodney ”Rocko” Hill och får sitt första barn 2005. Under graviditeten påbörjas arbetet med album nummer fem, ”The makings of me”. Den döps efter Curtis Mayfields klassiska låt ”The makings of you” som också samplas på ”A dozen roses (you remind me)”.

Till skillnad från ”All eyez on me/After the storm” innehåller ”The makings of me” lycklig kärlek. Den visar också en kaxigare Monica som rappar på en del låtar och uttrycker sig mer explicit. På ”Doin’ me right” skryter hon om vilken bra kille hon har och hur bra han är i sängen:

”And he talk slicker, 
he pack a big kicker
The best to do it yet the way his tongue flicker
Oh, a good looker
 I gotta book ya
Tell them girls to get back ’cuz I already took ya.”

”The makings of me” är Monicas bästa album efter framgångarna under 90-talet. Det är tio solida r’n’b-låtar, det är vuxet men ändå lekfullt, kaxigt men alltid genuint. Min kärlek till Monica är verkligen starkt präglad av albumet, av hur självsäker och stabil hon verkar. Trots att hon skryter om sin materiella välfärd verkar hon så genuint trevlig och jordnära.

Jag upplever hennes kaxighet som äkta. Att den är grundad i en gedigen självkänsla som befinner sig långt ifrån många andra artisters påklistrade image. Med ”The makings of me” visar Monica att hon kan resa sig ur nästan vad som helst, att inget kan rubba henne.

En av Monicas absolut starkaste sidor är att hon är så stabil som artist. Hennes fans litar på henne – och hon levererar. Hon står för en lagom klassisk, lagom nyskapande r’n’b-soul som lyckas inkorporera lagom mycket hiphop. Men den skulle aldrig få för sig att göra några utflykter in i andra genrer, som till den numera för r’n’b-genren så omåttligt populära dansmusiken.

Inför nästa album, ”Still standing” (2010), var tanken att spela in just den där vuxna och stabila r’n’b:n som Monica gjort till sitt eget uttryck. Precis som ”After the storm” ger ”Still standing” en mäktig känsla av att överleva, som Monica så enkelt förmedlar efter alla sin livserfarenheter.

På titelspåret, som gästas av Ludacris, som för övrigt är Monicas ingifta kusin, berättar hon för första gången om vad som hände med Jarvis Weems.

”I had a lover take his own in front of me,
I asked God, why is this happening to me?
But I didn’t fold, I held my own
And now I’m deep in love with who I belong
 (This is my life)

They say with age comes wisdom
And the white flag, I can’t give ’em
Tryin’ to tell you how it’s s’posed to be
See, this is more than just a song to me.”

Med singeln ”Everything to me”, som Missy Elliott producerat och som samplar Deniece Williams klassiska ”Silly”, får Monica sin första listetta på sju år.

Låten vilar väldigt mycket på samplingen, precis som många av låtarna från ”The makings of me”. Den typen av sånger kan kännas lite trötta och slarviga.

När en klassisk sampling blir för dominerande gränsar det nästan till en cover. Men när Monica gör en sådan låt känns det alltid nytt, alltid fräscht, alltid som att hon gör något eget. Det är mer som en homage till soulmusikens legender som funnits före henne. Hon är alltid respektfull.

I vår släppte Monica sitt sjunde album, ”New life”. Återigen är den ett bevis på den ständiga personliga utveckling som Monica uttrycker genom sin musik. Skivan inleds med att Mary J Blige ger ett inspirerande pepp/deep talk och uppmanar Monica att njuta av sitt nya liv. Monica har gift sig med basketspelaren Shannon Brown som hon träffade när han spelade hennes kille i en musikvideo.

Första låt efter introt är ”It all belongs to me”, en duett med Brandy. Det är de två sångerskornas första samarbete sen ”The boy is mine”. Det är duktigt, lagom kaxigt, men ljusår från en ny ”The boy is mine”. Större delen av albumet består av smäktande powerballader. Det är storslaget, både musikaliskt och känslomässigt.

Albumets storslagenhet vilar till väldigt stor del på Monicas fantastiska röst. Jag litar hela tiden på allt hon sjunger. Hon får mig till och med att köpa 60-talsretron i ”Cry” och ”Time to move on” trots att jag egentligen hatar retrosoul. Vissa av låtarna doftar svagt av 80-tal, särskilt ”Until it’s gone” som är en av två låtar på skivan som Missy Elliott producerat.

Videon bjuder på en något överspelad känslomässig historia. Den totala oräddheten inför att spela över, inför att uttrycka känslor på ett så rakt sätt, nästan gränsande till banalt, är en av anledningarna till varför jag älskar Monica och varför jag älskar r’n’b.

Första singel från ”New life”, ”Anything (to find you)” feat. Rick Ross, är också producerad av Missy Elliott. Låtens 90-talsinspirerade sound kommer från samplingen av Biggies ”Who shot ya?”. Monicas första rader är hämtade från Marvin Gaye och Tammi Terrells duett ”You’re all I need to get by”.

Men det hela utvecklas till ett modernt och storslaget mästerverk. Monica och Missy gör något helt nytt, trots att låten vilar tungt på den klassiska samplingen. Monicas röstnärvaro är något i hästväg. Hon äger hela låten, hennes sång dominerar produktionen snarare än tvärtom.

Tyvärr har ”New life” alldeles för få låtar som sticker ut. Det är fint, pompöst och hundra procent r’n’b. Men förutom Missys två produktioner är det egentligen bara ett par låtar som har det lilla extra.

Av de spår som Rico Love står bakom är det bara ”Daddy’s good girl” som sticker ut, och den följs tyvärr av ”Man who has everything”, Monicas första riktiga utflykt till någon annan genre än r’n’b/hiphop. Det är en reggaelåt, och ja, det är fruktansvärt dåligt.

Monica sjunger som vanligt väldigt bra, men produktionen låter som en hemmasnickrad reggaeremix än en skön crossover, tänk Rihanna.

Monica gör inte superhits längre, eller följer trender för den delen. Men hon har något väldigt speciellt. Det märktes inte minst ett par dagar efter Whitney Houstons bortgång. Med sin hyllning fick Monica mig på riktigt att börja gråta:

Monica är för mig som en kär vän jag vuxit upp med. Vi hade våra känslosamma men lekfulla tonår. Vi mötte motgångar i livet tillsammans.

Vi lärde oss att vi förtjänar att vara lyckliga. Vi vågade konfrontera vårt förflutna tillsammans. Ja, det är klyschigt och banalt men som r’n’b-lover får man stå i kontakt med sina känslor utan vackra metaforer och djupa analyser.

Även om ”New life” är långt ifrån ett mästerverk så kan jag uppskatta skivan. Monica har liksom… funnit sig själv. Hon har mognat, landat. Blivit vuxen. Blivit starkare. Fått ett nytt liv.

Jag vet inte vad det beror på. Kanske att det där uråldriga berget känns så motigt att börja klättra uppför. Kanske att jag fötts i fel generation, i fel sammanhang. Oavsett: om ni är en soulnovis som jag kommer här en väg in. Första hammarslaget för att sätta in första ankaret i det där berget och ta ett kliv uppåt. Så känns det åtminstone för mig.

Kevin Rowland, ledare av Dexys Midnight Runners, allmän legend och känd soulentusiast, satte 2007 ihop sina favoritlåtar från Motowns digra katalog. En bättre ingång kan jag nog inte be om.

Kevin Rowland Presents Made to Measure: A Special Selection of Classic Motown Cuts (Spotify-länk)