Üni Foreman (briljant namn) har släppt ett par CDR-EP:s på Periferin samt singeln »Cooper« som kom 2012. Nya låten »Gold« är en ganska nedtonad och synthfärgad popsmekning som andas berusning och sena timmar. Lite som en fest som hållit på alldeles för länge men som vägrar släppa taget om deltagarna. Åtminstone är det den känslan en får av videon.

Även Chicagojazzen är aktuell med nytt material. Denna gång på Blodörn som är en nystartad etikett av Varg. Om någon månad släpps en EP och Erik bjussar på två smakprov på sin Soundcloud. Två spår som låter som om de är inspelade i en gruva där vatten från väggar och tak strilar över en gammal analog synth som är övertäckt av grus och krossad sten. Mycket fint.

Sedan bör ni kolla upp Mo Kolours som vi tipsat om lite i förbifarten tidigare. En begåvad producent baserad i London som släppt ett gäng EP:s och som nu begår albumdebut på One-Handed Music. En skiva som blandar och ger mellan soul, dub, hiphop, samplingar och udda elektroniska infall. Lite DJ Shadow, lite upphackat och jazzigt och väldigt egensinnigt.

Till sist spelar Stockholmstrion Receptacles (där Anton Toorell från Invader Ace ingår) på Landet i Stockholm i veckan, i samband med släppet av sin självbetitlade debutskiva. Det lilla jag hört låter Captain Beefheart. Och det låter bra.

Hur mår Chicagojazzen 2013?
– Jo, det rullar på. Blev precis klar med Smittfebern och har börjat på lite nya grejer. De nya grejerna blir mest elbas och synth.

Vilka har dina intentioner varit med Smittfebern?
– Det är två skivor som smälte ihop till en. En ambientplatta och en dubplatta. Sen snöade jag in på Fela Kuti och bestämde mig för att det skulle vara fullproppat med slagverk. Hela inspelningen tog över ett år då jag dels har flyttat till Umeå och inte har samma tillgång till replokal och dels för att det tagit en sådan sjuk tid att spela in alla detaljer.

Musikaliskt känns det som att det är mer »bandkänsla« över låtarna än vad det brukar vara. Håller du med om det?
– Jo, det kan jag hålla med om. Det är mycket mer improviserade pålägg än vad det brukar vara. På gott och ont får man väl säga. Jag spelar stundtals väldigt fumligt vilket jag tycker det finns vissa poänger med. Fatta hur kass den här skivan hade varit om allt suttit perfekt.

Lage Johansson är med på saxofon på ett antal låtar. Hur började ert samarbete?
– Lage bodde ihop med min farsa på 70-talet och våra familjer har hängt sedan dess. Jag och Lage spelade in två låtar runt 2010 varav den ena hamnade på mitt förra album Elände under namnet »Grusduschen«. Lage är så sjukt lätt att samarbeta med. Vi spelade in all saxofon till Smittfebern på två timmar och de mer improviserade solodelarna satt på första tagningen

Saxofonen gör att musiken till och från faktiskt angränsar en del till jazz, om än långt från traditionell sådan. Mer friform och psykedelisk jazz. Ville du att musiken skulle dra åt det hållet?
– Saxofonerna kom från att jag under en period nästan enbart lyssnade på Fela Kuti. Det schyssta med saxofon är att det både kan låta väldigt mjukt och som väldigt brötiga elgitarrer. Förutom Fela Kuti så har jag lyssnat mycket på Languidity av Sun Ra, The shape of jazz to come av Ornette Coleman och Get up with it av Miles Davis.

Låten »Kvintessens« är å sin sida black metal i old school-anda som inledningsvis låter en del Darkthrone och som sedan övergår i psykotisk kraut. Vad ville du uppnå med denna fantastiska bastard till låt?
– Den låten började som någon typ av fult synth-arpeggio som jag aldrig riktigt lyckades få styrsel på. Efter någon månads frustration bestämde jag mig för att döda låten och vred fuzzen i botten.

Jag har alltid gillat dina låttitlar. På Smittfebern finns flera bra och tankeväckande sådana. Som första låten »Tungan mot stolpen«. Jag kommer att tänka på när man råkade slicka på en frusen lyktstolpe, något många tycks ha traumatiska barndomsminnen av. Är jag rätt ute?
– Yes, du har knäckt koden! Jag vill försöka hjälpa kidsen att motstå impulsen att slicka på kallt stål nu när vintern närmar sig.

