Jag har tappat räkningen över hur många Young Thug-singlar, remixer med Skepta och 1080p-kassetter som betydde allt och lite till i år. För det känns som att det var just en handfull namn och titlar som gick runt som i ett ekorrhjul hemma hos mig.

Och när världen rasade som mest utanför fönstret återfick jag tron på mänskligheten genom den musik jag valt att lista här nedanför. Jo, det är faktiskt så.

Allt det vackra som människan kan uppbringa bor i den här musiken. Det gör även det motsträviga, ilskna och de mest romantiska och arroganta dragen också.

Jag vägrar att tro att det är kört för oss så länge det finns själar därute som kan göra lika storslagen konst som Vulnicura och »Flagship«.

Det är väl därför vi fortsätter med att lyssna och leta vidare varje år, ständigt på jakt efter det odefinierbara.

Kalla det hopp om du vill. Det här fick mig att fortsätta tro:

Young Thug – Slime Season (mixtape)

Maki Asakawa – Maki Asakawa (samling)

Saffron – Petra l & II (kassett)

Skepta – »Shutdown« (singel)

Powell – Fader Mix (mix)

Jah Cure – The Cure (album)

Okzharp – Dumela 113 (tolva)

Dej Loaf – #AndSeeThatsTheThing (ep)

JLin – Dark Energy (album)

Where To Now? (kassettbolag)

Könsförrädare – End of History (album)

Rezzett ‎– Goodness (tolva)

Björk – Vulnicura (album)

Mumdance – FabricLive. 80 (mix)

Doughboyz Cashout – BYLUG World (mixtape)

Dungen – Allas sak (album)

Stormzy – »WickedSkengMan 4« (singel)

Hawkwind – Space Ritual (återutgivning)

Jason Isbell – Something More Than Free (album)

PC Music Vol. 1 (samling)

Dance Mania: Ghetto Madness (samling)

Nightwave – FACT mix 481 (mix)

TT The Artist – »Thug It Out« (singel)

Höga Nord (subkultur)

Anthony Naples – Body Pill (album)

Ata Kak – Obaa Sima (återutgivning)

Wiley – »From The Outside (Actress’ Generation 4 Constellation Mix)« (låt)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Moon City Boys – Let My Love Dance (singel)

I Am Drum (samling)

JME – Integrity (album)

Junior Loves & Scientific Dreamz of U – The Dreamcode (kassett)

Philip Corner – Satie Slowly
Philip Corner var med och grundade Fluxusrörelsen. Det här är väl egentligen inte en återutgivning, snarare ett par tolkningar av pianostycken signerade den franske kompositören Erik Satie som Corner spelade in för bara något år sedan.

Corner gillade Satie men tyckte att hans musik spelades alldeles för snabbt. Därav denna dubbelskiva med Satie på halva varvtalet.

Jordana De La Sierra  – Gymnosphere: Song of the Rose
Mer pianomusik. Den här skivan släpptes på privat press i början av 80-talet och fick inte så mycket uppmärksamhet då. Nu har Numero Group grävt fram albumet och givit den en riktig utgivning.

Jordan De La Sierra studerade musik för La Monte Young, Terry Riley och Pandit Pran Nath. Tyvärr gav han upp musiken efter sitt nederlag med den här skivan. Fyra spår på runt 25 minuter vardera, sublimt vackert.

K. Leimer – A Period of Review
K. Leimer har precis som Ariel Kalma släppt en mängd skivor tidigare. Här är en samling med tidigare outgivet material. Gillar du Ariel Kalma så bör du gilla K. Leimer.

Lino Capra Vaccina – Antico Adagio/Frammenti Da Antico Adagio
Förra året grävde skivbolaget Die Schachtel fram Lovisoni/Messina och Luciano Cilio. I år är det Lino Capra Vaccinas tur. Lika vackert som de förstnämnda.

DJ Sprinkles – Midtown 120 Blues
Sjukt deppig och vacker house. En av låttitlarna lyder »Sisters, I Don’t Know What This World is Coming To«. Det känns tyvärr som en bra fråga dessa dagar.

SND – Tplay/Newtables/Travelog
Duon från Sheffields tre första ep-skivor med extralåtar, håller extremt bra än i dag.

Craig Leon – Anthology of Interplanetary Folk Music Vol. 1
Craig Leon är framför allt känd som producent åt bland andra Blondie, men han spelade även in ett par ambitiösa och märkliga skivor på 80-talet.

Else Marie Pade – Electronic Works 1958-1995
Danska Else Marie Pades musik har samlats på en trippel-lp och en dubbel-cd. Jag hade till och med önskat mig en hel box. Rekommenderas varmt likväl.

»Bad Kingdom« (DJ Koze Remix) – Moderat
Varken Moderat eller den här låten är egentligen särskilt bra, men Stefan »DJ Koze« Kozalla gör som vanligt underverk med andras musik. Även Jenas stora son Robag Wruhme har gjort en mycket bra version kallad »Robags 4/4 Edit Mit Xomlopp RMX Schwanz-014«. Bara en sån sak.

»Il N’ya Pas De Crocodiles À Cocody« – Les Points
Jag vet absolut ingenting om varken artist, låt eller vad titeln betyder. Det är franskt. Tror jag. Och bra. Vet jag.

»KHLHI« – Percussions
Kieran Hebden brukar göra ganska trist och pretentiös musik under namnet Four Tet. Men här kallar han sig Percussions (eller om det är låten som heter det och han som kallar sig KHLHI, fan vet). Det är hur som helst jättedumt och jättebra.

»I Love Ya« – Traumprinz
Traumprinz eller Prince Of Denmark eller DJ Metatron är en ny bekantskap (tror jag) som formligen spottar ur sig musik. Det här påminner om något Mike Ink gjort på fyllan (det är alltså ett bra betyg).

