Genom vildsinta åtbörder gör hon allt för att understryka klaustrofobin i situationen. Gazelle Twin svingar aggressivt, hoppar, fräser och väser för att skapa mer andrum omkring sig. Efter ett tag sätter hon sig ned på scenkanten och vaggar sakta fram och tillbaka som ett mycket litet barn som försöker fly verkligheten.

Detta är till synes Elizabeth Bernholz djupt privata tolkning av Stravinskijs Våroffer. Och så plötsligt sträcker hon sig mot himlen och släpper ut sin sirensång som hon vore befriad.

*****

I konversation med Elizabeth Bernholz inser en snabbt hur mycket hon funderar över sin musik och hur hon vill använda den för att säga något om sin samtid. Vartenda val hon gör, på skiva eller på scen, är noga uttänkt i minsta detalj.

Jag föll för fjolårets album Unflesh, det andra i ordningen som hon släppt under sitt nom de plume Gazelle Twin, av många skäl. Men det var först efter ett par månader sedan utgivningen som jag lyckades ta mig an varenda millimeter av skivan. Eller kanske känslomässigt var redo.

Unflesh är i brist på bättre ord brutal. Inte så mycket för albumets industriella dissonans, som agerar som en illavarslande ljudvägg för Elizabeth Bernholz förvrängda röstexperiment, som för vad lyriken utforskar.

Albumet är brutalt eftersom hon låter allting ställas på sin spets. Det finns inga förmildrande omskrivningar så långt ögon eller öron kan nå. Istället drabbas vi av hennes uppgörelser med skoltiden i Brighton som satt outplånliga spår i hennes själ, bekännelser om misslyckade självmordsförsök och en önskan om att få ömsa skinn från en kropp Elizabeth Bernholz fått lära sig att känna sig obekväm i.

Ingen gör så obekväm popmusik som Gazelle Twin i dag. Just därför är hon så fruktansvärt nödvändig, och svår att slita sig från.

Lyssnaren kan verkligen känna din musik, inte bara känslomässigt, utan även på ett fysiskt plan. Var det en uttalad ambition för dig?
– Ja verkligen. Jag känner mig väldigt fysiskt och känslomässigt laddad när jag skriver, precis som när jag är i studion. Eftersom jag brukar spela in mina låtar en till två gånger i stället för att göra massor av tagningar behåller jag adrenalinet i själva inspelningarna. Jag tror på den första tagningen. Musik har en otrolig förmåga att manipulera oss på så många sätt och det sker nästan alltid utom vår kontroll. Det är därför jag älskar disco och dansmusik.

Du är väldigt självutlämnande i dina texter, särskilt när du talar om självmordsförsök till exempel. Jag kan tänka mig att processen bakom albumet var ganska påfrestande?
– Nej, inte som den påfrestning och stress det innebar för mig att gå igenom det då. Ibland var det svårt att komma ihåg saker som skett, det var mycket förträngda minnen som kom fram i skrivprocessen, men det var mer tillfredsställande än upprörande. Varje gång jag framför musiken på scen får jag dock kämpa mig igenom delar av historien som jag sjunger om, och övervinna den.

Gazelle Twin började ta form under 2009 efter att Elizabeth Bernholz varit involverad i en lång rad olika band.

– Jag var redo att göra något helt annorlunda. Något som tvingade mig att använda alla mina kreativa idéer i ett soloprojekt.

Med Unflesh skapade du ett helt nytt sound, helt olikt något vi hört från dig tidigare?
– Förändring är bra. Jag tycker inte det är intressant att saker fortsätter låta som de alltid gjort. Jag sade allt jag någonsin ville med mitt första album (The Entire City, reds. anm) och kanske lite mer än vad jag behövde. Så jag ville hålla det enkelt med Unflesh. Jag tänker behålla enkelhet i mina framtida musik eftersom jag tycker att tydlighet är kraftfullt. Men det är också något som kommer från att man experimenterar och lär sig på vägen.

