Till synes helt orelaterat ser jag sedan första avsnittet av In The Flesh, en brittisk miniserie som ibland slarvigt beskrivits som zombies som rehabiliterats och försöker (åter)acklimatisera sig till samhället. »Gammal hatt« kanske du mumlar nu. Men jag ber att få avvika från idén om att zombien är slut som artist (något som inte minst har med 3D-organen att göra).

Den återvändande, tankfulla men också sorgsna och alienerade zombien har varit återkommande i popkulturen på senare tid. Franska dramaserien Gengångare tog upp spåret, komedin Wasting Away (visserligen med några år på nacken) ser världen genom zombiens ögon och filmen Warm Bodies angrep tanken om zombien som en mänsklig, eller mänskligare, varelse.

Jag tycker det är spännande att dessa återanpassade zombies, den så populära symbolen för urspårad civilisation, har pånyttfötts (pun intended) med nya frågeställningar. För det är inte zombien som ett begrepp för hjärndöd konsumtion och som skräckinjagande hord det handlar om. Det gäller snarare vår alltmer uppluckrade och breddade uppfattning om oss själva som mänskliga varelser.

Visserligen kretsar In The Flesh en del kring småstadens trångsynthet och paranoia för det okända. Men parallellt med zombies har cyborgen även fått ett fortsatt utrymme i tv och film, (exempelvis Äkta Människor, Almost Human, Elysium, Black Mirror och Intelligence) – en parallell som inte är helt utan sammanhängande trådar.

Även här kompliceras vår idé om den mänskliga roboten som vi känner den, exempelvis i form av Terminator eller Roy Batty. Istället framträder liknande frågor om mänsklighet — om ett gränsland inom oss.

Till skillnad från tidigare framställningar börjar det också bli svårare att avskilja det som bör klassas som »sci-fi« från det som egentligen snarare behandlar betydligt skiftande föreställningar om mänsklig natur och fullt möjliga förändringar.

I filmen Elysium får Matt Damon ett exoskelett (ett yttre skelett) opererat i sin kropp för att ge honom överjordisk styrka och förmåga att förvara en stor mängd data. Den typen av »robotdräkt« är inte fantasy utan existerar. Visserligen på prototypstadium (»the Hulk suit« i USA, »Hybrid Assistive Limb« i Japan), men ändå.

Men än mer har konst, fotografi, teknologi, journalistik och inte minst mode utforskat våra fortsatt flytande gränser. Fotografen Nick Knight har baserat en stor del av sitt bildnarrativ på kroppsliga förvrängningar. Modeskapare som Alexander Mcqueen, Tristan Webber och Hussein Chalayan utmanar ständigt våra mänskliga konturer.

Mugler Resort kanaliserar klassiska uppfattningar om cyborgs och kombinerar dem med superhjältar och framtidstänk. Och 2012 visade MuseumsQuartier i Wien den interaktiva utställningen »Technosensual« där elektroniska tyger, bärbar teknologi och intelligent modedesign — »Cyborg couture« och »wearable technology« — korsar vägar. I sin tur uppmärksammar de var våra kära bärbara teknologier slutar och estetik, uttryck och hud börjar.

I de flesta fall dyker dessa skapelser och alternativa kroppar allt som oftast upp digitalt. För är det ännu en aspekt som ändrats sedan föregående cyborg och zombie-eror så är det internets intåg i vårt medvetande. Redan där har något börjat ifrågasätta var vårt medvetande är och hur vi sträcker ut vår tanke och kropp i tid och rum.

Om kläder är, och länge har varit, mer än praktikaliteter (proteser har funnits i århundraden, i allt från ben till skägg, så även tekniska redskap som på olika sätt förlänger och förbättrar vår kropp) och istället fungerar som kulturell och social hud, är då den »praktiska« tekniken (förskönad i stil och skimrande skärmar) inte också en slags hud? Det handlar om vad vi ger det för mening i både yta och djup.

Men vad som är än mer centralt är inte att något ersätter något annat. Att det är givet att det som popkulturen berättar om är ett slutmål, en oundviklig och ofta mörk, framtid som snart är här. De underliggande tankarna om att vi vantrivs i kulturen – att vår hunger respektive rädsla för att maskinerna ska ta över, eller att vi ska förvandlas till robotar eller bli zombies under övervakningssamhället – gör att vi finner de här alternativa berättelserna spännande. Och potentiellt subversiva — nämligen genom möjligheten till andra mänskliga relationer.

