Ibland inbillar jag mig att det kanske varit det främsta musikåret jag upplevt under min tid här på jorden. Och varför inte?

När det är dags för 2014 att få sin slutgiltiga dom hoppas jag att försvaret i slutpläderingen nämner Chicagos slutgiltiga kliv mot hiphop-herraväldet, spelar upp Untolds elektroniska frijazzverk (som är det närmaste vi kommer John Coltrane i dag), Kumbas singel »I staden« eller åtminstone låter en kardiolog vittna om effekten systrarna Johanna och Klara Söderbergs stämmor har på vår hjärtrytm.

Själv har jag en naiv önskan om att få sitta i vittnesbåset och berätta om hur jag en dag i mitten av oktober för första gången hörde Mary J. Bliges »Whole Damn Year« när den strömmade ur högtalarna i min lokala ICA-butik. Jag skyndade mig därifrån eftersom jag helt enkelt inte var beredd att ställas inför något så naket just där och då.

Ty minnet av Marys sång är mitt trumfkort, det är ett mästerverk som suger andan ur en. Bland all fantastisk rap, dancehall, juke, country, house och rock’n’roll når »Whole Damn Year« fortfarande längst in.

Man stakar upp sin egen lilla musikaliska världsordning bland nya och gamla kärlekar efter vad de förmår att göra med en. Här nedanför har jag tagit mig an den nästintill omöjliga, och högst subjektiva uppgiften, att rangordna albumen som betytt mest.

Varför är 2014 bäst? »It’s in the groove« som en tossig liten popproducent förklarade för länge sedan. Det gäller fortfarande.

1. Untold — Black Light Spiral

2. Neneh Cherry — Blank Project

3. Lil Herb — Welcome To Fazoland

4. Gazelle Twin — Unflesh

5. Mary J. Blige — London Sessions

6. Alexis Taylor — Await Barbarians

7. ATM — Xerox

8. Bing & Ruth — Tomorrow Was the Golden Age

9. Dreezy — Schizo

10. First Aid Kit — Stay Gold

11. Jessie Ware — Tough Love

12. SD Laika — That’s Harakiri

13. Moire — Shelter

14. Christopher Owens — A New Testament

15. YG — My Krazy Life

16. Azealia Banks — Broke with Expensive Taste

17. FKA Twigs — LP1

18. Sturgill Simpson — Metamodern Sounds In Country Music

19. Hollie Cook — Twice

20. Next Life

Atlantas Gucci Mane och hans kollektiv 1017 Brick Squad med Young Thug i spetsen må kanske ha en del saker att säga om det påståendet. Men jag är likväl övertygad om att den drillmusik som smattrar över oss hela vägen från Chicago redan står skrivet med fetstil i historieböckerna.

Kanske är det därför en smula paradoxalt att det bästa mixtapet jag hört från Chicago i år egentligen inte alls är särskilt representativt för drillen. 19-åriga Dreezys debutsläpp Schizo må visserligen delvis vila på samma grund av ödesmättade stråkar och hyperenergiska trummor. Men där hennes kollegor hela tiden försöker överträffa varandra i att måla upp allt smutsigare och hårdare beskrivningar av Chicagos bakgator rappar Dreezy mest om kärlek, sex och spruckna relationer.

Hennes musik är så fullkomlig och så självklar. Kanske av den anledningen att hon just verkar befinna sig i uppbrottet av ett förhållande – mellan ilska och saknad, sorg och svek.

Någon timme efter det att jag lagt på luren med Dreezy går jag in på hennes twittersida. Just innan vår intervju har hon postat en rad uppdateringar som vittnar om att hennes tillvaron ter sig just som hennes mest ilskna och svikna texter.

Men det där vet jag som sagt inget om när jag ringer upp Dreezy i Chicago.

När började du rappa?
– Jag var freshman i high school tror jag. Eller var jag sophomore…? Nej, vänta. Jag var 14 år så jag måste ha varit freshman. Jag har alltid skrivit dikter ända sedan jag var barn. Det fanns ingen tanke på att få dem publicerade utan jag brukade skriva för mig själv, i anteckningshäften hemma och i läroböckerna i skolan.

– När jag var typ 14 år började jag kicka lite rhymes mest på skoj och jag fick bra respons direkt från min kompisar. Jag blev erbjuden att spela in lite låtar med lokala producenter och så började jag bygga en liten fanbase som bara växte. Och som fortsätter att växa.

Du är född och uppvuxen i Chicago?
– Japp, born and raised. Fast min familj flyttade ut till förorten när jag var ganska liten. Men som tonåring flyttade jag tillbaka till innerstan. Nu bor jag i south side Chicago.

Chicago har ett rykte om sig att vara ganska hårt, var det också fallet när du växte upp?
– Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Chicago har alltid varit en våldsam stad och det vet man med sig ända sedan barnsben. Men min mamma såg alltid till att jag inte hängde ute på gatorna som ung. Det var väldigt viktigt för båda mina föräldrar att jag höll mig borta från fällorna som finns för en ung person i den här staden.

Känner du dig samhörig med hela drillscenen?
– Alltså, både ja och nej. Egentligen mest nej. Jag ser mig inte alls som en drillartist även om jag så klart lånar mycket av mitt sound från den scenen. Jag är mycket mer mångsidig än så. Kanske vill jag närma mig mer pop och r&b i framtiden, vem vet? Fast visst står jag mycket i tacksamhetsskuld till drillmusiken. Många av artisterna jag samarbetar med kommer just därifrån.

Schizo känns ibland som ett öppet brev till ett ex. Var det så du tänkte dig mixtapet?
– Nej, egentligen inte. Men det är coolt att du känner så, alla har rätt till sin egen bild av musiken. Jag rappar väldigt mycket om kärlek och sex så kanske är det ofrånkomligt. Fast visst handlar mina texter om vissa specifika personer som jag haft förhållanden med. Vartenda ord som jag någonsin skrivit ned har jag hämtat från mina egna erfarenheter. Så lite rätt har du kanske ändå (skratt).

Jag tycker att du är en av de mest modiga textförfattarna i hiphop just nu. Skulle du beskriva dig själv som orädd?
– Tack så mycket! Orädd? Hmm, ja jag skulle nog säga att jag är det. I alla fall till viss del. Det finns alltid några saker man behåller för sig själv. Men jag försöker faktiskt att vara fierce. Jag rappar väldigt mycket om sex och då finns det alltid dem som skriker att man är en hora eller en slampa. Vilket är sådan löjlig dubbelmoral. Mina texter är inte mer explicita än någon manlig rappares. Det gäller bara att ignorera sådant.

Schizo är Dreezys första solomixtape även om hon har ep:n DSM såväl som ett gemensamt mixtape med rapparen Mikey Dollaz bakom sig. Men på Schizo infriar hon allt det jag bara kunnat ana.

Jag vet ärligt talat inte när jag hörde en total uppriktighet och en sådan skärskådning av en ung artists själsliv framfört så skickligt senast?

Du rappar bl.a att »insecurities are my reality« på titelspåret.
– Ja och det tror jag är en situation som väldigt många kan relatera till. Särskilt om man är eller någonsin har varit förälskad. Ibland vet du varken in eller ut, det känns precis som vartenda beslut du tar kan vara förödande. Vilket kanske är löjligt i efterhand, men just då känns det så.

– Osäkerhet är ju något vi alla går igenom – kvinna som man – även om det inte är så många som medger att de faktiskt känner så. Det är väl någonting man frågar sig hela tiden – ska jag vara med den är personen, är han eller hon rätt för mig?

Din första ep döpte du till DSM som väl är en klinisk term för…
– (skratt) be mig inte att återge betydelsen för det finns inte en chans att jag kommer ihåg det. Grejen var att ett fan skickade ett mejl till mig där hon nämnde DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, reds anm.). Hon hade hittat det i någon medicinalbok och jag tyckte att det lät grymt bara.

Och du döpte ditt mixtape till Schizo. Varför denna fascination för psykiska diagnoser?
– Va!? Vänta, alltså jag är inte psykiskt sjuk.

Nej, jag menade mer om du är intresserad av psykisk ohälsa?
– Okej (skratt). Nej, men det började egentligen bara med att jag ville profilera mig som den sjukaste emceen. Det handlar mer om att vara »the illest« och »sick« du vet. Jag är inte så intresserad av psykologi.

– Fast uttrycket Schizo är taget ur ett mer känslomässigt sammanhang. Det handlar mer om hur jag haft det i vissa förhållanden. Hur man kan känna flera saker på en och samma gång, som om man vore två personer. Och hur märkligt det är att kunna hata och älska någon precis samtidigt.

Kan det vara terapeutiskt att skriva texter?
– Absolut. Jag ska berätta en grej för dig – ofta sitter jag och skriver när jag har mycket folk runt omkring mig. Men det kvittar liksom. Det är så känslosamt och jag går in så långt i mig själv att det ofta händer att jag faktiskt börjar gråta.

