Men sedan kommer låtar som ”Now Her” av Hard Mix – och genast börjar min puls slå snabbare av längtan, upprymdhet och förälskelse. Klart jag kan blicka framåt och leva i nuet för en stund, bara det blir tillsammans med Hard Mix och ingen annan!

Hard Mix – Now Her by WeGetPress

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.

Kanske ska man inte se det som en unik egenskap för denna ganska flytande rörelse av band. Amerikanska popakter har länge haft närmre till att kommentera och införliva populärkultur i sin musik än sina europeiska motsvarigheter. Men ofta har det haft en både charmigt avväpnande och stärkande effekt på musiken. Så är också fallet med Rabbit Punch. Bandet från Gainesville, Florida, säger sig vara influerade av burritos och ölsorten Lagunitas IPA, beskriver sin musik som ”you’ve been watching to (sic!) many videos of snowboarders jumping from helicopters while listening to Jean Michael Jarre”, och gör en tv-spelsartad popmusik som blinkar lika mycket som släpar sig fram. Med samma drömska kvalitet som sina kollegor, och där styrkan är att man inte tar sig själva på alltför stort allvar. Lyssna här.

I Hate Parties from Tatti at Letsmix.com.

– Intresset för musik började redan när jag var 7 år. Jag kommer ihåg att jag spelade in låtar från radion på ett kassettband och lyssnade i min Walkman. När jag var 9 fick jag ett trumset i julklapp, och med det började min ”spela i band” fas. När jag var mellan 10 till 16 år spelade jag trummor i en massa småband, men det var inte förrän jag var 17 år som jag började spela i ett band som faktiskt var bra (Read In Response, förf. anm.).

– Vi slutade spela live i november 2009, och jag hade gjort egen musik vid sidan om hela tiden, men den var inget vidare. Men så i januari 2010 spelade jag in några låtar som jag tyckte lät hyfsade, och det var så Hard Mix började, berättar Noah.

Det skulle vara enkelt att placera Hard Mix under den ständigt växande och samtidigt något flytande genre som går under namn som ”dream pop”, ”chill-wave” eller ”glo-fi”, för att nämna några. Men då gör man det lite för lätt för sig, och dessutom har man inte lyssnat ordentligt på musiken. Hard Mix är tyngre, släpigare och yxigare, inte minst på grund av de samplade och ofta skeva rösterna.

Utan att det blir alltför dansant, befinner man sig ändå på en schysst bar än på en strand. Men det drömska och romantiska finns kvar. I ”One thing” hör man raderna ”Well baby I’ve been around the world, this ring represents my heart” och ”but there’s just one thing I need from you”, tydligt hämtade från Justin Timberlakes ”My Love”, men uppstyckade och förvrängda med autotune.

Jag läste i bloggen Friendship Bracelet att din musik inte är remixar, utan att du skriver originalmusik och sedan letar upp samplingar?
– Precis. Alltså, allt började egentligen med låten ”Control this”. Jag gjorde den faktiska musiken, och tänkte först att den skulle vara instrumental, insåg snart att den behövde sång, men jag ville inte använda min egen röst. Jag kollade upp lite a capellagrejer med Backstreet Boys och hittade på något sätt en bit jag kunde omvandla och passa in i min låt.

– Det är så jag gör alla mina samplingslåtar. Jag gör musiken först, och importerar sedan lite sång och ser om jag kan göra något med den. Jag är inte så bra på att skriva texter heller. Det känns helt enkelt som att låtarna med samplingar blir mer intressanta än dem jag gör med min egen röst. Dessutom tar det såå lång tid att göra en låt, men det utmanar mig också att vara mer kreativ.

Du gör musikvideor också?
– Det gör jag. Jag har gjort små kortfilmer sedan jag var 11 år, då jag fick min första filmkamera. Precis som alla andra filmskapare gjorde jag skatevideos i början. Men jag blev inte riktigt seriös förrän jag var 17 år, när jag gick på en konstskola med inriktning på digital film. Det är nog min stora passion, förutom musik, design och fotografi. Och det är faktiskt mitt jobb för tillfället, jag frilansar som fotograf.

Jag har läst bloggar som refererar dig till Toro Y Moi och Washed Out. Hur skulle du beskriva din musik?
– Jag har ingen aning. Vi kan väl säga heavy metal. Det är ju trevligt att bli jämförd med Toro Y Moi och Washed Out, jag är ett stort fan av båda. Fast jag förstår inte riktigt jämförelsen. Jag tänker nog mer på min musik som New Age Moby.

Apropå influenser, vad lyssnar du på?
– Svårt, jag är så dålig på det där. Jag inspireras av en massa saker, mitt liv handlar om inspiration. Vad gäller musik finns det hur mycket som helst. Men jag har lyssnat mycket på ett Kanadensiskt band som heter Parallels på sistone.

Vad är dina planer för Hard Mix?
– Jag hoppas bli klar med min fullängdare ”In and out of My Life” i december i år, kanske tidigare. Och jag har fortfarande inte spelat live med Hard Mix än. Hoppas i sommar, jag saknar att vara på scen.

Lyssna på Hard Mix.