2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Jag tänkte på Göran Tunström härom dagen. Det känns som att han har blivit lite bortglömd sen han dog, vilket vore sorgligt för han är något av det finaste vi har i svensk litteratur. Och jag vill rekommendera en annan död svensk författare: Birgitta Stenberg. Det finns en stämning i hennes stora roman Kärlek i Europa som jag kan längta tillbaka till, på samma sätt som jag kan längta lite efter Den sista cigaretten av Klas Östergren eller Ökenbrevet av Tunström. Story är överskattat tycker jag. Det man minns flera år efter läsningen är stämningen, livskänslan.

3) Favoritgenre?
– Nej, är det bra så är det bra, men jag har nog bara läst fem deckare. Helt ointresserad av mordgåtor och polisvardag.

4) Konstigaste boken du läst?
– Konstig låter negativt men Martin Luuks nya är rätt skruvad.

– Prick up Your Ears – John Lahrs klassiska biografi över Joe Orton (som just hade skrivit ett manus åt Beatles när hans älskare slog ihjäl honom med en hammare). Jag har också Der Keller: Eine Entziehung av Thomas Bernhard på tyska. Den läser jag inte direkt. Kollar citaten för att se om översättningen till svenska stämmer.

Bodil Malmsten är återhållet laddad. Men hon följer också sin närmaste omgivning. I sitt kvarter ser hon barn som gungar i parken och årstiden växla. Hon åker kollektivtrafik och samlar rabattremsor innan de slutar att gälla. Framför allt bor hon i en bostadsrätt i centrala Stockholm och ser en person i sin närhet som inte tycks bo någonstans. En person som har sina saker på en varuvagn från Hemköp och som dricker kaffe ur en pappersmugg.

Vardagen kommer nära i Bodils noteringar. Liksom i föregående loggböcker plockar hon upp detaljer och får dem att säga något om det som sker på ett större plan. En tidsanda. Denna gång är texterna något längre. Och de är inte bara formade av det som pågår, utan även av »det stora obegripliga«. En bortgång.

Bodil Malmsten ska gå vidare. Just nu arbetar hon med en nyöversättning av den engelska dramatikern Joe Ortons (1933-1967) pjäs Vad betjänten såg (originaltitel What the butler saw). En farsartad svart komedi som Bodil jobbade med redan under tidigt 80-tal. Då var det för tv-teatern. Nu är uppdragsgivaren Stockholms Stadsteater där pjäsen har premiär våren 2014. Samtidigt har bloggen Finistère lagts ned till förmån för andra projekt.

Bodil bor i en tvåa. Hon har ett höj och sänkbart skrivbord, en orange fåtölj och en liten hall med en grå pall. Jag åker hem till henne med ett gäng frågor.

I din senaste bok Så gör jag, om skrivandets och läsandets konst, skriver du att författaren är dubbelgångaren du själv blev när du började ge ut böcker. Nu ger du ut din sista loggbok, är det dags att lämna denna dubbelgångare?
– Ja, så till vida att jag aldrig mer kommer att skriva något där jaget kan blandas ihop med mitt riktiga jag. Är det skrivet i jag-form så kommer det inte att vara någon som liknar mig. Det här har jag tjatat om så till den grad att Lasse Sundh (formgivare, fotograf och kollega till Bodil, reds anm.) driver med mig om det.

– Så fort det är nedtecknat är det skrivet. Jag redigerar mig själv jättehårt när jag skriver, det ska inte vara några privata grejer. Nu blev det så ändå eftersom jag drabbades av en fruktansvärd sorg under den period jag skrev den nya loggboken. Men den börjar och slutar med att den karaktär som skulle kunna likna mig inte är jag i mina kommande böcker. Enough with that!

Hur känns det?
– Jättebra! Det är bara mitt beslut. Jag har bestämt mig för att inte skriva något på beställning. Men översättning är kul.

Varför är det jobbigt att skriva på beställning?
– Det är fruktansvärt, jag tycker att det har blivit värre och värre med åren. Att man ska leverera något. Jag tror jag höll på i tre månader enbart med en text till Arena om de kriminalserier jag tittar på. Jag överarbetade och överarbetade och till slut visste jag inte vad jag gjorde.

– Framöver tänker jag skriva först. Finns det något skrivet så vet jag att jag har möjlighet att få det publicerat. Jag tycker mer och mer att lusten försvinner när det blir ett tvång.

– Sedan kommer det förr eller senare en dag när man måste bestämma sig, för att boken ska ut i ett omlopp. Då måste det finnas någon slags hållpunkt. Det är klart, när man publicerar böcker helt själv framöver så…

Ser du en sådan framtid för dig, att publicera själv?
– Nej, jag orkar inte det. Jag kommer att ge ut på förlag så länge jag skriver böcker. Men jag kommer att göra mycket annat. Jag ska göra en podcast, med mycket musik.

Som ska heta Finistère?
– Nej, Finistère ska jag lägga ned. Det räcker nu, det är snart sju år sedan jag bodde där. Det blir fel att fortsätta. Det är bara ibland när jag skriver som jag tycker att jag har täckning för viss kritik av det svenska samhället, för jag vet att det fungerar i ett samhälle där jag har bott, i Frankrike. Jag vet hur det funkar där vad gäller det offentliga och inom vården.

– Ett exempel: Jag ramlade och slog mig för ett och ett halvt år sedan. Jag slog sönder bäckenet, ett litet fall som orsakade stor skada. Numera måste man slåss för att få röntgas i Sverige, man måste insistera. Jag fick ett antal röntgenundersökningar. Men i dag är det inte självklart att en läkare har tillgång till de röntgenplåtar som tagits fram av en annan läkare. I Frankrike och även i Spanien har man själv sina egna röntgenplåtar. Men här är det bara ineffektivt och vansinnigt. Jag vill egentligen inte prata om det. Men jag kan göra det för jag är inte bara en sur kärring som kommer och gnäller på vårdcentralen. Jag vet att ett husläkarsystem kan fungera perfekt.