»Breacher« – Tuff City Kids
Doldisarna Gerd Janson och Phillip Lauer har aldrig riktigt fått till det var för sig men tillsammans under namnet Tuff City Kids lyckas de gång på gång. Som här.

»Hoodlum« – Traumer
Mer franskt från Romain Poncet som jag inte heller vet något om.

»Girls Night« – Makam
Varenda gång jag sticker ut huvudet genom fönstret är det någon som spelar holländaren Guy »Makam« Blankens »Girls Night«. Ok, inte riktigt. Men det skulle kunna vara sant.

»Arms Around (C2 Affected Rmx)« – La Fleur
Det går inte att göra en sådan här årslista utan något som Carl Craig petat i. När han ger sig på andras musik kallar han sig oftast C2. Valde mellan hans version av Caribous »Your Love Will Set You Free« och den här av Sanna »La Fleur« Engdahl. Sjukt bra version av en låt som är utmärkt även utan Calles medverkan.

»Ground Loop 2« – Atom™
Uwe Schmidt har gjort en vansinnig mängd musik under en herrans massa olika namn de senaste femton åren. Kan inte minnas att jag gillat något innan »Ground Loop«. Hade passat finfint som soundtrack till världens undergång.

Ibland inbillar jag mig att det kanske varit det främsta musikåret jag upplevt under min tid här på jorden. Och varför inte?

När det är dags för 2014 att få sin slutgiltiga dom hoppas jag att försvaret i slutpläderingen nämner Chicagos slutgiltiga kliv mot hiphop-herraväldet, spelar upp Untolds elektroniska frijazzverk (som är det närmaste vi kommer John Coltrane i dag), Kumbas singel »I staden« eller åtminstone låter en kardiolog vittna om effekten systrarna Johanna och Klara Söderbergs stämmor har på vår hjärtrytm.

Själv har jag en naiv önskan om att få sitta i vittnesbåset och berätta om hur jag en dag i mitten av oktober för första gången hörde Mary J. Bliges »Whole Damn Year« när den strömmade ur högtalarna i min lokala ICA-butik. Jag skyndade mig därifrån eftersom jag helt enkelt inte var beredd att ställas inför något så naket just där och då.

Ty minnet av Marys sång är mitt trumfkort, det är ett mästerverk som suger andan ur en. Bland all fantastisk rap, dancehall, juke, country, house och rock’n’roll når »Whole Damn Year« fortfarande längst in.

Man stakar upp sin egen lilla musikaliska världsordning bland nya och gamla kärlekar efter vad de förmår att göra med en. Här nedanför har jag tagit mig an den nästintill omöjliga, och högst subjektiva uppgiften, att rangordna albumen som betytt mest.

Varför är 2014 bäst? »It’s in the groove« som en tossig liten popproducent förklarade för länge sedan. Det gäller fortfarande.

1. Untold — Black Light Spiral

2. Neneh Cherry — Blank Project

3. Lil Herb — Welcome To Fazoland

4. Gazelle Twin — Unflesh

5. Mary J. Blige — London Sessions

6. Alexis Taylor — Await Barbarians

7. ATM — Xerox

8. Bing & Ruth — Tomorrow Was the Golden Age

9. Dreezy — Schizo

10. First Aid Kit — Stay Gold

11. Jessie Ware — Tough Love

12. SD Laika — That’s Harakiri

13. Moire — Shelter

14. Christopher Owens — A New Testament

15. YG — My Krazy Life

16. Azealia Banks — Broke with Expensive Taste

17. FKA Twigs — LP1

18. Sturgill Simpson — Metamodern Sounds In Country Music

19. Hollie Cook — Twice

20. Next Life

Däremot finns det vissa saker som skär igenom den allmänna (och för mig så svårbegripliga) dimman av swagrap, nasala oneliners och Kanye-epigoner. Några av dem nådde ända in i hjärtat på mig 2013.

Rapsody (MC)
Rapsody har en röst som går bortanför all hype men ändå intar den en tvärsäker position här och nu. Det finns inget nostalgiskt tillbakablickande i hennes musik och beatsen kan minst sagt variera i stil och kvalitet. Hon tycks inte ägna en tanke åt hur dagens stora rapartister låter heller. Det är just detta som gör hennes musik så tidlös.

Liksom en gång Rakim eller Antoinette har hon hittat en unik röst, ett tidigare outforskat sätt att flowa, som håller i hur många låtar som helst utan att bli tråkigt. Precis som med de artisterna lyssnar man på Rapsody, snarare än enbart på den-och-den-låten med henne. Lyssna bara på hur hon fick tiden att stanna redan 2012 med »Believe Me«.

Eller hur hon stängde ute allt brus och upprättade sin egen autonomi i år på en låt som »Betty Shabbaz«. Du kan spela den tio gånger i rad utan att tröttna. Eller lyssna på nästan vilken som helst av alla låtar hon släppte på nätet 2013.

En LP med 10-15 av hennes bästa låtar hade blivit en riktig klassiker i min bok. Jag hoppas på mycket mer musik under kommande år från en av de mest fokuserade, balanserade, precisa och bländande MCs som debuterat på den här sidan millenieskiftet

Blu – Clean Hand (12″, ReDef)

Äntligen kom en tolva med vad som troligen är Pete Rocks bästa produktion de senaste fem åren. Ett sublimt beat som både vaggar dig in i trygghet och nästan får dig att gråta med sin brusiga skönhet. En svårgreppad sorts beat som framstår som ett mästerverk trots dussinrappen.

Pete Rock kan verkligen jobba med subtila antydningar på ett sätt som får de flesta andra producenter att låta klumpiga och övertydliga. Tolvan innehåller självklart instrumentalen också. Som egentligen är ännu vackrare.

Fröken B – Fröken B-sidor (ep)

Det här var en väldigt glad överraskning! För mig som aldrig varit superintresserad av svenskspråkig hiphop (med några få lysande undantag som TLK och Highwon) kom Fröken B från ingenstans med denna fyra spårs EP, där åtminstone tre av spåren charmade mig direkt.

