Ibland inbillar jag mig att det kanske varit det främsta musikåret jag upplevt under min tid här på jorden. Och varför inte?

När det är dags för 2014 att få sin slutgiltiga dom hoppas jag att försvaret i slutpläderingen nämner Chicagos slutgiltiga kliv mot hiphop-herraväldet, spelar upp Untolds elektroniska frijazzverk (som är det närmaste vi kommer John Coltrane i dag), Kumbas singel »I staden« eller åtminstone låter en kardiolog vittna om effekten systrarna Johanna och Klara Söderbergs stämmor har på vår hjärtrytm.

Själv har jag en naiv önskan om att få sitta i vittnesbåset och berätta om hur jag en dag i mitten av oktober för första gången hörde Mary J. Bliges »Whole Damn Year« när den strömmade ur högtalarna i min lokala ICA-butik. Jag skyndade mig därifrån eftersom jag helt enkelt inte var beredd att ställas inför något så naket just där och då.

Ty minnet av Marys sång är mitt trumfkort, det är ett mästerverk som suger andan ur en. Bland all fantastisk rap, dancehall, juke, country, house och rock’n’roll når »Whole Damn Year« fortfarande längst in.

Man stakar upp sin egen lilla musikaliska världsordning bland nya och gamla kärlekar efter vad de förmår att göra med en. Här nedanför har jag tagit mig an den nästintill omöjliga, och högst subjektiva uppgiften, att rangordna albumen som betytt mest.

Varför är 2014 bäst? »It’s in the groove« som en tossig liten popproducent förklarade för länge sedan. Det gäller fortfarande.

1. Untold — Black Light Spiral

2. Neneh Cherry — Blank Project

3. Lil Herb — Welcome To Fazoland

4. Gazelle Twin — Unflesh

5. Mary J. Blige — London Sessions

6. Alexis Taylor — Await Barbarians

7. ATM — Xerox

8. Bing & Ruth — Tomorrow Was the Golden Age

9. Dreezy — Schizo

10. First Aid Kit — Stay Gold

11. Jessie Ware — Tough Love

12. SD Laika — That’s Harakiri

13. Moire — Shelter

14. Christopher Owens — A New Testament

15. YG — My Krazy Life

16. Azealia Banks — Broke with Expensive Taste

17. FKA Twigs — LP1

18. Sturgill Simpson — Metamodern Sounds In Country Music

19. Hollie Cook — Twice

20. Next Life

Programmet heter Adventure Time och kretsar kring 13-åringen Finn samt hans bror och bäste vän, den magiska hunden Jake. Tillsammans ägnar de dagarna åt att bekämpa monster och hjälpa en oändlig ensemble av invånare i nöd. Allt under kulissen av ett djupt färgglatt och postapokalyptiskt Jorden.

Men desto mindre sagt om handlingen desto bättre. Det skulle kräva tjugo A4-sidor och fler arbetstimmar än jag orkar tänka på för att redogöra för den komplicerade och oftast smått bisarra tematiken som rör sig i ett enda tiominutersavsnitt.

Det viktigaste är egentligen att det som under de första inledande avsnitten började som en vimsig kärleksförklaring till barndomens klassiska hjältesagor har sedan starten 2010 utvecklat sig till ett naivistiskt och filosofiskt mästerverk i kvadrat. På ett avsnitt går tio Maher Shalal Hash Baz-sånger och fem Hayao Miyazaki-filmer dränkta i pärlsocker. Tillsammans bildar de drygt 165 avsnitten som hittills visats en av de finaste berättelserna om vänskap och kärlek som jag någonsin tagit del av.

Däri ryms också ungefär lika många existentiella frågeställningar som i ett valfritt mästerverk av Andrej Tarkovskij. Skillnaden är bara att Adventure Times väg dit oftare går inom ramhandlingen av att stoppa den närhetstörstande Ice King eller de ondskefulla citrondiktatorerna Lemongrabs.