Hur väljer du låttitlar? Tänker du att de ska sätta igång saker hos lyssnarna som samspelar med musiken?
– Jag försöker hålla öron och ögon öppna och skriva ner titlar som jag tycker låter bra. När jag börjar bli klar med en skiva så går jag in i mitt worddokument med förslag på låttitlar och pytsar ut dem där de passar in.

Du har alltså ett worddokument med låttitlar. Fyller du på det med titlar när du får upp en i huvudet och gör en lista?
– Ja, precis så. Jag stryker det som redan använts. Jag har så dåligt minne så det är lättast att göra så. En del titlar är ganska dåligt formulerade, man får sitta och försöka kasta om orden tills de blir bra.

Du har även ett nytt projekt som heter Dödmanstjärn med Josef Dahlberg (Devi Döljer/Amber oak). Ni har släppt EP:n Kvartsit nyligen. Det känns lite som en akustisk, singer-songwriter-sida med mörka texter som får utlopp där. Hur skiljer sig det projektet från det du gör med Chicaojazzen?
– Framför allt är det tillvägagångssättet som är den stora skillnaden. Jag bor i Umeå och Josef bor i Uppsala, vilket gör att vi mailar demos till varandra innan vi spelar in dem när båda lyckas befinna sig i Skellefteå. Vi spelar in allt på en fyrakanals kassettporta vilket gör att man är tvungen att begränsa sig och ta bort allt överflödigt. Jag har ingen aning om vad Josef har för mål, men jag siktar på att försöka låta som The Microphones och Natural Snow Buildings.

Hösten är här. Vad tycker du om det?
– Jag gillar hösten. På sommaren blir det knappt mörkt på kvällarna här i Västerbotten så det känns gött med lite omväxling.

Att prata om samband mellan väder och musik är att röra sig nära plattityder, men med det sagt: när trivs du bäst med att skriva musik under året?
– Det är inte så stor skillnad. Jag tror att jag får minst gjort på sommaren för att man hellre drar och badar än att spela in. På samma sätt är det jobbigt att cykla i 30 minusgrader på vintern.

Nämn tre album du lyssnat mycket på under senaste tiden.
– Volvomusik av Onda & Fejs, Seasons in the abyss av Slayer och Variations on a theme av Om.

Nämn tre minnesvärda låttitlar.
– Oj, de tre första jag kommer på är: »Straightening sharks in heaven« med Darkthrone, »The guy who invented fire« med Shellac och »Why I didn’t like August ’93« med Elevator To Hell.

Smittfebern släpps på Zeon Light Kassett nästa vecka.

Som Tranströmer skrev: Jag somnade bland svalorna och vaknade bland örnarna.

Var snälla mot varandra. xx

Eccentric Soul: A Red Black Green Production.

Joy O: Ellipsis.

Chicagojazzen – Elände LP.

Begin – Begin LP.

Silvana Solo.

Gil Evans – Where Flamingos Fly.

Nguzunguzu – Delirium.

Richard Sen – This Ain’t Chicago.

Och här är slutligen en spellista, för det aldrig upphörande regnet som slår.

I Chicagojazzen:s labyrinter & irrvägar (2011-06-24) by Onda Tidender

När Erik Karlsson med band drog igång maskineriet på scen var det full attack som gällde. De inslag av hemmasnickrade ljudexperiment, akustiska övningar och Ariel Pink-artade lekar som träder fram på skivan till och från, fick stå tillbaka för ett bandbetonat hamrande. Och det funkade faktiskt utmärkt, just på grund av att det utfördes på samma spontana och skeva sätt som på skivan. Bandet liksom bråkade och stökade fram låtarna, innerligt och punkigt, och lyckades infoga snygga harmonier, gitarrgnissel och en närmast sludgeliknande metal och ända hålla ihop allt som om det vore den självklaraste saken i världen. Enda minuset var volymen som kunde varit något högre.

Vid entrén såldes skivan, 140 gram fin vit vinyl, för ett par hundringar (inklusive inträdet, fint initiativ av Irrlicht!). Ni som inte var där eller som inte köpte den, går raka vägen till Irrlichts hemsida och beställer den omedelbums.