Då måste det vara ännu mer frustrerande att se en apparat som är helt fragmentiserad och i sönderfall?
– Ja, detsamma gäller apoteket. På mitt närmsta apotek har de aldrig hela min medicin, jag får bara halva receptet.

– Den här Orton-pjäsen som jag översätter nu (Vad betjänten såg, reds anm.) utspelar sig på en psykiatrisk klinik där alla anklagar varandra för att vara tokiga. Och så resulterar det i att de beter sig vansinnigt. Men här är det ingen som ser att det är vansinnigt, eller var och en ser sin lilla bit.

Din nya loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är inte kronologisk på samma sätt som de andra loggböckerna. Det är lite längre romanartade texter i olika block om det som händer i din omgivning i Sverige. Kunde den ha varit något annat än en loggbok?
– Ja, allting som jag skriver kommer ur mig och är någonting som jag har sett. Ibland så är det jag skrivit i noveller, romaner, dikter och även pjäser något som passerat genom en annan person. Jag håller sedan runt femton år tillbaka på med en bok som heter Edvard. I den har han ett personlighetsdrag som jag blir mer och mer medveten om ju äldre jag blir. Han har sett det hos sig själv.

Vad är det för drag?
– Det säger jag inte. Jag vill inte att man ska veta det när man läser om honom, att det är mitt drag! Det är samma som med de andra böckerna i trilogin, som i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Det är de mest otippade dragen.

I det fallet kan man säga att författaren inte skymmer det skrivande jaget?
– Exakt. Jag är så otroligt trött på det. Det handlar mycket om att jag i början av min karriär var väldigt medial, för jag förstod inte vad det innebar. Det var inte vanligt vid den tidpunkten. Men nu måste man ha en front, eller så får man vara som J.D. Salinger, och inte säga något.

Nu när du släpper loggboksformatet och Finistère, blir romanen om Edvard ditt huvudprojekt?
– Jag tänker inte i projekt längre. Jag ska göra lite olika saker som sagt. Nu gör jag den här översättningen. Jag gillar att översätta. Klas Östergren sade en så himla fin grej. Han skriver tv-manus på Kerstin Ekman nu (hennes roman Händelser vid vatten, reds anm.) och menar att det bästa beröm han kan få när det är klart är att det inte märks att han har gjort jobbet. Så vill jag att det ska vara.

– Jag vill förstå Orton, jag har hållit på med honom i trettiofem år snart. Om han hade varit svensk och om de här förutsättningarna hade varit i Sverige, vad skulle han ha sagt på det här omöjliga språket? Han skriver sina meningar på ett sätt som låter stolpigt för oss. Hur kan jag utan att våldföra mig på honom få det talbart?

Du har gjort flera översättningar av Joe Ortons pjäs. Utgår du ifrån någon av de tidigare eller gör du en helt ny?
– Jag gör en helt ny. Pjäsen är inte lättvindig, den är helt baserad på klassisk fars. Som gamla brittiska 1700-talspjäser där allting är som Feydeau, fast tidigare (Georges Feydeau, fransk 1800-talsdramatiker känd för sina farser, reds anm.). Den är väldigt fräck.

Det låter som Alan Ayckbourn?
– Nej, det är mycket råare. Alan Ayckbourn är en light-version av det. Det är korta små repliker som träffar direkt. Jag såg The Sopranos igen, en serie som har ett fruktansvärt bra manus, och vissa av de replikerna är Orton rakt av. Det är samma nivå. David Chase (The Sopranos skapare, reds anm.) måste ha läst Orton eller sett någon pjäs, även om han inte är mycket spelad i USA.

På tal om The Sopranos, James Gandolfini dog i juni endast 51 år gammal. Vad betydde han för dig?
– Mycket. Det här låter säkert übersnobbigt men jag såg honom faktiskt på teaterscenen, i pjäsen God of Carnage på Broadway i New York. Han spelade huvudrollen och Jeff Daniels var med och två kvinnor som var lika kända (Hope Davis och Marcia Gay Harden). En fantastisk ensemble i en ganska dålig pjäs. Gandolfini var oerhört bra, han hade en enorm närvaro och höjde det ganska skraltiga materialet.

– Vid den tidpunkten pjäsen gick var det en historia i amerikansk media om Jerry Seinfelds fru som var inblandad i någon dispyt om en kokbok hon hade publicerat. Hon var anklagad för plagiat. Strax innan föreställningen ska börja kommer Seinfeld och frun in i salongen. Alla blir tysta – och så sätter de sig på bänkraden framför oss! Då tänkte jag att jag inte kommer att kunna koncentrera mig på pjäsen för att jag bara kommer att titta på hur Seinfeld reagerar och vad han gör. Men när Gandolfini kom in på scenen blev han det självklara blickfånget, han var så stor i sitt skådespeleri.

– När han dog så handlade inte bara om The Sopranos för mig utan också om den enorma gestalten på den där teatern.

Det har varit sommar och folk har varit lediga. När jag har frågat dig om du haft en skön och ledig helg brukar du alltid svara att du aldrig har ledigt.
– Ända sedan Den dagen kastanjerna slår ut… har jag återkommit till det: »trevlig helg ekar det i korridorerna på Dramaten«. Trevlig helg? Vad är det för trevligt med en helg, förutom att folk inte hör av sig och man slipper svara på frågor? Helgen i sig betyder inget för mig, men jag låter andra ha helg såklart.

Men när det är en så påtaglig period av ledighet som det är under sommaren, i en stad som Stockholm, vad tycker du om det?
– Jag tycker det är underbart att det är så mycket turister i Stockholm i dag. Då blir det inte lika tomt som det var förut under somrarna. Jag bodde i Vasastan under en period och då kunde en söndag i juli kännas som att en atombomb hade slagit ned. Det var kusligt. Men när jag åkte tunnelbana häromdagen var det flera som pratade andra språk än svenska. Det var franska, engelska, ryska – jag tycker det är jättekul.