Ni hör ju själva. Det är så dumt och förtvivlat fint att jag haft svårt att slita mig från tv-skärmen och upprätthålla några konventionella mänskliga relationer de senaste månaderna.

Jag älskar verkligen dessa mest renhjärtade brott mot konventionerna. Alla verk som glatt kan få mig att nynna med i melodin och texten »C’mon, grab your friends/we’ll go to very distant lands/with Jake the Dog/and Finn the Human/The adventures will never end« i en tid av svajiga jobbutsikter förblir jag löjligt förtjust i.

Och så var det visst en hel massa andra grejer som gjort mig glad hittills i år:

Hollie Cook — Twice (album)

Tink ft. Jeremih — »Don’t Tell Nobody« (låt)

HTRK — Psychic 9-5 Club (album)

Charles Cohen – Music For Dance And Theater (samling)

Dreezy — Schizo (mixtape)

Container — Adhesive (tolva)

Deepchord — Lanterns (album)

Ferrari Smash — F1 (mixtape)

Hannah Diamond — »Attachment« (låt)

K. Leimer — A Period of Review (samling)

Vybz Kartel — »Miami Vice Episode« (låt)

Some Truths — Some Friends I Lost To Bedlam, Others I Abandoned There (album)

Jamie XX — Boiler Room London DJ Set (mix)

Lil Herb — Welcome To Fazoland (mixtape)

Afrolicious — »Crazy (Scientist Remix)« (låt)

Untold — Black Light Spiral (album)

Nicki Minaj — »Pills N’ Potions« (singel)

SD Laika — That’s Harakiri (album)

Golden Donna — II (kassett)

We Invented The Bop (mixtape)

Joey Anderson — After Forever (album)

Kiesza – »Giant In My Heart« (singel)

Fatima Al Qadiri — Asiatisch (album)

Sizzla — »I’m A Winner« (låt)

DJ Sprinkles — Midtown 120 Blues (återutgivning)

Popcaan — Where We Come From (album)

Pearson Sound — »Raindrops« (låt)

Flowdan — Serious Business (tolva)

Gipsy Rhumba – The Original Rhythm Of Gipsy Rhumba In Spain 1965-1974 (samling)

Chronixx — Dread & Terrible (ep)

Young Marco — Biology (album)

2 Fabo — We Amongst U (mixtape)

LAFAWNDAH — »Butter« (låt)

Legowelt ‎— Crystal Cult 2080 (album)

Al Dobson Jr. — Rye Lane Volume One (album)

Tory Lanez — Chixtape 2 (mixtape)

Miles at the Fillmore 1970: The Bootleg Series Vol. 3 (box)

Yagya — Sleepygirls (album)

Jah Cure — »Zion Train« (låt)

DJ Rashad – We On 1 (tolva)

First Aid Kit — Stay Gold (album)

…och så klart, kanske allra viktigast — precis allt som Young Thug lagt sin hand på.

Atlantas Gucci Mane och hans kollektiv 1017 Brick Squad med Young Thug i spetsen må kanske ha en del saker att säga om det påståendet. Men jag är likväl övertygad om att den drillmusik som smattrar över oss hela vägen från Chicago redan står skrivet med fetstil i historieböckerna.

Kanske är det därför en smula paradoxalt att det bästa mixtapet jag hört från Chicago i år egentligen inte alls är särskilt representativt för drillen. 19-åriga Dreezys debutsläpp Schizo må visserligen delvis vila på samma grund av ödesmättade stråkar och hyperenergiska trummor. Men där hennes kollegor hela tiden försöker överträffa varandra i att måla upp allt smutsigare och hårdare beskrivningar av Chicagos bakgator rappar Dreezy mest om kärlek, sex och spruckna relationer.

Hennes musik är så fullkomlig och så självklar. Kanske av den anledningen att hon just verkar befinna sig i uppbrottet av ett förhållande – mellan ilska och saknad, sorg och svek.