Skildrandet av den tänkande och isolerade zombien har för mig ett slags släktskap med androiden och cyborgen. I sin vilja att försöka återupptäcka vad som är mänsklig samvaro har den en öppenhet som driver den förbi traditionell humanism som ofta inte bara fokuserar på dialektiska uppdelningar av kulturella och sociala kategorier. Den baseras också på tanken om att vi är autonoma individer som alltid drivs av egna val och en egen agenda. »Vi är inte djur, och vi är inte maskiner«.

Visst skulle man kunna ta in fler popkulturella figurer i diskussionen, som vampyren. Men det är snarare zombiens anti-modernitet, anti-intellektualitet, anti-effektivitet och anti-personlighet som gör dess återtåg till mänskligare varelse så intressant här. Inte vampyrens idealiserade sublimitet, bortom gott och ont. Inte heller vår samtida bild av den Nietzscheanska övermänniskan. Kulturskribenten Timothy Gordon skriver att det enda zombien har är en ren vilja. En cyborg, som vi föreställer oss den, är på ett liknande sätt inställd på mål den själv inte förstår.

Men i In The Flesh och Warm Bodies söker zombien efter sin själ, likt hur vi utforskar hybridtillståndet mellan organism (djur) och maskin. Och i mötet mellan den nobla zombien och vår egen förvirring över att vi är både fiktion och levd erfarenhet så når vi plötsligt något som nästan skulle kunna liknas vid vetenskapsteoretikern Donna Haraways tankar i praktiken.

När vi står någonstans mellan det vi historiskt redan vet och det vi bara börjat lära känna, mitt bland med interaktiva tatueringar, augmenterade glasögon och avatarer, uttrycker Haraways välkända feministiska cyborgmanifest just gränslandets potential att öppna upp våra synsätt.

För cyborgen är kampen mellan science fiction och verklighet, liv och död, optiska illusioner. Cyborgen utmanar heteronormativiteten eftersom den inte har ett tydligt genus eller reproducerar på traditionellt vis (bröstförstoring upprätthåller den dominerande, normativa bilden av den kvinnliga kroppen men den kan också utmana genom att hjälpa transpersoner).

Den här framåtrörelsen kan tyckas okontrollerbar, bortom både oss och maskinerna. Men som bloggaren Wildcat påpekar har vi ett val att kunna fylla den med mening (återigen). Det handlar inte om att post-zombien och cyborgen är samma sak. Men deras parallella berättelser om utanförskap ger oss chans att just ställa frågor. Inte minst vad det betyder att vara naturlig? Skulle du vilja vara en robot, en genetiskt förbättrad människa, eller en hybrid? Eller omvänt – med vilka ögon ser våra kameror? Med vilka känslor upplever sensorerna vår planet?

Som Donna Haraway också skriver har monster alltid definierat kollektivets gränser i västerländsk kultur. Men det är ju vi, ingen annan, som spelar de här spelen, och de uppkopplade maskinerna följer i våra fotspår.

I In The Flesh är det huvudpersonen Kieren Walker (och hans sexualitet) som står i centrum. Men också hans zombievän, Amy, som inte vill sminka över sin »sjukdom« och gör ett slags feministiskt statement av att vägra foga sig. Måhända är de båda våra återvändande sociala trauman vi inte blir av med förrän vi accepterat och införlivat dem. Eller; alla kroppar är assisterade av teknik men bara vissa är stigmatiserade.

Att världen är uppdelad av gränser vet vi. Vi ritar en cirkel, skriver »jag« inuti den och »världen« utanför. Men att valen är möjliga att omkonstruera, för att de är konstruerade, är av avgörande betydelse, långt bortom popkulturens gränser.

Vi är djur. Och vi är maskiner. Vi kanske är en samling av nätverk likväl som det där »självet«. Men hur ritar man det? Och vem trodde att en zombie skulle driva fram så djup existentialism?

Musikerna är modeskaparnas musor. Var och en ska ha sin egen: Riccardo Tisci har Antony Hegarty, Nicolas Ghesquière Charlotte Gainsbourg, Alexander McQueen Björk och sedermera Lady Gaga, Hedi Slimane byggde i princip en hel karriär på en stil han hämtat från inrökta rockbarer i Paris, London och Berlin – och att klä band som Franz Ferdinand och Babyshambles. På samma sätt gjorde Marc Jacobs mode av grungemusiken. Karl Lagerfeld – well, han verkar älska så gott som alla rockstjärnor.

