Üni Foreman (briljant namn) har släppt ett par CDR-EP:s på Periferin samt singeln »Cooper« som kom 2012. Nya låten »Gold« är en ganska nedtonad och synthfärgad popsmekning som andas berusning och sena timmar. Lite som en fest som hållit på alldeles för länge men som vägrar släppa taget om deltagarna. Åtminstone är det den känslan en får av videon.

Även Chicagojazzen är aktuell med nytt material. Denna gång på Blodörn som är en nystartad etikett av Varg. Om någon månad släpps en EP och Erik bjussar på två smakprov på sin Soundcloud. Två spår som låter som om de är inspelade i en gruva där vatten från väggar och tak strilar över en gammal analog synth som är övertäckt av grus och krossad sten. Mycket fint.

Sedan bör ni kolla upp Mo Kolours som vi tipsat om lite i förbifarten tidigare. En begåvad producent baserad i London som släppt ett gäng EP:s och som nu begår albumdebut på One-Handed Music. En skiva som blandar och ger mellan soul, dub, hiphop, samplingar och udda elektroniska infall. Lite DJ Shadow, lite upphackat och jazzigt och väldigt egensinnigt.

Till sist spelar Stockholmstrion Receptacles (där Anton Toorell från Invader Ace ingår) på Landet i Stockholm i veckan, i samband med släppet av sin självbetitlade debutskiva. Det lilla jag hört låter Captain Beefheart. Och det låter bra.

Men efter någon timme av Chicagojazzens svajiga och felspelade ljudcollage vill jag bara klösa sönder den oantastligt snygga popen på ”Hej hå”. Det är så välspelat, välarrangerat och välartat. Hela skivan är lite som en söt kille med fräsch hy och luftig frisyr.

Chicagojazzen är mer oduschad, vilket är väldigt uppfriskande. Här låter pianot som när man spelar på det i hörnet av ett vardagsrum. Gitarren som när mongot börjar fingra på strängarna i Ruben Östlunds långfilmsdebut. Och trummorna som när man smiskar upp dem i en stökig, instängd replokal.

Instrumenten är skränigt och primitivt inspelade i lager på lager, ihop med ljudet av någon som kollar på tv och förstrött bläddrar i en tidning, eller med klickljudet när Internet Explorer-fönstret uppdateras på en gammal PC.

Det är ett briljant namn, Chicagojazzen; mycket roligare än bara Erik Karlsson, som utgör hela orkestern. Men musiken har lika lite med Chicago att göra som den har med jazz.

I stället rör det sig som en totalt gränslös sammansmältning av instrument, stilar, tonlägen och stämningar – av allt. Från försiktiga singer/songwriter-partier till postrock som stiger och dalar, poppigt melodiösa synthslingor och ursinniga, vansinniga black metal-vrål. Ofta med ett slags ordlös, ylande körsång över alltihop.

Det är som punkgryta ungefär, fast riktigt gott.

– Ja, jag lyssnar på sjukt mycket olika grejer och det jag brukar hämta från andra stilar är oftast någon slags skevhet. Från black metal är det oväsendet och från hiphop är det viljan att sammanföra sådant som inte alls borde passa ihop. Jag tycker det går att höra mina influenser i musiken ganska ofta, säger Erik Karlsson.

Det senaste året har han lyssnat mycket på skivor från rapkollektivet och skivbolaget Anticon, som var en angelägenhet för delar av indiepopvärlden under 00-talets första halva. Som bandet Clouddead, som har beskrivits som Syd Barrett med sampler eller Bone Thugs-N-Harmony på svamp.

I övrigt bidrar straight edge-hardcore, stenhård hiphop, fantasyprogg, knixig electronica och diverse lo fi-pop till hur Chicagojazzen får låta. Men trots uppenbara och medvetna lån känns hans musik i första hand väldigt egen. Och alltid smutsig, med mängder av skönhetsfel.

– Det beror mest på att jag vill att det ska gå fort att spela in låtar. Jag orkar helt enkelt inte stämma eller ta om när jag spelar fel. Det har också att göra med att en av mina akustiska gitarrer har tappat en stämskruv, så jag måste köra ostämt. Sen tycker jag att det är ganska charmigt också.

