Daniel Menche är från Portland, Oregon och har varit aktiv sedan 1989. Jag stötte på honom för första gången i slutet av 90-talet, under min »industri- och noiseperiod«. Jag köpte det tidiga albumet Incineration som kom i en box av kartong med en ruffig och kollageartad design i gör det själv-anda. Musiken präglades av hårda, skitiga ljud.

Strax efter införskaffade jag Field of skin och Vent, framför allt den förstnämnda skivan golvade mig med sina minimalistiska och tjocka lager av brus. Som att vara instängd i en fläkttrumma och ändå känna ett totalt lugn.

Daniel Menche är en excentriker. Han har en bakgrund som punkare och skateboardfreak i Portland. Under sina tonår älskade han att gå på metalkonserter och röja så hårt att han gick därifrån med kroppsskador. En period sprang han mycket, ibland barfota i skogen vilket resulterade i sönderrivna fötter. Hans tidiga konserter präglades också av skador, han slog sig själv blå och blodig till det oljud som vräktes ut över publiken.

I dag är det lugnare. Daniel Menche föredrar att vandra i naturen, och ta bilder på sin Chihuahua-hund Arrow.

Men det fysiska och aggressiva har länge format själva musiken. Och gör det fortfarande.

Daniel Menche jobbar med en eller ett fåtal specifika ljudkällor på sina album. Som ljud genererade från kroppen; hud, hjärta eller strupe. Eller allehanda bråte, organiskt material, vatten, akustiska instrument, trummor och mänskliga röster. Det mesta som besitter en ljudmässig potential är värt att använda. Daniel Menche söker dem med en »jägare-samlare«-blick. Han letar ljud att spela in för att förstärka dem och lyfta fram dess energi.

Han försöker alltid hitta en balans mellan det akustiska och det elektroniska och gör aldrig rena digitala noisestycken eller akustiska diton. Det är nog därför jag gillar honom så mycket.

På Marriage of metals har han närmat sig den indonesiska Gamelan-kulturen och arbetat med ljud från traditionella gong-instrument. På två långa spår skapar han lager på lager med elektroniskt processade toner från slagverken. Det första spåret är tyngre och mer basdrivet och byggs sakta upp av en distad matta som fräser och vibrerar. Det andra är renare, gongernas klanger är i förgrunden och samspelar försiktigt med det elektroniska.

I båda stycken finns hela tiden en fysisk botten, man förstår att akustiska instrument ligger till grund för (o)ljudet. Det är ett perfekt möte mellan det traditionella och det moderna. Samtidigt visar Marriage of Metals vilken bredd Daniel Menche besitter. Det räcker med att lyssna på den totala kakafonin på förra årets Guts, en skiva som består av ljud från ett misshandlat piano, så inser man variationen i hans musik.

Marriage of Metals släpps på Editions Mego i slutet av april. Lyssna på ett utdrag här nedan. Mer om Daniel Menche, här.

Anika – Anika EP
Anika följer upp sitt utmärka debutalbum från 2010 med en EP där hon fortsätter att demontera pophistorien och omvandla den till avskalad dub. Tillsammans med Geoff Barrow och dennes band Beak>, som producerade och medverkade på debuten, tar hon sig an låtar som The Crystals »He hit me (it felt like a kiss)«, det holländska psykedeliabandet Shocking Blues »Love buzz« (som Nirvana gjorde en berömd cover på) och Chromatics »In the city«.

Låtarnas fluff rensas bort och fram träder ett vemod. Resultatet är karga och gripande tolkningar där Anikas röst sveper över kyliga trummor, sporadiska ekon och bas. Själva tillvägagångssättet framstår som en politisk handling i sig. Två lysande dubversioner av »No one’s there« och »Yang Yang« från debuten ingår även. Jag vill se ett andra album, nu!

Mark Ernestus presents Jeri-Jeri – Bamba
Den fjärde tolvan i Mark Ernestus samarbete med Senegalesiska slagverkare och musiker under namnet Jeri-Jeri släpptes i mars. Fyra låtar med ett tungt groove, där titelspåret gästas av vokalister Mbene Diatta Seck och bröderna Ale & Khadim Mboup. Mbalax, funk, traditionella Sabar-rytmer och dubljud. Sjukt sväng från början till slut. Lyssna här.