Någon timme efter det att jag lagt på luren med Dreezy går jag in på hennes twittersida. Just innan vår intervju har hon postat en rad uppdateringar som vittnar om att hennes tillvaron ter sig just som hennes mest ilskna och svikna texter.

Men det där vet jag som sagt inget om när jag ringer upp Dreezy i Chicago.

När började du rappa?
– Jag var freshman i high school tror jag. Eller var jag sophomore…? Nej, vänta. Jag var 14 år så jag måste ha varit freshman. Jag har alltid skrivit dikter ända sedan jag var barn. Det fanns ingen tanke på att få dem publicerade utan jag brukade skriva för mig själv, i anteckningshäften hemma och i läroböckerna i skolan.

– När jag var typ 14 år började jag kicka lite rhymes mest på skoj och jag fick bra respons direkt från min kompisar. Jag blev erbjuden att spela in lite låtar med lokala producenter och så började jag bygga en liten fanbase som bara växte. Och som fortsätter att växa.

Du är född och uppvuxen i Chicago?
– Japp, born and raised. Fast min familj flyttade ut till förorten när jag var ganska liten. Men som tonåring flyttade jag tillbaka till innerstan. Nu bor jag i south side Chicago.

Chicago har ett rykte om sig att vara ganska hårt, var det också fallet när du växte upp?
– Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Chicago har alltid varit en våldsam stad och det vet man med sig ända sedan barnsben. Men min mamma såg alltid till att jag inte hängde ute på gatorna som ung. Det var väldigt viktigt för båda mina föräldrar att jag höll mig borta från fällorna som finns för en ung person i den här staden.

Känner du dig samhörig med hela drillscenen?
– Alltså, både ja och nej. Egentligen mest nej. Jag ser mig inte alls som en drillartist även om jag så klart lånar mycket av mitt sound från den scenen. Jag är mycket mer mångsidig än så. Kanske vill jag närma mig mer pop och r&b i framtiden, vem vet? Fast visst står jag mycket i tacksamhetsskuld till drillmusiken. Många av artisterna jag samarbetar med kommer just därifrån.

Schizo känns ibland som ett öppet brev till ett ex. Var det så du tänkte dig mixtapet?
– Nej, egentligen inte. Men det är coolt att du känner så, alla har rätt till sin egen bild av musiken. Jag rappar väldigt mycket om kärlek och sex så kanske är det ofrånkomligt. Fast visst handlar mina texter om vissa specifika personer som jag haft förhållanden med. Vartenda ord som jag någonsin skrivit ned har jag hämtat från mina egna erfarenheter. Så lite rätt har du kanske ändå (skratt).

Jag tycker att du är en av de mest modiga textförfattarna i hiphop just nu. Skulle du beskriva dig själv som orädd?
– Tack så mycket! Orädd? Hmm, ja jag skulle nog säga att jag är det. I alla fall till viss del. Det finns alltid några saker man behåller för sig själv. Men jag försöker faktiskt att vara fierce. Jag rappar väldigt mycket om sex och då finns det alltid dem som skriker att man är en hora eller en slampa. Vilket är sådan löjlig dubbelmoral. Mina texter är inte mer explicita än någon manlig rappares. Det gäller bara att ignorera sådant.

Schizo är Dreezys första solomixtape även om hon har ep:n DSM såväl som ett gemensamt mixtape med rapparen Mikey Dollaz bakom sig. Men på Schizo infriar hon allt det jag bara kunnat ana.

Jag vet ärligt talat inte när jag hörde en total uppriktighet och en sådan skärskådning av en ung artists själsliv framfört så skickligt senast?

Du rappar bl.a att »insecurities are my reality« på titelspåret.
– Ja och det tror jag är en situation som väldigt många kan relatera till. Särskilt om man är eller någonsin har varit förälskad. Ibland vet du varken in eller ut, det känns precis som vartenda beslut du tar kan vara förödande. Vilket kanske är löjligt i efterhand, men just då känns det så.