– Jag tycker om att lyssna på demos. Där finns det smutsiga och oborstade. Banden vågar göra lite fel och sjunga falskt. Men en del demoinspelningar kan vara jävligt svårlyssnade. ”Enter the Wu-Tang”-demosarna är ett skräckexempel.

Dina inspelningar känns just så öppna och redovisande. Man kan höra hur du harklar dig eller hur en bandspelare stängs av. Plockar du medvetet med sådant?
– Det är ljud som råkar komma med helt enkelt. Jag tycker om när sångare börjar skratta på inspelningar eller andra små läck från inspelningen. Jag tror att det är i en låt på min kassett ”Brachiosaurus” där man kan höra min farsa säga ”Det är mat nu”.

När jag hörde Chicagojazzen första gången föreställde jag mig en eller flera 25-30-åringar som helt medvetet och smart mixade ner sina popreferenser i en brusande hushållsassistent. Men när det senare gick upp för mig att han är en ensam 18-årig kille från Skellefteå framstod det snart som helt självklart.

Det är någon som med ungdomens otålighet och öppenhet för influenser suger åt sig både det som är gôtt och sunkigt, som en disktrasa. Det är stort, yvigt och maxat. Allt ska in – samtidigt – och låta mycket och högt.

Hur har det påverkat din musik att du är född på 90-talet och uppvuxen i en småstad?
– Jag tänker mig att det har med internet att göra. Om jag inte hade bott i Skellefteå hade jag nog inte lagt ner så mycket tid på att leta nya band och skivor.

– Det finns inte så mycket att göra här. Jag och mina kompisar sitter mest i replokalen och lirar Xbox. På vintern är det jävligt kallt och man håller sig inne. På sommaren sitter man oftast vid älven.

Vad gör man vid älven?
– Ja, du. Inget egentligen. Käkar chips och pratar typ.

Det låter inte så hårt ändå. Du har beskrivit din musik som ”18 svåra år” och en av dina låtar heter ”18 år i en ruttnande kropp”.
– Haha. Det finns de som tycker jag är jävligt pretto och ska spela svår men det där är väl mest för att jävlas och överdriva. Jag tycker heller inte att det funkar att göra den här sortens musik och sen döpa låtarna till ”Min bästis” eller ”Känslan av mjukglass en sommardag, smiley smiley”.

Å andra sidan tycker jag att din musik ofta känns ganska varm och trevlig, även när det är som stökigast. Vilken stämning vill du själv förmedla?
– Det brukar vara rätt olika. Men oftast en melankoli, det är det jag själv lyssnar mest på. Musiken kräver rätt mycket av omgivningen. Det är inget man lyssnar på i skolan eller när man går på stan men den funkar bra om det är dimma ute. Den är väldigt beroende av plats och väder. Jag vill att den ska kännas som ett soundtrack.

Din kommande skiva heter ”Misantropi för nybörjare”. Det låter som en intressant grundkurs, utgiven som talbok kanske. Ogillar du folk?
– Titeln är egentligen en halvtaskig översättning av Bergman Rocks ”Darkness for beginners”. I det här fallet lät ju misantropi rätt mycket mer badass än mörker.

– Men jo, jag hatar mänskligheten. Det värsta är att cykla hem genom stan en fredagkväll och se folk som gråter eller slåss och höra hur folk skriker efter en. Men jag går inte runt och kokar hela dagarna precis.

Chicagojazzen

• Är Erik Karlsson som spelar samtliga instrument själv. På vissa låtar har kompisen Stina spelat fiol
• Har släppt Ep:erna ”Skellefteå”, ”Barndom” och ”Tuva” samt en split-ep med theuglygrownupswan digitalt för nerladdning
• Gav i mars 2009 ut 60-minuterskassetten ”Brachiosaurus” på bolaget Native Parts
• Debutskivan ”Misantropi för nybörjare” släpps i 250 vinylexemplar på den nya etiketten Irrlicht i vinter
• Myspace