Kode9 – Xingfu Lu
Steve Goodmans första EP på två år är en svårfångad upplevelse, döpt efter en gata i Shanghai. Trots två relativt korta låtar, titelspåret och »Kan«, lyckas Steve klämma in tillräckligt många infall och stilgrepp för att perspektivet ska ställas på ända. Upphackade trumbeats, lekfulla hihats, ljudet av drinkglas, chiptune-musik, luriga synthar, stört tempo. En viss lutning åt 80-talet men samtidigt tidlöst och framför allt irrelevant att tidsbestämma. Ute på Hyperdub i slutet av april.

Fatima – »Visit you« (prod Budgie)
Låt från det kommande dubbelalbumet Eglo Records vol. 1, en samling som sammanfattar Londonetikettens första fyra år. Fatimas vokaler är souliga och svävande och musiken därefter, det är tillbakalutat, mjukt och jamartat. Sex minuter och trettiosex sekunder av elektronisk jazz som inte stressar fram, den har redan funnit sin form. Denna gång stöpt i den engelska producenten Budgies ljudmall. Jag gillar det mycket.

Kenya Special: Selected East African Recordings from the 1970’s & 80’s
Soundway Records riktar strålkastarna mot Östafrika och Kenya på denna samling. Trettiotvå låtar som spänner över funk, rock, disco, rumbainfluenser, och som söker teckna Kenyas varierade musikscen under dessa årtionden. Mer kända låtar bredvid bortglömda rariteter. Och framför allt en hel drös med suveräna band, som Slim Ali & The Famous Hodi Boys, The Mombasa Vikings, Sophia Ben & The Eagles Lupopo och Nairobi Matata Jazz. Här.

Om Jack Hamill är inspirerad av flygplan är osäkert. Klart är dock att hans musik är svävande, luftig och har en stor dynamik och framåtrörelse. Under aliaset Space Dimension Controller gör Jack, en ung producent från Belfast, technofierad dansmusik som befinner sig högt upp i jordens atmosfär. För att inte säga utanför den, i rymden, ständigt i rörelse mellan olika himlakroppar. Jack har byggt en berättelse kring sitt projekt där han själv ingår i form av karaktären Mr. 8040, en flirtig rymdamiral som gör tidsresor på jakt efter den sanna musiken, dansen och extasen.

Handlingen utspelas i en avlägsen framtid, jorden har invaderats av aliens (Pulsovians) som tvingat invånarna på flykt. En man vid namn Max Tiraquon hittar en ny hemvist, planeten »Mikrosector-50«, där Mr. 8040 får ansvaret att sköta säkerheten. På dagarna ser han till att inga rymdbanditer hotar invånarna. På nätterna gör han musik på sin Electropod och beger sig till andra rymdkolonier för att spela på svartklubbar och leta efter sin hemliga kärlek.

Space Dimension Controller är ett charmigt projekt som förenar sci-fi och klassisk dystopi med en tydlig musikalisk vision. På tolvor som Temporary Thrillz och The Pathway To Tiraquon6, båda utgivna på R&S Records, har Jack Hamill etablerat en stil som tar avstamp i tidig dansmusik och som siktar mot framtiden. Det är gammal Detroit-techno, lite Aphex Twin, en rymd som påminner om The Future Sound of London och framför allt funkiga beats. »Galaktisk funk«, som Jack själv beskriver det han gör. Omslagen är skrikiga och blinkar av neonartade färger, som en estetisk korsning mellan TRON: Legacy och trance-samlingar från 90-talet.

I början av mars släpps Space Dimension Controllers fullängdsdebut Welcome to Mikrosector-50, ett album där konceptet utvecklas till fullo. I jakten på sin kärlek hamnar Mr. 8040 på sjaskiga klubbar, träffar aliens och slits mellan framtiden och det förflutna. Varje låt binds ihop av hans nedpitchade röst som driver handlingen framåt, när den inte rappar och sjunger. Det är cheesy, humoristiskt och uppskruvat.

Funken har en ännu mer framträdande roll än tidigare, titelspåret »Welcome to Mikrosector-50 (Home to emptiness)« är till exempel avväpnande studsig och påminner om Egyptian Lover. Men här finns också gott om kosmiska synthar och klassisk techno, släpiga beats och ett och annat skrikigt gitarrsolo, utan att något faller utanför den galaktiska ramen. Det är dansant, hårt och lättsamt på en och samma gång. Låtar som breder ut sig, växlar i temperament och som överlappar varandra på ett bländande sätt.