»Mitt Driv« blir lite för mycket av en det man kallar dänga för min personliga smak men de övriga tre spåren är riktiga små juveler.

Terror Green – The 1995 Demo EP (ep, Heavy Jewelz)

En låt som verkligen inte kom från ingenstans utan som tvärtom varit en av de mest efterfrågade i många år var »45 Stitches« med Terror Green. En storytelling-triumf och en av de där perfekta låtarna där allt bara faller på plats. I år gjorde Heavy Jewelz en riktig kulturgärning genom att släppa den på skiva tillsammans med resten av denna demo.

Och har du redan tjatat ut 45 Stitches på youtube genom åren blir du glad att höra att »Check Tha File« på B-sidan framkallar MINST lika mycket gåshud. Alla spår är vinnare. En riktig kvalitetsrelease och kanske årets släpp i den växande och blomstrande kategorin »tidigare osläppt 90-talsrap«! Kolla in den specialgjorda animerade videon:

MC Melodee – My Tape Deck (LP, Jakarta)
År 2013 kändes det som om det släpptes nästan lika mycket tillbakablickande throwback backpack »90s rap« som ny rap. I nio fall av tio är dessa försök att återskapa ett gammalt sound väldigt tråkiga. Det är oftast ont om argument för att lyssna på dessa artificiella nya släpp i stället för riktiga 90-talssläpp. De som faktiskt kom när den känslan var ny och spännande.

Det blir lite som modern småputtrig tradjazz i jämförelse med Hot Fives livsfarliga Hot Jazz från 20-talet. Det mest lysande undantaget 2013 var Miriam Maria Felicia Alexander AKA MC Melodee. Tidigare har hon jobbat på Fat Beats butik i Holland och Cookin Soul-produktionerna på hennes debut-LP följer också en tradition av hiphopbeats som de lät under »the golden era« (slutet av 80-talet) och början av 90-talet.

Däremot låter hon inte som en gammal rappare alls över dessa beats utan har hittat ett helt eget tempo och en egen attityd, vilket får skivan att inte likna något annat. Hennes flow väver sig in och ut genom musiken på oväntade sätt och visar upp de välbekanta samplingarna och trummorna från nya vinklar.

KA – The Night’s Gambit (LP, Iron Works)
Ett av fjolårets allra bästa album (och definitivt det mest originella) var KAs LP Grief Pedigree. I år fortsatte KA att göra allt själv (texter, rap, hitta samplingar, producera, designa omslag, skicka ut beställda skivor) på uppföljaren The Night’s Gambit. De flesta gör bara en skiva som Grief Pedigree i sin karriär, speciellt om de arbetar helt ensamma.

Därför var mina förväntningar på uppföljaren tämligen låga. Men KA lyckades överträffa dem! The Night’s Gambit är tveklöst ett av de bästa, mest fascinerande rapalbum som gjorts efter 1996. Han använder inte många ord per spår och han uttalar dem långsamt och allvarligt som besvärjelser. På ytan är det mer som skisser till låttexter.

Men närstudium avslöjar att KA tvärtom skalat bort allt onödigt. Varje mening som blir kvar har flera lager av mening, lyrik och stämning. De små poemen vecklar ut sig som haiku-dikter ju mer du lyssnar. KA måste ha vägt varje ord på guldvåg tills bara det mest poetiska och ordspråkslika återstår. Med dessa ord målar han bilder vars pregnans gör dem omöjliga att värja sig emot.

När någon tvättar händerna och inte lyckas skrubba dem rena i en KA-låt är det uppenbarligen själen hen inte kan få ren. Men KA beskriver det med sån skärpa och sådana arketypiska bilder att man genast känner personens ångest och ånger. Detta sker med ett helt originellt flow som ingen någonsin varit i närheten av i år och som gör tilltalet enormt personligt.

Visst är det crime stories, men med djupa implikationer på allas våra erfarenheter av det mänskliga tillståndet. Det som verkligen lyfter årets LP över fjolårets och så självklart gör den till årets hiphopalbum utan konkurrens är ändå produktionerna. Att få enkla, minimalistiska beats att lyfta genom små skavande, gnisslande detaljer som letar sig in i själens alla vrår har ingen gjort så snyggt sedan RZA var på topp under första halvan av 90-talet.

Blunda och njut av beats som »Jungle«, »I’m Ready«, »Barring The Likeness« eller »30 Pieces Of Silver«. De gör dig stark och ger dig känslan av att kunna lyfta och sväva över vardagens futtigheter. Jag tror inte att jag någon gång förr hört en rapskiva som så tydligt och exklusivt vänder sig till fullvuxna människor både i sound, texter och atmosfär. Det finns absolut ingenting av populärkultur eller ungdomskultur i detta på alla sätt vackra och högtravande konstverk.

Psalm One – »Queen Until« (låt)
Producenten His-Panik från Molemen har tydligen förkortat sitt artistnamn till bara Panik och ska släppa skiva nästa år enligt uppgift. Redan i år fick vi en försmak genom låten »Queen Until«. Produktionen är snygg och medryckande men domineras totalt av Psalm One, en av samtidens skickligaste och mest auktoritativa MCs som gör hela låten till en ren uppvisning i snygg, kaxig skrytrap med mening.

Det är verkligen synd att sånt här så sällan släpps på tolva längre. Låten är ju en klockren fullträff och mycket svår att tröttna på. Vi fick i alla fall en video!