När började ditt intresse för att använda olika rösttekniker i din musik?
– Jag har alltid varit intresserad av att manipulera sång genom elektronik. Det började faktiskt innan Gazelle Twin. Jag brukade spela in vokalmusik, lite som körmusik ungefär, och manipulerade min röst för att få de lägre registren att bilda tenor- och basfragment i arrangemangen.

Jag uppfattar din musik som att du är i uppror mot den typiska kroppsstandarden, och inte bara hur det ser ut i ett glansigt modemagasin, utan mot den mänskliga kroppen som vi ser den?
– Det är en faktor som jag är intresserad av, ja. Det grundar sig nog ur mitt personliga perspektiv liksom från min politiska åskådning. Jag vill inte ge efter för scenframträdandets traditioner, både i betydelsen av att uppträda som mig själv men också som en kvinnlig utövare.

– Tidigare har jag satt press på mig själv att se ut på ett visst sätt och jag var trött på att det var så viktigt. Jag ville ta bort alla aspekter jag kände att jag skulle dömas utifrån. Att vilja se »bra ut« som artist är en idé så djupt inbäddad i kulturen att det är farligt. Trots det var mitt val att uppträda anonymt verkligen inte menat som en feministisk manifestation, även om jag tycker att det är något positivt. Snarare handlade det om att dirigera människors uppmärksamhet mot själva musiken. Tanken är att skapa en alternativ konsertupplevelse i en kontext där allt oftast är ganska förutsägbart.

*****

På scen förvandlas Gazelle Twin till en bastard av James Joyce uppväxtroman Porträtt av konstnären som ung, Darren Aronofskys Black Swan och Karin Dreijers mörkaste electronicaexperiment.

Det är performancekonst som makt. Det är ett sätt att ta tillbaka sitt eget förflutna från dem som gjort det outhärdligt. På Inkonst är det vi i publiken som får spela fienden i Elizabeth Bernholz ständigt pågående drama.

Ansiktet har hon dolt väl, dels genom en mask som ser ut att ha skapats av söndriga nätstrumpor, dels genom sin säckiga huvtröja vars luva alltjämt stannar uppdragen konserten igenom. Ty detta är hennes skydd. Inspirationen till hennes karakteristiska klädsel har hon hämtat från den skoluniform hon bar i unga år i Brighton.

*****

Foto: Esther Springett

Du har beskrivit outfiten som varit synonymt med Unflesh-albumet (den blå huvtröjan och träningsoverallbyxorna) som »en superhjältedräkt«. Kan du utveckla det?
– Det är en föreställd version av mig själv som en stark individ, någon som inte är rädd för att slå tillbaka. Dräkten föddes ur en upplevelse från skolan som orsakade mig mycket känslomässig och fysisk smärta. Jag ville utnyttja tankarna som jag hade på den tiden, när jag drömde om att vara kraftfull och kunna få utkräva hämnd, men samtidigt sätta in de drömmarna nu i mitt vuxna liv. Det hjälpte mig att läka såren från mitt förflutna.

Är du intresserad av mode?
– Det beror på. Precis som med musik är jag inte intresserad av de kommersiella aspekterna. Eller livsstilsidealen för den delen. Och återigen, det finns urgamla traditioner som kräver att kvinnor representeras som en perfekt, formbar och åtråvärd varelse. Något som jag inte tycker om att uppmuntra eller stödja. Men jag är intresserad av saker som skär genom normen och mode är oerhört viktigt för kulturen på många sätt, så jag inser att det fortfarande är en konstform.

– Jag kan också, tack och lov, uppskatta saker på ett rent estetisk plan. Jag avgudar konceptuell modedesign – dess färger, texturer och så vidare. De är mycket kraftfulla föremål och det är där mitt intresse för mode börjar och slutar.

Var det därför du kände att det var nödvändigt att skapa en scenpersona?
– Ja, annars skulle jag inte kunna uttrycka idéerna som jag har i mitt huvud. Jag skulle inte vilja spela live eller ta pressbilder. Det är ett uttalande mot musikindustrins fallgropar och de tider vi lever i som fortfarande delar in män och kvinnor i åtskilda roller.

