Förvisso är The Narcissist II ingen uttalad »skilsmässoplatta«. Oklart om det ens varit ett tema eller en tankegång med projektet. Det är, som med det mesta som rör Hype Williams, höljt i dunkel. Men under det drygt halvtimme långa albumet återkommer en dialog mellan ett par (hämtad från en film jag inte vet namnet på) som inleds med ett häftigt bråk och som slutar med att tjejen ber sin kille ta sina grejer och dra. Musiken är tung, mörk och smutsig. Dean Blunt vänder perspektivet inåt, mot det privata, och blir mer personlig och intim än vad han är i sitt »huvudband«.

Men liksom i Hype Williams använder han humor och överdrifter för att förstärka det konkreta i musiken.

Den ganska taffliga dialogen varvas med åskmuller, regn, fyrverkerier och spänningsskapande synthmattor som hämtade ur en b-filmsskräckis. Tempot är sakta och tonen är dov, illavarslande och enslig. En släpig och stukad funk vävs in i mörkret och tar en till den där udda platsen som Hype Williams musik ofta lyckas förmedla.

Istället för att vara en vemodig och blå samling låtar är The Narcissist II både nervig och lekfull. Den utspelas i brytpunkten mellan en konflikt och en relations sönderfall. Men den lyckas vara både humoristisk och avgörande. Som att se ett dåligt relationsdrama på en gammal tv där bildröret håller på att gå sönder. Innehållet blir laddat på grund av den ruffiga tekniken och tillvägagångssättet.

Dean Blunt sjunger släpigt och mot slutet gör han en duett med andra halvan i Hype Williams, Inga Copeland. De sjunger över versmelodin till sångerskan Julee Cruises (som sjöng Twin Peaks-vinjetten) låt »I float alone«. Det är mycket vackert.

Dean Blunt och Inga Copeland är som Hype Williams och under sina egna namn ett pågående projekt som kommenterar populärkultur och mänskliga relationer på ett väldigt unikt och oförutsägbart sätt. För mig handlar deras musik inte i första hand om låtar, titlar eller remixar, knappt ens om format mer än att den ges ut på olika sätt (digitalt, mixtape, kassett, vinyl och så vidare).

Istället finns det ett koncepttänk i det de gör där de ständigt lyckas sudda ut gränsen mellan konst och musik och hitta en styrka och egenhet i den sammanblandningen. Det är inte »konceptuell konst« eller »konstig musik«. Det är en stämning, ett tillstånd, en fokuserad känsla i tanken. En känsla av att man inte kommer få reda på var man är på väg någonstans. Som all bra konst, alltså.

Tidigare i år släppte Dean Blunt och Inga Copeland albumet Black is beautiful på Hyperdub. En mer kollageartad och fragmentarisk skiva än The Narcissist II, men också den en kittlande utflykt i obskyra elektroniska territorier.

Om de bestämmer sig för att göra en The Narcissist III tillsammans är jag den första att ställa mig upp och jubla.

Men mest av allt är det säreget och framkallar känslor som varken är sentimentala eller euforiska. Snarare väldigt starka och koncentrerade. Det finns något mässande över sången som slår an musikens religiösa karaktär men som också känns igen just från dagens skeva popmusik. Det repetitiva och obestämbara, det fokuserade och lite svävande, båda stämningslägena är där. Ayshay (som är det arabiska uttrycket för ”strunt samma”) är en utforskande artist. Med sina röstexperiment tangerar hon ljudkonstområdet, men det blir aldrig tillgjort eller avskärmat. Fatima verkar mer intresserad av att hitta något grundläggande och starkt som finns inom all musik.

I slutet av september släpps Ayshays debut ”WARN-U” på Tri Angle Records (hemvist för bland andra Holy Other och How To Dress Well). En fyralåtars-EP som inkluderar en remix av titelspåret signerad Los Angeles-bördiga producentduon Nguzunguzu (smakprov nedan). När Fatima inte gör musik driver hon bloggen Global. Wav för kultursajten DIS där hon presenterar allt från tanzaniansk grime och unga tranceartister från Iran till bulgariska poptransor. Eller så gör hon mixar till samma sajt, som denna. Ett kollage där hon sammanfogat eget material med samplingar av shiitisk och sunnitisk vokalmusik.