– Osäkerhet är ju något vi alla går igenom – kvinna som man – även om det inte är så många som medger att de faktiskt känner så. Det är väl någonting man frågar sig hela tiden – ska jag vara med den är personen, är han eller hon rätt för mig?

Din första ep döpte du till DSM som väl är en klinisk term för…
– (skratt) be mig inte att återge betydelsen för det finns inte en chans att jag kommer ihåg det. Grejen var att ett fan skickade ett mejl till mig där hon nämnde DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, reds anm.). Hon hade hittat det i någon medicinalbok och jag tyckte att det lät grymt bara.

Och du döpte ditt mixtape till Schizo. Varför denna fascination för psykiska diagnoser?
– Va!? Vänta, alltså jag är inte psykiskt sjuk.

Nej, jag menade mer om du är intresserad av psykisk ohälsa?
– Okej (skratt). Nej, men det började egentligen bara med att jag ville profilera mig som den sjukaste emceen. Det handlar mer om att vara »the illest« och »sick« du vet. Jag är inte så intresserad av psykologi.

– Fast uttrycket Schizo är taget ur ett mer känslomässigt sammanhang. Det handlar mer om hur jag haft det i vissa förhållanden. Hur man kan känna flera saker på en och samma gång, som om man vore två personer. Och hur märkligt det är att kunna hata och älska någon precis samtidigt.

Kan det vara terapeutiskt att skriva texter?
– Absolut. Jag ska berätta en grej för dig – ofta sitter jag och skriver när jag har mycket folk runt omkring mig. Men det kvittar liksom. Det är så känslosamt och jag går in så långt i mig själv att det ofta händer att jag faktiskt börjar gråta.

Vilka är dina musikaliska inspirationskällor?
– Shit, det är så många. Det är helt omöjligt att bortse från Kanye (West). Bara genom att verka och att vara har han visat mig vad det egentligen innebär att vara en artist. Vilka mer, hmm… J. Cole, Drake och Kreayshawn. Och sedan Nicki Minaj så klart. Queen Nicki. Det går inte att komma ifrån henne.

– Fast Lil’ Wayne har nog betytt allra mest för mig. I alla fall om jag ser tillbaka på när jag växte upp, då var Lil’ Wayne i princip allt jag lyssnade på. Utan honom hade jag nog inte börjat rappa.

Ingen i hennes familj har sysslat med musik eller ens ägt ett instrument. Dreezy beskriver sig själv som äventyrsfull. Det är kanske just det, i kombination med en oräddhet, som gjorde att hon själv plockade upp en mikrofon kort efter att en av hennes kusiner introducerat Dreezy för den lokala hiphopscenen.

Numer är hon öppen för flera andra musikaliska influenser och det är något som Dreezy tror att vi kommer att höra på några av hennes kommande projekt i framtiden berättar hon.

– Jag gillar faktiskt rock! Har du hört Paramore? En period lyssnade jag i princip uteslutande på dem. Pop och r&b ligger så klart närmast mig men jag kan lyssna på det mesta. Förutom country, jag har aldrig klarat av det. Det är på tok för corny för mig.

Finns det någon särskild producent som du vill jobba med i framtiden?
– Just nu arbetar jag uteslutande med min producent D. Brooks som gör i princip alla mina beats. Han är grym. Men det hade varit fantastiskt att få arbeta med sådana som Mike Will Made It och Ill Will.

Jobbar du på nytt material just nu?
– Nej. Just nu turnerar jag mest och gör promotion för Schizo. Det tar upp den mesta av min tid. Sommaren är rätt uppbokad av spelningar för tillfället men jag ska ändå försöka hänga lite i studion och jobba fram lite nya låtar.

Finns det ett skivbolagskontrakt på gång?
– Mmm, jag har några erbjudanden som jag överväger. Två eller tre bolag har hört av sig. Men jag måste känna att det är rätt för mig innan jag bestämmer mig helhjärtat.

Så det finns alltså ett par alternativ att överväga?
– Jag överväger allt.