Vilka är dina musikaliska inspirationskällor?
– Shit, det är så många. Det är helt omöjligt att bortse från Kanye (West). Bara genom att verka och att vara har han visat mig vad det egentligen innebär att vara en artist. Vilka mer, hmm… J. Cole, Drake och Kreayshawn. Och sedan Nicki Minaj så klart. Queen Nicki. Det går inte att komma ifrån henne.

– Fast Lil’ Wayne har nog betytt allra mest för mig. I alla fall om jag ser tillbaka på när jag växte upp, då var Lil’ Wayne i princip allt jag lyssnade på. Utan honom hade jag nog inte börjat rappa.

Ingen i hennes familj har sysslat med musik eller ens ägt ett instrument. Dreezy beskriver sig själv som äventyrsfull. Det är kanske just det, i kombination med en oräddhet, som gjorde att hon själv plockade upp en mikrofon kort efter att en av hennes kusiner introducerat Dreezy för den lokala hiphopscenen.

Numer är hon öppen för flera andra musikaliska influenser och det är något som Dreezy tror att vi kommer att höra på några av hennes kommande projekt i framtiden berättar hon.

– Jag gillar faktiskt rock! Har du hört Paramore? En period lyssnade jag i princip uteslutande på dem. Pop och r&b ligger så klart närmast mig men jag kan lyssna på det mesta. Förutom country, jag har aldrig klarat av det. Det är på tok för corny för mig.

Finns det någon särskild producent som du vill jobba med i framtiden?
– Just nu arbetar jag uteslutande med min producent D. Brooks som gör i princip alla mina beats. Han är grym. Men det hade varit fantastiskt att få arbeta med sådana som Mike Will Made It och Ill Will.

Jobbar du på nytt material just nu?
– Nej. Just nu turnerar jag mest och gör promotion för Schizo. Det tar upp den mesta av min tid. Sommaren är rätt uppbokad av spelningar för tillfället men jag ska ändå försöka hänga lite i studion och jobba fram lite nya låtar.

Finns det ett skivbolagskontrakt på gång?
– Mmm, jag har några erbjudanden som jag överväger. Två eller tre bolag har hört av sig. Men jag måste känna att det är rätt för mig innan jag bestämmer mig helhjärtat.

Så det finns alltså ett par alternativ att överväga?
– Jag överväger allt.

»You know, because they’re trying to buy respectability for a form that is gloriously and righteously dumb. Now, you’re smart enough to know that. And the day it ceases to be dumb is the day that it ceases to be real, right? And then it just becomes an industry of cool«.

(Philip Seymour Hoffman i rollen som Lester Bangs, från filmen Almost Famous)

Alla reaktioner kräver en motreaktion. För hur mycket jag än må applådera och beundra den moderna hiphop- och r&b-musikens stormsteg mot allt mer ambitiösa och intrikata melodibyggen får den mig (nästan) aldrig att gå ner i spagat av lycka längre.

Den är för smart, för sofistikerad, för cool för det.

Kanske är det därför jag verkligen älskar Young Thug i all hans färgglada galenskap så intensivt och ser om Vices små minidokumentärer om drillscenen mest hela tiden?

För det är just till Chicago jag söker mig och, i än högre grad, till bopen. Den är så transparent i sin enkla, lyckliga dumhet att jag instinktivt tar små klumpiga danssteg när Lil Kemo, Sicko Mobb och S.B.E autotunade regnbågsvisor sprider sig i lägenheten. Givetvis när ingen annan ser på.

Jag är till och med beredd att ta gift på att en musikgenre som till skillnaden från bopen inte är uppbyggd kring en specifik dansstil inte heller är värd min uppmärksamhet. Detsamma gäller för artister och grupper som inte rappar om att dansa. Simpel, korkad hedonism.

Alldeles nyligen släppte DJ Moondawgs sitt fina mixtape We Invented The Bop som för första gången någonsin (?) samlat några av bopens största hits sedan genrens genombrott förra sommaren. Jag tycker verkligen att ni också ska lyssna på det.

/

De senaste åren har Chicagos rapscen uppmärksammats mer än på länge, framför allt på grund av den egna supertrapiga subgenren »drill music«. Med Chief Keef som självklart stjärnskott, och mycket tack vare mixtapes och streetvideor, har drill blivit en av de stora nya raptrenderna.

Skivbolagen kastade sig över Chief Keef och passade samtidigt på att signa flera av hans jämnåriga rapkollegor. Producenten Young Chop, som är en av de som ligger bakom drillsoundet, är nu en av de mest eftertraktade unga producenterna.

Utmärkande för drill-scenen är att många rappare är väldigt unga (majoriteten är under 25 år) och många är tonåringar. Även om artister som Sasha Go Hard och Katie Got Bandz fått en del hajp, så har ännu ingen av scenens många kvinnliga rappare slagit igenom stort eller skrivit kontrakt med majorbolag.

Kanske blir Tink den första. Med sin blandning av hård drill-rap och melodisk r&b sticker hon ut i Chicago-mängden. Den senaste tiden har hon nått en ännu större publik med gästspel som fått hipsters att sätta sin PBR i halsen av förtjusning.

Jag mailade några frågor till Tink, och fick tillbaka svaren skrivna med caps lock nere.

Berätta lite om dig själv, vad behöver Sverige veta om Tink?
– JAG ÄR EN 17-ÅRIG KVINNLIG RAPPARE FRÅN CHICAGO. JAG BÅDE RAPPAR OCH SJUNGER. JUST NU HAR JAG TRE FETA MIXTAPES UTE, MITT SENASTE HETER BLUNTS & BALLADS OCH ÄR HOSTAT AV DJ REESE OCH DJ VICTORIOUZ! FÖRUTOM MUSIK SÅ ÄR JAG VÄLDIGT INNE PÅ MODE, JAG TROR DET MÄRKS OM MAN KOLLAR PÅ MINA VIDEOR. JAG GILLAR ATT VARA ANNORLUNDA OCH STICKA UT FRÅN MÄNGDEN.

Hur började du göra musik?
– JAG BÖRJADE MED MUSIK RÄTT TIDIGT, SJÖNG I KYRKAN NÄR JAG VAR LITEN OCH SÅ. MIN MAMMA SJUNGER OCKSÅ, SÅ JAG HAR VERKLIGEN VUXIT UPP MED MUSIK. JAG BÖRJADE RAPPA SOM FRESHMAN I HIGH SCHOOL. DET BÖRJADE SOM ETT SKÄMT FAKTISKT, JAG SPELADE IN EN FREESTYLE ÖVER ETT CLIPSE-BEAT OCH LA UPP PÅ FACEBOOK. FOLK BLEV HELT GALNA, ALLA ÄLSKADE DET. SÅ EFTER DET HAR JAG BARA FORTSATT!

Du är väldigt mångsidig, du rör dig lätt från drill-rap till finstämda r&b-jams. Vad betyder mångsidighet för dig? Finns det fler genrer du skulle vilja ge dig in på?
– MÅNGSIDIGHET BETYDER ALLT FÖR MIG! SOM JAG SA, ATT VARA ANNORLUNDA OCH INTE BARA MEDELMÅTTIG ELLER NORMAL SOM ALLA ANDRA ÄR NÅGOT COOLT FÖR MIG. JAG VILL INTE BEGRÄNSA MIG, NÄR JAG ÄR I STUDION SÅ GILLAR JAG ATT BARA VIBEA OCH SKRIVA EXAKT VAD JAG KÄNNER I JUST DEN STUNDEN, OAVSETT OM DET ÄR TRILL, MJUKT, HARDCORE, SEXIGT, WHATEVER.

– JAG TYCKER ATT MIN MÅNGSIDIGHET VERKLIGEN SKILJER MIG FRÅN ANDRA ARTISTER, DET ÄR INTE MÅNGA DÄRUTE NU SOM KAN BÅDE RAPPA OCH SJUNGA OCH NÅ OLIKA PUBLIKER, DU VET. JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA TESTA FLER GENRER, TYP GÖRA EN TECHNO-POP-LÅT NÅGON GÅNG, HAHA!

Chicagos rapscen har verkligen fått mycket shine den senaste tiden, inte minst tack vare Chief Keef. Känner du att du är en del av den scenen?
– CHICAGOSCENEN ÄR VERKLIGEN PÅ GÅNG! JAG ÄR EXTREMT STOLT ÖVER MIN STAD. JAG KÄNNER ABSOLUT ATT JAG ÄR EN DEL AV SCENEN, INTE MINST EFTERSOM MIN GENOMBROTTSLÅT VAR EN CHIEF KEEF-REMIX (»3HUNNA«). MÅNGA AV MINA EGNA LÅTAR HAR OCKSÅ DET DÄR SMUTSIGA DRILL-SOUNDET.

– JAG HAR FÅTT SÅ MYCKET KÄRLEK FRÅN MIN STAD, FRÅN RADIOSTATIONER, HIGH SCHOOLS, KLUBBAR, BLOGGAR. DET ÄR SVÅRARE ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET SOM TJEJ, MEN CHICAGO HAR VERKLIGEN TAGIT EMOT MIG SOM EN DEL AV SCENEN. SHOUT OUT CHICAGO!

