Det avslutande spåret på Aleks Manoj­lovićs debutalbum “Inte längre fiender”, den åtta minuter långa sjävbiografin “Fruängen”, börjar med sång av Henderson. Han sjunger “Crying, but no one asks why”. I original heter Hendersons sång “I’ll be understanding”.

Några sekunder senare rullar Aleks ut sin livsberättelse. Den han inte alls vill prata om eller utveckla mer än vad han redan gör i spårets fyra verser. Det räcker ju med att veta att han bodde i Fruängen, där allting hände.

Första raden: “Flyttade hit när jag var typ sex år, Fredrika Bremers gata nummer 222…” Det som sedan följer är en rak men trasig historia om att växa upp och en historia om saknad.

Michael Henderson kan sjunga, som redan konstaterat. Det kan Aleks också –  men han kan också köra väktarbil. Under de två år som det tog att färdigställa “Inte längre fiender” jobbade han heltid om väktare. Numera kör han rondbil på dagtid (“man kollar skolor och så, det är ganska soft”) men tidigare arbetade han natt. Han kunde lyssna på utkasten till beatsen, oftast producerade av Mack Beats, i bilen.

– Du vet, jag är en fredlig människa och kan lösa det mesta genom att prata och möta människor med respekt. Det var mycket på grund av mitt jobb som väktare som jag kunde göra den här skivan.

Det var inte riktigt meningen att Aleks skulle bli väktare. Men han behövde ett jobb efter att ha blivit uppsagd från sitt tidigare arbete. Erbjudandet kom lägligt.

De flesta som jag känner har en ganska negativ inställning till väktaryrket?
– Innan jag började jobba där hatade jag fett på väktare, så när jag började blev det en omställning. Jag trodde att alla väktare var rasister, att de bara ville slåss och strypa folk typ. Många av mina vänner har blivit misshandlade av väktare, jag har själv blivit misshandlad. Så jag hade en dålig bild av väktaryrket. Men jag lärde mig ganska fort när jag började att man inte kan dra alla över en kam. Jag försöker se alla som människor.

“Inte längre fiender” är en debut men varje rad betonar att det här är den sista chansen. “Skrapar ihop det lilla jag har, försöker bygga någonting stort av mitt material, det känns som att det blivit 80-tal med MacGyver, det behövdes bara en spark så blev det fire” sjunger Aleks i det första spåret.

Det påminner om hur Petter för snart fjorton år sedan sparkade upp dörren för svensk hiphop med raden “bygger från grunden på all skit som har hänt, det är min tur nu, för vinden har vänt”.

Svensk R&B och soulmusik har aldrig fått samma ställning som svensk hiphop. Den har länge utgjorts av pastischer på den brittiska Northern soul-traditionen (som till exempel Veronica Maggios ”Måndagsbarn” – en rak, kärleksfull plankning av Larry Saunders “On the real side”). Eller så har den avfärdats som soulmusik för hårfönade tanter.

Ett avfärdande byggt på lika mycket på missförstånd som på en uttjatad kanon av gubbdrömmar (förresten finns det få som har så mycket vettigt att säga om musik som hårfönade tanter).

1992 släpptes Lisa Nilssons genombrottsalbum “Himlen runt hörnet”, med sånger skrivna av Mauro Scocco.

– Jag har aldrig gillat särskilt smöriga soullåtar, har aldrig kunnat viba på dem. Men Lisa Nilsson är inte smörig, hon är tung. Jag tycker hon har en jättebra röst och en fin känsla när hon sjunger. Utan att överdriva så låter hon clean rakt igenom, säger Aleks på ett fik i Midsommarkransen, strax utanför en av Stockholms tullar.

Jag frågar om han vill har något att dricka. “Nej, jag tar själv” säger han. Han känner personalen väl.

Finns det fler sådana sångare i Sverige tror du? Svensk soul har ju inte haft det största anseendet.
– Jag tror att det finns tusentals, de har bara inte kommit fram. Det är dags att det händer något, vi har väntat för länge. Så jag tror att framtiden ser ljus ut.

Aleks började, som många andra, att sjunga och spela redan som liten. I högstadiet uppträdde han på en av skolans kabareter med låten “Mecka i Mecka”. “Det var ganska opassande” säger han. Fast lärarna kopplade aldrig riktigt referenserna till hasch i titeln.

På Skärholmens ungdomsgård kom han i kontakt med Ison & Fille som repade på samma plats. Här någonstans såddes ett frö till inträdet i gruppen Highwon som innan Aleks gick med redan inkluderade namn som Ison & Fille, Sabo, Gurmo och Hoosam.

Aleks röst finns på flera av Ison och Filles produktioner – mjuk men aldrig slö. På “Från hjärtat”, fjolårets succélåt av Highwon med över 1.8 miljoner visningar på Youtube, sjunger Aleks med samma styrka som ett Concordeplan i refrängen:

”Ljusen är tända för dom som har lämnat/ vår plats så snabbt gud vad jag längtar / Jag lovar att bättras (trots allt!) /jag känner mig inte ensam / jag hoppas att vi träffas.”

Du har ju vid flera tillfällen kallats för “en svensk Nate Dogg”. Har du lyssnat mycket på honom?
– Ja, jag har lyssnat mycket på Nate. Han var den första som fick mig att känna “uoff… man kan ju sjunga utan att bara sjunga om tjejer”. Han har varit en stor inspiration för mig. När han gick bort kom det lite som en chock, han var ju väldigt ung.

Är det någon du har inspirerats av när du skriver texter?
– Nate har varit en sådan person. Men jag har valt att inte lyssna så mycket på hur andra gör sina låtar.