Förhållandet arbete och ledighet, reflekterar du något över det?
– Nej, jag hinner inte reflektera. Jag kör bara på och skriver, jag vet att jag mår bättre om jag skriver även om det inte blir något av det. Att jag ägnar mig åt mitt någon timme varje dag. I det dyker det också upp mycket som är oinbjudet. Jag trodde till exempel att den här loggboken skulle bli väldigt politisk, men sedan märkte jag att det blev skrikigt och gällt.

– Jag menar, det är väldigt många saker som är fel i Sverige just nu, allt från tågen till hanteringen av Slussen. Nu är det en del politik i boken, ett kapitel som heter »Riskkapitalisk-kapitlet«, en del om Slussen och sedan lite om Nuon-affären (Vattenfalls köp av det nederländska företaget Nuon, reds anm.). Men först trodde jag att det bara skulle bli ilska.

Jag känner igen det där, när man läser om och upplever oegentligheter och går omkring med en olustkänsla i kroppen. Men så ska man försöka kanalisera det och det går inte.
– Det blir så smått jämfört med hur det känns. Man skulle framstå som en idiot som står och gapar på ett isflak.

Ja, och det kan jag bli nästan ännu mer uppgiven över. Att ha den känslan, och att den kommer av att det inte finns några direkta diskussioner som förs och som man bara kan haka på.
– Johan Croneman (tv-skribent på Dagens Nyheter, reds anm.) skrev för inte så länge sedan att han hade sett Bengt Göransson på tv där han hade pratat om tillståndet i samhället i dag, och formulerat det på ett väldigt enkelt sätt. Och då är han drygt 80 år. Att inte de yngre säger något!

– Men jag tror att det finns ett stort vilande raseri. Problemet är att det inte finns något uttryck för det eftersom skiten ligger ovanpå och flyter.

Sedan kan saker som inte är uppenbart politiska ses som politik också. Att du skriver om andra saker i din bok i en tid då det finns skäl att vara väldigt arg är en annan slags reaktion till exempel. En kärlekssång kan vara minst lika mycket politik som en politisk sång.
– Ja, allting är politik. Som att jag skriver om min bostadsrättsförening som ett praktexempel på representativ demokrati, för att styrelsen sköter det och man litar på dem. Den är tusen gånger bättre än hur hela landet är skött. Samtidigt är den demokratin bara för dem som kan ta den här typen av brutala bostadslån, det är ytterligheter.

Vi tar en kort paus. Bodil tar en cigarett.

– Jag är dålig på att röka, jag har aldrig blivit någon rökare. Jag är inte missbruksbenägen. Jag har aldrig gjort något roligt. Eller det har jag, fast på andra sätt. Men inte så där överdrivet. Jag är så lagom.

Saknar du att du inte gjort något överdrivet?
– Nej, man är som man är. Jag vet inte hur det skulle vara. Jag fick en massa morfin när jag hade ramlat och skadat bäckenet. Men jag blev varken lycklig eller galen, trots att jag fick dropp med morfin och morfinpiller. Men det var verkligen en besvikelse. Det var inget för mig tydligen. Det var synd.

Om vi återgår till din nya bok, ett genomgående ämne är boende. Du skriver att du själv bor i en bostadsrätt men att det finns andra i din närhet som inte har någon bostad alls. Vad tänker du kring det?
– Jag lider samma pubertala kval som jag alltid gjort. Varför är det så orättvist och varför blir det bara orättvisare? Jag har mina autogiron till Läkare utan gränser och Afghanistan. Jag skriver också om de rumäner som är här och tigger, jag har ett så stort vindsförråd. De skulle kunna bo där. I alla svenska vindsförråd finns det en madrass eftersom alla köper nya madrasser. Men det skulle inte gå för bostadsrättsföreningarna, man får ju inte ha rumäner på vinden.

– Man kan inte ge alla som tigger pengar, men man kan se till att man har många tjugolappar i plånboken. Som det är nu går det inte att ge alla pengar.

Du har skrivit en del om bekanta till dig som är arbetslösa. Vad berättar de för dig?
– Människor som är arbetslösa har det inte kul och de kommer få det ännu värre nu. Arbetsförmedlingen ska anställa extrapersonal som ska granska deras redovisningar för att se hur mycket jobb de har sökt. Som om de inte är piskade redan? De jag känner är människor som verkligen vill jobba.

Är det viktigt för dig att ha en grundtrygghet hos dig att utgå ifrån när du börjar skriva?
– Det har jag aldrig haft och det kommer jag aldrig att få, jag trevar. Som i fallet med Edvard, jag började skriva den i tredje person, halva boken. Men det gick inte, jag kom fram till att han måste prata själv. Det handlar om forskning och undersökning i skrivandet. Och någonting som jag inte släpper. Jag kan inte släppa Edvard och den konflikt som är hans liv.

Anledningen till att jag frågar om trygghet är om du upplevt det motsatta. Själv har jag haft en del panikångest-attacker tidigare i år som jag inte känt förut.
– Jag ser alltid till att ha lugnande piller. För mig kommer sådant oväntat, det kommer inte i värsta krisläget utan när jag gör vardagliga saker som tittar på mina tv-serier eller hälsar på min mamma. Plötsligt slår det bara till, då tar jag ett halvt piller och så lugnar det ned sig. Hellre det än att få högt blodtryck.

Hjälper skrivandet något? Att det är som terapi.
– Det har det aldrig någonsin varit för mig.

Vad tycker du om de författare som ser det som terapi?
– Det är det säkert för vissa. Jag vet en författare som har sagt att hon har skrivit av sig sin dödsångest, och jag tror henne. Men jag har ingen dödsångest. Jag har ordnat med vad som kommer att hända med mig när jag är död och det känns bra. Jag ska ligga i en liten strut i minneslunden på Maria kyrkogård. De strör inte askan i minneslunderna utan häller den i en liten strut och så gräver de ner struten. Det tycker jag verkar som en underbar evighet. Jag har ingen panikångest över det.

Var det bra för dig själv att ordna det?
– Det var väldigt länge sedan jag var rädd för att dö, om jag någonsin har varit det. Det är klart att man som alla är rädd för döendet. Men själva övergången från det här orostillståndet som är livet till struten i minneslunden tycker jag bara är ett behagligt steg.