– Egentligen är det helt enkelt också mycket roligare att uppträda på det här sättet, snarare än som den jag är. Jag är mig själv varje dag i mitt liv. Vi behöver alla en paus från oss själva och att kunna kliva ur vår vanliga hud och in i en annan värld är mycket upplysande. Det är en gammal tradition också – hedniska stamkulturer har gjort det sedan urminnes tider. Det får oss att känna oss kraftfulla.

Inför konserten frågar jag Elizabeth Bernholz hur hon skulle vilja beskriva sina framträdanden. Svaret jag får är okomplicerat.

Konserten bör vara enkel och rå, säger hon, varken mer eller mindre. Tillsammans med sin scenpartner drivs hon enbart av musiken i sig som är utformad för att vara nära publiken. Det är högt, fysiskt och intensivt.

För någon som ständigt verkar vilja bryta sig ur de traditionella rockkonventionerna är Elizabeth Bernholz formulering förvånansvärt traditionell. Men ibland måste man skifta om utformningen om än bara för att samla ihop bitarna igen på ett bekant, men ändå helt nytt sätt.

Har du redan börjat fundera över var du vill ta Gazelle Twin-projektet härnäst?
– Ja, jag har skrivit ner massor av idéer ner sedan jag avslutade Unflesh. Det tar lång tid att arbeta in dem i något sammanhängande men jag planerar att påbörja ny musik i år. Jag hoppas att jag kan jobba lite snabbare än vad jag gjorde med den förra LP:n.

*****

Elizabeth Bernholz lämnar scenen drygt 45 minuter efter att hon gjorde entré. Det finns ingen plats för extranummer, inga eftergifter. Hon övervann sin historia även i kväll.

Foto: Johannes Helje. Styling: Josef Forselius. Hår & Make Up: Tony Lundström. Art direction: Petter Wallenberg & Daniel Bodin. Modeller: Max, Svea, Göta & Jarl

Utställningen visas enbart fredag den 16 augusti mellan 19.00-22.00, under en gatufestival på Södermalm i Stockholm som arrangeras av ett holländskt ölmärke.

Jag heter Jesper. Jag försöker skriva en bok men det är svårt. Fick ihop en text jag nästan blev helt nöjd med, tror jag i alla fall. Den handlar om en jacka, typ. Så tänkte att jag skickar den och om du gillar den kan jag redigera den, fixa lite bilder och referenser. Du kan lägga upp den på Throw Me Away eller så om du vill. Själv saknar jag ett forum och känner att den kanske hade passat bra där. Min dator har gått sönder så skriver det här på luren. Tänkte att det var lika bra att skicka det direkt för annars kommer jag säkert ångra mig:

Jag tänker just nu på 6876. Det är tankar som jag går i ofta, mer än jag vill eller behöver berätta för någon. Jag smakar på orden, siffrorna och hur de känns. Som de känns. Jag är fast, fast som i The Supremes »It’s time to break down«. Fast i ett svindlande kaos av situationism och mohairtröjor.

Jag håller en jacka i handen. För jag kan krama ihop den och hålla hela jackan i ena handen. Laredo heter den, modellen alltså. Jag trycker tyget mellan tummen och pekfingret, känner dess kontur mot min hud. Känner på samma gång insidan och utsidans strukturer. Jag letar mig fram till märkeslappen på sidan och lägger mig på rygg och kollar på den ett tag. Sex i orange, åtta, sju och sex i grönt. För mig är det estetisk perfektion. Det är lika med Hola’ Hovito.

Laredo är ett samarbete mellan 6876 och märket Cash Ca. Jag gillar Cash Ca men jag känner inte för Cash Ca som jag känner för 6876. Min jacka är beige. Det är en pulloverjacka. Den är gjord av nylon, Membrane; polyurethane laminated. Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag älskar det.