“Fruängen” har en väldigt rak berättelse. Hur lärde du dig att skriva?
– Alltså, jag vet inte. Det kom bara naturligt. Man försöker vara ärlig med sig själv. Det tog över ett år att skriva den låten. Jag tycker inte om att prata om den heller och vill inte säga mer än vad jag säger i låten. Jag vill inte skada någon jag känner.

I intervju efter intervju nämns Aleks “mörka år”, tiden innan han började arbeta på sitt debutalbum. Men han vill inte prata om dem. Där går en privat gräns. Men han kan inte låta bli att referera till dem, som att dra i en till synes nästan läkt sårskorpa.

– Jag skyllde min situation på andra. Jag hade lätt att peka på andra omständigheter som jag tyckte gjort att jag hade hamnat där jag hamnade istället för att peka på mig själv. När jag säger att jag var en “hatisk person” är det lätt att man får en felaktig bild: jag har alltid varit en glad person och har alltid haft lätt för att skratta och ha roligt i livet.

Vad är det för situation du refererar till? Var det jobbmässigt eller statusmässigt eller relationsmässigt, eller vad?
– Det är privat. Det är inte någonting som jag vill gå in på.

Väldigt mycket på skivan, inte minst “Fruängen”, upplevs som väldigt självupplevt. Men i ett av albumets skits hör vi en röst som säger “det här är en påhittad historia”.

– I slutet av “Meningen”, sången om den här tjejen som till slut blir lite för mycket, sjunger jag att hennes brorsa skulle mörda mig. Det är inte sant, det är en överdrift. “Skynda dig” är inte heller sann. Jag har inte velat fly landet och jag har inte utfört något rån. Det var viktigt att ha den rösten precis innan, för jag vill inte att unga människor ska lyssna och tänka “ah, han gjorde så eller han gjorde så”. Jag är väldigt mån om vad jag säger och vad jag gör.

– Men den visar fortfarande en sann känsla och beskriver kärleken i en ung ålder, du vet. När det är vi mot världen.

Jag vet inte vad det beror på. Kanske att det där uråldriga berget känns så motigt att börja klättra uppför. Kanske att jag fötts i fel generation, i fel sammanhang. Oavsett: om ni är en soulnovis som jag kommer här en väg in. Första hammarslaget för att sätta in första ankaret i det där berget och ta ett kliv uppåt. Så känns det åtminstone för mig.

Kevin Rowland, ledare av Dexys Midnight Runners, allmän legend och känd soulentusiast, satte 2007 ihop sina favoritlåtar från Motowns digra katalog. En bättre ingång kan jag nog inte be om.

Kevin Rowland Presents Made to Measure: A Special Selection of Classic Motown Cuts (Spotify-länk)

I presstexten till Mavis Staples nya platta med den fantastiska titeln “You are not alone” skriver hon ”The messages are the same things I’ve been saying down through the years. They’re about the world today – poverty, jobs, welfare, all of that – and making it feel better through these songs”.
Inga riktlinjer har någonsin funnits för gospel. Den kan egentligen inte utvecklas, i de där meningarna Mavis skrivit beskriver hon ju själva grunden för varför gospel började att sjungas. Den är per automatik ständigt aktuell. Vi vill ofta vifta och säga att pophistorien skrivs om, men behöver den alltid det? De ofta frikyrkliga budskapen på Mavis nya platta är så fundamentalt långt ifrån en annan viss frikyrka som, klädd i sydstatsskägg, vill bränna Koranen. Och de religiösa budskapen, om de nu handlar om jämlikhet, saknad eller bara att alla ska ha ett jobb att gå till – det är väl ändå en form av kärna i popmusiken som vi alla kan enas om?

Att relatera, att känna igen sig. Trots att kanske ingen av oss kan se tillbaka på medborgarrättsrörelsen, Malcolm X och Dr. King som Mavis ofta nämner i intervjuer och 68-demonstrationerna i hennes hemstad Chicago annat än ur böcker och filmer, så blir den historiska kontexten inget problem. Och vill man, kan man relatera till äldre låtar på samma sätt som idag. The Staple Singers ”This is a Perfect World” från 1971 börjar med kulsprutor. Då handlade den om Vietnam. När jag lyssnar på den 2010 tänker jag Irak, Afghanistan, Gaza, Kongo, Kashmir.

You are not Alone. Jag berättar om vår nuvarande riksdagssituation, och frågar hur Mavis själv ser på låten.

– Den handlar om allting. Depression, vara nere, förlora sitt jobb. Folk behöver höra en låt som är tröstande och uplifting. En anledning att komma upp på morgonen. Som får dig att tro och inte förlora hoppet. Som för dig och er stats situation.

– Duvet, när min far Pops dog, kunde jag ha sjungit det till mig själv. Sen kom min syster och sa ”du kan inte ligga i sängen hela livet!”, skrattar Mavis.

När jag ringer till Mavis Staples är hon hemma i Chicago, men ska strax ut på en längre turné.  Hon är 71 år gammal, skrattar var femte sekund och hennes röst har aldrig varit starkare och bättre än nu.

– Många frågar mig det, ”var får du din energi ifrån?” och jag säger att jag inte tänker på åldern, jag blir inte trött. Jag får min vila, jag röker inte, jag dricker inte förutom något glas vin någon gång. Gud är inte färdig med mig än, säger Mavis och, som alltid, skrattar.

– Och jag gillar inte att vara hemma för länge. Jag vill resa och motivera folk till frihet.