Det kommer många kvinnliga rappare från Chicago just nu, åtminstone jämfört med många andra lokala scener. Vad tror du det beror på? Finns det en gemenskap bland Chicagos kvinnliga rappare?
– JAG TROR ATT KEEFS FRAMGÅNG MOTIVERADE ALLA, INTE BARA KILLAR, UTAN TJEJER OCKSÅ. SÅ ÄVEN TJEJERNA HAR STEPPAT UPP LITE, OCH FOLK LÄGGER MÄRKE TILL DET! DET ÄR INTE SÅ JÄTTEMYCKET UNITY BLAND DE KVINNLIGA RAPPARNA HÄR, MEN VI GER ALLTID CRED TILL DEM SOM FÖRTJÄNAR DET.

– ALLA I CHICAGO ÄR SÅ FOKUSERADE NU, ALLA ÄR HUNGRIGA. VI HAR LIKSOM UTVECKLAT EN SORTS GO GET IT-MENTALITET. I ETT SÅDANT KLIMAT HAR MAN SOM TJEJ INTE TID ATT SITTA OCH VÄNTA PÅ ATT NÅTT MANLIGT CREW SKA PLOCKA UPP EN, ELLER PÅ ATT MAN SKA FÅ EN CO-SIGN, UTAN ALLA BARA JOBBAR PÅ!

Du går fortfarande i High School. Är musik det du vill hålla på med i framtiden, eller har du andra grejer du vill satsa på?
– MUSIK ÄR DEFINITIVT VAD JAG VILL HÅLLA PÅ MED, DET ÄR VAD JAG ÄLSKAR! MEN… OM JAG INTE VAR I STUDION OCH HÖLL PÅ MED MUSIK SKULLE JAG FÖRSÖKA SATSA PÅ ATT BLI KLÄDDESIGNER.

Du släppte tre mixtapes under 2012. Hur motiverar du dig själv till att vara så produktiv?
– MIN FAMILJ MOTIVERAR MIG ATT VARA PRODUKTIV OCH ATT JOBBA HÅRT. VARJE KVÄLL TÄNKER JAG PÅ HUR DET SKULLE VARA ATT KUNNA KÖPA ETT DRÖMHUS TILL MIN MAMMA, DET MOTIVERAR MIG. JAG JOBBAR PÅ ATT SLÄPPA ETT MIXTAPE MED BARA R&B, BARA MASSA SLOW JAMS! MÅNGA AV MINA FANS HAR ÖNSKAT ETT SÅDANT MIXTAPE, SÅ JAG JOBBAR PÅ DET. DET KOMMER BLI FANTASTISKT OCH VARA PÅ EN HELT NY NIVÅ!

Vilka artister inspireras du av?
– DET FINNS SÅ MÅNGA! SWV, LAURYN HILL, MEEK MILL, LIL WAYNE, FRANK OCEAN, NICKI MINAJ, TLC, BEYONCE, LISTAN KAN GÖRAS LÅNG! JAG LYSSNADE PÅ MASSOR AV OLIKA MUSIK NÄR JAG VÄXTE UPP, MEN JAG ÄLSKADE VERKLIGEN TJEJGRUPPERNA FRÅN 90-TALET… SWV VAR MINA FAVORITER!

Finns det någon artist du verkligen drömmer om att samarbeta med?
– LIL WAYNE! HUR FETT HADE INTE DET BLIVIT? BARS BARS BARS! OCH VIDEON HADE VARIT HELT GALEN!

Är det något mer du vill säga till den svenska publiken?
– JAG SKULLE ASGÄRNA KOMMA OCH SPELA I SVERIGE! TACK TILL ALLA SOM STÖTTAR TINK G! FÖLJ MIG PÅ TWITTER.

Tink har tre mixtapes ute. Det första, Winter’s Diary, domineras av härliga r&b-ballader, och där hörs tydligt hur hon influeras av 90-talets tjejgrupper. Det är melodiskt om än lite oslipat.

Tink följde upp Winter’s Diary med Alter Ego, ett tape som släpptes ungefär samtidigt som hon och hela Chicago-scenen började få mer uppmärksamhet. Alter Ego innehåller mycket mer rap än Winter’s Diary, och med det visade Tink verkligen hur mångsidig hon är. Senaste mixtapet Blunts & Ballads är en best of both worlds – stenhård rap varvas med fin r&b som låter väldigt fräsch och modern.

Sanna Bergs fem Tink-favoriter

Albumets roll har givetvis varit än mer perifer ur den elektroniska dansmusikens perspektiv där tolvor och obskyra mp3:or fyller våra hyllor och hårddiskar. Ändå kan jag inte hjälpa att bli rörande lycklig av att footwork-legenden RP Boo i dagarna äntligen släpper albumdebuten Legacy.

Det är anmärkningsvärt eftersom RP Boo är långt ifrån en nykomling. 1997 gav han ut singeln Baby Come On, en låt som ganska rättvist räknas som det första betydande bidraget till Chicagos footwork-scen. Det går mycket väl att kalla RP Boo för genrens andlige fader (jag har tidigare orerat lite osammanhängande i ämnet här).

Därför spelar det i sammanhanget knappast någon roll att Legacy är alldeles strålande. Att de fjorton spåren skuggboxas kring lyssnaren i 160 BPM eller att RP Boo med en osannlik fingertoppskänsla klipper isär melodier av de senaste femtio årens främsta hitmakare – från Queen och Phil Collins till Aaliyah – och klistrar samman sin egen ghettohousemosaik.

Det allra mest glädjande är att samtidens allra mest avantgardistiska dansmusik tar ett litet steg närmare den värdiga inramning den förtjänar så fruktansvärt mycket. RP Boo och hans version av footwork kommer inte vara i behov av framtida arkelogiska räddningsmissioner. Den finns ju precis här, lika glödande som det sena 1960-talets revolutionära frijazz eller den blomstrande vogue-scenen i New York för snart trettio år sedan.

Förhandslyssna på albumet här.

I juni 2001 får engagemanget ett plötsligt avbrott vid demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg. Hannes Westberg skjuts av polis efter en Reclaim the Streets-fest och döms senare till fängelse för våldsamt upplopp.

Dokumentären Göteborg dansar och ler av Erik Nordin, som nyligen sändes i Musikguiden i P3, följer denna utveckling. Det är en berättelse om hur rejvkulturen kom till Göteborg via två engelsmän, får fäste genom utomhusfester och skogsrejv och stöter på polis och myndigheters motstånd några år in på 90-talet. En klubb- och technoscens omvandling från att vara kreativ och spontan till att bli uppdelad och avstannad, såväl i Göteborg som i andra delar av landet.

Genom Hannes Westberg och klubbprofiler som Robert Leiners erfarenheter och minnen väcks denna period till liv i dokumentären. Och får även en koppling till dagens förutsättningar, och Hannes verksamhet nu.

Jag ringer upp Hannes för att prata om fria zoner, danstillstånd och huruvida händelserna under EU-mötet 2001 haft någon påverkan på dagens klubbkultur.

Du var punkare innan du kom in i rejv- och klubbscenen i Göteborg?
– Ja, det kan man säga. Jag lyssnade på mycket punk och via industri kom jag in på elektronisk musik och började gå på festerna. Det överlappade en del också, det var många från punkscenen som var involverad i technoscenen. Det fanns en del beröringspunkter.

Hur startade ditt musikintresse?
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av musik. Det var energin i punken som lockade mig mest, ungefär samtidigt lyssnade jag mycket på hiphop. Det var lite samma attityd, det var enkelt för alla att ta del av.

Du var ganska ung när du kom in i musiken?
– Ja, jag var pre-pubertal, runt 11-årsåldern. Där började ett visst politiskt engagemang också, men även att jag var med och ordnade fester.

Hur var ditt första möte med rejvkulturen i Göteborg? I dokumentären berättar du att du stötte på den vid Packhuskajen.
– Ja, just det. Bland annat i Tullpackhuset som ligger inte långt från Packhuskajen. Där var jag samtidigt lite engagerad i olika elevorganisationer som höll till i samma hus. Dels var det där och sedan var det på Moment H, som hade fester väldigt tidigt i samma område. De gick jag alltid på.

Var det en klubb, Moment H?
– Det var Håkan, en dj som på den tiden gick under namnet Moment H men som nu kallar sig för Håkan Momenth. Han hade ett gäng klubbar, den mest kända var nog Knüller Club som bland annat höll till på Franska Klubben i Göteborg och i diverse andra svartklubbslokaler.

– Jag smet in på de svartklubbar jag lyckades ta mig in på. Det fanns otroligt många svartklubbar och scener i Göteborg på den tiden, från tidigt 90-tal och fram till runt 1995-96. Dels var det LPC på Första Långgatan (en av de första riktiga rejvklubbarna i Göteborg, reds anm.) och grejerna på Tullpackhuset och sedan Moment H, som gjorde att jag blev intresserad.