I en intervju med The Quietus berättar Jack Hamill att albumet kan ses som en slags radioteater och att han gärna skulle vilja utveckla den live som en »rymdopera«. Just det ambitiösa, storslagna och narrativa är det som gör Space Dimension Controller så tilltalande. Det är dansmusik som greppar efter mer än att bara bli remixad och röra sig i en trygg, smalt avgränsad krets. Jack Hamill har järnkoll på hur man ska få ett groove att växa, samtidigt som han inser värdet av att ha en berättelse som musiken kan drivas framåt av och vila på.

Jag ser mer än gärna en vräkig och mastig rymdopera i hans regi.

Welcome to Mikrosector-50 släpps på R&S Records den 4 mars.

Förvisso är The Narcissist II ingen uttalad »skilsmässoplatta«. Oklart om det ens varit ett tema eller en tankegång med projektet. Det är, som med det mesta som rör Hype Williams, höljt i dunkel. Men under det drygt halvtimme långa albumet återkommer en dialog mellan ett par (hämtad från en film jag inte vet namnet på) som inleds med ett häftigt bråk och som slutar med att tjejen ber sin kille ta sina grejer och dra. Musiken är tung, mörk och smutsig. Dean Blunt vänder perspektivet inåt, mot det privata, och blir mer personlig och intim än vad han är i sitt »huvudband«.

Men liksom i Hype Williams använder han humor och överdrifter för att förstärka det konkreta i musiken.

Den ganska taffliga dialogen varvas med åskmuller, regn, fyrverkerier och spänningsskapande synthmattor som hämtade ur en b-filmsskräckis. Tempot är sakta och tonen är dov, illavarslande och enslig. En släpig och stukad funk vävs in i mörkret och tar en till den där udda platsen som Hype Williams musik ofta lyckas förmedla.

Istället för att vara en vemodig och blå samling låtar är The Narcissist II både nervig och lekfull. Den utspelas i brytpunkten mellan en konflikt och en relations sönderfall. Men den lyckas vara både humoristisk och avgörande. Som att se ett dåligt relationsdrama på en gammal tv där bildröret håller på att gå sönder. Innehållet blir laddat på grund av den ruffiga tekniken och tillvägagångssättet.

Dean Blunt sjunger släpigt och mot slutet gör han en duett med andra halvan i Hype Williams, Inga Copeland. De sjunger över versmelodin till sångerskan Julee Cruises (som sjöng Twin Peaks-vinjetten) låt »I float alone«. Det är mycket vackert.

Dean Blunt och Inga Copeland är som Hype Williams och under sina egna namn ett pågående projekt som kommenterar populärkultur och mänskliga relationer på ett väldigt unikt och oförutsägbart sätt. För mig handlar deras musik inte i första hand om låtar, titlar eller remixar, knappt ens om format mer än att den ges ut på olika sätt (digitalt, mixtape, kassett, vinyl och så vidare).

Istället finns det ett koncepttänk i det de gör där de ständigt lyckas sudda ut gränsen mellan konst och musik och hitta en styrka och egenhet i den sammanblandningen. Det är inte »konceptuell konst« eller »konstig musik«. Det är en stämning, ett tillstånd, en fokuserad känsla i tanken. En känsla av att man inte kommer få reda på var man är på väg någonstans. Som all bra konst, alltså.

Tidigare i år släppte Dean Blunt och Inga Copeland albumet Black is beautiful på Hyperdub. En mer kollageartad och fragmentarisk skiva än The Narcissist II, men också den en kittlande utflykt i obskyra elektroniska territorier.

Om de bestämmer sig för att göra en The Narcissist III tillsammans är jag den första att ställa mig upp och jubla.

Åh, jag hade sådana förväntningar. Eller jag hade egentligen två stora förväntningar i år: den ena på Moodymanns ”Picture this”, den andra på Soul Claps ”EFUNK”. Två album som av en slump kom att förenas i funken, ja liksom en vädjan att sträcka armarna mot högre makter.

Men därutöver upphörde liknelserna.

Jag började följa Soul Clap, lyssna på deras edits och mixtapes med ett växande intresse, i slutet av 2009. Jag fullkomligt älskade när Eli Goldstein och Charles Levine letade djupt bak i nostalgibackarna – i synnerhet i den med nittiotalsklassiker – och bäddade in låtar som Chris Isaaks ”Wicked game”, Aaliyahs ”Rock the boat” och Fleetwood Macs ”Dreams” i varma filtar med färgrika nyanser – lika vackra och mjuka som Pendletonfiltar.