Det finns mycket mer fantastisk musik som förgyllt mitt 2013. Här är bara några exempel till:

Lilla Namo (Artist)

DJ Doom & Nutso  – It’s Just Begun (7″ Blunted Astronaut)

K-Def – Looking For The Perfect Break, Vol. 1 (LP, ReDef)

The Legion – Keep Your Eyes Open (7″, Ill Adrenaline)

Lord Finesse – Funky Man The Prequel (2LP, Slice of Spice)

Oddisee – The Beauty In All (LP, Mello Music Group)

Petter – Början På Allt (2LP, Baba)

Prince Whipper Whip feat. Charlie Chase – »Respect« (B-sida 7″, Breakin’ Bread)

Rikard Skizz Bizzi – »Botkyrka« (Albumspår, Baba)

Sjukstugan – Rap På Svenska (2LP Baba)

Timeless Truth – Brugal & Presidentes (Kassettband)

Timeless Truth – Scene Of The Rhyme (EP, Chopped Herring)

Duon gjorde bland annat musik till Carl Sagans dokumentärfilmer och för NASA. Bob dog 1989 vid 34 års ålder men Kat har fortsatt skapa musik och har bland annat vunnit åtta Emmys för sin musik. Gillar du I Am the Center-samlingen så kommer du att älska detta.

Don Cherry & Terry Riley – Live Köln 1975
Fantastisk musik som äntligen släppts på vinyl.

Luis Pérez Ixoneztli – Ipan In Xiktli Metzli, México Mágico Cósmico, En El Ombligo De La Luna
Luis Pérez spelade in den här skivan 1981 och nu har etiketten Sacred Summits återutgett albumet på vinyl. Sacred Summits beskriver Pérez som en »multi-instrumentalist who is a specialist in the field of pre-Columbian musical instruments«.

Synth, gitarrer och kassettloopar blandas med något som kan beskrivas som Moondog-rytmer. Det är en mycket märklig skiva som bara låter bättre och bättre för varje lyssning.

Raul Lovisoni/Francesco Messina – Prati Bagnati del Monte Analogo
Ursprungligen släppt 1979 av italienarna Raul Lovisoni och Francesco Messina som var inspirerade av boken Le Mont Analogue av den franske författaren Renè Daumal. Den senare var tydligen en elev till den armenisk-grekiska avantgardmusikern Georges Ivanovich Gurdjieff. Ja, ni förstår, ett löjligt vackert släktträd.

Luciano Cilio – Dell’Universo Assente
Precis som ovanstående skiva är den här utgiven på etiketten Die Schachtel och Luciano Cilio är även han italienare. Musiken är smärtsamt vacker men det räcker egentligen att läsa Jim O’Rourkes rader om skivan i konvolutet:

»These recordings sound as if they were to please no one but himself, they feel self contained, introspective, and determined. This isn’t to say that he didn’t wish for others to hear it, I obviously can’t say that for him, but you can feel in the music a sort of necessity that can rarely be found. It can be found in records as widely different as This Heat’s debut, Bill Fay’s Time Of The Last Persecution, Tenno’s Noise, or most famously in Nick Drake’s Pink Moon«.

Patrick Cowley – School Daze
Tyska porrfilmssoundtrack inspelade 1973-1981.

Charles Cohen – The Middle Distance, Music For Dance and Theater och Group Motion
Charles Cohen har gjort musik sedan tidigt sjuttiotal och skapar fortfarande musik. Han har bland annat inspirerat en ung Gen Ken Montgomery.

Cohen har aldrig varit intresserad av att spela in eller släppa skivor utan han föredrar att spela live till teaterföreställningar och vid små intima konserter. Skivbolaget Morphine Records har dock fått honom att rota fram ett par gamla kassetter med musik inspelad mellan 1979 och 1988. De har nyligen släppts fördelade på tre vinylskivor och kommer så småningom att ges ut på dubbel-cd. Rekommenderas varmt.

Laraaji – Essence/Universe, Celestial Music 1978-2011 och Two Sides of Laraaji
Jag älskar den här mannen och hans musik, så vackert.

Klaus Schulze and Gunter Schickert – The Schulze-Schickert Session
Glimrande kosmiche.

I Am The Center: Private Issue New Age Music In America 1950-1990
Mycket fin samling med bland andra Iasos, Laraaji och ett gäng okända musiker. Kolla även upp Iasos Celestial Soul Portrait på Numero Group!

Spike – Orange Cloud Nine
Samling med en holländare som låter som en blandning mellan Ariel Pink och Franco Falsinis Sensations’ Fix. Fantastisk popmusik.

Craig Leon – Nommos
Leon är framförallt känd som producent, här inspirerad av Terry Riley fast i elektronisk tappning.

Otis G. Johnson – God Is Love
Löjligt vacker lo-fi-gospel framförd på en hammondorgel.

Purple Snow: Forecasting The Minneapolis Sound
Numero Group är en i raden av fantastiska etiketter som gräver fram musik man annars aldrig hade fått höra. Här paketeras underbart funkig soul från Minneapolis med medföljande bok.

T.R.A.S.E – Tape Recorder and Synthesiser Ensemble
Andy Popplewell byggde en synt i skolan redan när han var 16 år och spelade in en skiva som aldrig gavs ut. Självklart har den gode Andy Votel på Finders Keepers nu grävt fram albumet. Underbar slyngelpop, där en mycket charmig cover på Gary Numans »We Are So Fragile« ingår.

Stilla – Till stilla falla (album)
Nyligen scrollade jag igenom en lista med »oöversättbara« ord på en rad språk, ord som unikt och precist fångar en diffus känsla eller ett mycket specifikt fenomen i några få bokstäver. Som det solljus som mjukt filtreras genom ett lövverk eller upplevelsen av att vara hemifrån.

Det svenska ordet mångata är med på listan. Liksom det tyska waldeinsamkeit, som väl, åtminstone bokstavligen, måste gå att översätta som »skogsensamhet« – det sällsynta tillstånd av harmoni och skräck, tomhet och total uppfyllelse, som alla upplevt som någon gång vandrat genom en sprakande våt barrskog. Eller som har stått vid bergets rand där stupet är hundratals eller tusentals meter, bara centimeter framför fötterna, och utsikten över världen är milsvid.

