article-image

Kristofer Andersson: Det politiska exemplet 2011

Årssammanfattning "Det kan förstås ses som poserande, men jag är förbundskapten i Poserande Posörer och blev glad över att någon med så till synes lätt hand formulerade vad det innebär att vara sin egen". Kristofer Andersson listar årets musik.

Cancer (förr även stavat kancer), även kräfta, ”celldelning utan kontroll”, är samlingsnamnet på ett antal sjukdomar med okontrollerad celltillväxt som medför att de nya cellerna förstör den omgivande vävnaden.

Årets största upplevelse är 43 år gammal och skrevs av danskan Inger Christensen. Det är en diktsamling som heter som den heter. Den heter “Det” och gavs ut på svenska först 2009.

Den är inte bäst för att den är uppbyggd kring ett avancerat numerologiskt system som vilar på siffran åtta. Inte heller för att matematiken får Christensens språk att verka än mer fritt och utsträckt, liksom gäspandes i sängen, utan för att “Det” var min samtids stämgaffel under 2011.

Vad som är politisk kultur står oftast skrivet i sten. Kanske särskilt i Sverige, där vi hellre demonstrerar till Hoola Bandoola Band än Underground Resistance. För mig har det där mest framstått som att demonstrera till uppläsandet av Nationalencyklopedin. Band för band, pärm för pärm.

Definitionen av detta musikens politiska ristades in i en skolbänk år 1977 så hårt att bläcket fortfarande är omöjligt att tvätta bort. Staten och kapitalet, ABF och Billy Bragg är tunga ok.

(Klass är också den enda orättvisa som vita heterosexuella män genomgående utsätts för. Ser du ett samband skrev jag det aldrig själv. Men så blir klasskamp det enda som räknas när kulturen och politiken ska sammanställas).

Men vilka sjunger för, säg, utövare av BDSM? Vilka skriver mot löneskillnader mellan könen? Vem dansar för Ethel Lundkvists mamma, hon som dog på Caremaägda Koppargården? Svaret är att det finns ganska många, bara vi byter ut några gamla skolbänkar.

Är den musik som lyfter dig över ett dansgolv i en källare, den som får dig att glömma din morfars sjukdom och att driva redaktionella platser utan inkomst, helt tom på politiskt innehåll?

Definitionen av politisk kultur rymmer fortfarande oftast bara klasskamp. Aldrig att Sara Stridsberg ses som en lika politisk författare för de breda folklagren, aldrig att hon blir en Jan Myrdal (nå, jag är medveten om skillnaderna dem emellan men det är du som förstår poängen, capish).

Det säger alldeles för mycket att den vanligaste analysen om Lady Gaga fortfarande är att hon bär utmanande kläder.

Allt ovanstående är anledningar till att jag älskar Inger Christensen. De texter som utgör “Det” kan användas som betonggrund till valfria barrikader. Hon tvingar inte läsaren att hoppa upp på de murar där hon själv står. Samtidigt kan Christensen, om någon, ändå vara fullständigt exakt i sina sparkar mot omvärlden. Men hon siktar hela tiden mot något. Det finns alltid ett mål.

I en av dikterna dyker litteraturens störste sadist upp: Markis de Sade. Han viskar att helheten gärna får vika för parternas mera tracherade lust.

Några rader senare konstaterar Inger Christensen att ingen törs se ett politiskt exempel. Vänligen diskutera den raden i grupp – jag själv höll i den några veckor under sensommaren när Billy Bragg rantade runt om avsaknaden av politisk popmusik i efterdyningarna av Londonkravallerna.

Jag kände att Billy stod mig upp i halsen. Men jag ska snart återkomma till det på annan plats. Poängen är denna: det finns alltid de som skapar sig själva.

I förra veckan kom meddelandet att tre brittiska skivbolag – alla inriktade på ny dansmusik – lämnar Spotify. Hessle Audio, Mordant Music och Skull disco. Jag borde ha blivit ledsen, men reaktionen var den omvända. För att musiken på riktigt ska bli sin egen måste den också spelas på sina egna villkor, inte med hjälp av en gilla-knapp bredvid valfri homofobisk, högerkristen countryartist.

The music loses its specialness by its exploitation as a low value/free commodity. Quoting one of our labels ”Let’s keep the music special, fuck Spotify skrev bolagen i ett gemensamt uttalande.