– Annars har jag hållit på med mindfulness när jag skadade bäckenet och hamnade på smärtkliniken på Södersjukhuset. Jag satte mig in i det, läste alla böcker av den stora gurun Jon Kabat-Zinn och tittade på dvd:er. Jag höll på med det i ett halvår ganska intensivt. Men sedan nådde jag en gräns där jag kände att det var bättre att gå och meditera än att hålla på med »meditation light« som mindfulness faktiskt är.

– Mycket av det är sådant som jag har gjort i trettio år, som avslappningsövningar och body scan. Men för att komma åt ens innersta, då ska man nog ha börjat när man var liten.

Men yoga är effektivt och funkar bra för dig?
– Den funkar på kroppen. Jag har mycket bättre kropp nu än vad jag någonsin har haft, även om den är skrynklig. Men jag är stark i den. Jag har yogat hela tiden, även när jag var skadad. När jag har haft som mest ont så har yoga-instruktören anpassat den åt mig och jag har fått ansvara för att känna efter väldigt noga. Men jag har inte blivit mer harmonisk av den. Det återstår.

Så du har inga tips på hur man botar oro och rädsla för livet?
– Absolut inte.

Gilla läget?
– Man ogillar väl läget, men vad ska man göra? Jag gör ganska mycket som jag tycker är kul, dumma grejer…

Som till exempel?
– Alla mina bollar. Sådana som ligger i en låda för tio kronor styck (Bodil tar fram en cerisefärgad boll). Jag köper flera sådana och håller på med dem. Jag lägger dem i olika mönster och fotar dem. Jag brukar placera bollarna på mitt golv, det är väldigt intressant att se vad som händer. Hur det genast blir grupper och familjer av dem (tar fram flera bollar i olika färger och material och rullar ut dem på golvet). Här är två blå, och så kommer några som är hårda och då blir det lite hotfullt.

– Jag har skapat en familjen Mopp också. Familjen Mopp har en gång träffat familjen Tejp (som Bodil skrev om i förra loggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, reds anm.).

Hur var det mötet?
– De var så långa, mopparna, så det var lite distanserat. Familjen mopp är ett förlovat par, de har jag också fotograferat. Det är lite Staffan Westerberg över det.

Några av Bodils bollar.

Familjen Mopp tittar på tv.

Men det är väl en bra sak att inte förtränga det barnsliga?
– Ja, det går inte. Jag gillar att städa också. Och jag gillar att möblera om. Det har jag gjort hur många gånger som helst i den här lägenheten. Det blir bättre för varje gång. Allting hittar sin rätta plats om man inte hetsar det, som Giselle säger i Tryck stjärna (en av karaktärerna i boken, reds anm.).

Är det en devis som du gillar?
– Ja, hon säger många saker som jag gillar. Som »för att inte bli galen så möblerar jag om«.

I en mailkonversation som vi hade för något år sedan så avrådde du mig från att börja skriva och författa. Brukar du göra det när folk frågar dig om råd?
– Nej, absolut inte. Det måste jag sagt som ett skämt. Jag brukar säga: skriver du så skriver du. Jag fick ett mail från en okänd person häromdagen. Han hade läst Så gör jag och berättade att han är en sådan som skriver, fast att han är »period-skrivare«. Då svarade jag att alla kanske är det. Märker man att man skriver så skriver man. Men det går inte att tro att det bara är att skriva en serie på tio deckare med samma gubbe som huvudkaraktär och så blir man rik.

– Jag tror att de som skriver skit har talang för att skriva skit. De träffar det där som folk vill ha, det som glider in, det som är enkelt, som det finns ett svar på. Undra om den vågen börjar mattas av nu? Det vore skönt.

Du twittrar lite till och från. Där är du mer tydligt politisk känns det som.
– Det är jag även på bloggen. Jag länkar vidare väldigt ofta, lite som »titta på det här!«. »Se vad han säger, se vad de gör!«. Det tycker jag hela min verksamhet handlar om, att skicka vidare så att folk kan se själva.

– Det kom fram en kvinna till mig på gatan och tyckte det var bra att jag hade sagt ifrån om att Mittuniversitetet i Härnösand ska läggas ned. Jag svarade att det är ett tecken på så mycket annat också, som centralisering, ekonomitänkande – att man bara lägger ned en stad – fragmenteringen. Hon var en medveten kvinna med Marimekko-väska. Och så nämnde jag Nuon-affären som ett annat exempel och hon såg ut som hon inte kände till det. Hur kan man missa det? Det är ju nästan hundra miljarder! Och regeringen ljuger därför att Fredrik Reinfeldt har blivit informerad om affären och godkänt den med sina initialer. Och så säger de att de inte visste något. Det är helt otroligt!

– Svenska Dagbladet Näringsliv har haft en fantastisk uppföljning på det och intervjuat de inblandade personerna.

Det kanske handlar om tillgängligheten till nyheter, att inte alla får reda på det?
– Det här är en stor nyhet, det är våra pengar det handlar om! Det är mina arbetslösa kompisars pengar. Och de ska använda sina dagar för att fylla i blanketter så att de knappt hinner söka de jobb som de sedan ska redovisa.

Är twitter en bra kanal för att uttrycka detta?
– Jag twittrar för lite, ibland gör jag flera inlägg på en dag men sedan gör jag uppehåll under en lång period för att jag inte är van vid formen. Den faller sig inte naturligt för mig. Jag vill inte ha några förföljare och jag vill inte förfölja någon själv.

Du kallar följare för »förföljare«?
– Det är ett skämt! Men, jag är asocial. Jag har social fobi, jag vill inte ha några nya människor i mitt liv, jag hinner inte med de jag redan har. Jag har ingen facebook och som jag nämnde så vill jag skicka vidare. Och det jag skickar vidare är allmän egendom, inte något personligt som jag lämnar över.

– Jag tänkte mycket på det när jag var klar med den här loggboken – jag vill inte dra några slutsatser. Jag vill berätta anekdoter om olika saker och framför allt vill jag att var och en ska tänka själv. Jag vill inte att min tolkning ska vara allenarådande.