Var det i sin linda då när du stötte på det?
– Ja, det kan man säga. Göteborg var väldigt tidigt ute. Åren 1988-1989, innan jag var ute på banan, var det fortfarande något slags mellanläge där man spelade all möjlig musik och slängde in en housemix här och där. Någonstans runt 1992-93 började det utkristallisera sig som en riktig scen med elektronisk musik. Det var då de första dj:arna började profilera sig.

Var det en blandning av pophits och funk till mer renodlad techno som spelades om vart annat?
– Ja i början, men när jag började gå på mina första fester runt 1993-94 så var det rena house- och technofester. Det fanns en scen för det, även för stora utomhusfester som de tidiga Sunrise-festerna. Det var renodlade technofester.

Hur kom det sig att det var så mycket svartklubbar där i början? Fanns det många som var engagerade och ville göra saker utanför ramen?
– Jag vet inte om det var ett medvetet val, men det var en annan stad och en annan attityd då. Det fanns mycket tomma lokaler mitt inne i staden och delar av stadsdelen Haga var fortfarande »lediga«. Myndigheterna brydde sig inte så mycket. Det fanns en kreativ miljö och utrymme. Folk valde inte att ordna svartklubbar – det fanns helt enkelt möjligheter till det. Mellan Järntorget och Masthuggstorget var det säkert tio olika svartklubbar under en period. Dessutom hade de flesta ställen öppet till tre så det fanns ett behov av att kunna ha öppet längre.

Det fanns inte många ställen som var öppna efter tre?
– Jag är lite osäker där, jag kom inte in på de ställena ändå. Men jag tror att i princip alla ställen i hela staden stängde vid tre, så det var också en del av det. Genom åren har det blivit en enorm upprustning av innerstaden, en gentrifiering och att de rev alla gamla lokaler som man kunde vara i. Det försvårade möjligheterna. Och sedan kom ravekommissionen i mitten av 90-talet. Det blev spiken i kistan.

Om man ser till kulturen i England så dök den upp i lagerlokaler och sedan flyttade den ut på landet när myndigheter och polis fick upp ögonen för den. Var det så i Göteborg också?
– Ja, man kan helt klart se en sådan utveckling. Sedan tror jag att svartklubbarnas död också bidrog till att det blev mer utomhusfester. Man blev skjutsad eller fick ta taxi ut i skogen, till skogsfester, som tog över mycket när många av svartklubbarna försvann.

Vad tyckte du om den scenförändringen? Blev det en annan typ av fester då?
– Inte till en början. Genrerna var inte så tydliga. Technomusiken var mer organisk och »icke-linjär« och det som skulle komma att kallas för trance hade mer rymt. Det var inte så separerat och många dj:ar kunde spela det mesta, mycket acid och sådant. Det var när goa-trancen dök upp som stilarna började splittras. Deep house blev deep house, techno blev techno och trancemusik blev goa-trancemusik. Den scenen blev stor på skogsrejven, och den har jag aldrig känt mig som en del av.

Varför gillade du inte det?
– Jag gillade den inte estetiskt och smakmässigt. Det är två ganska olika traditioner känns det som, rejvscenen och goatrancemusiken. Det blev en genreindelning som jag inte gillade.

Var goatrance backpacker-musik?
– Ja, det var mycket neon. Framför allt är det så klena kickar i trance, jag gillar bas. Sedan var det en sådan öppen och fri stämning på de första festerna jag var på, både vad gällde vad folk spelade, vilka som kom och åldersmässigt. Efter ett tag tyckte jag att det blev mycket mer uppdelat. Man kunde lättare se att det var en viss typ av människor, en viss ålder och en viss klädstil och alla dansade ungefär likadant. Man tappade lite av den öppna anarkistiska vibben som fanns innan. Det blev tuffa hierarkier och fokus på »häftiga dj:ar« och folk som tyckte att det var coolt snarare än att de levde och hade kul.

Det känns som ett fenomen som många subkulturer drabbas av förr eller senare, uppdelningar och revirpinkande?
– Precis, och det tycker jag går emot själva essensen i den musik och kultur som jag gillar. Det ska vara en tillgänglig kultur för alla. När man känner att man måste bete sig eller klä sig på ett visst sätt och dj:n spelar samma låtar på samma sätt så tappar det väldigt mycket av charmen.

– Som tur var fanns det andra svartklubbar att gå på och annan musik att upptäcka för mig. Någonstans där började mitt intresse för att spela elektronisk musik växa. Jag ville själv söka upp grejer som jag gillade men som jag inte tyckte att jag hittade på festerna.

När var det här?
– Runt 1995-96. Då började jag intressera mig mer för elektronisk musik på alla sätt. Den första gången jag hörde Dopplereffekt och den typen av elektro var det stort. Jag lyssnade på mycket acid och även lite hårdare industri- och technotongångar. Jag kom snabbt in på Birmingham-technon, Underground Resistance och Detroit i samma veva, Black Nation Records. Och även Giorgio Moroder.

– Det var en tidig klubb i Göteborg som hette D-Delay som startade någon gång runt 1996. Jag var med och hjälpte till vid deras första eller andra fest. Jag kom in på den även om jag var lite ung, den var på onsdagar. Där utvecklades mitt musikintresse väldigt mycket. Det var efter det som jag började köpa skivor, sedan dess har jag varit en vinyl junkie. Jag blev mer involverad och gick på djupet med det, mycket på grund av att jag var missnöjd med det jag hörde på de stora rejven.

Flera klubbprofiler och dj:ar medverkar i dokumentären, som Robert Leiner, Ingrid Engarås, Jean-Louis Huhta och Luke Eargoggle. Vilken betydelse har dessa haft för dig?
– Moment H var den killen som gjorde att jag började ordna fester. Han var så engagerad och gjorde så mycket bra svartklubbar vilket inspirerade mig. Sedan var det Jim, en engelsk dj, som rent stilmässigt har influerat mig mest. Jean-Louis Huhta har jag följt sedan Anti Cimex och LPC (Lucky People Center), jag tycker allt han gör är fantastiskt. Robert Leiner har gjort så mycket och slitit på gräsrotsnivå.

– Det handlade väldigt mycket om en kultur av delaktighet och inte så mycket om fokus på personer. Det var inte fokus på att den och den spelade, det var mer en speciell stämning som var inkluderande. Alla de har lagt ned mycket engagemang och tid genom sin kärlek till kulturen snarare än en vilja att bli känd. Det saknas lite i dag, i denna överexponerande tid.

Hannes i sin förra studio.

Du gick med i Syndikalisterna och engagerade dig politiskt också.
– Ja, jag var involverad i många av de tidiga Tullpackhusfesterna och var engagerad i Ungdomens hus. Och även Moment H:s fester hade en viss ton av det, det var många som var engagerade i båda delarna. Det gick lite hand i hand, svartklubbsmiljön och det politiska. Man var engagerad politiskt, sedan gick man på fester och blev trakasserad av snuten.

– Detroit-technon har element av det, det är en social progressiv rörelse. Sedan har du den engelska rejvrörelsen som är kopplad till Reclaim the Streets-rörelsen. Så för mig har det alltid funnits självklara beröringspunkter.

Vilka paralleller finns det mellan det politiska och musiken?
– För mig är det en personlig resa. Man ska akta sig för att definiera en konstform allt för tydligt. I Göteborg tror jag att det fanns en känsla av underground och ett motstånd mot etablissemanget på ett annat sätt än i Stockholm, där var det mer Frihetsfronten runt Docklands.

– Det handlar om hur man väljer att organisera fester och profilera sig, att man gör det utanför samhällets ramar. Det blir friare.

En sorts utomparlamentarism alltså?
– Ja, för mig finns det en motsvarighet till det inom den elektroniska scenen. Att man väljer att göra saker själv, att man lätt kan bli delaktig själv och att man gör det på egna villkor. Att man inte ber om tillstånd eller lov utan bara gör det.

– Det är en slags fri attityd gentemot musiken också. När man är på en klubb händer det något, man måste kanske anpassa sig till krögarnas önskemål. Desto bättre musik man spelar desto mindre säljer man i baren för folk vill inte lämna dansgolvet. Det är skönt att kunna köra en låt på sexton minuter, det försvinner lite grann när man flyttar in på klubbar. Miljön som man har fester i påverkar musiken, det är härligt om man kan hålla det så fritt som möjligt i sitt uttryck. Därför är jag emot en klubbifiering av musiken. Nu känns det som att mycket musik som görs skapas för att vara så menlös och oförarglig som möjligt istället för att vara ett fritt kreativt sökande.

