2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Jag gillar att ägna sommarläsningen åt ett specifikt tema eller författarskap. Min sommar när jag plöjde bok efter bok av Jeanette Winterson var en av de bästa jag haft tror jag. Annars är det ju mina gamla böggubbar som jag gillar bäst: Bengt Martin (rysliga skildringar av svensk böghistoria), Gore Vidal (Myra Breckinridge är den lättaste och roligaste att börja med), Edmund White (nyutgåvan av hans texter om bög-USA States of Desire är en annorlunda form av resejournalistik) och Andrew Holleran (Dancer from the Dance är ett måste). Och så vad som helst av David Sedaris och David Levithan förstås.

– Och för att fullborda det homofila temat så prenumererar jag förstås på den amerikanska kulturtidskriften The Gay and Lesbian Review.

3) Favoritgenre?
– Har ju hållit på med lite olika mangavarianter det senaste året. Tycker till exempel att matserien Oishinbo är en kul introduktion till den japanska matkulturen. Sedan har jag nördat in på Fumi Yoshinagas serier. Som den historiska Ooku – där männen nästan dött ut och en kvinnlig shogun styr, eller Yoshinagas matorienterade bögrelationskildring What did you eat yesterday?

– Vill man läsa svenska serieromaner istället så kan jag rekommendera Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm och Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall ur det senaste årets produktion.

4) Konstigaste boken du läst?
– Ur det senaste årets produktion måste ändå nyutgåvan av gamla James Fjong-serier vara bland det märkligaste jag kollat in. Så himla weird med tecknad svensk porr med någon sorts Åsa-Nisse-estetik.

Men en sak kan jag berätta: när jag intervjuade Studios Rasmus Hägg för några år sedan talade han sig varm för Johnny Mandel och ”Suicide is painless”,  dennes ledmotiv till M.A.S.H.

När nyheten om Studios uppbrott nådde mig dammade jag av den singel för, tror jag, första gången sedan den intervjun. Först nu (jag vet att jag kanske borde noterat detta tidigare med tanke på titeln) slår det mig hur oerhört mörk texten är, skriven av Robert Altmans 14-åriga son.

The only way to win is cheat 
and lay it down before I’m beat 
and to another give my seat 
for that’s the only painless feat. 

Men resten, analysen, får helt enkelt vänta. Om den någonsin blir av – ni vet ju redan hur högt jag värderar Rasmus Häggs och Dan Lissviks arbete under 00-talet. Jag vill hellre berätta vad jag tycker om just nu, just den här sekunden.

Först och främst. Stefan Ingvarssons och Roger Wilsons reportage om Edmund White är obligatorisk lyssning och utmärkt journalistik. På TMA:s Hall of fame beskrivs Edmund White så här av Jon Lax:

”Med romantrilogin ”A Boy’s Own Story”, ”The Beautiful Room is Empty” och ”The Farewell Symphony” har Edmund White för evigt en plats i våra hjärtan. För alla som någon gång funderat kring sexualitet i allmänhet, och då sin egen i synnerhet, är det oumbärlig litteratur”.

Det gjorde mig också lite överdrivet glad att upptäcka att King midas sounds Kiki Hitomi gjort en version av en av de största danssångerna. Trots att det är 21 år sedan den nådde andra plats på Storbritanniens singellista dansade vi till den så sent som i somras, under några ljusa nätter utan gränser.

I går kväll såg jag Weekend – åh, en sådan fantastisk film – och tjuvtittade då och då i Hellraisers som jag fick av Fredrik i födelsedagspresent (med den fina motiveringen ”du gillar England och du gillar fest!”).

Och alldeles nyss landade del fem i den fantastiska Future disco-serien i min mailkorg. Fjolårets nummer fyra är en av få skivor jag saknar på min egen sammanställning över 2011 års bästa kultur. 

På tal om disco har Kornél gått och blivit med video:

Slutligen en dos hyfsat traditionell bass:  Loefah har gästat Mary-Anne Hobbs.