Lyssnar du på någon ny gospel?
– Oh, ja. Yolanda Adams, BeBe och CeCe Winans. Gospel låter bra igen.  Om jag inte går i kyrkan på söndagar stannar jag hemma och lyssnar på gospelkanalerna på radion hela dagen. Jag tycker ny gospel gör ett fantastiskt jobb.

– Vi förlorade precis en av de största, Albertina Walker, hon var bara några år äldre än mig. Hon började sjunga innan The Staple Singers.

Roebuck “Pops” Staples och hans barn Cleotha, Pervis, Yvonne och Mavis började uppträda i Chicagos kyrkor redan 1948. Men för att förstå det här albumet så måste vi bortse från popmusiken de gjorde för den större marknaden på slutet av 60-talet och början av 70-talet för en sekund, med ”Respect Yourself” och ”I’ll Take You there” – och fokusera på tiden innan. Som bara handlade om att spela musik, att vara tillsammans, att känna samhörighet. Mavis ville gå tillbaka till det. You are not alone.

Hon har samarbetat med alla från Curtis Mayfield och Bob Dylan till Ry Cooder. Många rynkade nog på näsan när Jeff Tweedy från  Wilco skulle bli en av de utvalda. Det visade sig bli helt tvärtom.

– Tweedy kom fram till mig och sa: Hey Mavis, jag har all din musik här på min IPod. Varje dag sa han något som fick mig att skratta. Jag vet inte varför dessa youngsters vill jobba med mig, de kanske tror jag har visdom och kan lära sig någonting från mig.

– He went back to basic. Det kändes som att jag sjöng med min familj igen. Vi lyssnade på låtarna vi gjorde innan Stax. Min fars gitarr och våra gamla rytmer. När vi började spela in låtar för nya skivan i studion, så var det min lyckligaste tid ever. Duvet, att bara sjunga de där gamla låtarna igen.

”Losing You” på din skiva, det är en låt av Randy Newman va?
– Ja, jag relaterar den till min far. Det låter som att han sjunger till sin flickvän, men jag kan inte komma över att förlora Pops. Jag är riktigt tacksam att Randy Newman skrev den låten, säger Mavis. Utan att skratta.

Fredrik Thorén är frilansskribent och skriver för bland annat Göteborgsposten och ETC.

Jag vet inte vad jag kan säga som skulle göra sångerna på den här skivan rättvisa. I kväll har jag suttit hemma och kommit på mig själv att skratta rakt ut, utan att veta varför. Det är bara för bra. Som när Prince Phillip bygger upp en hel sång genom att prata om allt det bra de hade, och allt det dåliga,  för att sedan droppa raden ”There’s another in my life”. Då börjar jag skratta igen, trots att just det kanske inte är den förväntade reaktionen.   Jag kan bara inte hjälpa det. Hurra!

(Och det är ju här som de verkliga motsvarigheterna till Håkan Hellströms soulballader hittas).

Några av sångerna hör du i mixen här nedan.

there is nothing I can do, hold me tight from Throwmeaway at Letsmix.com.

”Paul Weller, prince of the philippic, takes pride of place in the pantheon of panther pop. Black suit, white shirt, black tie, mod crop, Rickenbacker wielding, arm flailing, gum chewing, veins showing, teeth clenched, chisel chin thrust forward, moving like a boxer, pouncing like a panther. There on the TV screen at peak viewing time, so sharp, so smart, smart enough to disband his band and quit while on top.”
Kevin Pierce ”Something beginning with an O”

Man kan heller inte avfärda Weller som en föredetting, någon som har sina golden days långt bak i tiden. Hans soloskivor har sedan mitten av 90-talet förvisso inte varit speciellt upphetsande. Plikttroget har jag köpt dem, lyssnat och konstaterat att de var väl… helt okej. ”22 dreams”, som kom 2008, var dock något helt annat. En sällsam uppvisning i hur en inspirerad Weller, då nyss fyllda 50 år, fortfarande kunde göra skivor som ”omfamnar, hyllar och binder samman musik på ett sätt som de flesta andra artister bara kan drömma om”, som någon ilsket kommenterade Patrik Forshages magplask till recension i Nöjesguiden (andra obegripligt kritiska eller njugga recensenter fanns i SvD, Expressen och Aftonbladet).

På ”22 dreams” fanns inget (eller, okej, väldigt lite) av den tunga brittiska bluesrock som tyngt ned de flesta av hans soloskivor. Trots att grunden som allt vilar på egentligen inte förändrats – det är fortfarande samma blandning av rock, folk och soul: The Kinks, The Faces, Traffic, soul – är det en älskvärt eklektisk och oförutsägbar skiva.
På 68 minuter avverkar han underbara The Avalanches-pastischer, instrumentala vaggvisor, Curtis Mayfield-soul, argentinsk tango, urbrittisk folkrock, märkliga ljudkollage, psykedelisk rock, spoken word, knarkjazziga hyllningar till Alice Coltrane och några av de vackraste pianoballader han hittills skrivit. Plus: Han sjunger bättre än någonsin.
Paul Weller bevisade med ”22 dreams” att det är mycket möjligt att han fortfarande kan ha något av sin bästa musik framför sig. Då gör det inte så mycket att ”Wake up the nation”, skivan som kom tidigare i år, alltför ofta faller tillbaka i stiff muskelrock (med ”No tears to cry” som lysande undantag).