Du har jobbat som klubb- och dj-bokare på olika ställen i Göteborg under de senaste tio åren, utöver de utomhusfester och rejv som du anordnat. Du har bland annat varit bokare och programansvarig på Röda Sten. Jag antar att du har upplevt skillnaden mellan att vara i en fysisk lokal gentemot ett öppnare sammanhang?
– Ja, det går inte riktigt att få samma fria stämning på en klubb, men det beror på hur man gör det också. Jag gillar all klubbmusik med mycket bas i, och jag tycker det är ett problem vad gäller elektronisk musik att vara på ett ställe som stänger 03.00. Festen måste få hålla på till den är slut. Tyvärr lever vi ett klimat i Sverige där det inte är tillåtet, så det upplever jag som en begränsning.

–Vad gäller just Röda Sten så är det en väldigt speciell lokal. Vi lyckades faktiskt få ett par tillfälliga fem-tillstånd där och körde artister som A Guy Called Gerald, Coki och Kromestar. Då funkade klubbgrejen rätt bra.

Det fanns droger i rejvkulturen när den växte fram. Tror du att drogerna hade varit mindre omfattande om media inte rapporterat så ensidigt om det och smutskastat kulturen?
– Ja, det är jag övertygad om. Jag upplever att jag fått se den förvandlingen. På de festerna jag gick på var det inte alls det som lockade. Jag kommer inte ihåg om det ens fanns barer på de första festerna, det var så mycket annat än alkohol och droger som var intressant – det var energin. Visst fanns det droger men det var väldigt många som inte tog några, och det berodde också på vilka fester man gick på.

– På många ställen var det ganska nyktra dansgolv. Sedan blev det en extrem hajp och fokus på droger och då upplevde jag att folk verkligen sökte sig till det på grund av det. Det blev mycket mer neurotiskt. Men det var aldrig någon som kom fram till mig och erbjöd droger under den tiden. Så där spelade media en stor roll.

– Man kan ta graffiti eller vilken annan subkultur som helst, när man blir utsatt för den typen av repression får det olika konsekvenser. Det är en otrevlig och icke önskvärd utveckling. I rejvkulturens fall resulterade det i att man sökte sig mer under jord, jag som var lite yngre fick jobba mycket för att leta upp festerna. Sedan misstänkliggjordes folk som man inte tyckte passade in, det blev en slags begränsning.

I dokumentären berättar du att man stod och spanade efter civilpoliser på festerna, att det blev en ganska olustig stämning.
– Ja, man började kolla väl mycket på vad folk hade för kläder på sig och att man inte pratade med främmande människor som kom fram till en. Tvärtemot det som jag tyckte var så skönt med kulturen, att det var en inbjudande atmosfär. Det var väldigt ensidigt, jag har aldrig sett det som att det handlat om ett krig mot droger utan det är ett krig mot kulturen i sig. Den rör sig utanför de etablerade ramarna, eller gjorde i alla fall på den tiden. Det är helt okej att dra i sig svindyrt kokain och lyssna på E-type, men att äta billig ecstasy och lyssna på bra techno är förbjudet. För mig har det där helt att göra med hur kulturen är organiserad, snarare än någon slags moralisk grej mot droger.

Vissa droger är okej men andra är det inte?
– Ja, men framför allt i vilket sammanhang man tar dem, och vilka det är som gör det. Om man är en tät företagsledare, eller en technoentusiast som gillar mer udda lokaler att ta del av musiken i. För mig är det ett krig mot kulturen och ett krig mot alternativ. Dels grundat på oförstående i någon mån, men det handlar också om en sorts ryggmärgsreflex där man vill rensa bort allting som inte passar in.

– När det misslyckas, som det alltid gör förr eller senare, så blir det snarare mer etablerat på olika sätt. Men det sker ändå en uppdelning i vad som anses vara okej kultur och inte okej kultur. Om man har graffitimålare som är reklamare eller om man har graffitimålare som gör det gratis. Det är samma med politik och demonstrationer, seriös och oseriös kultur och fin och ful kultur och vem som bestämmer det. För mig har det alltid handlat mer om det än om droger.

Det är intressant att de där strukturerna finns kvar, även om nätet finns i dag som möjliggör att man kan organisera sig snabbare. Men i verkligheten är det ofta samma gamla visa.
– Ja, definitivt. Därför tycker jag att det är roligare och mer intressant att titta på det som rör sig lite utanför, i marginalen. Det behöver per definition inte handla om vänster och höger på den politiska skalan, utan vad som är progressivt, nytt och intressant.

Utifrån det, ser du dig som en person som går åt ett mer anarkistisk håll än att du befinner dig på vänster/högerflanken?
– Jag ser mig definitivt som vänster och med ett anarkistiskt driv. Men det är inte någon politisk parollverksamhet jag sysslar med, jag vill bara göra schyssta fester där folk kan röja och vara sig själva, oavsett vad de gör annars. Den friheten värdesätter jag väldigt högt och är beredd att kämpa för.

Är det din form av socialism? Eller vill du inte beteckna dig med någon -ism?
– Nej, jag brukar akta mig för det. Men att kämpa för fria zoner, det är oerhört viktigt. Det kan vara en fri zon att det just är oberoende av höger och vänster. Det är viktigt att det finns icke-kommersiella fria zoner där man kan söka sitt eget uttryck, det saknas väldigt mycket i vårt samhälle.

Varför är de så viktiga?
– Det är bara där man kan hitta verklig frihet och kreativitet. Det finns knappt något utrymme kvar för kreativitet och spontanitet och platser där människor kan träffas på bättre villkor än att man bara ska ingå i någon konsumtionscykel. Att folk ska hitta inspiration till och leva sitt liv som de vill istället för att passa in i olika mallar. Och det är framför allt förbannat mycket roligare också. Annars får man bara en standardiserad skitkultur som ska säljas och köpas.

En tydlig symbolhandling mot denna kultur och framför allt politiken som låg till grund för den var demonstrationerna under EU-toppmötet 2001. När du tittar tillbaka på det i dag, vad tänker du då?
– Jag tycker att det är lite av samma tankar som går igen där. Jag tycker att Reclaim the Streets-rörelsen har varit grym, även om den inte finns nu i samma utsträckning och form. Men den var ju väldigt stor i England och inriktad på att aktivera folk på ett roligt och kreativt sätt. Den sammanföll med Criminal Justice Bill (ett tillägg i  lagstiftningen i England som infördes i början av 90-talet, i syfte att på olika sätt motverka vissa former av »anti-socialt beteende«, reds anm).

– Det är den mest absurda lagen i västerländsk historia där man försökte förbjuda »repetitiva takter på offentlig plats«. Men det är intressant att se att nu, när musiken flyttat in på klubbar och blivit en stor del av Londons ekonomi, har musiken legaliserats. Det är lite lustigt att se den svängningen.

– När det gäller det som hände 2001 så tycker jag det handlar om samma sak. Polisen var livrädda för det innan mötet, de förstod att det var ett evenemang som skulle dra folk till innerstaden i Göteborg. Det var folk från förorten och från alla möjliga platser som skulle ta sig in till staden på ett helt annat sätt än annars. Polisen tyckte att vi inte skulle affischera ute i förorten, och menade att det var mest en grej för innerstaden. Det handlade ju om EU, resonerade man.

– Men på det sättet som Reclaim the Streets organiserade sin del i demonstrationerna tyckte jag var oerhört viktig – det skrämde slag på myndigheterna. Det enda vi gjorde var att dansa, och vi hann knappt ens med det. Det visar vilken kraft det finns i musik att samla folk.

Så det fanns en tydlig rädsla från polis och myndigheters roll inför mötet att folk skulle samlas till sådana fester under demonstrationerna?
– Ja, det var väldigt uttalat. De var framför allt rädda för att det skulle samlas andra människor än de vanliga svenssons som de tyckte att de hade koll på och som var medelklass. Och det var inte populärt. Men jag tyckte det var en grym grej, det var synd att det inte fick hålla på så länge. Det var väl bara en kvart det varade innan polisen omringade festen.

– Det finns en oerhörd rädsla för den okontrollerbara kraften som finns i musik, det rymmer en frihetskänsla i sig att kunna dansa och röja. Det är något som det etablerade samhället aldrig kommer att förstå eller kontrollera. Bara det är inspirerande.

Nu kommer jag inte ihåg förloppet riktigt, men var det Reclaim the Streets-festen som blev starpunkten för de ökade motsättningarna mellan demonstranter och polis under den helgen?
– Nej, det här hände på fredag kväll och redan på torsdag morgon hade polisen omringat Hvitfeldtska gymnasiet. Så det var kravaller redan från torsdag morgon. Reclaim the Streets-festen hände halvvägs in i helgen.

Så polisen hade lagt ribban dagen innan?
– Ja, det är så jag ser det. Det var de som styrde bråken i Göteborg i ganska stor utsträckning, de regisserade det hela ganska hyfsat och planerade det lång tid i förväg. Det är min bestämda uppfattning.