/

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig släpps den 25 augusti på Modernista. Titeln är tagen från »Sjörövar-Jennys sång« av Kurt Weill och Berthold Brecht.
Den 24 augusti kl 15.00 är det releasefest för boken på Rönnells Antikvariat i Stockholm.
Under hösten kommer Bodil att läsa den österrikiska författaren Thomas Bernhard varannan tisdag på Rönnells, med start den 10 september.
Vad betjänten såg har premiär på Stockholms Stadsteater våren 2014.
Bodil Malmstens nya hemsida.

I din nya loggbok, den fjärde, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”, skriver du om din flytt från Frankrike och om Sarkozy. Du säger att det du skriver om honom är ingenting mot vad som sägs om Sarkozy i fransk media. Hur behandlas han där?
– Som han förtjänar. Med respektlöshet. Jag har skrivit så mycket om Sarkozy att jag blev tillfrågad om att sitta med i SVT i valbevakningen av franska valet. Jag tycker i mycket att min bedömning av Sarkozy sammanfaller med det som sagts i fransk media. Nu bor jag ju inte i Frankrike längre och följer inte lika noga så jag kan inte uttala mig om dagsläget.

Senaste nytt i Frankrike är att le président de la république, Nicolas Sarkozy, har rasat ihop på sin footing présidentiel. Han har helt simpelt svimmat på sin joggingrunda och hämtas nu med ambulanshelikopter och förs till Val-de-Grâce, militärsjukhuset för högt uppsatta personer, där en svit står reserverad för republikens president. Kommunikéerna intygar att det inte är någon fara, presidenten kan prata, han är vid medvetande.
 Att det är Nicolas Sarkozys medvetande han är vid, kan ingen göra något åt.

Ur ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”.

Det har ju gjorts en voodoodocka av honom i Frankrike som han försökte förbjuda. Vad tycker du om ett sådant sätt att driva med politiken?
– Jag tycker att det räcker med att makten gör otäcka saker. Och jag tror inte på voodoo.

Jag är inte så insatt i europeisk politik, men tonläget verkar vara högre än i Sverige. Gillar du när det är så? Att politikerna gapar och gastar högre men också blir hårdare ansatta i media och av folket?
– Bra tycker jag. Ett samhälle där media sätter hårt mot hårt utan att det blir ett så kallat drev. Att det självklara är att makten ska stå till svars. Dygnet runt.

En negativ följd av det är ju att politiska utspel kan bli hårdare. Som Angela Merkels uttalande om att den multikulturella modellen i Tyskland är ett misslyckande. Jag blev förvånad över att hon inte fick hårdare kritik för det, vad tänkte du om det uttalandet?
– Dumt, dumt dumt. Men jag hade inte väntat mig så mycket från Merkel.

Hur tycker du svenska politiker behandlas i svensk media?
– I stort sett med silkesvantar. Förutom ett eller annat så kallat drev som för det mesta handlar om person och detaljer och inte grundläggande svek mot grundläggande idéer, som samhällen, gemensamhet.

Var perioden med Juholt och hans sorti ett drev eller en rimlig bevakning?
– Jag kan inte kommentera enstaka så kallade drev. Hade det varit i Frankrike hade det varit del av den kritiska inställning som media har till makt där.

Du gillar ny teknik och att saker och ting utvecklas med ipads och bättre datorer. Men i ”Och en månad…” uttrycker du din oro över tejp och pennvässare. Att de går kärvare tider till mötes med nedskärningar och utrensning. Hur kom du på den idén?
– Familjen Tejp bara fanns, det var när jag skulle packa ihop grejer i Frankrike och upptäckte att jag hade en hel tejpfamilj och sen fortsatte de lägga sig i. Men det var ingen teknikfientlighet, inte som jag kände det. Mest bara medkänsla.

Varför kände du med dem?
– Man måste väl – om man inte är en onämnbar mördare som han i Norge, känna med familjer som blir bortglömda, borttappade.

Använder du tejp och pennvässare?
– Tejp hela tiden. Tejpa ihop papper, tejpa fast saker, jag gillar tejp. Pennvässare använder jag när jag tecknar. Jag gillar att teckna med mjuk blyerts och blyertspenna. Fast jag har ingen sån som man skruvar fast på bordet. Tyvärr.

Du har kämpat med en roman om karaktären Edvard som är sista delen i en trilogi om svek. Du har den i huvudet men får inte ut den. Hjälper det att skriva loggböckerna och bloggen?
– Nej, ingenting hjälper. Det är bara att hålla på och hålla på, Edvard lever nånstans, jag måste bara fånga in honom och få honom korrekt avlyssnad, jag vet ju hur han har det. Han finns.

Hur har han det då? Hur mår han?
– Enough said om Edvard. Jag har pratat mer om Edvard i media än vad svenska författare brukar göra och eftersom jag vill bli räknad bland de svenska författarna så håller jag resten för mig själv. Jag kan säga att Edvard vandrar osedd vid min sida. Han ser det jag ser, men inte som jag. Han ser det som Edvard, en del av mig – nej, det stämmer inte, Edvard är inte en del av mig – han är ett sällskap dag och natt även om han inte är något roligt sällskap. Han är nödvändig. Prata blir flum, skriva blir sant.

Vad brukar du göra när du hamnar i en period av skrivkramp?
– Skriva och skriva och skriva och skriva skriva och skriva skriva skriva skriva. Till slut släpper det och man får ont någon annanstans.

I den franska stad som du bodde i innan du flyttade till Sverige hade du en engagerad och hjälpsam granne. När du flyttar in i en andrahandslägenhet i Stockholm är en av dina grannar en man med en grusätande hund som ryter åt hunden och inte hälsar. Varför är grannar och ens förhållande till dem ofta så komplicerat?
– Vet inte. De är ju så nära men man har inte valt dem.

Är du en bra eller jobbig granne?
– Jag är en perfekt granne. Lyssnar med lurar, går barfota inomhus, sorterar sopor, smäller inte i dörrar. Har ingen skällande hund. Är aktsam om de gemensamma ytorna. Torkar av fötterna.