Under senare års modeveckor har det blivit allt vanligare med liveframträdanden på visningarna som ett alternativ till den sterilt mixade catwalkmusiken. Cat Power uppträdde vid Chanel couture a/w 2007, Sonic Youth spelade på Marc Jacobs a/w 2008, La Roux på Viktor & Rolfs s/s 2011, och på hemmaplan uppträdde HAJEN på Filippa K:s höstvisning 2010.

Artister specialskriver även musik för catwalken i samband med modeveckorna. These New Puritans fick sitt genombrott på Dior Hommes a/w 2007 med låten ”Navigate, navigate”, och Lady Gaga släppte singeln “Bad Romance” i samband med Alexander McQueens s/s 2010-visning, som streamades live på modehusets hemsida, med resultatet att den höga besökstrafiken fick hemsidan att krascha precis innan visningen skulle börja. Nyligen släppte Gaga en ny låt i samband med Thierry Muglers a/w 2011.

http://www.youtube.com/watch?v=D0tb4jsPn-0′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=Z1N2Sto-lvk

Det är ett givande och tagande mellan modet och musiken. För vad är det som får musiker att framträda i modevärlden? Faktiskt det mest självklara: yta. När Robyn stylas av Sveriges främsta stylister är det för att det ger henne ytterligare ett vapen i kampen om att synas i industrin och att synas är att höras. Omvänt är en Kanye West på front row en vinst för modehuset. För vad Kanye och (ex-flickvännen) Amber Rose har på sig kommer att påverka omvärlden i långt större utsträckning än vad Vogue-redaktörerna någonsin skulle kunna göra.

Trots detta tycks det vara vanskligt för musiker att förknippas alltför starkt med modevärlden. Många av banden under electroclash-vågen kom till exempel i efterhand snarare att förknippas med färggranna kläder och festande och mindre för sin musik. När man idag hör ett band som Ladytron tänker man osökt på en armada av moderedaktörer som bistert stirrar på en catwalk. En ensidig bild av ett band som hade en lång karriär innan de var med i dokumentären “The September Issue” om Anna Wintour.

Tidigare har musik som korresponderar med modevärlden anspelat på just det där häftiga exkluderande gänget som intrigerar och är “en vogue”. Jag älskar både Pet Shop Boys “Flamboyant” och Chics On Speeds “Fashion rules”. Men när man lyssnar på dem idag framstår de mer som en parodi. Modevärlden är och vill inte längre framstå som en sådan kall och hierarkisk värld där allting är lätt förgånget. Den, precis som övriga världen, har genomlevt bakslag som finanskrisen, BMI-debatter och att stjärnor som Isabella Blow och Alexander McQueen slocknat. När modevärlden nu rannsakar sig själv, kommer också musiken på catwalken att omstöpas.

Men det finns fortfarande artister som inte slår an en ödmjuk ton. Lady Gagas video till “Alejandro”, av modefotografen Steven Klein, var en av förra årets största och mesta mode- och musikhändelser. Det teatrala i Gagas uppenbarelse, balanserat av de mindre personliga låtarna, fungerade perfekt för ett sammanhang där mode-möter-musik. Lady Gaga strävar också efter att vara lika visuell som auditiv. Hon ser sig själv, vare sig vi andra instämmer eller ej, som en modern Andy Warhol. Och just den idén om en sorts ny, svulstig och kommersiell popkonst, är kanske just vad som krävs för att mode och musik ska kunna gifta sig med varandra 2010.

Det finns flera andra mindre självklara exempel på lyckade möten. Men trots det är det de mindre lyckade som jag drar mig till minnes. Då modevärlden helt enkelt inte skänkt samma coolness till artisten som artisten skänkt till modevärlden.

När Lily Allen framförde några låtar från hennes skiva “It’s not me, it’s you” på Chanels s/s 2010-visning, ingick två modeller i bandet, dubbelt så långa som Allen. De skulle imitera bakgrundssångerskor men hade svårt att göra detta i takt. Det hela blev ett mardrömsscenario. Ett ögonblick då man febrilt önskade att musiken inte hade behövt bli förkroppsligad just där, på Grand Palais i Paris, just då. Man ville utropa “bliv vid din läst!” både till Karl Lagerfeld och den som valt ut modellerna. Inte ens Lilly Allens klanderfria framträdande kunde rädda den pinsamma uppställningen.