Tycker du att klubbscenen och klubbkulturen ändrades något efter demonstrationerna den helgen? Eller är det långsökt att göra en sådan koppling?
– Ja, det är lite långsökt. Men samtidigt har polis och myndigheter intagit en annan attityd. Nuförtiden går de inte in och stoppar utomhusfester på samma sätt, eller för den delen svartklubbar. Det är faktiskt en markant skillnad. När vi gick på fester 1995-96 och såg blåljus så sprang man därifrån och gömde sig, det var en jävla hets. Men i dag är det ingen som bryr sig, polisen dyker upp och kollar runt lite och så drar de därifrån. Nu tycker inte jag man ska vänja sig vid att ha poliser på sina fester, men det är definitivt en annan mentalitet och det tror jag är ett resultat av 2001.

En positiv konsekvens?
– Ja, det tycker jag. Bara för att man samlar folk utan tillstånd så gör man inget olagligt. Och stör man ingen ska man få vara ifred helt enkelt. Då finns det ingen anledning att bråka med polisen, om man inte behöver.

Du satt i fängelse en tid efter händelserna och släpptes sedan och fokuserade då på musiken. Blev fokuset förstärkt efter denna period?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det var mer att det blev ett avbrott i allting. Jag hade varit engagerad länge och hade velat göra grejer länge. Men jag köpte skivspelare ganska snart efter att jag kom ut ur fängelset och började dj:a och gjorde något jag längtat efter.

– Jag hade varit involverad och hjälpte till på min första klubb runt 1995-96 och sedan hade jag gjort lite smågrejer och fester här och där. Men sedan blev det mer regelbundet. Jag började arrangera grejer på mer reguljära ställen. Jag var bara 19 år så jag hade inte haft chansen att göra så mycket i eget namn innan.

Hade du någon pseudonym som du använde när du dj:ade?
– När jag dj:ar kallar jag mig Kali-Ma! Eller bara Dj Kali. Och klubben Effektverket har jag kört länge.

Var kommer Kali-Ma! ifrån?
– Det är från Indiana Jones. Jag hade massa olika dj-namn i början och sedan var det någon som skrev upp det namnet som min pseudonym utan att fråga och det har hängt med sedan dess.

Effektverket är ett jävligt bra namn, har det hängt med länge också?
– Ja, sedan 2005 egentligen men jag firade ett inofficiellt femårsjubileum i höstas så från 2007 har det varit ett namn jag använt. Sedan har jag gjort andra grejer och klubbar, till exempel inom hiphop och reggae. Effektverket har varit ett samlingsnamn för det jag gjort.

Du har en studio. Producerar du musik också?
– Jag blev tyvärr av med min studio i somras. Jag har inget ställe just nu, och jag har inte producerat något heller förutom lite hemmasnickrande på Logic. Men det kommer. Jag har aldrig släppt något.

Har du en tanke på att släppa något?
– Min första kärlek är att dj:a och jag har velat bli bra på det. Det tycker jag att jag är nu och då måste jag släppa något för att få komma ut och spela. Så det är planen.

Vad är det som har varit det lockande med att dj:a?
– Det är förbannat roligt. Jag har samlat på vinyl sedan mer än femton år tillbaka, jag har varit manisk i samlandet. Det var en naturlig utveckling av det. Jag började samla på skivor och fördjupade mitt musikintresse för att jag inte hörde den musik jag ville höra när jag var ute. När jag hade samlat på mig tillräcklig mycket skivor tyckte jag att det saknades klubbar som bokade den musiken, så då bestämde jag mig för att göra det själv. Det uppstod ett behov hos mig och då gick jag in i det själv.

Och du har alltid varit fäst vid vinyl?
– Ja, jag är ingen ljudnörd men jag gillar omständigheterna kring det. Det kräver engagemang och det finns en kultur kring det. Det är många människor som jag träffat bara för att jag har skivor med dem eller att jag träffat dem i skivaffärer och snackat med dem, hela den personliga anknytningen. Man bygger upp en hel kultur kring det. Det ökar kontinuiteten också, det är mycket slit och släng med det digitala. Jag köper inga grejer som jag inte vet att jag kan spela om fem-tio år. Det blir som att man gör kvalitetskontroller.

Och det kan man göra med vinyl på ett annat sätt än med cd-skivor och digitala filer?
– Ja, det finns en annan hållbarhet i det. Man bygger ett nätverk och en kultur som är väldigt viktig för att musiken ska leva vidare. Sedan har man lärt sig oerhört mycket genom att sätta sig in i de olika skivorna, bara genom människorna man träffar och ansträngningen man gör. Jag har fortfarande kontakt med folk som man stött på när man köpt en specifik skiva, som man kommer ihåg vad man pratat om vid det tillfället. Det hänger kvar. Jag har svårt att se att den typen av levande kultur kan utvecklas kring mp3:or.

– Jag tycker inte det finns så många bra digitala dj:s över huvud taget faktiskt. Och de som är det har ofta varit jävligt bra vinyl-dj:s från början.

Vad tycker du om de nya unga producenterna och dj:arna från England och USA till exempel, som står bakom laptops?
– Det är jävligt tråkigt att kolla på, det blir stelt och saknar dynamik. Mycket är slarvigt producerat och funkar för stunden. Logic släpper en ny app och plötsligt låter allt som släpps likadant för att ett halvår senare låta väldigt daterat. Det är helt klart ett problem.

– Jag spelar mycket dubstep och sådant, men ofta är de personerna jag diggar de som har koll på analoga synthar och som ger ut sina grejer på vinyl. Men det viktigaste är att det låter bra, jag är inte snobbig och förkastar ingen för att de inte spelar vinyl. Det är dyrt som fan och alla har inte den möjligheten. Det beror helt på, man kan ju inte producera »Windowlicker« (Aphex Twin) på analoga synthar.

– Men jag tycker att folk använder teknik bara för att de är lata istället för att utveckla sina talanger. En dj är en person som spelar skivor helt enkelt. Om du drar in en laptop och massa andra kontroller så är det bättre att du gör mashups, använder dig av egna låtar och gör mer av ett liveframträdande och pushar gränserna med tekniken istället för att luta dig tillbaka och trycka på »synk«.

Där allt redan är färdigmixat och förinspelat?
– Ja, och är det inte det så är det svårt att veta. Det saknar ofta en nerv.

Men du försöker spela vinyl så ofta du kan?
– Jag spelar alltid vinyl, jag tror att jag aldrig har mixat ihop två cd-skivor, det har inte ens hänt av en slump. Det låter kanske snobbigt men jag älskar vinyl och kör bara det.

I dag känns det som att de vinylspelare som finns till de vanliga standardiserade dj-spelarna på klubbar blivit »cd-ställ« eller en yta där man ställer sin öl.
– Ja, det är jävligt irriterande. Ibland går det nästan inte att spela. Man kommer till en del ställen som har så slitna eller eftersatta skivspelare att allt hoppar, nålarna är utnötta och man står och spelar och det låter inget bra. Folk lämnar dansgolvet och man bara »jag kan det här egentligen, men det går inte!«.

– De senaste två åren har folk frågat om jag kan köra från cd-spelarna istället, men jag kan inte det. Det är synd och jag tycker att kvaliteten på dj:andet har gått ner så in i helvete. Nuförtiden är det något som folk gör gratis på vägen till ett annat jobb. Folk gör klubbar och spelar gratis bara för att synas, på vägen till ett reklamjobb. Det har gått inflation i det. Att dj:a är omständligt och kostar lite pengar och det krävs engagemang och driv för att verkligen göra det fullt ut.

– Med det sagt – några av de bästa dj:arna jag känner till är producenter som Surgeon och Dave Clarke och de kör bara digitalt. Men de har också varit jävligt bra dj:s tidigare. Surgeon använder verkligen teknologin på ett nytänkande sätt och det låter skitbra.

– Jag gillar även mycket tidig industri och skum musik, som Throbbing Gristle och sådana grejer. Sådant tror jag inte att många moderna dj:s stöter på på samma sätt, det är sådant man hittar i vinylbackar när man letar efter andra grejer.

Tycker du att klubbkulturen i Göteborg har utövat inflytande på den elektroniska musiken och klubbarna i stort över landet?
– Nej, det tror jag inte. Det är en så otroligt bred kultur med så många olika stilar, och det har väl haft sin del i påverkan. Men jag tror det är svårt att hitta några generella riktlinjer. Det fanns ju tidiga scener på andra ställen i Sverige än bara i Göteborg.

Om du ser till Göteborg då, lever den andan som fanns när klubbkulturen växte fram kvar i staden i någon bemärkelse?
– Det tycker jag definitivt. Vi har mycket av svartklubbstänket kvar, folk vägrar att betala för att se stora akter på stora ställen och går mycket hellre på ovanliga ställen. Vill man tjäna pengar så drar man till Stockholm. De som stannar kvar har ett annat driv och en annan rastlöshet som leder till en viss typ av engagemang och attityd. Så det finns kvar en sorts undergroundvibb här, Sveriges lilla Detroit, haha. Både inom techno och annan musik.