Jag är förkyld, har antagligen feber, svettas, fipplar med intervjufrågorna som är rörigt nedkladdade på tre anteckningsblad. En kvart har jag blivit lovad. Hur ägnar man bäst femton minuter med någon man hade behövt sitta med åtminstone en hel eftermiddag, helst över en pint eller två? De här frågorna måste vägas på guldvåg, och kommer jag hinna ställa dem alla? Och med den klassiska intervjun med Weller från Måndagsbörsen 1981 (med bland annat den fantastiska frågan: ”They never throw eggs on you in English?”) i färskt minne tänker jag för mig själv: ”Skärp dig nu för i helvete, det är Paul Weller!”

Efter några minuter som känns som timmar kommer han till slut gående med sin posse, i en snygg helgrön tröja och solglasögon. Jag försöker se oberörd ut, vi hälsar, ”alright mate?”. Skivbolagsrepresentanten noterar klockslaget, vi är igång. Jag stammar fram första frågan:

Mr Weller, 2008 släppte du “22 dreams”, en ovanligt inspirerande skiva där du tog ut svängarna lite mer än du gjort tidigare under din solokarriär. Den var både nyfiken och experimentell. Känner du själv att det var ett speciellt album?
– Ja, det gör jag, absolut. Min ambition var att göra ett album helt utifrån mina egna önskningar, för att liksom tillfredsställa mig själv, vilket ledde till att jag började experimentera lite mer under inspelningarna och testa olika stilar av musik som jag normalt inte pysslar med. Det var helt klart en annorlunda upplevelse att spela in det albumet, och nu känner jag att ingenting är omöjligt musikmässigt så länge man går in för det ärligt och helhjärtat. Förhoppningsvis är detta en process som inte tar slut, för ju äldre jag blir desto mer inser jag att det finns så mycket mer jag kan göra med musiken.

På sätt och vis påminde ”22 dreams” om sättet The Style Council förhöll sig till musik.
– Ja, jag antar det. Det är samma sorts anda, visst. Kanske ännu mer fullbordat. Mitt sinne blir mer och mer öppet för varje år.

Ett öppet sinne, ja. Paul Weller har ju alltid varit en missionär för den musik han älskar mest för ögonblicket, genom att sammanställa samlingsskivor, göra radioprogram och hylla artister och band i intervjuer. Svart musik inte minst, soul, reggae, jazz, house, blues och så vidare. De senaste åren har jag själv spelat ”Under the influence: Paul Weller” och ”Paul Weller’s mod party tape” oftare än någon annan samling, liksom hans egna radioprogram ”Paul Weller live at the BBC: Vinyl classics”. Rakt igenom perfekta blandband. I år kom ”Keb darge & Paul Weller present Lost & Found: Real r’n'b and soul” där i synnerhet andra halvan är ett enda långt lyckorus.

Vad är det i den afroamerikanska musikkulturen som du är så svag för?
– Du, jag vet inte men det har ju funnits en kontinuerlig kärleksaffär mellan vita britter och afroamerikansk musik de senaste 40-50 åren, så på något vis knyter det definitivt an till oss. Keith Richards sa något intressant om varför någon i, säg, Göteborg eller Stockholm kan relatera till Muddy Waters: det måste vara för att vi alla kommer från samma plats från början, innan vi spriddes ut över jorden. Jag tror det finns en viss sanning i det, att det finns en ”ursprungsmusik” för många människor som kan härledas till de afrikanska rötterna. En väldigt fysisk instinkt som är rotad långt inne hos oss människor, röster och rytmer som du kan relatera till oavsett varifrån du kommer.

Svart musik har också alltid omfamnats av modernister, mods. En subkultur som du ända sedan The Jam-tiden varit en förgrundsgestalt för. Är du bekväm med denna ikonisering av dig, hela ”the modfather”-grejen?
– Tja, jag har inget emot det. Jag är en del av den rörelsen hur som helst, jag anser mig fortfarande vara mod, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Så för mig är det mer en religion än något annat, eller en filosofi.

Är det annorlunda att vara mod idag jämfört med tidigare decennier?
– Sextiotalet var jag för ung för att uppleva. Men modernism är någonting som ständigt utvecklas och förändras, nya generationer bidrar med nya grejer. Så ser jag på det i alla fall. En av de fundamentala idéerna inom modernismen är att ha ett öppet sinne men också att vara samtida. Även om rötterna återfinns i 50-talet. Och det har jag också strävat efter i mitt tänkande, att vara i nuet. Sen kan man lyssna på Miles Davis, Stockhausen eller Velvet Underground eller vad som helst som man finner kvalitet hos. Det är ju också en del av modkulturen, att ta bitar av det du upptäcker, sånt som funkar för dig, och göra det till en del av ditt tänkande och livsstil. Där har vi själva essensen inom modernismen.

På tal om svart musik, vad tycker du om nutida amerikanska r’n'b och hip hop?
– Well, jag lyssnar på det, absolut. En del gillar jag, annat är jag helt kall inför. Hela den där gangstagrejen med bling, horor och vapen är värdelös tycker jag. Speciellt när jag tänker på sådana som Marvin Gaye och Curtis Mayfield, som faktiskt sa någonting, och hur den afroamerikanska musikkulturen då var en naturlig del av medborgarrättsrörelsen. Och de kom från samma typ av bakgrund med våld och fattigdom som många av dagens artister.

Det fanns helt klart en högre grad av budskap i den afroamerikanska musiken tidigare, om sammanhållning och kärlek till ens nästa. Från Marvin och Curtis till Phillysoul och tidig garage och house.
– Ja, exakt, det saknas alltför ofta budskap, en positiv energi. Så mycket r’n'b och hiphop tycker jag är ytlig, alltför ofta handlar texterna om pengar, vapen och promiskuösa kvinnor. Men med det sagt, är ju det också en generalisering, eftersom det alltid kommer fram bra saker också, såklart.