För några dagar sedan stod jag utanför en klubb strax efter 03.00 och väntade på mina vänner. Jag chillade, tittade mig omkring. Ur svärmen av människor ryckte någon tag i jackan och halvskrek till mig:

»Det ser ut som en tvångströja!«

Jag svarade lugnt att det att inte var någon tvångströja. Hon blev tyst för en sekund och sade sedan:

»Men du ser sjukt cool ut.«

Sedan gick hon. Jag flinade, tittade efter henne och gled vidare. Jag hajade inte vad hon menade. Om hon försökte ragga på mig. Jag kom fram till att det bara är jag som alltid ska ge saker en mening.

Larendo gavs ut som sample 2008 och släpptes först nu i vår. Så kan det bli, saker läggs på is. Jag tackar och tar emot, jag hade inte haft råd då. Den är ändå framtiden. 6876.

Ett steg bakåt, två till Shangri-La.

Jag vet att många tycker att jag är löjlig, för att jag intresserar mig och känner för kläder. Men jag behöver inte förklara mig för dem. Jag har tejpade sömmar som skyddar mot bad weather, så fuck you.

»A young man walks in with a leopard-print Supreme towel on his head, and Jeremy Scott adidas on his feet. “You inspired this outfit,” he says. Rocky smiles and takes time to chat even when his bodyguard pushes to keep the line of waiting fans moving.
(Artikel om A$AP Rocky i Complex Magazine, 12/11 -2012)«

Det finns de som påstår att musiken i allmänhet, och popstjärnorna i synnerhet, förlorat sin roll som stilförebilder. De har fel.

Vid en första anblick är det visserligen både lätt och förlåtligt att göra ett sådant antagande. Särskilt med tanke på att H&M bara i veckan meddelar att bland de första accessoarer som släpps i samarbetet med belgiska modemärket Martin Maison Margiela är en väska i form av ett gitarrfodral. »För weekend-resenären som aldrig övergav drömmen om ett liv som rockstjärna«, skriver H&M själva i sin pressrelease.

Eller när Kanye Wests blotta närvaro vid sidan av en catwalk så lätt och ledigt blir ett försäljningsargument för så många av våra ledande modemärken.

Det är bara det att vi som vanligt måste lyfta blicken en liten bit bort från uppslagen i de allra glossigaste modetidningarna och stilspaningarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Mot, för all del, den ljusskygge producenten Zomby.

I sina ostrukturerade twitterinlägg om klädesmärken som Lanvin, Dries Van Noten och framförallt den brittiska huliganetiketten Stone Island, sätter Zomby dem i en ny kontext. En mycket mer angelägen sådan. Och därmed gör en samlad generation av bassentusiaster genast mentala anteckningar.

I Zombys värld hör allt samman och det byggs ständigt nya fiktiva väderkvarnar att slåss mot. Där är du aldrig mer nöjd än när du arrogant kan sucka och dra Stone Island-hoodien över huvudet efter att omvärlden tittat oförstående åt dina långa haranger om till exempel den tyska technodj:n Ellen Allien.

Bär du exakt det här plagget, från just det här märket precis nu så har du alltid varit nere med den angelägnaste popmusiken. Det är bara logiskt för dem som redan förstått och formulerat samma teorier i sina huvuden.

Jag tänker på det här efter att det svenska skivbolaget Service gått ut i media och deklarerat att de slutligen slår igen portarna efter tio verksamma år. För det var ju just Service-artister som The Tough Alliance och The Embassy som gjorde att jag överhuvudtaget började bry mig om kläder en gång i tiden.

Ingen författare, designer, idrottsstjärna (bortsett från Eric Cantonas uppvikta kragar), journalist eller ens en specifik subkulturell rörelse hade förmått något sådant. Bara en handfull göteborgska popstjärnor som fick mig att vilja, eller nej snarare bli besatt av att vara en del av ett sammanhang.

Det var tack vare Eric och Hennings uppenbarelser i musikvideon till »Make it happen« som jag köpte en ljusrandig Fred Perry-skjorta (vilket fortfarande är ett av de vackraste plagg jag någonsin burit). Ett märke som visserligen aldrig signalerat något subversivt, men ingen bar upp det som jag, inbillade jag mig själv.