I dag är det mycket diskussion om danstillstånd och att man ska ha det för att anordna klubbar.
– Ja, det är en helt absurd lag som inte har någon som helst förankring i verkligheten. När övergår en bar i en danstillställning? Att man över huvud taget kan få för sig att man har rätten att kräva ett sådant tillstånd? Det handlar om att dansa! Ett fundamentalt mänskligt behov, ofta sker det spontant dessutom. Att tro att man ska kunna kontrollera det på det sättet är orimligt. Det härstammar från någon slags moralpanik från dansbaneeländet. Jag saknar ord för att beskriva det absurda i det.

– Det är också tragiskt att Sverige är så dåliga på att ta till vara på den enorma talang som vi har. Vi är världskända och har några av världens största dj:s som turnerar över hela världen, men här hemma är det Friends Arena eller get the fuck out som gäller. Och det är ett resultat av de här lagarna och den extremt repressiva hållning som vi har gentemot alternativ kultur. Sverige är inte ett tolerant land på något sätt. Det finns en rädsla och en moralpanik och ett kontrollbehov som heter duga och som resulterar i dessa bisarra lagar som borde försvunnit för femtio år sedan. Det är en stor förlust för landet.

Man blir ängslig från etablissemangets håll när det är något som sticker utanför den svenska modellen.
– Precis, och det krävs inte mycket för att göra det. Labyrint är ju ett exempel på det nu som har samma problem, med inställda spelningar och polishets. Och det är många som kan vittna om samma sak. Det är historier, kulturella uttryck och människor från utkanten som plötsligt tar plats och syns och då reagerar vita medelklassverige med paranoia och extremt övervåld om man kan kalla det så.

– Det är tragiskt för det sätter en standard och skickar ut väldigt fel signaler. Det är en känsla av att man inte hör hemma här och inte har någon plats. Man alienerar ungdomar, ungdomskultur, stämplar människor och krossar drömmar.

Vad tror du om framtiden för en lag som danstillståndet?
– Det är dödsdömt för länge sedan, det går inte att stoppa den kraft som finns i dansen och den ambition och drift som många har. Det är jobbigt nu innan det faller, men det är klart som fan att det inte håller i längden. Det är bara att jämföra med Tyskland och för den delen också England. De har släppt de värsta morallagarna och för dem är det en stor pr-vinst och mycket ekonomi i det. Ett exempel är det brittiska konsulatet som sponsrar rejvfester i de forna öststaterna för att sprida anglosaxisk kultur. Tyskland är i dag världens hippaste och toleranta land, det var knappast det landet associerades med på 70-talet. Nu frekventeras gamla lokaler som gaskamrar av homosexuella, studenter och vänsterfolk.

– Det har varit en otrolig vinst för dem och en stor förlust för oss – att vi är så extremt kulturellt repressiva, konservativa och bakåtsträvande. Det får konsekvenser på andra plan, inte bara vad gäller musik och kultur. Det skapas ett väldigt trist klimat som styrs av rädsla istället för av förståelse och glädje.

– Det är fan bättre att kidsen går på rejvfester på Tullpackhuset än att de springer på kasinot (Tullpackhuset inrymmer numera Casino Cosmopol, reds anm).

Du tröttnar aldrig?
– Nej, jag kan inte leva utan det här så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Det är därför jag håller på, jag skulle sakna det så mycket annars. Det är inget alternativ för mig att inte göra det. Och det är jag inte ensam om. Så där går dem bet.

Mer om Effektverket, här.
Lyssna på Göteborg dansar och ler, här.

Snart börjar tonerna från en frenetisk trummaskin att slå. Den låter utomjordisk, hypersnabb, som en märklig hybrid av tidig jungle och dubstepens melodiösa avart purple. Men mer hysterisk.

Killen i mitten vars blickar alla nu riktats mot stannar upp för ett kort ögonblick. Sedan börjar dansen. Ben och fötter rör sig i en helt annan dimension och blir snabbt en synvilla.  Den stela torson verkar tillhöra en helt annan kropp. Dansen är ett organiserat kaos – upprorisk och ilsken men till synes med en medveten riktning. Det här är något annat än breakdance, det handlar mindre om akrobatik och mer om snabbhet och smidighet.

En halvminut senare tar en annan medlem ur Terra Squad över i mittcirkeln medan rivalerna i BTS med nonchalanta blickar inväntar sin tur.

»A lot of bass. Claps. Depending on what sample you use, the way you trigger it up. A lot of synths. Arpeggiators. A lot of weird sounds. As long as it’s banging hard bass-wise, and the hits, then you got a hit. Dancers from Chicago really like bass, claps, something crazy, something unexpected… that’s what we tried to keep up.«

(DJ Rashad)

Chicago footwork är inte på något vis ett nytt fenomen. Genren har existerat i lite mer än ett decennium och frontfigurer som DJ Spinn, DJ Rashad, Traxman och DJ Clent har lyckats generera tillräckligt med uppmärksamhet för ett par mindre utlandsturnéer. Dess influenser återfinns också i den senaste och bästa bassmusiken (Nguzunguzu, Girl Unit, Ikonika) såväl som i hiphop (det sägs att Chicago-bon Kanye West fick idén till debutsingeln »Through the wire« från footworkens smurfierade refränger).

Men likt Washingtons Go Go-musik har footwork aldrig omfamnats fullt utanför sin hemstad. I Chicago är musikens hjärta och själ dock mer levande än någonsin. På något vis känns det också som det är själva meningen.

Precis som discokvartetten The Whispers en gång för längesedan sjöng att »the beat goes on/just like my love/everlasting« är det fortfarande djupt fascinerande att så här i utkanten iaktta hur popmusiken, eller kanske i synnerhet just beatet, vägrar att stå stilla. Hur den fortsätter att eka i ständigt i nya former. Men inte tack vare en formulerad plan eller via någon förutbestämd väg.

Förmodligen vet ingen det här bättre än den legendariske dj:n Frankie Knuckles. Det var han som en gång myntade uttrycket att housemusiken var discons slutgiltiga hämnd. Men om Frankie Knuckles hade rätt i sin teori så var housemusiken förr eller senare också dömd att följa i sin föregångares fotspår.

Från att ha skapats av artister som Larry Heard, Ron Hardy, Marshall Jefferson och just Frankie Knuckles, på ljusskygga dansklubbar (med namn som Warehouse, Power Plant och Music Box) i Chicagos utkanter, blev housemusiken snabbt en angelägenhet långt utanför den gräsrotsrörelsen genren sprungit från. Snart hade housemusiken också packat resväskorna och flyttat från Illinois över till de brittiska öarna.

Hemma i USA slipades ljudet av de hårt knorrande Roland 808-trummorna ner i kanterna och smältes samman med dåtidens kontemporära R&B-musik. Samtidigt som »That’s the way love is« av Ten City och Madonnas »Holiday« klättrade på listorna var ett gäng puritaner än en gång tvungna att kasta handdukarna i dansgolvet och gå vidare till nästa grej.

För invånarna i Chicagos fattiga bostadsprojekt hade 1990-talets housemusik blivit för polerad. Motreaktionen kom i form av en handfull kassetter i olika färgglada nyanser som började dyka upp i de västra och södra delarna av Chicago. På etiketterna återfanns namn som DJ Deeon, DJ Skip och DJ Funk som med sina primitiva inspelningstekniker mer än gärna skruvade upp tempot till 140 bpm. Som ett eldtest för de sanna dansarna.

Det nya beatet hette passande nog ghetto house och dess viktigaste skivbolag var Dance Mania. Precis som housemusiken var ghetto house uteslutande för dansgolvet. Men den här gången var dansgolvet allt som oftast inte beläget i Chicagos dunkla nattklubbar utan i gränderna utanför bostadsprojekten.

»This was the beginning of lots of crews coming together and dancing against each other. It wasn’t even footwork back then, it was like animation. It’s hard to explain.«

(DJ Spinn)

Just DJ Deeon förblir än i dag en viktig förgrundsgestalt i Chicagos dansvärld. Han inspirerade inte bara många av sina kolleger utan lärde handgripligen många av dem att använda sig av trummaskiner. Många skulle till och med vilja hävda att DJ Deeons tidigaste inspelningar för Dance Mania förblir själva blåkopiorna för dagens footwork.

Men utvecklingen tog inte slut där. Artister som RP Boo, DJ Rashad, och DJ Spinn började i slutet av 1990-talet att dekonstruera ghetto house och sätta ihop den på ett nytt sätt. De synkoperade röstslingorna påminde allt mer om speedade smurfar som tonsatts med spastisk synthmusik. Bas- och trummönstren blev mer furiösa än någonsin tidigare. Det här var avantgardistisk dansmusik med producenter som utmanade varandra om platsen längst framme i spjutspetsen.

När Dance Mania slog igen 2001 (främst beroende på obetalda fakturor och diverse skatteproblem) fick flera artister det allt svårare att nå ut med sin musik, som nu allt oftare gick under namnet footwork. Men scenen fortsatte. I samband med Youtubes  genomslag spreds videor av (främst) unga män som besatt dansade till toner av DJ Rashad och RP Boo. Musik som det egentligen inte alls gick att dansa till.