Det kan förstås ses som poserande, men jag är – om du nu hade missat detta – förbundskapten i Poserande Posörer och blev glad över att någon med så till synes lätt hand formulerade vad det innebär att vara sin egen. Att inte spela med på andras villkor. Någonstans har vi glömt att även poserandet är ett val.

En ensam dans kan vara politisk. Du kan dansa för din rätt att knulla den som vill knulla dig på det sätt ni själva vill. Du kan dansa för din rätt till att inte förväntas vilja låna hundratusen spänn till en lyxrenovering av ditt kök. Du behöver inte svälja allt.

För att tala med Eminem: I shouldn’t have to rhyme these words in a rhythm for you to know it’s a rap.

Det här handlar inte om särintressen. Det handlar om att den kultur som väljer att inte spela på andras villkor aldrig kan reduceras till just ett “särintresse”. Men det är lätt att glömma att det i dag övergivna, det vi tröttnat på, det lite suspekta och konstiga, en gång ofta restes i allmänhetens tjänst.

“Det” gavs ut 1969. Det var en tid starkt präglad av idén om modernitet. Lite tidigare hade byggnaden Stella Aris rests i Salfords hamn, Storbritannien.

I det brittiska arkitekturfanzinet “The modernist” skriver Jack Hale om hur byggnaden var en reaktion mot den levnadsmiljö som präglade det England som syns i filmatiseringen av Shelagh Delaneys pjäs “A taste of honey”.

Ingen skulle längre, likt Rita Tushinghams rollkaraktär, tvingas bli gravid i ett lorthus. Stella Aris hade allt: färg-tv, barer och simbassäng. De som bodde på Stella var sjömän som under sitt besök i Salfords hamn behövde ordentlig vila. Men när hamnen stängde ned under 1980-talet försvann också existensberättigandet för byggnaden.

Skeppen är borta. Nu äger the Salford City Council byggnaden, med det uttalade syftet att riva den.

En stad behöver byggas, få nytt liv och syre. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att Europa bygger bort modernitetens drömmar när bara fyrtio-femtio år gamla byggnader rivs. Så glömmer vi varför de byggdes och – viktigare – vad de var en reaktion emot.

I den här kontexten kan jag inte låta bli att, mot alla gängse spelregler, tycka om det faktum att en stor del av popmusiken blickar bakåt. För exakt ett år sedan skrev jag på den här platsen om hur musiken nostalgiskt drömmer sig tillbaka.

För att inte tala om modet: dess blick är ständigt fastnaglad någonstans vid förra sekelskiftet. Jag borde hata de här tendenserna. Nostalgi ingår som bekant inte i mina arbetsuppgifter.

Men när vi så tydligt glömmer varför vi byggde samhället som vi gjorde tror jag att den nostalgin är nödvändig. Utan den blir det lätt att glömma varför vi införde åtta timmars arbetsdag eller varför en äldreomsorg behöver mycket noggranna kontroller i vilken form den än drivs.

Vi glömmer varför en demokrati behöver sina öppna ytor. Slutligen kan vi lika gärna glömma bort varför vi har allmänna bibliotek. Count dat money, bränn några böcker. Riv skiten.

Under hösten bröt en debatt ut i de sociala medierna om bloggen Ajour. Sajten skriver, kort sagt, om nyheter och händelser som publiceras och händer på webben. De kritiserades bland annat av Bonnier-mannen Fredrik Strömberg för att sakna en affärsmodell.

Det må vara hänt. Jag ville mest använda den här berättelsen som fond för att berätta att den enda affärsmodell TMA har är att aldrig spela med, att aldrig göra något för “intäktens” skull. Tvärtom – vi förlorar intäkter. Den här meningen hade jag ju kunnat sälja i stället.

Men i samma sekund som den säljs förlorar den hela sitt värde, den vore stulen. Vi vet exakt varför vi en gång startade och vad vi är en reaktion emot. Det är vår affärsmodell och den funkar ganska bra.

Allting leder till stunden när personal på Caremas Koppargården larmar om att de fått order om att väga de äldres använda blöjor. Blöjans “fulla kapacitet” ska utnyttjas för att minska antalet byten.