Det är en rent sinnlig upplevelse där förnuftet verkar försvinna, skönheten och det ofattbara tar tanken i från en, där ensamhet och tillhörighet är ömsesidigt självklara.

Jag tror att det är precis upplevelsen av waldeinsamkeit som är så närvarande hos Stilla. Det vilar en melankoli över deras osminkade black metal som är bland det starkaste jag har upplevt. Den är insprungen så djupt i varje detalj, i instrumentens själva ljud och läte, den hängande efterklangen, det karga berättandet. Så tydlig men samtidigt svårfångad, en känsla mer än något annat, nära släkt med den melankoli som präglar det svenska landskapet, ödsligt och stillastående. Snötäckta åkrar i eftermiddagsskymning, en snabbt döende sommar.

Det är sällan som black metal är så jordnära och liksom prosaisk, så osentimental, som Till stilla falla. Det är sällan som black metal är något annat än ett skådespel, sällan som den är naken, som den kan upplevas som sann. Stilla arbetar med små bokstäver. Deras musik är iskall och rasande, men reserverad. Den är konstnärlig utan att vara konstlad, på samma gång primitiv och progressiv, ett spirituellt samtal om döden.

Watain – »Outlaw« (video)
Det känns logiskt att det var just »Outlaw« som blev Watains första egentliga musikvideo. Låten är ett dödshippiemanifest där den svartklädda bikern står som perfekt bild för rebellanda och laglöshet, för den okränkbara friheten, den öppna vägen och resan mot det okända, som är så central i allt som Watain skapar.

»Outlaw« är kaotisk, den rör sig mellan ett mörkt men glädjerusigt mässande, en schamansk ceremoni, och ett våldsamt utbrott mot våra världsliga regler om snygghet och sans. Videon är också en fulländad iscensättning av precis det, långt ifrån den läckra och skräckromantiska standard som black metal brukar bli på bild. I stället hämtar den influenser från vhs-videons barndom, b-film och nihilistisk industrimusik. Det är rått och vansinnigt, och darrande osäkert när gränserna mellan dokumentär och dramatik suddas ut.

Det är ofta precis den effekten som Watain har. Deras musik rubbar upplevelsen av trygghet som ingen annan, den är oberäknelig, verkligen laglös, och känns uppriktigt destruktiv. Därför är det bara självklart att nu också westernstämd depprock blir black metal på albumet The wild hunt. Ett uttryck för nybyggaranda, en kolonisering av gränsen, som gör att universum expanderar.

Smell The Flesh – Smell The Flesh (tolva)
Om man blundar och blickar inåt, vänd mot mörkret, kan man försvinna långt iväg – det är en resa. Det är en frihet att få lämna den man är och det man håller på med. Det som börjar där borta är oskrivet och förutsättningslöst, nuet är längre och närmare, lättare att få fatt på. Det går att bli kvar i ett uttänjt ögonblick. Ju längre bort man befinner sig, desto närmare kommer man sig själv.

Smell The Flesh rör sig rotlöst och drömskt mellan avlägsna platser, dunkla och oupptäckta. Varje trumslag är en hypnotisk pendelrörelse att fastna vid, varje eko föreslår en möjlig väg. Man kan se dansande människor framför sig men man kommer aldrig någonsin att dansa själv. Det är musik att vara ensam till, individuellt rituell, en öppning att söka i och färdas igenom.

Stora verk behövs för att kunna säga något om vad som var rådande under en tidsperiod och vad som banade väg för nya riktningar och uttryck inom en genre eller musikform. De behövs för att kunna se de stora dragen och skiftningarna. För att hitta sammanhang och strukturer. De är viktiga – för historieskrivningen.

Men lika ofta slås jag av hur fantasilöst årslistandet är. Ofta är det som att recensenter och kritiker, medvetet eller omedvetet, går efter den mediala exponering som artister och album har fått under ett år. Och därmed sätter de sig i en position som handlar om vad de förväntas ha med på sina listor. Det är ett trögt tankemönster som upprepas år efter år. Jag brottas själv med det och kan inte säga att jag alltid vinner. Men jag försöker ge det en match.

Jag vill att en årslista gör att jag börjar leta efter sådant som jag inte hört tidigare och som sätter igång saker i mig. Jag kan ta del av de stora låtarna och skivorna under året, bland all annan musik man konsumerar. Men jag vill hålla tanken fri och alert. Jag vill förvånas och bli överraskad.

Jag vill ha den där klara och nyfikna kittlingen i sinnet som får mig att anstränga mig lite. Den som gör att jag letar efter, läser om och lyssnar efter nya ljud. En sorts barriär mot att min hjärna omvandlas till ännu ett tillval i ens elabonnemang med evig bindningstid.

Och det vill jag att en sammanställning av musiken under ett år ska återspegla.

Under 2013 var Yatha Bhuta Jazz Combo en av de artister som höll mitt fokus någorlunda skarpt. Duon består av den franska producenten Onra (Arnaud Bernard) och hans landsman Buddy Sativa (Balthazar Dao). Onra är en beatmakare känd för att varva glassiga synthar med släpig r’n’b och elektronisk funk. Han gör en ganska sleazy form av dansmusik, senast kunde den höras på den utmärkta tolvan Deep in the night från 2012.

Keyboardisten och multiinstrumentalisten Buddy Sativa har sysslat med både hiphop-produktioner och mer jazzinfluerad musik. På sitt album Deus ex Machina, spelar och programmerar han alla instrument själv och gör en musik som bygger på friforms-jazz och spaceartad improvisation. Onra medverkar på en av låtarna på albumet.