I en artikel i en av morgontidningarna sade en forskare att bokskrivandet ökar mycket snabbare än bokläsandet och att vi därför blir dummare eftersom det finns en allt större mängd litteratur som inte når läsare. Vad tycker du om det resonemanget?
– Låter helt övertygande. Mer sånt forskande.

Det känns som att det också kan handla om ett större ”brus” inom bokvärlden, att det skrivs eller ges ut för mycket böcker. Kan det vara så?
– Fråga forskaren ovan. Det låter mycket bättre om det kommer från en forskare än från en författare som hatar kommersialiseringen av litteraturen.

Kommersialiseringen av litteraturen, vad får det för konsekvenser?
– För stor fråga. Folk blir dummare. Inte mina läsare. De blir bara klokare och vackrare för varje bok jag skriver. Läsarna kommer, en och en, försiktigt och aldrig påträngande, fram till mig och säger lågt (för de vill inte göra så vi blir generade) ”Tack för dina böcker”, säger mina läsare, en i taget. Eller, ”Är det du, jag har läst allt du har skrivit.” Mina läsare är den motvikt mot kommerisaliseringen av litteraturen som gör att jag orkar fortsätta skriva som jag. Så att det ser lätt ut, som om det vore lätt.

Du bor nu i en lägenhet i Stockholm. Brukar du få ett känslomässigt band till din bostad? 
– Går det att undvika? Tips välkomna. Mina bostäder blir alltid ställen där det syns att jag bor. Hur mycket grejer jag än gör mig kvitt, det kommer alltid liknande i deras ställe. Aldrig riktigt nytt.

Vilken av de bostäder som du haft har varit svårast att flytta och skiljas från?
– Eftersom jag skrivit en hel bok, ”Sista boken från Finistère”, om smärtan med att skiljas från mitt Finistère, ett Finistère som jag hade gjort själv, så måste det väl vara den. Men i verkligheten går jag bara framåt. Jag skiljs med smärta från bostäder, men när jag har lämnat dem är jag inte längre där.

Har loggböckerna och arbetet med dem förändrat ditt skrivande något?
– Nej. Skrivandet är samma. Det är grovarbete. Som en balettdansös som måste kämpa och svettas, linda fötterna som blöder av ansträngningen med att få in rörelsen. Och sen göra rörelsen så det ser självklart ut. Enkelt. Fast det ligger ett så blodigt kroppsarbete bakom.

Din nästa loggbok heter ”När hela havet sinat ut och bergen smälts till glöd”. Blir det den sista eller kommer du skriva loggböcker så länge du tycker det är relevant?
– Jag vet ingenting om framtiden.

Titlarna på dina tidigare loggböcker är tagna från poeter som Aspenström och Wislawa Szymborska. Så också titeln till ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”. Stämmer det att den är från Strindberg och ”Ett drömspel”?
– Nej nej nej, stämmer ej. Det är från mej! En dikt TILL Strindberg är det, en dikt med omkvädet Jag niger, herr August som finns med i en diktsamling av mig själv, ”Nåd & onåd – idioternas bok”. Och du har rätt, det kanske låter lite som ett Drömspel, smickrande… (det var undertecknad som fått det om bakfoten, reds anm.).

På tal om Strindberg, det är Strindbergsåret i år, 100 år sedan han dog. Kommer du att ägna någon tid åt det eller bryr du dig inte?
– Bryr mig inte mer än vanligt. Har några Strindbergböcker som står mig nära – ”Inferno” och ”Författaren”. Jag har svårt för jubileer, tycker man ska jubla medan personen lever.

Ibland när man läser intervjuer med dig känns det som att intervjuaren/journalisten, mig själv inkluderad, utgår från att du kan svara på vilka frågor som helst. Känner du dig som ett bollplank för allsköns funderingar och frågeställningar ibland?
– Känner mig ej som ett bollplank. Jag svarar för att jag är en tvångsmässig besvarare, jag måste svara annars förföljer frågorna mig och jag blir begravd under det berg av obesvarade frågor som livet är. Att jag svarar betyder inte att jag har några svar. Det är väl som med ditt bollplank, jag är planket, jag är bollen, beroende av att någon studsar mig tillbaka.

”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” går att beställa från Modernista eller här.
Finistère.

Du bodde i Finistère i Frankrike under nästan tio år, men har nu flyttat tillbaka till Sverige. Var det en stor omställning?
– Att flytta från ett kulturland och tillbaks till vikingatiden, jo. Men nu har Sverige många småförlag som ger ut kvalificerad litteratur, det är väl mest vad gäller samtalet om litteraturen där det spricker. I Frankrike kan även vardagliga politiska och allmänt underhållande talkshows ha nivå. Men Le Mondes och Figaros litteraturbilagor finns ju i Pressbyrån (även om den franska läsande allmänheten liksom den engelskspråkiga tror att Stieg Larsson är litteratur, stora vita fläckar på annars hyfsad kulturkarta, jag menar nog mest litteratur). Teatern verkar ha gått i samma stå överallt.

– En annan sak som är omställning från Frankrike är att i Frankrike har man kvar personal. Där det behövs flera personer för att utföra något så är det flera personer avdelade till att göra det.

Finns det saker i vardagen som blivit mer komplicerade här sedan du kom tillbaka?
– Mer komplicerat var det när jag var tvungen att sköta svenska ärenden från Frankrike, de första årens hjälplösa kamp för att få kontakt med svensk skattemyndighet, senare tids omöjlighet att utan att bli galen få ut svensk folkpension i Frankrike. För övrigt tycker jag att allting som var dåligt innan jag flyttade har blivit sämre – infrastrukturen, tåg, omöjligheten att komma fram till och få vettiga besked av internetserverpersonal. Hur snuskigt och ostädat det är ute på stan i Stockholm. Att mina vänner som hade det dåligt innan jag åkte har fått det märkbart sämre. Att de som har det bra har mycket större lån. Jag vidgar kanske begreppet komplicerat här, men det ligger ju i sakens natur.