Men framförallt var det en uppnitad pressbild i mitt rum på The Embassy iklädda lediga lammullströjor som gjorde att jag jagade färgglada tenniströjor från Ralph Lauren på Tradera kvällarna i ända.

Det var den bilden som fick mig att jag stega in i min gymnasieskola i ett par storlekar för stora chinos och en lila polotröja med en liten häst som med nöd och näppe höll sig kvar på bröstet.

Jag såg förjävlig ut men jag såg åtminstone ut, för att citera författaren Robert Elms.

Modeller sprutar läpparna på sig själva, dricker parfym och brer ut sig i Margiela-tröja under rubriker som Sufficient Parenting, Medicine Perfection och As She Commands.

Resultatet blev så bra att det blev en utställning på Taipeis samtidskonstmuseum, MOCA Taipei.

Mode- eller kommersiellt fotografi som tar plats i utställningssalar kanske inte i sig är groundbreaking – Tim Walkers soloutställning på Design Museum, till exempel, eller David LaChapelles retrospekt på Monnaie de Paris (och Annie Leibovitz på Fotografiska, anyone?) – men när så många fotojobb faktiskt går bortom ”sälja fina kläder” är det kul att det kreddas. Och svär man sig åt institutionell konstteori blir svaret på frågan ”är mode konst?” väldigt enkelt.

När började ditt klädintresse?
– Det var under tonåren. Jag fastnade för en lite proggig inriktning med arméväska och sånt. Annars fanns det inte så mycket att välja mellan i slutet av 70-talet. Det var mest brallor och en skjorta eller t-shirt som gällde. Sedan när jag blev intresserad av musik fick jag upp ögonen för modsen och den 60-talsinfluerade stilen. Jag tyckte att The Who hade väldigt fräcka kläder.

Vad var det du gillade med dem?
– Att de klädde sig ganska stramt och elegant samtidigt som de var galna som personer. Det finns likheter med det och en estetik som finns inom motorvärlden med deras tajta racingjackor. Attityder som är gemensamma för racingstjärnor och popartister.

På vilket sätt?
– Racingförare säger lite roligare grejer än hockeyspelare till exempel, som bara snackar om hur de ska vinna nästa match. De kan vara mycket mer elaka eller obegripliga.

Vem tänker du på då?
– Eddie Irvine (före detta Formel 1-stjärna). Jag var på en presskonferens i Italien där han skulle testa en ny Ferrari-modell. När han kom in för att träffa journalisterna satte han sig vid ett bord och började läsa en massa motortidningar mitt framför uppbådet. När han fick frågan hur han skulle vinna nästa lopp svarade han spydigt, ”det går väl ut på att jag kör snabbare än de andra”. Sen, när hans bil var redo att testas, lämnade han frågestunden helt sonika utan att tacka för sig. Strax därpå hörde man hur han tryckte gaspedalen i botten och körde därifrån. Det kunde lika gärna ha varit Mick Jagger eller någon annan rockstjärna i dag.

Docenternas första singel, ”Sven Jerrings röst” är en punkdänga. Hur kom det sig att ni inte fortsatte med den stilen?
– Vi gillade pop helt enkelt. Sen kom vi från villorna i Sollentuna. För oss hade det känts konstigt att sjunga plakattexter om att snutar är dumma i huvudet eller att vi inte fick vara på vår ungdomsgård. Det fanns också en bra popsväng väldigt tidigt med Elvis Costello och besläktade band. Är det någon grupp som Docenterna har liknat så är det The Undertones. Korta och snabba poplåtar som handlar mer om ”my perfect cousin” och sådana saker.

Joppe och en kopp choklad under tidigt 80-talet.

Så svarta skinnjackor och nitar var aldrig ett alternativ för er?
– Nej, för oss var det mer provokativt att ha en duffel, vit skjorta och slips och ändå se ut som fan i håret. Det finns en tidig bild där jag sitter på en vägkrog och ska dricka en kopp choklad. Jag har luggen över ögonen och är klädd i en skjorta med en tröja över och en slips som hänger på sniskan. Jag hade sovit i turnébussen med kläderna på och gått upp tidigt för att käka frukost. Det var verkligen en stil man kunde vakna i och ändå se cool ut.