I Yatha Bhuta Jazz Combo utvecklar de båda sina jazzinfluenser. På duons självbetitlade debutalbum som släpptes i april finns låtar med namn som »Universe is love«, »UFO Paradise« och »The muse inside«. Man kan man tro att det handlar om en charmig och uppenbar efterapning av 70-talets mer utflippade avantgarde-jazz. Och visst är det spirituellt. Men musiken är både organisk och fri på ett sätt som gör den oavbrutet spännande och egen.

Med trummor och bas som grund kryddas låtarna med piano, slagverk, synthljud och flöjter. Det är flummigt och psykedeliskt men aldrig lojt och släpigt. Alice Coltrane och Pharoah Sanders kan höras mellan rytmerna men också ett experimenterande som inte kör fast i virtuoseri utan som hela tiden har ett härligt flyt. Varje låt är en ny stämning och en ny resa.

Det tyder på ett djupare samförstånd mellan Onra och Buddy Sativa, deras hjärnor talar med varandra. Tillsammans har de skapat en skiva som ligger och guppar i en balja av varma ljud. En balja som man vill kliva i och stänga ute allt runtom kring en. Att omslaget är en del av en målning av Mati Klarwein, konstnären som står bakom omslag till album som Bitches Brew och The Last Poets This is madness, gör inte saken sämre.

En annan artist som ljudsatte mitt 2013 på bästa vis är Lorde. Den nyzeeländska sångerskans debut Pure Heroine har närmast gått på repeat hos mig och det var länge sedan ett popalbum kändes så helgjutet.

Ella Maria Lani Yelich-O’Connor började skriva låtar i tidiga tonåren och blev signad till ett stort skivbolag vid 13 års ålder. I mars i år kom hennes debut-EP The Love Club med hiten »Royals«. En låt som blev en succé inte bara på Nya Zeeland utan även i Europa och i USA. Med »Royals« blev Lorde den första kvinnliga artisten på 17 år att toppa den amerikanska Billboard Alternative Songs-listan.

När Pure Heroine släpptes i september fortsatte framgångarna, och de är väldigt motiverade. Lordes debutalbum är fyllt av hits. Det är popmusik som har något vemodigt över sig men som är självklar och som träffar direkt med sina melodier. Lordes röst är rökig och hes och samspelar perfekt med beatsen och syntharna. Tillsammans med producenten Joel Little, också han från Nya Zeeland, radar hon upp starka refränger. »Tennis court«, »400 lux«, »Ribs«, »Buzzcut Season«, »Team« – låtarna som golvar en bildar ett pärlband.

Pure Heroine är ingen svårtillgänglig eller knepig skiva. Musiken är pop i en modern elektronisk produktion med en lagom svart botten. Albumet är nominerad till en Grammy, det har fått hyllande recensioner och det har tagit Lorde över världen. Det är verkligen en skiva som är lätt att sortera in i kategorin stora släpp under året.

Men den är gjord på ett okonstlat och hantverksmässigt sätt. Det är Lorde och Joel Littles verk. Befriade från maner och uttänkta ljudbilder men med en fast övertygelse på sig själva sopar de banan med såväl James Blake som The Weeknd (två artister som Lorde nämner som influenser och vars album som kom i år båda var besvikelser).

Pure Heroine är en skiva som vilar på popmusikens grundfundament – att göra stor musik med enkla grepp och att ge sig fan på att ett album ska vara angeläget till sista tonen.

Lorde är tidigt i sin karriär. Jag kommer följa henne och jag hoppas att det blir för en lång tid.

Album, låtar och annat från 2013 utan rangordning eller ens i bokstavsordning

(mixen inkluderar inte alla artister i listan)

1. Stellar OM Source – Joy one mile (album)
2. Tal National – Kaani (album)
3. Planningtorock – Misxgyny Drxp Dead (EP)
4. Bill Callahan – Dream River (album)
5. White Poppy – White Poppy (album)
6. Kelela – Cut 4 Me (album)
7. Blondes – Swisher (album)
8. Savages – Silence yourself (album)
9. Haim – »Honey & I« (låt)
10. Kelly Rowland – »Dirty laundry« (låt)
11. Kenya Special: Selected East African Recordings From The 1970s & ’80s (samling)
12. Pissed Jeans – Honeys (album)
13. Omar-S – »I just want« (låt)
14. Melt Yourself Down – Melt Yourself Down (album)
15. Bombino – Nomad (album)
16. Stor – Shere Khan XIII (album)
17. Julia Spada & Mack Beats – »Lägg dig ner« (låt)
18. Mack Beats – Centrum (album)
19. Juan Atkins & Moritz von Oswald – Borderland (album)
20. Body/Head – Coming apart (album)
21. TM404 – TM404 (album)
22. Kartellen – »Återfall« (låt)
23. Maya Jane Coles feat. Karin Park – »Everything« (låt)
24. Daniel Menche – Marriage of metals (album)
25. The Bug – Filthy (EP)
26. Darkside – Psychic (album)
27. Britta Persson – If I was a band my name would be forevers (album)
28. Willow Smith – »Sugar and spice« (låt)
29. Willis Earl Beal – Nobody knows (album)
30. Pet Shop Boys – Electric (album)
31. Vex Ruffin – Vex Ruffin (album)
32. Julia Holter – »Hello stranger« (låt/cover)
33. Jon Hopkins – Boiler Room (mix)
34. Mount Kimbie – Cold Spring Fault Less Youth (album)
35. Pharmakon – Abandon (album)
36. Earl Sweatshirt – Doris (album)
37. Abidaz – In & Ut (album)
38. Lilla Namo – Tuggare utan gränser (EP)
39. Hailu Mergia – Hailu Mergia & His classical instrument: Shemonmuanaye (återutgivning/album)
40. Family Atlantica – Family Atlantica (album)
41. Forest Swords – Engravings (album)
42. Los Porcos – Sunshine/CFW (tolva)
43. patten – Eolian Instate (EP)

Rafael Anton Irisarri – The Unintentional Sea
The Unintentional Sea är fortfarande lite ny, jag har ännu bara doppat tårna i den men allt Rafael Anton Irisarri gör träffar direkt där det ska. Han kanske inte är hyperoriginell – det finns ju andra som har tonsatt landskap och gjort böljande ambient garnerad med gitarrdrones. Som vanligt hörs också ekon av de allra mest älskvärda namnen som Eno, Budd, Cocteau Twins, Slowdive och Gas. Ändå är det så omisskännligt Irisarri. Med en bakgrundshistoria inspirerad av den ekologiska katastrofen Salton Sea blir det en betraktelse över livets förgänglighet. Sällsamt, oroande, underskönt och garanterat gåshudsframkallande.