Det har pågått en debatt om hipsters i sommar i de svenska medierna, om vad som kännetecknar en typisk hipster och huruvida det finns något engagemang hos dessa utöver ”rätt” mode- och kulturreferenser. Själv använder jag hellre ett annat begrepp om människor med ett vasst öga för detaljer: Modernist. Och jag tror inte att Paul Weller skulle peka ut särskilt många av de American Apparel-typer i för stora glasögon som vanligtvis ses som typiska Stockholmshipsters som modernister. Modernism är något annat. Något större. Je ne sais quoi och väldigt uppenbart på samma gång. En kräsenhet, snobbism, absolut, som ofta provocerar folk. Men, för att citera Horace Engdahl: ”Stil är det som folk retar sig på utan att bestämt kunna förklara varför”. En modernist nöjer sig inte med något annat än det absolut bästa, och försvarar det till sista blodsdroppen. Och tar också alltid, alltid ta ställning i viktiga frågor.

”Shout!

No! To abolition of the GLC & the local councils
Yes! To a nuclear free world
Yes! To the Bengali Workers Association
Yes! To the thrill of the romp
Yes! To all involved in animal rights
Yes! To fanzines
Yes! To belief”

Från baksidan av The Style Councils vinylsingel ”Shout to the top” (1984)

Weller var en symbol för modsen redan på 70-talet i The Jam, men det var först när han övergav hela den där scooter- och parkasgrejen som han blev det fullt ut. Hur lysande The Jam än hade varit i sina bästa stunder var det dags att gå vidare, till något annat. Paul Weller ville att hans band skulle vara The Funk Brothers eller The Isley Brothers men The Jam var och förblev ett punkband. När de stod på toppen av sin karriär 1982 skrev han i ett öppet brev till musikpressen att The Jam skulle upplösas:

”I want all we have achieved to count for something, and most of all I’d hate us to end up old and embarrasing like so many other groups do… I want us to finish with dignity… What we (and you) have built up HAS meant something. For me it stands for honesty, passion and energy. I want it to stay that way and maybe exist as a guideline for new groups coming up to improve and expand on.”

Paul Weller förverkligade sina nya visioner i The Style Council. Tillsammans med Mick Talbot omfamnade han den ena svarta musikstilen efter den andra i ett rasande tempo, utan att titta tillbaka: Jazz, soul, hiphop, funk och house. (Och, på albumet ”Confesions of a pop group” i synnerhet, easy listening och klassisk musik). ”Fusksoul” tyckte en del. Nej, det är inte ”svart”. Men det är anglofierad soulmusik som stundtals når samma skyhöga nivå som, säg, Dusty Springfields största stunder, Bowies ”Young Americans” och Burials ”Untrue”. Rösten har han alltid haft, epitetet ”Britain’s greatest soul singer” fick han tidigt av Joe Strummer.

Om man börjar titta på TSC-klipp på Youtube kan man lätt bli sittande i flera timmar, bara för att se vilken frisyr och vilka kläder Weller hade just den månaden. Det är underhållande och oupphörligen fascinerande. Musiken och kläderna kombinerades med tydliga politiska ställningstaganden och poetiska och ofta kryptiska essäer och kortfilmer som ”JesUSAlem”.

Själv fick jag för några år sedan för mig att jag var tvungen att ha varenda liten vinylsingel TSC släppt. Inte för musiken, den låg redan på hårddisken, men för att läsa just de små essäerna, programförklaringarna, citaten och politiska slagorden på omslagen, och förstås, titta på bilderna. Sådant som aldrig går att ersätta med en ”spellista”.

Paul Wellers musikaliska upptäcksresa på 80-talet slutade med ett svidande nederlag. Han hade upptäckt house och garage – Larry Heard, Ten City, Blaze – och där hört något som han kände igen hos tidigare soulmusik han älskade. Inte minst tilltalades han av det försonande budskapet om gemenskap och drömmar om en bättre värld. TSC:s version av Joe Smooths ”Promised land” dök upp som singel, men hela det housealbum som låg färdigt för utgivning, ”Modernism: a new decade”, stoppades av Polydor i sista stund. Det saknades hits, tyckte man. Om man lyssnar på en låt som ”Sure is sure”, där Weller låter mer Curtis Mayfield än någonsin, framstår det beslutet som vansinne.

Weller avslutade TSC och drog sig tillbaka med sin familj, besviken men med facit i hand före sin tid. Acid house-scenen exploderade något år senare i England, och i början av 90-talet hade nästan alla stora hits ett tydligt housesound. Men han kom tillbaka, med en närmast iscensatt succécomeback uppburen av de The Jam-fans som nu vuxit upp, bildat band eller blivit journalister, och tillsammans utgjorde det som kom att kallas britpop. Den position han fick då bland media och fans har han mer eller mindre haft sedan dess.

Att prata med Paul Weller utan att komma in på politik känns omöjligt. Länge var han inte bara ovanligt tydlig i vad han tyckte i olika samhällsfrågor, utan också direkt aktiv som initiativtagare till flera politiska aktioner och evenemang. Toryledaren och numera Englands premiärminister David Cameron sa 2008 att The Jam-låten ”Eton Rifles” är en av hans favoritlåtar, att han inte kunde förstå ”why the left should be the only ones allowed to listen to protest songs.”