Ayshay – WARN-U (Nguzunguzu Remix) by Electronic Beats

hip hop spa by Fatima Al Qadiri

Hype Williams musik är suggestiv och dov. Den rör sig i ett grumligt skikt där släpiga trummaskiner och dysfunktionella gamla synthar möter en alienerad värld. Det är skev funk på fel varvtal med en inneboende kylighet. Soundmässigt finns det en hel del paralleller med tidiga industrigrupper som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Framför allt de sistnämndas uttalade mål att göra musik som utmanar och utforskar de mörkare och besatta sidorna av människan, istället för att attrahera massorna, känns nära till hands.
Men då Cabaret Voltaire och TG, åtminstone i början av sina karriärer, upprättade en mur mot mainstream- och populärkulturen, omfamnar Hype Williams den. Inte bara för att man delar samma namn som den kända musikvideoregissören. I låtar som ”The throning” – en avskalad omgörning av Sades 80-talshit ”The sweetest taboo” – och ”Do roids and kill E’rything” – med samplingar av Drake – förenar man de båda sfärerna med sin egen röst.
Ett självklart förhållningssätt i en tid då de flesta kulturella barriärer och uppdelningar har raserats eller upphört att vara giltiga.

Samtidigt kan Hype Williams ses utifrån en ganska tydlig konstnärlig kontext, med ett uttalat bakomliggande koncept. Gruppen sägs ha grundats i London 2008 av Father Ronnie Krayola och Denna Frances Glass, och ska vara ett projekt som sträcker sig över 18 år där olika personer för det vidare i en kedja. Först ut är Inga Copeland (enligt ryktet Karen Glass) och D Blunt (Roy Nnawuchi) som valts ut att göra musiken och stå för det kreativa. Förutom att uppträda och producera har duon även samarbetat med andra musiker och konstnärer, bland annat vid en tre dagar lång konsthappening i London som inkluderade video, skulptur och installationer.
Det konceptuella går även igen i Hype Williams videor, som ofta har formen av direkt, 80-talsbetonad videokonst där bildflödet har samma slow motion-tempo som musiken.

Till detta kommer en mystik och ett hemlighetsmakeri. Duon gör få intervjuer, ger korta och märkliga svar och är allmänt svårtillgängliga.
Förvirring som medialt kontrollredskap? Eller en uppenbart fiktiv berättelse där igångsättarna – ”curatorerna” – och medlemmarna är samma personer?
När jag träffar D Blunt och Inga Copeland visar sig åtminstone det korthuggna vara en myt. De har i alla fall inga problem att lägga ut texten.

– Jag tycker att alla har rätt att inte svara på en fråga. En dum fråga förtjänar ett dumt svar. Hade vi haft intentionen när vi gick in i detta projekt att berätta om allting så hade det inte varit något snack. Men nu vet jag ingenting om vad som kommer att hända så jag kan inte svara på någonting egentligen, säger D Blunt.

Duon bor i dag i Berlin. Inga Copeland kommer från Estland och har en bakgrund i konstvärlden. D Blunt är från London och säger att han tidigare varit boxare. Konsten fanns i alla fall inte där i ett tidigt skede.
Därför har han aldrig brytt sig om att dra en gräns mellan den världen och populärkulturen, framför allt inte med Hype Williams.

– Vi suger bara upp saker, så får andra tolka vad det är. Jag tycker att det är synd just nu, när man läser något i en artikel om att användandet av populärkulturen är en trend. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där man inte intresserade sig för konst, men jag råkade ramla in i den världen och var den konstiga i familjen. Och nu har cirkeln slutits. Jag gillar saker i båda sfärerna, och närmar mig inget med ironi, jag gillar det för att jag har ett genuint intresse i det. I den här världen som vi verkar inom, som är väldigt liten, ses det ofta som något uttänkt, men så är det inte för mig, säger D Blunt.