Hur tycker du att Sverige är nuförtiden? Är samhället kallare eller är det som det brukar vara, om man bortser från det politiska?
– Samhället – det är ju som Margaret Thatcher sa – ”There is no such thing as society”. Men människorna är häpnadsväckande vänliga om man tänker på hur de har det. FÖR tåliga kan jag tycka, för inställda på att INTE vara negativa, för då får man inte vara med.

Är vi i Sverige rädda för konsekvenserna av att framstå som alltför negativa?
– Absolut. Mer och mer. Där märker jag en tydlig skillnad. Även när man inte är i position att skvallra för arbetsgivare eller myndigheter – folk vill inte låta negativa. Jag betraktas som lite skojig med min ständiga vrede. Var med i ”Skavlan” och har sedan dess använts som ställföreträdande arg svensk.

Foto: Terese Andrén/Modernista

Är du förvånad över att det sitter ett högerextremt parti i Riksdagen även här nu?
– Nej. Ej förvånad. Den här tilten över åt höger är ju betongrumporna bland sossar som satt igång, inte enbart i Sverige, i hela Europa. Men för Sveriges del – det var ju en socialdemokratisk minister, Björn Rosengren, som ena dagen sa att post och järnvägar ej skulle privatiseras och nästa dag – poff, så gick det inte att beställa tågbiljett i Sverige för att aktörerna inte fick ihop det.

Du skriver ofta om våra tillkortakommanden i livets små och stora delar. Hur är svenskars tillkortakommanden jämfört med fransmäns? Är det en grov generalisering att tro att de är olika?
– Det är en korrekt generalisering. Fransmän skyller ifrån sig när de tillkortakommer. Vi säger, ”nää vad dum jag är”. ”Usch, hur kunde jag vara så dum.” MEN franska människor – till skillnad från svenska – ber ALLTID om ursäkt när de knuffas. Man får alltid hjälp med väskor upp på tåg som alltid går i tid – förutsatt att det inte är strejk. Jag har skrivit ett ganska roligt stycke om nationalkaraktärer i ’Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig’. Med utgångspunkt från en gräslig underhållningsfrågesport som hette Le Maillon Faible, ”Den svaga länken.”

–
Det finns särskiljande drag mellan olika folk.
Det betyder inte att varje enskild individ i ett folk är identisk med alla
andra, eller att det är rasbetingat, men det finns vissa drag som går igen.
Nationalkaraktärer finns.
Även om den som påstår det riskerar att stämplas som rasist eller
utlandssvensk rättshaverist.

Hur skuld hanteras är fundamentalt för en nationalkaraktär.
I fransk TV finns ett underhållningsprogram, en idiotfrågesport som
heter Den svaga länken, Le maillon faible.

Jag vet inte om det finns någon svensk version av programmet, men
den franska versionen är kopierad på den brittiska enligt hundratals sidor
kontrakt. Det så kallade formatet måste slaviskt följas – ett exempel på
den utslätande likriktning som var så fruktad på sjuttiotalet. Man skulle
kunna tro att den likriktningen är total nu, men så lätt kväser man inte
en nationalkaraktär.

Programidén till Den svaga länken är att deltagarna ska trakasseras och
förnedras, inte enbart för sina bristande kunskaper om vilket stort ryskt
land floden Volga genomflyter, utan också för sina brister vad gäller utseende,
civilstånd och yrke.

Deltagarna är inte utvalda att vara med i programmet på meriter som
skönhet eller intelligens, formatet kräver uppenbarligen så kallade vanliga
människor.
Varje tävlingsomgång har nio deltagare, i varje rond röstas en av de
tävlande ut såsom varande den svagaste länken.
Det behöver inte vara den som har gjort flest fel – den svagaste länken
är den som de andra uppfattar som svagaste länk.
Programidén kan sammanfattas till att den som ger sig in i leken får
leken tåla.

Den brittiska programledaren är en råttliknande kvinna som kör över de
medverkande med en elakhet som inte setts sedan Margaret Thatchers
dagar. (Tony Blairs ondska ser annorlunda ut, den fungerar likadant men
är inte fullt lika flamboyant.)
Deltagarna i The Weakest Link på BBC Prime skändas som grupp och
som individer.

När en i flocken har blivit bortröstad lämnar han eller hon podiet,
kameran följer vederbörande som fått order om att vinka och försöka
le, varpå en närbild följer, där den eliminerade säger några ord om sin
reaktion.

De bortröstade britterna är förkrossade.
»Det stod still … jag blev helt urblåst … det var ingen hemma i huvudet
på mig … hur kunde jag vara så dum?
Hur kunde jag göra så fel.«
Britterna beter sig exakt som svenskar.
Generat, kränkt och skamslaget ältande tills de klipps bort – hur
kunde jag vara så fel?

Den franska programledaren är en gigantisk kvinna i kaftaner som slår
som flaggor i storm när hon snurrar från deltagare till deltagare. Det
flnns en livsfarlig lust i den här kvinnan som skulle reducera den brittiska
programledaren till stoft om de stötte ihop.

När en fransk deltagare blivit bortröstad är det samma procedur som
för de brittiska. Ner från podiet, vinka till kameran, försöka le.
Det ser likadant ut men det är inte likadant.
Nationalkaraktären förhindrar det.

I snart tre år har jag sett Le maillon faible och inte en enda av dem jag
sett röstas bort har sagt någonting om att vara fel. Det är alltid de andra
som har skulden.
»De gaddade ihop sig. Det var en konspiration. De röstade bort mig
för att jag är yngre. För att jag är äldre.
För att jag är kvinna, för att jag är man, för att de är från landet och jag
är från Paris, för att jag är långhårig, skallig, mager, tjock, för att jag är
bättre än vad de är.« Jantelagen – ett okänt begrepp, Le maillon faible –
den andre, de andra.