Jag har dansat till låten ”Lonely C” sena nätter, jag har lyssnat på samlingarna ”Social experiments 002″ och ”EFUNK: The Mixtape”, liksom det underbara samarbetet med Clapz’n’Dogz på ”Clapz II Dogz EP”, om och om igen. Men när de slutligen stod på egna ben drogs mattan bort under dem: ”EFUNK ” var som ett platt fall med blott ett par glädjefyllda ögonblick på vägen ner.

En låt som förtjänar att ryckas ur sitt sammanhang och lyssnas på i avskildhet är Janet Jackson-inspirerade ”Take it slow” med sångerskan Franceska. ”Ecstacy”, vars sång av Mel Bratt från nittiotalsbandet All Saints för tankarna till Erykah Badus, är en annan.

Däremellan skapar Soul Clap musik som får mig att skämmas en smula över min tidigare förtjusning, som vore den skapad av två amerikanska dudes utan några som helst intentioner att göra musik med hjärtat. Själlöst, känslokallt och utomordentligt tråkigt.

Det är musik jag inbillar mig hamnar i ett nytt forum med en ny publik – och tro mig, jag väljer sliskiga houseproduktioner på strandfester i Miami över skojfriska elektrofunkrytmer på ängligt hippa ungdomsfester vilken dag som helst. I vår ställde jag rentav in en planerad resa till Amsterdam för en klubbspelning med Soul Clap, just på grund av rädslan att hamna i fel sällskap, i fel sammanhang.

Man pratar ofta om att musik och humor inte hör ihop, och i detta fall – som i de flesta andra fall – håller jag med. Musik får aldrig tangera den skojfriska gränsen på känslornas bekostnad. Försvinner känslan, försvinner också hela musiken. Och Soul Clap borde ha förstått det när de valde att göra en intetsägande cover på The Egyptian Lovers ”The Alezby inn”.

Den raka motsatsen till Soul Claps besvikelse till album var Moodymanns sjukt efterlängtade ”Picture this”. Det är kanske orättvist att ställa Mästaren jämte dessa ängsliga dudes, men det var ju just dessa två album jag hade störst förväntningar på i år. Idag raderar jag den ena från spellistan och markerar den andra som favorit.

Nej förresten, jag behåller ”Take it slow”. Den måste hamna som första låt på sommarens mixtape, att spelas högt i bilstereon och på alla de klippor från vilka vi ska bada. När solens värme bäddar in våra kroppar i färgrika nyanser igen.

ARP 101 är Londonproducenten som är lika hemlighetsfull som sitt kluriga artistnamn. På lilla skivbolaget Eglo Records, som jag tidigare skrivit om här, har han gett ut två EP:s med bouncig musik som bubblar fram lika mycket i ett nu som i ett lite mer avlägset 80-tal. ARP 101:s användande av blinkande och spretiga synthar har vissa likheter med hans bolagskollega FunkinEven. Men det som främst utmärker honom är hans flitiga användande av vocoder. Robotisk funk med hög charmfaktor.

I oktober kommer ARP 101:s tredje EP på Eglo. Lyssna på följande smakprov som är en skiss av låten ”Groove”.

[soundcloud]http://soundcloud.com/arp-101/groove[/soundcloud]

En betydligt mer synlig herre är Dam-Funk. Stones Throws just nu mest visuella artist har fört in storstadsfunken i nutiden. Men också visat bredd genom fina samarbeten med Nite Jewel och svenska Fatima. Dam-Funks tilltal är mer renodlat, mer tidsbestämt och utstuderat men har något bångstyrigt och utforskande som gör musiken väldigt angelägen. Att det inte bara är boogieartad funk som ryms under hans paraply märks på nya EP:n ”InnaFocusedDaze”, där klassisk Prince, skrikiga rockgitarrer och
utflippad rymdelektro samsas på ett alldeles förträffligt sätt. Ladda ned den gratis från Stones Throw och längta efter Dam-Funks kommande album som ska släppas nästa år.

Men i det brittiska skivbolaget Struts sympatiska serie ”Inspiration Information” (som nu kommit till volume 4) sammanstrålar de på ett alldeles lysande sätt. Allens grooviga och egensinnigt polyrytmiska spelstil glider in i Tenors släpigt snygga saxofonslingor (han spelar även instrument som marimba och kalimba samt sjunger på två låtar) och skapar en lika filmiskt febrig som jazzigt levande korsbefruktning mellan två artisters olika temperament.

Total rekommendation för alla som vill höra funkrytmer som rör sig i ett helt eget universum! Köp den här.