Var det också ett ställningstagande mot punkmodet?
– Ja, fast mest var det en stil. Jag gillade punken och gick på mycket konserter. Vi hade ju ungefär samma publik som band som Ebba Grön, med mycket AIK-fans och så.

Vem är din stilförebild inom popen?
– Pete Townshend. Jag gillade hans korta jackor, att han ofta var elegant, och ofta hade något som såg helt fel ut. Som att han kunde ha vita kläder kombinerat med kängor. Han hade snygga gitarrer också, han kunde ha en hel radda med likadana guror på scenen som var numrerade, sånt är väldigt tufft.

Foto: Robin Haldert Joppe och en prislapp på Nitty Gritty

Såg du dig som en modsperson?
– Ja, och det var vi väldigt eniga om i bandet. Det präglade vår musik och hållning.

Hur har det format dig mer än det klädmässiga?
– Vi gjorde något själva av egen kraft som gick jävligt bra väldigt tidigt och det har gjort att jag vågat göra vad fan som helst i mitt liv. Det finns en frihet i det, att jag sitter och pratar med dig nu till exempel. Sen kan man göra massa andra grejer som kan gå åt helvete också, men då vet man ändå att man kan lyckas.

Hur klär sig svenska artister i dag?
– Tråkigt. Den enda som haft en egen stil de senaste 20 åren är Roger Pontare. Annars är det väldigt mycket ”rätt schyssta”, ”snygga” och ”trevliga” band. The Hives är i och för sig väldigt bra och medvetna. Det var någon som jämförde Howlin’ Pelle med en AD på en reklambyrå: han vet vad plattan ska heta, vilken layout den ska ha och hur de ska se ut på scenen. Sedan finns det band som är retro, som Fatboy, som kör en skön rockabilly-stil med uppvikta jeans. Det funkar och är något man kan åldras i.

Era texter är inte späckade med stilreferenser direkt. Men i ”Chick-e-chack” (Docent Död) sjunger du att du går med dina svarta lågskor ned till NK och drar till dig blickar. Vad är det för innebörd i den?
– Det är som många av våra andra låtar, en vanlig betraktelse som ändå betyder något. Det kan handla om kärlek, men det rör sig nästan alltid om andra saker. ”Chick-e-chack” kretsar mycket kring frihet, att glida runt och vara sig själv och registrera olika saker. Att någon har knarkat nu igen och att det kanske är bra, fast inte på lång sikt. Lite av en laissez faire-känsla som jag tror att folk kan tycka är ganska befriande. Skorna och ljudet när man går i dem är ett uttryck för det.

Räknar du dig fortfarande som ett mod stilmässigt?
– Nej, men jag har en förebild. Jag gick in i en affär i Östersund i somras och sa att jag skulle köpa kläder och att jag ville se ut som Fiat-chefen. Det är ju ingen som vet vem det är. Men han är perfekt för han har, till skillnad från de flesta andra italienska affärsmän, ingen kostym. Han kör med schyssta brallor, snygga tröjor och röker cigaretter. Sen skickar han ut skambud till den tyska regeringen och vill köpa Opel. Jag gillar den offensiva och lite provokativa stilen, det känns poppigt. Jag tänkte att så kan man åldras, med ”Fiat-chef looken” som ledsagare.

Joppe Pihlgrens tre bästa klädköp

1. ”En vit Stone Island-jacka som jag införskaffade för ett par år sedan. Enkel, strikt och i ett mycket speciellt material.”

2. ”Ett par mockasinliknande italienska skor som jag hade på 90-talet. De var väldigt lätta vilket jag gillar med skor, framför allt att spela i.”

3. ”Ett par snygga stuprörsbrallor som jag köpte i San Francisco. De var lite åt det neongröna hållet med svarta inslag som inte fanns i Sverige då, mot slutet av 90-talet.”

Joppes inköp på Nitty Gritty
En Stone Island tröja med zip och en Ralph Lauren-skjorta. Pris: 3890 kronor.