Att trots detta obestridliga bevis hävda att det inte finns nationalkaraktärer
är att vara historielös och utan kunskap om vilket Ryssland
Volga genomflyter, om Napoleon, Shakespeare, inlandsisen och landhöjningen.
Ur ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”.

http://www.youtube.com/watch?v=0GlQI6kiW-w

Vad läser du nuförtiden?
– Jag läser alltid många böcker och flera parallellt. Bolaño hela tiden, Roberto Bolaño. Och en latinamerikan som jag hittade tack vare att Bolaño rekommenderat: César Aira. Jag läser David Foster Wallace. Och läser om Stefan Zweig, alla som kan tillräckligt bra tyska ska läsa i original, annars finns några urgamla svenska översättningar på antikvariat och jättebra engelskspråkiga översättningar. Jag läser väldigt spräckligt men numer i stort sett aldrig så kallade deckare.

I flera av dina böcker skriver du om hur mycket du gillar kriminalserien ”The Shield”. Vad gör den så bra?
– ”The Shield” är genialiskt på grund av att tittaren ständigt hamnar i moraldilemman som inte går att lösa. Vic Mackey (som leder den särskilda polisstyrkan Strike Team, reds anm.) – supershielden – är ju så dirty som någon kan bli. Men – precis som med Tony i Sopranos – man dras till honom, åker dit och gillar. Och sedan gör han – och Tony i Sopranos även – något oförlåtligt och man står där med brallorna nere. För man visste ju egentligen hela tiden hur han är. Sedan har jag aldrig sett en serie där slutet motsvarar början i ödesmättad omöjlighet. Så otroligt bra.

The Shield slutade sändas 2008. Har du hittat någon annan favorit inom kriminalseriegenren i dag?
– Nää. Jag letar. Har just sett (jag tittar streamat på länkar) ”Southland”, som jag gillar. Säsong två är just slut och det verkar inte bli någon fortsättning. ”Detroit 1-8-7″ tog sig mot slutet på säsong två, även den verkar läggas ner. Trots Michael Imperioli som är bättre än någonsin. Annars är det inget att se på våldsfronten. Jag tittar på ”The Big Bang Theory” som jag älskar otippat för att jag hatar komediserier.

Du är född arg och ledsen har du sagt, men när man ser dig på tv eller läser dina texter blir jag glad. När var du senast förbannad och på vad?
– Jag är förbannad på i stort sett allting oavbrutet. I dag råkade jag ha en massa ärenden nere på stan, Stockholm. Varje gång tänker jag att nu är det fler tiggare än någonsin i Stockholm, men sen kommer det några till. Och – som jag sa förut – att offentliga gemensamma platser är så sunkiga, som om det inte räknas. Alla ska hem så fort som möjligt och ha vitt och fräscht och en köksö med induktionsspis. Och partner i samma färgskala.

Du har jobbat med din systerson Kristoffer ”Stuffe” Malmsten från Fattaru i föreställningen Enligt Bodil Malmsten. Har ni samma lynne?
– Nää, ej samma lynne, ej samma generation, ej samma referenser. Jag vet inte ens vad DJ-kulturen är eller housemusik. Men det var ett fantastiskt samarbete. Kristoffer har vad som behövs – han ger sig inte, han har DET, han vill pröva, han kan allting. Vi jobbade varje dag i över tre månader och en enda gång var det friktion. Öga mot öga. Men det gick bra. Det var kanske till och med bra. När folk har frågat varför jag jobbade med Kristoffer svarade jag: Ren nepotism. För det låter ju roligare än att säga som det är – att han är helt suverän.

I en liten trailer som ni gjort till föreställningen gör du och han en sån där klapplek som man gjorde när man var liten, i skolan. En liten ramsa om att du sprang över skaren en kväll, stjärnor som föll över Oviksfjällen och coollugna kor som mjölkas. Längtar du ofta till Jämtland eller tänker på din uppväxt där?
– Inte längtar på något normalt och nostalgiskt sätt. Men det är liksom botten i mig, i det jag gör. Jag har ett ganska långt parti i andra akten av Enligt Bodil Malmsten som handlar om språket. Att jag föddes med jämtskan som modersmål. Och fick byta när jag började skolan. Och att jämtskan inte är ett skrivet språk, jag skriver på svenska – huvudstadsspråket, härskarspråket (för att skriva på mål är inget alternativ för mig). Men det att jag har övergivit mitt ”riktiga” språk – det är en mycket viktig del av det jag är. Som författare och person. Sen är det väl många som upplever det där att som det såg ut där man var barn, så ser verkligheten ut. Det är det som är hemma, även om man aldrig fysiskt är där.

Hur tror du ditt liv och din karriär sett ut om du inte övergivit ditt ”riktiga” språk, jämtskan?
– Jag funderar aldrig så. Det är för många andra omätbara faktorer som spelar in. Jag kan bara konstatera att efter snart sextio år med rikssvenskan känns det fortfarande inte som om jag är ”äkta” när jag uttrycker mig på den. Det känns som om jag gör mig finare än vad jag är. Förfinar mig. I Enligt Bodil Malmsten säger jag: Hela mitt liv är en översättning för att de som inte förstår mig ska förstå. Jag har även skrivit om det i en antologi om mormödrar, ”Min mormors historia”.

Förra året fick du kungamedaljen Litteris et Artibus, för framstående konstnärliga insatser av kung Carl XVI Gustaf. Har du burit den någon gång?
– Nej men jag har fotograferat den och har som bakgrundsbild på min portabla dator. Själva medaljen har jag satt i en låda med plexiglas (en tomlåda efter när jag köpte ett knivset till extrapris.)

Vad är det första du kommer att göra när det blir lite varmare och vårlikt?
– Jag hatar vårlikhet och snöförlust. Blir allergisk, tycker det här påträngande ljuset överallt är jobbigt, jag går aldrig ut när solen skiner. Dels för att jag alltid haft en hudtyp som inte tål sol, dels för att jag blir allergisk. Jag tycker utomhus är övervärderat. Sitta på trottoarer med långa latte och filtar över benen – nej.

Bodils senaste bok, loggboken ”De från norr kommande leoparderna”, finns att beställa från Modernista. Den finns även att köpa i bokhandeln.
Bodils blogg och förlag Finistère.