»Until recently, no major record labels considered it worth their attention. As most of its followers are teenagers, they watch the videos online and then download the songs.«

(DJ Nate)

Footwork är ända in i sitt DNA en udda musik. Den kommer troligen aldrig att sätta ett dansgolv i brand men inte för att den är för osvängig, för funky eller för slick. All footwork är extrem i dansarnas akrobatiska utövningar och kräver den mängden av blod, svett och tårar som få förmodligen är beredda att offra.

Själva navet i dagens scen finner man bland två av de artister som varit med allra längst – hos DJ Rashad och DJ Spinn i deras nystartade etikett Lit City. Likt de flesta footworkproducenter har de sin bakgrund i mitten av den där ringen, bland de andra dansarna.

För relationen mellan människorna på golvet och dj:n bakom mixerbordet är ofrånkomlig. Och oftare än inte finns åtminstone en dansare i rummet när ett spår skapas av en producent. Det är bara logiskt, eftersom de flesta dj:s börjar som dansare ändå.

Precis som Young Smoke som bara för ett fåtal veckor sedan släppte sitt alldeles lysande debutalbum Space zone till en kollektiv tystnad från stora delar av Europas journalistiska musikbevakning. Eller som Traxmans EP Heat och DJ Clents Two feet on the ground från tidigare i år.

Footwork är, för att använda ett uttryck som egentligen kommer från en helt annan värld, for dancers only. Och det är ju någonstans precis där som själva nyckeln finns till att genren för, i alla fall en överskådlig framtid, fortsätter att vara en brinnande angelägenhet enbart inom Illinois gränser.

Brittiska producenter inom bass och house kommer förmodligen att fortsätta ha den goda smaken att plocka russinen ur kakan. Men som fenomen och som 10-talets alldeles unika motsvarighet till hiphopens fyra element är Chicago footwork en av ytterst, ytterst få moderna kulturyttringar som skapats och fortfarande tillhör en amerikansk svart publik.

Det finns inget egenvärde i det alls. Men det är likväl en påminnelse om var beatet än färdas, hur den än ökar fart, vad den än uppsamlar och uppslukas av råder det inga tvivel om var det började eka ifrån.

På ”Tracer” rotar duons bakgrundsfigurer Nick Weiss och Logan Takahashi i dansmusikens historia och spårar dess förgreningar, geografiska skiftningar och utveckling. Albumets avslutande två låtar, ”Do it” och ”Timeline”, sammanfattar inte bara deras ungdomliga utforskande av musikhistorien, utan allt som är bra med deras musik. Så låt oss bena ut vad den består av.

I min egen ungdom var jag länge så uppslukad av technomusik på dansgolv att jag inbillade mig att dess historia måste ha börjat i någon mörk lagerlokal under en viadukt i ett urbant industriområde.

Det fanns inga andra alternativ, musiken var ju så tuff och hård och hedonistisk.

Jag hörde tidigt talas om Detroit. Men det skulle gå några år och krävas noggrann läsning av böcker som Simon Reynolds ”Energy flash” och Dan Sickos ”Techno rebels” – som fortfarande står som referenslitteratur till den elektroniska musiken i mitt bibliotek – innan jag förstod att vi istället hittar upprinnelsen till denna musikrörelse i stadens finare medelklasskvarter.

När ljudet av Kraftwerks syntar och trummaskiner spred sig över Atlanten hamnade de inte i bilfabrikernas slumrande lagerlokaler – som jag hade trott – utan i Detroits västra delar. Där spelades de på elitistiska föreningsfester med namn som Snobs, Brats och Charivari (uppkallad efter den lyxiga klädbutiken i New York, och sedermera också namnet på den första technolåten).

Svarta medelklasskids som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson – som även kallades för ”The Belleville Three” eftersom de kom ifrån villaförorten Belleville utanför Detroit – blev snabbt förälskade i europeisk musik: Italo disco, eurodisco och syntpop; Alexander Robotnik, Giorgio Moroder och Yello.

Som en undermedveten reaktion mot stadens östra delar började Juan Atkins och Derrick May, under namnet Deep Space, spela skivor på klubbar för priviligierade ungdomar i dyra märkesskjortor. Det blev en subkultur för svarta heterosexuella medelklasskillar som ville låta som fyra vita tyskar från Düsseldorf som spelade funk.

Eller som Derrick May bättre beskriver technokulturen i Detroit i början på 80-talet: ”like George Clinton and Kraftwerk stuck in an elevator with nothing but a sequencer to keep them occupied”.

I denna anda bildades technons förgrundsband Cybotron av Juan Atkins och Rick Davis, som träffades på Washtenaw Community College i Michigan där de studerade musik och media. Och kanske var det inte så märkligt att många i början avfärdade Cybotron som ett par geaks. Som Simon Reynolds påpekar i sin bok, de delade inte bara intresset för europeisk syntpop, de var även hängivna fans av science fiction och futurologer som Alvin Toffler.

Teengirl Fantasy har likaså blivit omtalade för att vara många saker som jag för tio år sedan hade rynkat på näsan åt. De har uppfattats som smarta spolingar med högskolepoäng i meritförteckningen, två tekniknördar med ett passionerat intresse för futuristiska ljud, stilhärmande musikhistoriska arkivarier – saker som jag senare förstod alltid har legat i technomusikens natur.

Ty technomusiken har alltid burit glasögon och studerat på universitet. Den har alltid haft ett gränslöst intresse för maskiner och utsvävande litteratur och den har alltid älskat Europa. Det är därför ingen slump att den skapades i Detroits finare områden där ungdomar hade möjlighet att köpa böcker och importera kultur från andra delar av världen.

I den tekniknördiga musiktidningen XLR8R berättar Nick Weiss och Logan Takahashi om sitt minst sagt passionerade förhållande till maskiner och elektronisk utrustning med olika bokstavs- och sifferkombinationer. De förenades via akademiska musikstudier på Oberlin College i Ohio, där även den dystopiska technoduon Gatekeeper träffades. Därefter flyttade de till Amsterdam för att utforska den europeiska danskulturen.

Med andra ord passar de rakt in i mallen för den stereotypiska amerikanska technoartisten. Men när skribenten Samantha Cornwell intervjuade Teengirl Fantasy efter debutalbumet ”7AM” för nättidningen Altered Zones, och valde att vinkla frågorna mot den akademiska bakgrunden, blev stämningen till en början irriterad.

Teengirl Fantasy hade helt enkelt inte förlikat sig med bilden av sig själva. De var klubbkids, inte artister. Debutalbumet döptes just till ”7AM” och tonsatte dansgolvens suggestiva och ofta kemiskt sprakande atmosfär, liksom känslan av att promenera genom staden på ödsliga gator i morgondis. Det var på många sätt en självupplevd berättelse från morgontimmarna, medan ”Tracer” snarare handlar om att skapa sådana stunder.

Det finns också stunder på ”Tracer” när Nick Weiss och Logan Takahashi rotar i housemusikens historia – från eurodiscon i München till filterhousen i Paris, via discohousen i Chicago och garagehousen i New York. När ”Do it” med houseartisten Romanthony spelas i bilstereon i Österlen eller i lurarna på Öresundståget tänker jag spontant på de jämförelser mellan housemusik då och housemusik nu som cirkulerade på sociala medier i samband med festivalen Summerburst tidigare i sommar. Hur housemusiken hade sålts ut, degraderats och blivit ett lustfyllt nöje för vita överklassungar.

Säga vad man vill om Swedish House Mafia, Avicii eller David Guetta, men ser man tillbaka på housemusikens ursprungliga inspirationskälla – Giorgio Moroder som, enligt Simon Reynolds, skapade eurodiscon i München genom att förenkla funkrytmer till elektronisk dansmusik i fyrtakt för att vita lättare skulle kunna dansa – är utvecklingen inte helt oväntad.

Att housemusiken sedan blev bättre och mer intressant på Chicagos svarta gayscen och i New Yorks dionysiska nattklubbsliv är en annan sak.

Det är inte en rakt igenom lysande resa som Teengirl Fantasy tar oss med på. Det finns stunder på ”Tracer” som känns brådmogna, ja, rentav tråkiga. Men däremellan kommer glimtar av en historia som är lika fascinerande som diversifierad.

I sommar avslutas resan i Europa – var annars? – med klubbkvällar i bland annat Amsterdam, Berlin och London, samt en spelning på den serbiska festivalen Exit. Jag förväntar mig att Nick Weiss och Logan Takahashi lyckas skapa den där kollektivistiskt upprymda känslan som kännetecknar de allra bästa dansgolven. De stunder då allt fokus riktas mot dansgolvet och publiken blir nattens huvudakt.

Åtminstone fram tills Avicii börjar spela på scenen bredvid.

”Tracer” släpps i augusti i USA på True Panther och i Europa på R&S Records.