Då artister ofta framstår som eleganta och sofistikerade vid modevisningar, med vackra modeller omkring dem så att de själva nästan blir snyggare – vilket återknyter till ytans relevans även för musiken – var det här exakt det motsatta. Kanske var det Karl Lagerfelds kreativa mastermind som slog bakut inför visningen (det skulle i så fall inte vara första gången som det hände).

Oavsett vilket hamnade Lily Allen mellan stolarna. Det i sin tur pekade på någonting relevant i diskussionen om mode som verkar med andra konstarter. Stora gester kan fungera sida vid sida med de mindre när det handlar om mode- och musiksamarbeten. Lady Gaga är lika prominent som Hajen, en relativt okänd indiesångerska som upptäckts på Myspace. Och det faktumet att båda delarna kan existera utifrån samma premisser på en catwalk är befriande.

Men det som står och faller med samarbetena är huruvida resultatet skapar någonting nytt och intressant. Eller enbart fyller kommersiella syften.

“Witch house is a great name, we love it. Only once a name comes about to define a vibration, it becomes a solid, the word takes form and shapes reality, for better or worse.” (Disaro Records).

Förra året firade konstnären och 2008 års Turnerpristagare Mark Leckeys kortfilm ”Fiorucci Made Me Hardcore” 10-årsjubileum. Den kvartslånga filmen är ett hopplock av videoklipp från 1970, 1980 och 1990-talens underground- och klubbscen i England.

Likt William S. Burroughs litterära ”cut-up” teknik, där meningar klipps sönder och sedan slumpartat sätts ihop igen, är Leckeys bilder isärplockade och sedan kollageartat hopsatta. De formar en visuell mash-up tillsammans med lika sönderklippta ljudspår av musik, röster, sånger, ljudet av staden.

Fiorucci Made Me Hardcore (Mark Leckey) from Anon. on Vimeo.

Trots att den i år är 11 år gammal är filmens estetik mer aktuell än någonsin, både visuellt och ljudmässigt. Filmen har hyllats för att fånga det märkliga och rörande med klubbkultur med en lös kronologisk tråd – från northern soul och casuals till acid house.

Men vad som är tidlöst i filmen är dels den sällsamma plats som klubbar egentligen är, med hundratals människor samlade i medvetet förvirrande utrymmen, men också det bitterljuva i att vara precis i nuet, och hur detta nu oundvikligen kommer att få ett slut: ”The idea that ’the best days of your lives’ will be wiped away by a change in fashion”.

Tiden gör sig ständigt påmind i Leckeys verk, med klämtande klockor, med videons sifferkoder och långsamma bilder av förväntansfulla ansikten.

Uppgörelsen med det förflutna, med det urbana, det moderna, med förändring, syns inte minst i just parallellen med modet. Modehistorikern Caroline Evans skriver i den numera oumbärliga bibeln ”Fashion At The Edge” följande:

”In periods in which ideas about the self seem to be unstable, or rapidly shifting, fashion itself can shift to centre stage and play a leading role in constructing images and meanings, as well as articulating anxieties and ideals”

Evans hävdar att precis som bortträngda personliga minnen kan komma tillbaka som rädslor eller ångest, fungerar även historiska och kollektiva trauman på samma sätt.

I en samtid där vi inte bara på individuell, utan även kulturell nivå, ständigt utsätts för ogripbara händelser och fasor som vi inte kan hantera ordentligt, varken politiskt eller personligt (naturkatastrofer, krig, terror, sjukdom, sex, död eller jakten på lyckan) finns det oräkneliga exempel på hur denna undanträngda ångest hittar andra vägar:

”Fashion, with its affinity for transformation, can act out instability and loss but it can also, and equally, stake out the terrain of ’becoming’ – new social and sexual identities, masquerade and performativity”.

Med andra ord, att göra upp med sin historia är ofta ett uttryck för en samtida oro, osäkerhet men också en uppluckring av gränser vi hitintills tagit för givna.

Den mörka, långsamma dans, electro- och hip hop-influerade Witch housen (eller drag) använder sig gärna, och ofta, medvetet eller omedvetet, av Mark Leckeys estetik, men även av avant-gardemodets och subkulturers spel med gränser. Utan sentimentalitet rör sig många witch house-band i gränslandet mellan det hotande och det välkända, både i ljud och i bild.