”Eton Rifles” är en svidande satir över ett bråk mellan demonstranter för rätt till arbete och elever på ett finare college. Weller fräste till när han fick höra om Camerons ofrivilliga omfamning: ”Which part of it didn’t he get? It wasn’t intended as a fucking jolly drinking song for the cadet corps”. Jag frågar ändå hur han ser på det hela nu, med lite perspektiv på det.

– Jag tyckte det var märkligt, ärligt talat. Helt uppenbart missade han poängen. Jag vet inte på vilken nivå han gillade låten, men han kan inte ha analyserat den så djupt direkt eftersom den är antitesen till allting han står för. Vilket är en smula oroande ärligt talat, eftersom han är ledaren för vårt land men kan inte ens tolka en sångtext som är väldigt tydlig för mig och andra. Men… äh, jag vet inte, det är en annan värld idag.

Hur politiskt engagerad är du idag?
– Jag är fruktansvärt less på politik, orkar inte bry mig längre. Det är för jävla tröstlöst. Saker och ting har inte förändrats, och det kommer inte göra det heller. Och nu pratar jag om England. Margaret Thatcher var ju extrem på 80-talet, och många av de förändringar hon och hennes regering drev igenom betalar vi fortfarande för. Hur hon systematiskt bröt ned fackföreningar, arbetsrätt, medborgarkänslan. Men generellt är politik ett jävla strunt. Världen har blivit mycket mer styrd av ett absurt marknadstänk och jag kan inte se någon större skillnad mellan Cameron och Gordon Brown. De har samma agenda. I slutändan är politiker karriärister, de också.

Musikbranschen har också förändrats det senaste decenniet, och hur vi lyssnar på musik. Tror du att det finns någon risk att popmusik kan förlora sin relevans för människor?
– Jag tror att det finns en risk att musik kan förlora sin betydelse… om det är samma sak som relevans låter jag vara osagt. För unga människor finns det så många val idag, så mycket modern teknologi och möjligheter. Om jag jämför det med när jag var ung så var det fotboll eller musik man ägnade sig åt på fritiden. Det var allt som fanns, faktiskt. Så, musik kanske hade en större möjlighet att forma unga människors liv då. Men samtidigt kan jag se på mina egna barn, hur viktigt musik är för dem. Huruvida de är lika passionerade som jag var vid deras ålder vet jag inte, men jag har ju alltid spelat musik själv också, så det är annorlunda på så sätt.

Under 70-talets punkvåg och i Thatchers England har jag ändå fått intrycket av att musik kunde göra skillnad, hur framför allt unga människor tänkte. Är det möjligt idag tror du?
– Som jag sa tidigare var det en politiskt extrem tid i England på 80-talet med Thatcher och de förändringar hon drev igenom. Människor idag är distraherade av alldeles för mycket som egentligen saknar verklig betydelse. Även folk i min ålder kan sitta en hel natt och stirra på en skärm och chatta och sånt. It’s the opium of the masses. Men musik kommer säkerligen alltid ha någon sorts relevans för någon någonstans.

Intervjun är över. Någon timme senare står Paul Weller på Way Out West-festivalens största scen inför en relativt liten och till största delen, vad ska man säga, ”mogen” publik. Nästa dag sågas spelningen jäms med fotknölarna i både Aftonbladet och Expressen.  Markus Larssons recension avslutas med ett mycket märkligt ”fuck off”. Jag borde inte bry mig, men ändå är det svårt att släppa att Weller bemöts så respektlöst, något som troligtvis aldrig hade hänt andra rockikoner som, säg, Iggy Pop. Speciellt som både spelning och låtval är helt okej.

Men på sätt och vis är det ändå helt i sin ordning att Paul Weller knappast kommer att få samma folkliga genombrott i Sverige som till exempel Morrissey fick i början av 2000-talet. Han kommer heller aldrig göra nostalgiturnéer i Sverige med The Jam, som Kevin Rowland gjorde med Dexys Midnight Runners för några år sedan. Han är helt enkelt för mycket mod för det. Och det känns rätt skönt att det är och kommer att förbli så.

”Hej.
Jag heter Kristofer och tycker mycket om musik. Jag vet inte om ni har hört det, men det går tydligen inte att ”skapa sig en identitet” via musiken längre. Åtminstone säger de som vet att det är så. Det är bara det att jag inte tror på det.

Mest tycker jag om den musik som lite slarvigt kallas ”soul”. Jag vet inte vad det ordet betyder, men jag vet vad musiken gör med mig: den får mig att sväva. Den får mig att stå ut med allt som är jobbigt, allt som känns. Den får mig att känna mig större och starkare.

När jag lyssnar på de sånger som ligger mig närmast hjärtat tänker jag att jag vet någonting som ingen annan vet. Det låter fånigt, men jag tänker att jag hittat rikedomen vid regnbågens slut. Det är en rikedom som inte är beroende av ”marknader” eller samvetslösas spekulanters nycker.
Den finns bara där.

Jag driver tillsammans med min vän Adrian en sajt Den heter Throw Me Away. Den handlar inte alls bara om soulmusik: Den handlar bara om en liten strävan efter värdighet i ett kulturellt klimat som premierar och uppmuntrar skit.
Vi skriver om ny musik, gammal musik, någon dikt här, någon pamflett om kläder där.
Ni vet, sådant man gillar.

Blev ombedd att välja ut några sånger jag tycker lite extra om. Det har jag gjort.
Jag hoppas ni ska tycka om dem. Själv skulle mitt liv vara tomt trist grått utan dem.

Från och till kommer stunder då livet slutar smeka oss medhårs utan istället pissar oss i ansiktet.
Välj då inte den mörka sidan. Mota istället bort det jobbiga med färger, fyrtakt, stråkar, dur-ackord och de mest svindlande falsetter världen skådat. Välj alltid dansen före den svarta skinnrocken. Köp något alldeles för dyrt och känn dig fin.