Inger Christensens ord skjuter, 43 år efter att de först formulerades, genom novemberluften. En mening som aldrig tycks förlora i styrka: Allting som vi äger har vi stulit av varandra. Om detta växer tystnaden likt en elakartad cancer.

Det finns alltid en förlorare. Det finns alltid något eller någon som väljs bort. Värdighet är inget naturtillstånd, det är ett mål att ständigt sträva efter.

Inger Christensen dog en vinterfredag 2009. Hon blev 73 år gammal. Det här är mina val.

1. Yes, I do like night bus (mixtape).

2. 116 & rising (samlingsalbum).

3. Kode9 & Spaceape – Black sun (album).


4. Jojo – Marvin’s room (Can’t do better) (singel).

5. Fatoumata Diawara – Fatou (album).

6. Jerry Townes – Three sides to a triangle (albumspår ”Eccentric soul – the Nickel & Penny labels”).

7. Angel Haze – Next to you (spår, mixtape).

8. Teengirl Fantasy – Cheaters (John Talabot Remix) (remix).


9. Aleks – Fruängen (albumspår).

10. Melissa Horn – Jag saknar dig mindre och mindre (albumspår).

11. Balam Acab – Wander/Wonder (album).

12. Beyonce – 1+1 (singel).

13. Disco inferno 5 EP:s (återutgåva).

14. Gil Scott-Heron x Jamie XX – I’ll take care of you (singel).

15. Shlohmo – Bad vibes (album).

16. Khansahib Abdul Karim Khan – Khansahib Abdul Karim Khan (återutgåva).

17. Daniel Bortz – Color of love (Singel).

18. Frank Ocean – Back (Singel).

19. Four Tet – Fabric.live 59 (mixalbum).

20. Pinch & Shackleton (album).

21. Massive Attack x Burial – Four Walls (Singel).

22. Jacques Greene – Motivation (Singelspår).

23. R&S – IOTDXI (Samlingsalbum).

24. Virgo Four – Resurrection (återutgåva).

25. ModernismuseuM / MMegaplekz (samlingsalbum).

26. Rinse 16: Ben Ufo (mixalbum).

27. Deep Thrills vol 1 (samlingsalbum).

28. Nicolas Jaar – Space is only noise (album).

You want me to use you
so that you can feel useful
because that is the only way that you feel love.
if I can be truthful
I feel like Im the one that’s being used
can’t you see I love you?
isn’t that enough?

is it okay to go through life being untouchable?
is it okay to be in love with something dead?
what happens to us if we accept that I’m unfixable?
it’s okay it’s okay it’s okay I didn’t mean what I said.

I’m so afraid to tell you
this isn’t what I’m used to
but the last thing that you want me to do with you is talk.
and this is how I hurt you
by trying so hard not to
can’t you see I love you?
please let that be enough.

is it okay to go through life being untouchable?
is it okay to be in love with something dead?
what happens to us if we accept that I’m unfixable?
it’s okay it’s okay it’s okay I didn’t mean what I said.

29. How to dress well – Here, in heaven (singel, text, privat).

30. Joy O – Sicko cell (singel).

31. Stress – Tystas ned (singel).

32. Felix snow – don’t look back (spår, mixtape).

33. White label – Stolen voices (mixtape).

34. Nguzunguzu – Timesup (EP).

35. Duvchi – Turtleduvs (singel).

36. Wallahi Le Zein!! Wezin, Jakwar And Guitar Boogie From The Islamic Republic Of Mauritania (samling).

37. Willie Wright – Telling The Truth (återutgåva).

38. Loney Dear – Hall music (album).

39. Faith – Subject to Change Plus First Demo (återutgåva).

40. Kornél Kovács / HNNY – Down since 92 & I want to know what love is (tolva)

41. Kuedo – Severant (album).

42. Rihanna – Talk that talk (albumspår).

43. James Blake – James Blake (album).


44. Dreamers of the ghetto – Phone call (mp3).

45. G-Side – U Y Mad (albumspår).



Inger Christensens ”Det” gavs ut på svenska 2009. Därefter har också ”Det målade rummet” (1976) getts ut och i dagarna utkom Azorno (1967). Båda rymmer stor läsning och är släppta på Modernista. Sedan tidigare finns ”Alfabet”, ”Brev i April”, ”Ljus, gräs” och ”Fjärilsdalen” utgivna på svenska.