Witch housen möter dessa rädslor, gräver ned sig i dem. Det vackra och det skräckinjagande sätts i kontrast. Väna röster mot mörka basgångar, mjuk slow-motion mot hårda bilder. Witch housens rika blandning av musikgenrer, samplingar och uttryck belyser den idé Evans diskuterar i relation till avant-gardemodets fascination för död, förfall, sjukdom och förvirring, nämligen att vara i dialog med det förgångna, inte minst då vårt mörka 1900-tal.

Alexander McQueen, Martin Margiela, Viktor & Rolf, Hussein Chalayan, och fotografer som Nick Knight och Steven Meisel, är alla exempel på utforskandet av det vi fruktar; det avvikande, det extrema, det subversiva eller det icke normativa.

Precis som McQueen trycker witch housen på vilka våra samtida demoner är, och varför de hemsöker oss. Det är förförande och obehagligt på samma gång. Inte minst mystiska Disaro-signade enmansshowen GR†LLGR†LL har ett fascinerande förvridet förhållningssätt, tungt vilande på ett flertal videor som mer liknar konst.

Hus som brinner, personer gravt påverkade av alkohol eller droger, våld, kaos och utsatthet blandas med blommor och vackra kvinnor i närbild, ibland nästintill pornografiska.
Ett tydligt exempel på många witch house-akters uppgörelse med människors inneboende destruktivitet. Ett ”ghost in the machine” skulle man kunna säga. En filosofisk idé om vår icke-materiella själ, det som inte styrs av biologi eller hjärnans nervtrådar, utan av fri vilja. Men är då detta spöke en drivkraft eller vår undergång?

Foto: www.fashion-lifestyle.bg

McQueen delar också en annan fascinerande aspekt med mycket av witch housens uttryck; idén om den (sexuellt) aggressiva kvinnan. McQueen återvänder till henne i de flesta av sina kollektioner, om än i olika skepnad. En Medusa eller femme fatale som förkroppsligar ett förbjudet begär, inte minst sitt eget, något hotfullt och skräckinjagande.

En femininitet och en sexualitet som är bortom kontroll. Också idén om den Viktorianska besattheten av döden, om evig ungdom och dödlig blekhet syns i både modet och i witch housen.

Denna aggressivitet nuddar även vid själva begreppen som används för att benämna musikgenren, inte bara witch house utan även drag (dubbel betydelse av något utdraget, uttråkat, men också med anspelning på transvestism) eller det mer uppseendeväckande ”rape gaze”.

Jag reagerade mot uttrycket när jag hörde det, jag tyckte att det förlöjligade och reducerade den starka potential som scenen uttrycker.

Men utifrån ett McQueenskt förhållningssätt skulle man kunna vända detta till att kanske fungera mer omstörtande. Här skulle exempelvis ordet gaze fungera dubbelt, inte bara musikaliskt, som referens till shoegaze, utan också filmiskt, i referens till ”the male gaze”, den manliga blicken.

Witch house-genrens ständiga spel med osynlighet och maskerad, bandnamn omöjliga att googla, flytande gränser och just vackra, ofta aggressiva kvinnor, utmanar onekligen idén om vem som håller i kontrollen. Men även rape skulle här kunna sättas i relation till McQueen och hans ständiga representation av kvinnan som ett skräckinjagande subjekt (snarare än objekt):

”I’ve seen a woman get nearly beaten to death by her husband. I know what misogyny is… I want people to be afraid of the women I dress”.

Men witch housen rör sig också kring mer samhällskommenterande teman. Det musikaliskt något mera lättsamma bandet oOoOO använder sig även de av bilder som för tankarna till en traumatisk historia.

”Burnout Eyes” ackompanjeras av arkivbilder på kärnvapensprängningarna på Enewetak-atollen 1958, och den The Knife-doftande ”Seaww” visar ett slags retro-cyberlandskap varvat med blixtnedslag och labyrinter. Witch housens främsta namn, Salem, går än djupare och gör i videon till ”Babydaddy” ett nästintill epileptiskt hopklipp av svartvita arkivbilder som, om man pausar videon, visar bilder av händer i handklovar, tidningsrubriker som ”President Shot Dead”, vapen, kåkstäder, helikoptrar, taggtråd, fallande människor, industrier, teknik, stål, och så vidare.