När jag skrev om Chicagojazzen här på Throw me away i höstas fanns knappt någonting att lyssna på. Jag hade hittat B-sidan av kassetten ”Brachiosaurus” på någon blogg och det fanns ett fåtal låtar på hans myspacesida. Resten tvingades jag tigga till mig över mailen, däribland ”Misantropi för nybörjare” som i slutet av månaden blir tillgänglig för 250 skivköpare.

Det är skränig, maximalistisk, allt-på-en-gång-pop som raggar med charm snarare än snygghet. I artikeln ”Den skränande tonåringen” skrev jag:

”Chicagojazzen är […] oduschad, vilket är väldigt uppfriskande. Här låter pianot som när man spelar på det i hörnet av ett vardagsrum. Gitarren som när mongot börjar fingra på strängarna i Ruben Östlunds långfilmsdebut. Och trummorna som när man smiskar upp dem i en stökig, instängd replokal.

Instrumenten är skränigt och primitivt inspelade i lager på lager, ihop med ljudet av någon som kollar på tv och förstrött bläddrar i en tidning, eller med klickljudet när Internet Explorer-fönstret uppdateras på en gammal PC.

[…]

… en totalt gränslös sammansmältning av instrument, stilar, tonlägen och stämningar – av allt. Från försiktiga singer/songwriter-partier till postrock som stiger och dalar, poppigt melodiösa synthslingor och ursinniga, vansinniga black metal-vrål. Ofta med ett slags ordlös, ylande körsång över alltihop.”

Den 14 maj spelar Chicagojazzen live på Landet i Stockholm när bolaget Irrlicht håller releasefest för skivan.

Och här kan du lyssna på ett smakprov från skivan, den drônande lo-fi-episka ”18 år i en ruttnande kropp”.

Det är en ganska lyckad illustration av musiken. Det är skakiga bilder som genomgått en smutsig komprimering.

Bilder på CJ i bil tillsammans med några av sina polare och de glider genom ett fuktigt och rått, gissningsvis, Skellefteå i brist på bättre.

Läs intervjun med honom här.

Men efter någon timme av Chicagojazzens svajiga och felspelade ljudcollage vill jag bara klösa sönder den oantastligt snygga popen på ”Hej hå”. Det är så välspelat, välarrangerat och välartat. Hela skivan är lite som en söt kille med fräsch hy och luftig frisyr.

Chicagojazzen är mer oduschad, vilket är väldigt uppfriskande. Här låter pianot som när man spelar på det i hörnet av ett vardagsrum. Gitarren som när mongot börjar fingra på strängarna i Ruben Östlunds långfilmsdebut. Och trummorna som när man smiskar upp dem i en stökig, instängd replokal.

Instrumenten är skränigt och primitivt inspelade i lager på lager, ihop med ljudet av någon som kollar på tv och förstrött bläddrar i en tidning, eller med klickljudet när Internet Explorer-fönstret uppdateras på en gammal PC.

Det är ett briljant namn, Chicagojazzen; mycket roligare än bara Erik Karlsson, som utgör hela orkestern. Men musiken har lika lite med Chicago att göra som den har med jazz.

I stället rör det sig som en totalt gränslös sammansmältning av instrument, stilar, tonlägen och stämningar – av allt. Från försiktiga singer/songwriter-partier till postrock som stiger och dalar, poppigt melodiösa synthslingor och ursinniga, vansinniga black metal-vrål. Ofta med ett slags ordlös, ylande körsång över alltihop.

Det är som punkgryta ungefär, fast riktigt gott.

– Ja, jag lyssnar på sjukt mycket olika grejer och det jag brukar hämta från andra stilar är oftast någon slags skevhet. Från black metal är det oväsendet och från hiphop är det viljan att sammanföra sådant som inte alls borde passa ihop. Jag tycker det går att höra mina influenser i musiken ganska ofta, säger Erik Karlsson.

Det senaste året har han lyssnat mycket på skivor från rapkollektivet och skivbolaget Anticon, som var en angelägenhet för delar av indiepopvärlden under 00-talets första halva. Som bandet Clouddead, som har beskrivits som Syd Barrett med sampler eller Bone Thugs-N-Harmony på svamp.

I övrigt bidrar straight edge-hardcore, stenhård hiphop, fantasyprogg, knixig electronica och diverse lo fi-pop till hur Chicagojazzen får låta. Men trots uppenbara och medvetna lån känns hans musik i första hand väldigt egen. Och alltid smutsig, med mängder av skönhetsfel.