”There will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down”.

Eller gör som du vill med det där förresten. Bara du inte tror att musikhistorien finns i Spotify, bara du inte tror att musik börjar och slutar med vad som postas på de självutnämnt hippa bloggarna.
Bara du ger de här sångerna en ärlig chans. Det är allt jag vill.
Ha en fin sommar.
/Kristofer.

P.S Brotherhoods ”When you need me”. Jag vet ingenting om den. Men den är bara bäst. D.S.

Soulmusik för norra Sverige from Throw Me Away at Letsmix.com.

EDIT: Här finns programmet. Analys kommer.

– Även om den här och Peter Bjorn & Johns senaste skiva är extremt olika har de faktiskt ungefär samma influenser, jag ville att de skulle svänga. Tidigare har man kanske haft en viss rädsla inom indievärlden för sådant som sväng, spelglädje, improvisation och så vidare, men för min del släpper det där allt mer. Jag ska inte nämna namn men när svenska indiemusiker ”gör soul” tycker jag det går alldeles för snabbt ofta, det blir The Clash och Dexys istället. Det behöver inte vara ett problem, men det är ju inte svängigt.

– Men för att återgå till ”Ooo baby baby”: när jag var i New York 2007 stod det en äldre svart man på gatan och spelade den låten med en Casiosynt. Synten lät för jävligt men han sjöng fantastiskt bra. Det var inspirerande. Det var intressant att göra den på svenska också, att sjunga om hur man strävar efter att vara modern och jämställd men inte alltid lyckas med det… det är rätt långt ifrån den gamla självsäkra macho-soulmannen.

Det är sällan man hör en så ogenerat rak kärlekshyllning på svenska. Men de amerikanska originalen är precis så direkta i sitt språk. Varför tror du man undviker denna raka kärlekslyrik i svensk musik? Är det rädslan för att det ska bli en banal dansbandskänsla av det hela?
– Ja, precis. Om man ska skriva en kärleksförklaring på svenska blir det lätt lite för nära, lite genant. Flera av låtarna tangerar samma sak, ”Esther” till exempel. Men det var verkligen lite förlösande att sjunga om kärlek på det sättet, hur man känner rakt upp och ned, utan omskrivningar… det blir lite starkare. Det handlar nog också om att bli mer vuxen, att jag vågar det nu.

Countryballader och soulballader ligger ju ofta extremt nära varandra. Du gör också The Everly Brothers ”So sad (to watch good love go bad)”. Varför valde du den?
– Det är likadant som med Smokey, det är en gammal favoritlåt. Den har jag översatt nästan rakt av, det blir faktiskt väldigt nära dansband. När jag spelade in den tänkte jag att ”det här blir ett pekoral”, men originalet är ju likadant i så fall.

Gränsen mellan det banala och det hudnära är ju ofta hårfin.
– Ja, så är det. Något jag tycker är grymt med gamla schlagertexter är hur man blandar stora känslor med vardagsnära ting. Texten till Björn Skifs ”Det blir alltid värre framåt natten” är ju till exempel lite töntig men lyckas ändå beröra just på grund av denna kombination. Det är en tradition som fanns hos sådana som Beppe Wolgers och Olle Adolphsson… man vet att de kan skriva grymma texter men så väljer de att skriva en enkel schlagertext som blir jättebra i den kontexten. Det är lite detta jag eftersträvade med den här skivan.

Varför blev det en skiva på svenska?
– Det var ingen masterplan, så mycket kan man ju säga. Det var ren inspiration och slump. Tobias Fröberg, som jag spelat in den med, var också viktig för att det över huvud taget blev av.

Det var inget du velat göra en lång tid?
– Nej… i tonåren skrev jag en del svenska låttexter med Jakob Hellman i färskt minne, men sen kom ju hela den där 90-talsindien och där var det bara engelska som gällde. Så jag utvecklade aldrig det. Men sen har jag jobbat på skola och där skrev jag lite låtar på svenska till musikaler som vi satte upp. Jag har tänkt att det skulle vara kul att göra en barnskiva på svenska till och från också.

Vad är skillnaden mellan att skriva på engelska och svenska?
– Jag tror inte att det behöver vara så stor skillnad egentligen. Det här var rätt enkelt att göra, faktiskt. Om jag skulle göra en till skiva på svenska kanske det skulle bli fruktansvärt svårt, alltid när man ska göra något en andra gång blir det svårare. Att skriva på engelska börjar bli lite knepigt, eftersom jag gjort det så länge och nu ställer lite högre krav på de texterna än jag gjorde i början. Nu när jag gjort den här skivan kan jag tänka att det kan bli svårt att hitta samma direkta tilltal, äkthet, i engelskan också. 

Jag gillade verkligen din förra skiva ”The last tycoon”, men i jämförelse med ditt nya album var den en ganska traditionell singer/songwriter-skiva. Det känns som att du vågat ta ut svängarna mer nu.
– Den förra var ju egentligen inte heller riktigt planerad, den bara hände. Mycket på grund av att när vi gjorde vår tredje skiva ”Writer’s block” så skrev både John och Björn låtar också och det blev en del av mina egna som inte fick plats. Då lyssnade jag mycket på gammal brittisk folkrock och finger picking-musik, och fick lust att utveckla det mer själv. Så den skivan består av låtar som kanske skulle ha kunnat bli PBJ-låtar men jag tog dem åt ett annat håll och skrev några till i samma stil.