Jon Hopkins – Immunity
Det var längesedan jag hörde ett lika tekniskt fulländat album som Immunity. Och det var inte särskilt överraskande att höra Hopkins (bekant bland annat från Brian Enos Small Craft On A Milk Sea) imponera med sina färdigheter som producent. Det som tog knäcken på mig var de bedårande melodierna och den suggestiva atmosfären som lyfte något som på pappret kändes som en mer välkammad Burial till inte bara årets mest välljudande album utan ett av de två-tre bästa.

Prefab Sprout – Crimson/Red
»Det blir inget mer från Prefab Sprout«, sa jag tvärsäkert under en diskussion i somras. Veckan efter exploderade det försiktigt på nätet. Min första reaktion var att Crimons/Red var ett något svagare album än Let’s Change The World With Music. När väl skivan släpptes hade låtordningen korrigerats och frågan är om jag inte hade fel. Det är ännu en vattentät samling perfekt utmejslade sånger. Varsamma och storslagna på det sätt som bara Paddy, en av tidernas största låtskrivare, kan göra dem.

Grouper – The Man Who Died In His Boat

Slow Walkers – Slow Walkers

Raum – The Event Of Your Leaving
Enbart Liz Harris kan stoltsera med att ha släppt tre exemplariska album under 2013. Som Grouper målar hon försiktiga blyertsteckningar av oemotståndligt vemod och det är knappast oväntat att ambientmännen står på kö för att få samarbeta. Slow Walkers är Liz och Lawrence English och de har gjort ett tätt, sammanhållet och behagligt lättlyssnat album med meditativ drone. Frågan är dock om inte Raum är allra bäst i den här trion. Harris möter Jefre Cantu-Ledesma och de gör sakral shoegaze. Inledningsspåret »In Stellar Orbit«, på en och samma gång en massiv och dunmjuk ljudmatta, är svårt beroendeframkallande.

OMD – English Electric
Det är något med Liverpool och klassiska comebacker. För några år sedan återuppstod The Wild Swans med fina English Electric Lightning och redan på 90-talet ringde Ian McCulloch in sina Bunnymen för att återuppta tråden. Precis som Echo & The Bunnymen behövde OMD ett blekare comebackalbum på sig innan de träffade rätt. English Electric må vara slipad nästan enligt marknadsundersökningsmetoder, artificiell och skamlöst tillbakablickande (tänk er en strömlinjeformad, mer insmickrande Dazzle Ships) men faktum är att nästan varenda spår hade fungerat som singel.

The Haxan Cloak – Excavation
Förmodligen årets mest ödesmättade album. Snaran på omslaget skvallrar en del om hur det låter. Excavation känns som ljudet från en syresatt grav. The Haxan Cloaks Bobby Krlic ger oss kompakt mörker, mullrande och hotfullt, som mynnar ut i något skört och vackert. Det är nästan omöjligt att inte tänka på Coils eviga skönhet under avslutande tolvminutersspåret »The Drop«.

Differnet – Medium:Cassette/Medium:Remix
Två överraskningar: Differnet hördes av igen och de gjorde det exklusivt på kassett! »The Evaporites«med gästande Unai på sång var ett litet mirakel där knastrande kretskort slogs med weltschmerz någonstans i gränslandet mellan Joy Divisions »The Eternal« och »Atmosphere«. Fantastiskt! »The Evaporites« och »Repetition« är förmodligen bandets två bästa låtar någonsin. Remixkassetten bjöd även på årets vassaste omarbetning i The Sight Belows katedralstora tolkning av nämnda »The Evaporites«.

Fuck Buttons – Slow Focus
Under en livekonsert med Fuck Buttons i november synliggjordes lite av problematiken med Slow Focus. Den omsorgsfulla strävan att skapa den perfekta dramaturgiska kurvan fram mot en orgiastisk klimax resulterade i något som måste kallas mellanspår. Därför balanserar albumet en kort stund farligt nära en Primal Scream-syntrockig avgrund, innan de skruvar åt reglagen inför en maximalt givande emoavslutning med först »Stalker« och sist den mästerliga, oförglömliga ”Hidden XS” som får uppta hela D-sidan.

Återutgåvorna

Thomas Dinger – Für Mich
Kanske min absoluta etta av alla utgåvor från i år. Ett så här fulländat verk borde omöjliggöra en evig plats i skuggan, oavsett om brodern heter Klaus. Det är organisk kraut som väljer den bredaste vägen rakt mot hjärtat. Fantastiska melodier lägger sig som ett sorgeband över ett vilset postkrigs-Tyskland. Musiken på Für Mich är omedelbar, älskvärd och djupt personlig. Det blev Thomas Dingers enda soloalbum.

Klaus Schulze/Günter Schickert – The Schulze – Schickert Session
Den kom från ingenstans och slog ner som en konfettibomb. En helt underbar privatinspelning från Schulzes studio. Jag har skrivit om Schickerts mästerverk Überfällig tidigare, och för den som uppskattar sådant finns mer att hämta här. Schulzes maskinpark gör det till en mer kosmisk affär men det mest uppseendeväckande är hur färdig den här snabbt hoprafsade improvisationsmusiken låter. Magi.