– Det beror mest på att jag vill att det ska gå fort att spela in låtar. Jag orkar helt enkelt inte stämma eller ta om när jag spelar fel. Det har också att göra med att en av mina akustiska gitarrer har tappat en stämskruv, så jag måste köra ostämt. Sen tycker jag att det är ganska charmigt också.

– Jag tycker om att lyssna på demos. Där finns det smutsiga och oborstade. Banden vågar göra lite fel och sjunga falskt. Men en del demoinspelningar kan vara jävligt svårlyssnade. ”Enter the Wu-Tang”-demosarna är ett skräckexempel.

Dina inspelningar känns just så öppna och redovisande. Man kan höra hur du harklar dig eller hur en bandspelare stängs av. Plockar du medvetet med sådant?
– Det är ljud som råkar komma med helt enkelt. Jag tycker om när sångare börjar skratta på inspelningar eller andra små läck från inspelningen. Jag tror att det är i en låt på min kassett ”Brachiosaurus” där man kan höra min farsa säga ”Det är mat nu”.

När jag hörde Chicagojazzen första gången föreställde jag mig en eller flera 25-30-åringar som helt medvetet och smart mixade ner sina popreferenser i en brusande hushållsassistent. Men när det senare gick upp för mig att han är en ensam 18-årig kille från Skellefteå framstod det snart som helt självklart.

Det är någon som med ungdomens otålighet och öppenhet för influenser suger åt sig både det som är gôtt och sunkigt, som en disktrasa. Det är stort, yvigt och maxat. Allt ska in – samtidigt – och låta mycket och högt.

Hur har det påverkat din musik att du är född på 90-talet och uppvuxen i en småstad?
– Jag tänker mig att det har med internet att göra. Om jag inte hade bott i Skellefteå hade jag nog inte lagt ner så mycket tid på att leta nya band och skivor.

– Det finns inte så mycket att göra här. Jag och mina kompisar sitter mest i replokalen och lirar Xbox. På vintern är det jävligt kallt och man håller sig inne. På sommaren sitter man oftast vid älven.

Vad gör man vid älven?
– Ja, du. Inget egentligen. Käkar chips och pratar typ.

Det låter inte så hårt ändå. Du har beskrivit din musik som ”18 svåra år” och en av dina låtar heter ”18 år i en ruttnande kropp”.
– Haha. Det finns de som tycker jag är jävligt pretto och ska spela svår men det där är väl mest för att jävlas och överdriva. Jag tycker heller inte att det funkar att göra den här sortens musik och sen döpa låtarna till ”Min bästis” eller ”Känslan av mjukglass en sommardag, smiley smiley”.

Å andra sidan tycker jag att din musik ofta känns ganska varm och trevlig, även när det är som stökigast. Vilken stämning vill du själv förmedla?
– Det brukar vara rätt olika. Men oftast en melankoli, det är det jag själv lyssnar mest på. Musiken kräver rätt mycket av omgivningen. Det är inget man lyssnar på i skolan eller när man går på stan men den funkar bra om det är dimma ute. Den är väldigt beroende av plats och väder. Jag vill att den ska kännas som ett soundtrack.

Din kommande skiva heter ”Misantropi för nybörjare”. Det låter som en intressant grundkurs, utgiven som talbok kanske. Ogillar du folk?
– Titeln är egentligen en halvtaskig översättning av Bergman Rocks ”Darkness for beginners”. I det här fallet lät ju misantropi rätt mycket mer badass än mörker.

– Men jo, jag hatar mänskligheten. Det värsta är att cykla hem genom stan en fredagkväll och se folk som gråter eller slåss och höra hur folk skriker efter en. Men jag går inte runt och kokar hela dagarna precis.

Chicagojazzen

• Är Erik Karlsson som spelar samtliga instrument själv. På vissa låtar har kompisen Stina spelat fiol
• Har släppt Ep:erna ”Skellefteå”, ”Barndom” och ”Tuva” samt en split-ep med theuglygrownupswan digitalt för nerladdning
• Gav i mars 2009 ut 60-minuterskassetten ”Brachiosaurus” på bolaget Native Parts
• Debutskivan ”Misantropi för nybörjare” släpps i 250 vinylexemplar på den nya etiketten Irrlicht i vinter
• Myspace