Förvisso är The Narcissist II ingen uttalad »skilsmässoplatta«. Oklart om det ens varit ett tema eller en tankegång med projektet. Det är, som med det mesta som rör Hype Williams, höljt i dunkel. Men under det drygt halvtimme långa albumet återkommer en dialog mellan ett par (hämtad från en film jag inte vet namnet på) som inleds med ett häftigt bråk och som slutar med att tjejen ber sin kille ta sina grejer och dra. Musiken är tung, mörk och smutsig. Dean Blunt vänder perspektivet inåt, mot det privata, och blir mer personlig och intim än vad han är i sitt »huvudband«.

Men liksom i Hype Williams använder han humor och överdrifter för att förstärka det konkreta i musiken.

Den ganska taffliga dialogen varvas med åskmuller, regn, fyrverkerier och spänningsskapande synthmattor som hämtade ur en b-filmsskräckis. Tempot är sakta och tonen är dov, illavarslande och enslig. En släpig och stukad funk vävs in i mörkret och tar en till den där udda platsen som Hype Williams musik ofta lyckas förmedla.

Istället för att vara en vemodig och blå samling låtar är The Narcissist II både nervig och lekfull. Den utspelas i brytpunkten mellan en konflikt och en relations sönderfall. Men den lyckas vara både humoristisk och avgörande. Som att se ett dåligt relationsdrama på en gammal tv där bildröret håller på att gå sönder. Innehållet blir laddat på grund av den ruffiga tekniken och tillvägagångssättet.

Dean Blunt sjunger släpigt och mot slutet gör han en duett med andra halvan i Hype Williams, Inga Copeland. De sjunger över versmelodin till sångerskan Julee Cruises (som sjöng Twin Peaks-vinjetten) låt »I float alone«. Det är mycket vackert.

Dean Blunt och Inga Copeland är som Hype Williams och under sina egna namn ett pågående projekt som kommenterar populärkultur och mänskliga relationer på ett väldigt unikt och oförutsägbart sätt. För mig handlar deras musik inte i första hand om låtar, titlar eller remixar, knappt ens om format mer än att den ges ut på olika sätt (digitalt, mixtape, kassett, vinyl och så vidare).

Istället finns det ett koncepttänk i det de gör där de ständigt lyckas sudda ut gränsen mellan konst och musik och hitta en styrka och egenhet i den sammanblandningen. Det är inte »konceptuell konst« eller »konstig musik«. Det är en stämning, ett tillstånd, en fokuserad känsla i tanken. En känsla av att man inte kommer få reda på var man är på väg någonstans. Som all bra konst, alltså.

Tidigare i år släppte Dean Blunt och Inga Copeland albumet Black is beautiful på Hyperdub. En mer kollageartad och fragmentarisk skiva än The Narcissist II, men också den en kittlande utflykt i obskyra elektroniska territorier.

Om de bestämmer sig för att göra en The Narcissist III tillsammans är jag den första att ställa mig upp och jubla.

Triad God vidgar perspektivet. Musiken passar bra in i den fåra som post-dubstepen plöjt fram under senare tid. Det är elektronisk musik i makligt tempo där r’n’b, hiphop och en skev ambient ljudbild möts. Men Vinh rappar inte i första hand. Han pratar och nynnar på en kinesisk dialekt och rösten låter lite cut up-artad, avhuggen. NXB, en förkortning för »New Cross Boys«, är enligt Vinh inspirerad av banden till hans gamla crew i stadsdelen New Cross. Till platserna de frekventerade, vad de gick igenom och minnena som dröjer sig kvar.

Men musiken präglas inte av hårda kanter och muskler. Det är varmt och kliniskt, dämpat och vackert om vartannat. Miljöljud, samplingar och atmosfäriska fragment dyker upp i låtarna och framstår som ögonblicksbilder av en stad lika mycket som nostalgi över forna vänskapsband. Och i botten av allt ett vemod som passar väldigt väl oavsett om formatet är house eller svävande synthmattor.

För The Fader berättar Palmistry att han träffade Vinh när han rekognoserade inför en musikvideo bland kasinona i Londons Chinatown. De två upptäckte att de delade en kärlek till Hongkong och filmskapare och skådespelare som Wong Kar-wai och Andy Lau. Ungefär så låter NXB. Det finns något filmiskt och romantiskt över musiken. Men också känslan av vilsenhet av det slag som kan uppstå i en modern storstad byggd av glas, betong och neon. Ett obestämbart nu.

I söndags var jag på väg hem från musikfestivalen Unsound i Krakow och fastnade på flygplatsen efter att min avgång ställts in på grund av dimma. I väntan på nästa flyg träffade jag datateknikern Ishu från New Delhi. Vi stod i en kort kö för att boka om våra biljetter, en kö som rörde sig tio meter på två timmar. Ishu berättade om att Delhis tunnelbana förbättrat trafiksituationen i staden, om Indiens filmbransch och tyckte att jag och mitt band borde söka efter ställen i Delhi att uppträda på.

När vi slutligen fick nya flygtider och det var dags att skiljas åt bad han mig lägga till honom på Facebook.

Jag har letat och inte hittat. Men jag fortsätter att leta. Och lyssnar samtidigt på Triad God.