Musikaliskt går det ändå att se influenser från r’n’b och hiphop i Hype Williams musik. Såväl på sina ep:s som på det obetitlade albumet från tidigare i år visar man upp en slags långsam och släpig r’n’b. En musik där alla snygga och polerade delar har bytts ut mot obskyra lo-fi-ljud och suddig ambient. Som hämtade från en underjordisk kammare där alla felmeddelanden hamnar. Efter att systemen kollapsat och vi desperat letar efter en väg att hitta tillbaka till oss själva.
En del av låtarna innehåller även akustiska instrument, med slagverk som driver fram monotona, nästintill ritualistiska rytmer.

– Man går igenom olika faser av vad man influeras av, inte bara i musik utan i livet i stort. Under den perioden när vi spelade in albumet så var det ganska rörigt i våra liv, man kunde inte avgöra vad som var dag och natt, säger Inga Copeland.
– Ja, det var mycket droger och Sun Ra. Mycket droger minus musikskapandet, säger D Blunt.
– Nu lever vi ett helt annat liv i en annan miljö. Med helt andra människor och intryck omkring oss, lite renare. Jag går och simmar nu, kanske kommer det att höras i musiken också, säger Inga Copeland.

I Berlin har man stadens stora technoscen som en påtaglig ljudkälla. Men det går inte att hitta några sådana elektroniska delar i Hype Williams musik.

– Jag gillar techno, men jag gillar inte minimal. Jag såg Ricardo Villalobos dj:a en gång och det var som att han spelade en fem timmar lång låt, jag kunde inte höra skillnaden mellan de olika partierna, inte när basen kom in eller skiftningarna. Jag gillade dock hur mycket han gillade det själv, säger D Blunt.

– Jag tycker det är väldigt fascinerande hur så många människor kan gilla en så robotisk typ av musik. Vad driver dem? Vad är det de hör som jag inte förstår och uppfattar? Kanske är det monotonin, när man hör något som är väldigt repetitivt så brukar hjärnan skapa andra ljud för att fylla ut tomrummet. Om man lyssnar på minimal techno under fem timmar så kanske det går att höra skönheten i det till slut, säger Inga Copeland.

Hype Williams inkorporerande av masskulturen består inte bara i Drake-samplingar och tolkningar av Sade. I videon till ”Rescue dawn II” finns scener från David LaChapelles video till Britney Spears ballad ”Everytime”. En sekvens där Britney lägger sig i badet efter att ha blivit jagad av paparazzis och bråkat med sin pojkvän, och sedan medvetet drunknar i en filmiskt dramatisk final (av vissa menat som ett svar på ryktena om hennes sviktande mentala hälsa). I Hype Williams version får bilderna en ödesmättad och nästan plågsam laddning.
Samtidigt visar den hur effektfullt resultatet blir om man som Hype Williams själv tar kontrollen över det välproducerade och polerade, och placerar det i ett mer ogästvänligt, svårgenomträngligt sammanhang.
Något som är mer möjligt än någonsin i dag då det smala och breda gått in i varandra fullt ut.

– Det är en postmodern dröm, det var vad de sa under 80-talet, att det är såhär det kommer att bli. Och sen kom internet och då insåg folk att, shit det kommer att förbli såhär, säger Inga Copeland.
– Det bästa vi kan göra är att inte lyssna på eller läsa något när det handlar om vad vi tar in eller inte, det kommer bara att driva oss till vansinne till slut, säger D Blunt

– Man ska nog inte försöka definiera saker heller. Ser man, som kritikerna, all kultur som highbrow eller lowbrow och att det därför är viktigt att kategorisera saker, så missar man poängen. Man kanske ändå ska låta saker vara när allt är en sådan röra. Man behöver inte sätta en etikett på det bara för att man annars inte skulle förstå det – att bara mata folk med kategoriserad information. Om man är stark nog att kunna strukturera sin hjärna utan alla kategorier inser man att saker inte hör till en enda etikett. De flyter runt mellan olika sammanhang, ute i rymden utan att du förstår det och det är då det börjar bli intressant, säger Inga Copeland.

Hype Williams Youtubekanal.
Senaste släppet, ”Find out what happens when people stop being polite, and start gettin real”, finns att beställa här.
Lyssna på nya ”Dior EP”:

hype williams – Dior EP by cplnd

Ari Up, bass & more from Throwmeaway at Letsmix.com.

Alien Breeze Transistor Mix from Throwmeaway at Letsmix.com.