KONSUMENTUPPLYSNING VECKA 6

Joel Peter Witkins Sanitarium från 1983. Målningen inspirerade McQueen att göra sin Asylum-kollektion 2001, där ett helt mentalsjukhus byggdes upp inför visningen.

Alexander McQueen

LISTA & KRÖNIKA Alexander McQueen är död. Den hyllade brittiske designern tog sitt liv den 11 februari 2010. Kristofer Andersson minns en av västvärldens störste konstnärer.

Det var igår som jag senast klickade mig igenom webbutiken Oki-nis utbud. Då hade de precis fått in Alexander McQueens vårkollektion. När jag såg den gladdes jag åt att den brittiske designern fortfarande gjorde kläder för dem som aldrig riktigt passat in. För de utstötta.

Dålig på fotboll? Klä dig i ett par polyesterbyxor som sytts under ett ihållande regn av silver och spik. Uppsagd på jobbet? Hör av dig till AMS, men glöm inte att stänka målarfärg på dina skinnskor likt McQueen gjorde på sin ”Calamity Paint”-modell. McQueen gjorde kläder i tyg, glas och trä, på ett sätt som aldrig gjorts vare sig förr eller senare.

Genom McQueens färgstärka idévärld kunde du – och kan fortfarande – fjärma dig ifrån normalitet, världsliga krav och meningslösa hipsterträffar där ingen brinner på riktigt (och där alla är iklädda Marc Jacobs högst trevliga kläder, som tyvärr inte bär ett spår av den charmiga fjollighet som Marc Jacobs gjort till sitt uttryck).

Efter att ha hört om McQueens död satt jag i sängen i min etta i Aspudden utanför Stockholm och spelade Jaheims “Impossible” om och om igen. Hans rader om evig kärlek, trohet och hans “Don’t  you ever take my love from me – It would be so impossible för me to breathe” var av någon anledning det  enda som kunde samla de högst fragmentariska tankar som rusade igenom mitt huvud.

Alexander McQueen gjorde kläder för de själsligt mest utsatta. Och därför känns hans självmord som en förlust för hela den kulturvärld som premierar oliktänkande och originalitet framför avkastning. Det är en enorm förlust för den ständigt hånade grupp människor som varit så måna om att markera sitt oberoende mot livet att de glatt lagt tiotusentals kronor på McQueens kläder, men bara en enkel summa på mat. Det är en förlust för alla dem som föredragit att vara vackert klädda i hyresrätter än lättklädda på en strand i Thailand.

Hans dragningskraft var för en ytterst liten del av västvärlden lika viktig som någonsin Rei Kawakubo, housemusik, Def Jam eller Evelyn Waugh, för att bara nämna några totalt uppenbara referenser. Om ni någonsin undrar varför föreslår jag att ni ser på det här klippet:

Det sägs att McQueen alltid gjorde bättre damkläder än herrditon. Det är inte helt sant, påståendet är lite slarvigt. Hans damkollektioner har alltid varit yvigare, mer som chockerande fyrverkerier som tänjer på gränserna för vad som varit möjligt att göra med en bit tyg. Men på herrsidan tror jag att McQueen dödat än fler konventioner.

Alexander McQueen tog den moderna svalt citrusdoftande mannen och hans förvisso fina men meningslösa Thom Browne-kostym och klädde den i ödleskinn, för att dra en parallell till höstens kommande kollektion. I denna hans sista kollektion som visades förra månaden i Milano hade han lyckats skapa en fullständigt könlös man – ett maskerat mobboffer med litet huvud och stora axlar.

Mannen som visades upp på catwalken den 18:e januari var en man vars inre konflikter doldes i kläder som om 50 år kommer räknas till ett av 00-talets stora konstnärsskap. Den psykiska instabiliteten var för övrigt inget nytt i McQueens verk: redan 2001 lät han visa en av sina kollektioner genom ett uppbyggt mentalsjukhus. Hur mycket av McQueens dokumenterat känsliga själ som rymdes i de där porträtten av väldigt ensamma människor vet jag ingenting om. Men jag är rädd att det var alldeles för mycket för att Alexander McQueen skulle kunna orka att leva vidare. Och jag saknar honom.

Kultur som inte kommer i närheten men som är bra ändå:

Jackie Edwards – I Feel So Bad (Urgammal singel)
Okej. Just den här kommer faktiskt i närheten av Alexander McQueen. En soulsingel från en av Jamaicas främsta soulsångare genom tiderna. Gömmer sig bland annat på Trojans utmärkta samling “Work Your Soul: Jamaican 60’s And Northern Soul”, vars innehåll jag vänder mig till när ingenting annat hjälper.

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté – Ali & Toumani (Album)
De spelar forfarande som om livet hängde på att färglägga regnbågen med sina instrument.

Michoacan – In The Dark Of The Night (Singel)
DFA är inne i en osannolik formtopp. Singlarna de släpper, housemusiken de slåss för – allt är lika bra som det som släpptes under den klassiska perioden 2002 – 2004.

Lightspeed Champion – Life Is Sweet! Nice To Meet You! (Album)
Postcard Records ekar genom hela albumet.

Moon Duo – Escape (EP)
Woodsist släpper ytterligare en bisarrt bra singel, och den här gången gör de det genom att bjuda lyssnaren på något så märkligt som… stonerrock.

Best Coast – Something in the way you say my name (Singel)
Tillsammans med Weed Diamond den absolut bästa poporkestern där ute.

Exerimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 (Kommande samling)
Soul Jazz släpper en kosmisk krautsamling enligt formulär 1A. Men den innehåller trots allt bland den bästa musik som spelats in under de senaste 100 åren.

The Ruby Suns – Fight Softly (Album)
Arthur Russells discoande svävar över varje liten beståndsdel av The Ruby Suns djupt följsamma och läckart kromade popmusik.

Jaheim – Another Round (Album)
Han gör fortfarande soulmusik som bara R. Kelly och möjligen, möjligen Faith Evans gjorde på 00-talet.

Connan Mockasin – It’s Choade My Dear (Singel)
Do-woop.

Taggar: Alexander McQueen

Kristofer Andersson Fler texter Kontakta

2010-02-12 08:43