Laraaji – Essence/Universe
Som av en händelse återupptäckte jag Day Of Radiance ungefär samtidigt som bolaget All Saints fick ut tre formidabla Laraaji-släpp. Samtliga är obligatoriska, men måste jag välja en får det bli Michael Brook-producerade Essence/Universe, som består av två halvtimmeslånga stycken. Det är bara att sjunka ner i farfarsfåtöljen och låta sig svepas med. Få kan med så begränsad instrumentarsenal skapa så unikt egen, storslagen musik.

John Carpenter – Assault On Precinct 13
Djupt efterlängtad, pressad på vit vinyl, med det tjockaste kartongomslag jag någonsin har sett. Frågan är om det finns ett effektivare filmtema? Carpenters ekonomiska berättande på vita duken är om möjligt ännu mer avskalat i ljudspåret, inte minst när det isoleras från de rörliga bilderna. Det är maximal effekt uppnådd med små medel – ett intuitivt musicerande där syntslingorna hugger som kobror.

I Am The Center: Private Issue New Age Music In America 1950-1990
New age var grejen i år, aldrig mer att det begreppet får en negativ klang i min värld. Light In The Attics ursnygga dubbelutgåva presenterade en del kända, men (för mig) mest okända namn (Nesta Kerin Crain, Joanna Brouk, Michael Sterns, Aeoliah…) och ett flertal häpnadsväckande originella, färgstarka stycken musik. Det blev en upplysande resa rakt in i det amerikanska vemodet.

Patrik Cowley – School Daze
Som många andra upptäckte jag Patrick Cowley genom Chris Lowe som ofta tog chansen att lyfta fram hans betydelse. School Daze är emellertid något helt annat än högeffektiv hi-NRG. Den består bland annat av soundtracks till två gayporrfilmer. Det handlar om intstrumentala stycken inspelade mellan 1973-1981 och ger en ny bild av Cowleys bredd. Flera av styckena rör sig mot det kosmiska, hypnotiskt repetitiva som vi känner som tyskt 70-tal. Det är suveränt nästan hela vägen, oupphörligt fascinerande och egensinnigt.

Sen måste jag även nämna Conrad Schnitzlers Rot, Blau och Conrad & Sohn, Saâda Bonaire-samlingen, T.R.A.S.E, Ennio Morricone-boxen Morricone In Colour, Palm Highway Chase och holländska ambientmannen Enno Velthuys kassetter från 80-talet (hoppas på återutgåvor under nästa år).

»Ich Schreib’ Der Ein Buch« – DJ Koze ft Hildegard Knef
DJ Koze har gjort årets absolut bästa album, Amygdala. Han har avverkat massor av bra samarbeten med artister som Caribou, Apparat, Matthew Dear, Dirk Von Lowtzow, Ada, Milosh och Tomerle & Maiko. Men allra bäst är den här versionen av en gammal tysk schlager från 1975.

»Desire« – Nina Kraviz
House från Sibirien. »Desire« är hämtad från albumet (dubbeltolvan) Mr Jones som släpptes för någon vecka sedan. Innehåller bland annat ett samarbete med dubtechno-veteranen Luke Hess.

»The High Ones Die« – Smash TV ft Red Robin
Smash TV gjorde ett helt vanligt house-album som råkade vara bättre än alla andra vanliga house-album. Här tillsammans med Red Robin. Ingen aning om vem det är eller vem som pratar på låten, men kul är det.

»Day by Day« – Doc Daneeka
Jag vet egentligen ingenting mer om den här killen än att han med största sannolikhet snott sitt artistnamn från en av karaktärerna ur Joseph Hellers bok Moment 22.

»Just Another Drive By Photoshoot« – Boris Werner
Boris Werner är mest känd som DJ och klubbarrangör i hemstaden Amsterdam men visar här att han kan göra musik också.

»Cut Boots« – Zoo Brazil
Zoo Brazil heter egentligen John Andersson och är från Stockholm. Har gjort flera riktigt bra låtar i år. Jag valde mellan den här och »Ground« som påminner om en full gatumusikant som avbryts av sjunde kavalleriet.

»Tusah (Siwell mix)« – Hector Couto
Den här låten var med på en samlingsskiva som festivalen Sónar släppte i somras. Spanjoren Hector Couto i italienaren Luigi »Siwell« Poggianis version. Den har en så mäktig ljudbild och ett sådant driv att jag blir andfådd bara av att tänka på den.

»Help Me Lose My Mind (Pearson Sound mix)« – Disclosure ft London Grammar
Disclosure är den rutninerade garagesyskonduon Guy och Howard Lawrence och London Grammar är någon sorts poptrio. Alla får hursomhelst en omgång av David Kennedy som brukade kalla sig Ramadanman men allt oftare kallar sig Pearson Sound. Ett namn han snott av de svenska proggarna Pärson Sound som var föregångare till Träd, gräs och stenar.

»Prophet« – Kahn ft Rider Shafique
Joseph »Kahn« McGann backas upp av reggaepoeten Rider Shafique som är något av en vår tids Linton Kwesi Johnson. Shafique medverkar även på ett av de ytterst få bra dubstepalbum som släppts i år, Authors Forward Forever. Ingen av låtarna kommer dock upp i den här nivån.

»Jigsaw Dub« – Killawatt & Ipman
En annan av de få ljusglimtarna i dubmörkret har varit Matthew »Killa« Watt med bland annat egna tiotummaren Killa Inna Jungle och ett galet bra samarbete med Kryptic Minds. Här använder han en gammal reggaesingel på ett föredömligt sätt tillsammans med hemlige Ipman som snott sitt namn från mannen som lärde Bruce Lee kung-fu och vars liv nyligen filmatiserats av Wong Kar-wai. Filmen heter The Grandmaster och är mycket sevärd även om det nu slår mig att den hade varit ännu bättre om Killawatt och Ipman fått göra musik till den.