Att se videon påminner mig om en scen i Luc Bessons ”Det 5:e Elementet”, där Milla Jovovich karaktär i samma ultrasnabba takt tvingas ta in västvärldens samlade historia i form av krig, svält, atombomber, död, sjukdom och naturkatastrofer, och sakta bryter ihop av bildernas tyngd.

Foto: http://search.it.online.fr

Dessa katastrofbilder är chockerande ärliga och visar inget annat än en traumatisk verklighet. De är apokalyptiska, men också totalt baserade på arkiv. De har ett stort kulturellt kapital som ger en symbolisk tyngd.

Det Caroline Evans kallar ”a pick-and-mix attitude” handlar just också om att det inte är möjligt att tänka framåt utan att tänka bakåt. Hon skriver:

”That is the process, for example, that defines the working methods of designers as various as Margiela, in his use of old clothes, and Westwood and Galliano in the way they recycle historical imagery from the theatrical dressing-up box. It is also the process I have employed to write about them. And if in doing so I have used [Walter] Benjamin and Marx more than other thinkers, it is because […] they lend themselves particularly well to remixing, for ’a remix can not only adapt to a new context, but also makes an old (and brilliant) idea contemporary’ […] If post-industrial modernity has produced us as mobile subjects, we are at least free to make our own fictions, if not our own history, in a world we never made”.

En annan genre från 2010 är chill wave, som ibland verkar överlappande i både musik och estetik, och som skulle kunna sägas hantera samma oro, rädsla och vånda, men gör det istället via nostalgi och eskapism.

Solen, ljuset, värmen, barndomen och vykortsestetiken tillsammans med de svävande, atmosfäriska och havsbrusiga ljudlandskapen skapar ett rum dit vi kan stänga om oss för att andas när verkligheten blir för påtaglig. Alternativt när vi har gett upp (läs P4k reviews reviews).

Witch housens ofta långsamma, nedslöade DJ Screw-influerade ljudbild skulle dock snarare tyda på ett sätt att distansera sig, en tillåtelse att kunna ta ett steg tillbaka och få överblick, riktigt se, istället för att helt vända sig bort.

”Fiorucci…” anses vara ett konstverk av rang. The Guardian beskrev den som ”perhaps the finest portrayal of British nightlife ever captured”. Men likheten med en av 2010 års tydligast framväxande musikgenrer är påtaglig, inte minst i utforskandet av samtiden i allmänhet och popkultur i synnerhet.

Varje enskilt band har säkerligen sina egna idéer och uppfattningar om vilka strömningar de är eller inte är en del av. Precis som konst måste man dock se dessa uttryck i sin gemensamma kontext och vad dessa får för funktion, bortom ursprungstanken.

I många fall tror jag det är svårare att uppfatta, för att uppdelningen mellan popkultur och konst fortfarande gäller. Det ena är värt att analysera, det andra inte. Men i en nutid full av trauma måste skräcken, oron, det ständiga mentala kalla kriget komma ut någonstans, hanteras och bearbetas. Så är vi exempelvis på förhand kanske avdomnade inför bilderna från oljekatastrofen i Mexikanska golfen när vi ser dem på nyheterna.

Men omformulerade och omkontextualiserade i form av Steven Meisels modereportage ”Water & Oil” (Italienska Vogue) blir de plötsligt konkretiserade, hårda, verkliga. Historieprofessorn Mark Poster skriver: ”in an increasingly hyper-aestheticised everyday life it is through various fictions that we endeavour to come to know ourselves”

Vi måste ständigt hantera våra demoner, och som sådan medvetandegörande funktion har witch housen oerhörd potential. Genren kanske är cynisk, tråkig, en hype, kanske till och med löjlig. Kanske är den också, precis som mode, ett exploaterande och erotiserande av nuet. Men just det oförutsedda, det mörka, maskeraden, leken och fokuset på det visuella kan här fungera som konstgjord andning åt tanken.

Påtagliga kollektiva minnen helt befriade från nostalgi. Vissa teoretiker hävdar till och med att estetiken idag har ersatt etiken. Om så är fallet, är det onekligen på tiden att ta nya kulturella uttryck på allvar. I en intervju med Disaro Records grundare Robert och Jim citerar de avslutande William S. Burroughs: “Storm the Reality Studio. And retake the universe.”

Här är våra rädslor, våra känslor, våra spöken. Deal with it.

Tribute to Alexander McQueen by Nick Knight, music by Björk from SHOWstudio on Vimeo.