– Den här skivan har från början ett helt annat tänk, det var inget som fanns sedan tidigare och det finns inte en chans att det skulle kunna vara PBJ-låtar, vare sig musikaliskt eller textmässigt. Det finns ju många som skriver på svenska men som inte gör det så… svenskt, om du förstår vad jag menar. Men eftersom det är ett avbrott från engelskan för min del ville jag utforska det svenska, i språket men också med svenska referenser och så vidare.

Foto: Robin Haldert

Kommer den lanseras internationellt?
– Nja, på Itunes finns den ju. Kanske att den släpps på ett litet amerikanskt indiebolag. Men jag kommer inte att backa upp den utomlands, med media och spelningar. Jag ska vara hemma i år. Men språket är väl kanske inte ett hinder för seriöst musikintresserade idag, både du och jag lyssnar väl på en del som vi inte förstår alls.

På skivan finns det gott om litterära referenser, allt från Selma Lagerlöf och August Strindberg till Stig Larsson och Per Rådström. Är litteratur en stor inspirationskälla när du skriver texter?
– Det har funnits tillfällen då jag skrivit engelska texter som är direkt influerade av något jag läst, eller konst eller film eller vad som helst. Här är det fokus på den svenska kulturen, som låten ”Babel” som jag skrev efter att ha sett det programmet på SVT. Stig Larsson var med och uttalade sig om hur fördummade vi svenskar har blivit. Han är en fascinerande person som säger lika många smarta grejer som korkade, och ibland är han lite väl tvärsäker kan jag tycka.

– Men den låten handlar mer om informationssamhället än om honom, hur man blir splittrad av det. Man tar in så mycket information idag, men det är väldigt lite som går in ordentligt, på djupet… och jag kan faktiskt känna ibland att man blir lite korkad av att sitta och surfa på nätet, av det moderna informationssamhället.

Kan du uppleva att det är svårare att sätta sig ned med en bok idag än för, säg, fem-tio år sen?
– Ja, det är det, tyvärr. Jag jobbade ett tag på antikvariat och det kunde vara ganska långsamt i och för sig. Men det var ändå en skön känsla att vara så omsluten av alla dessa böcker som man bara kunde plocka ned och bläddra lite i. Jag köper ju fortfarande böcker, skivor, dvd:er. Om jag är ute och reser är det bra med mp3-spelare men hemma vill jag helst sätta på en skiva. Mitt album handlar en hel del om det gamla Sverige också, Per Rådström, Slas, Hjalmar Söderberg… punch på Stadshotellet en fredagkväll. Det är lätt att bli folkhemsnostalgisk, men dels är jag alldeles för ung för det och dels vet man ju att på många sätt och vis är det bättre nu, naturligtvis.

– Däremot så tror jag min skiva handlar en hel del om längtan efter en enkelhet och ett lugn som kanske kan vara svårt att hitta nu. Som låten ”Dan Andersson-land” som handlar om min uppväxt i Dalarna. För mina äldre släktingar fanns det inget val, det var arbete i skogen som gällde. Båda de här sakerna kan vara dåliga, man kan bli deprimerad av för många val lika väl som för få. Men man kanske sov bättre tidigare!

Är du dalmas i någon egenskap?
– Jo, men framför allt känner jag mig inte som en storstadsbo, även om jag bor i Stockholm. Många som flyttar till Stockholm verkar ha ett behov av att vara mer storstadsbo, med allt vad det innebär, än de som är genuina stockholmare. Och det kanske jag också har haft, men jag har kommit över det och inser hur mycket det präglar en att komma från en liten by. Men återigen, nu är det ett annat läge, världen har krympt. Mina yngre kusiner i Dalarna har bättre koll på vad som händer i världen än vad jag hade när jag växte upp.

”Seaside rock” var en rätt knäpp skiva men samtidigt märkligt tilltalande. Den innehåller ju också röster från Dalarna.
– Det är faktiskt bara en röst från Dalarna, min morfar Erik på låten ”Erik’s fishing trip”.

Jag förstår inte ett ord av vad han säger.
– Nej, det är obegripligt. Det är fascinerande, varenda liten by i Dalarna har en egen dialekt, de skiljer sig ganska mycket från varandra och kan vara hopplösa att förstå sig på. ”Erik’s fishing trip” är svår även för mig att förstå men när de pratar med varandra vardagligt kan jag ändå höra ungefär vad de pratar om, själva ämnet. Men jag kan inte prata det själv, mer än enstaka meningar. Yngre generationer förstår ännu mindre, så det är på väg bort, tyvärr.

Vilka är de andra rösterna på ”Seaside rock”?
– Vi bestämde att vi skulle ha en låt var med röstinslag. John har en låt där en hårfrisörska från Piteå pratar om Pite havsbad och Björn har en låt där saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson pratar om nån bussresa eller vad det nu är i Skellefteå, där han kommer ifrån. Även om ”Seaside rock” mestadels är instrumental har den absolut kopplingar till min skiva. Jag tror jag talar för de andra också när jag säger att när man är så mycket utomlands så får man en större lust att återknyta till sin egen kultur och uppväxt. Det är lättare att reflektera över sådant utomlands.

Kommer du någon gång göra daländsk folkmusik tror du?
– Inte alls omöjligt. Jag började med det när jag var liten, jag spelade fiol. När jag blev intresserad av rootsmusik, amerikansk folk och blues och så vidare, så var det ett naturligt steg från den svenska, mer ursprungliga folkmusiken.

En annan sak jag tänkte på med texterna är att det finns en hel del skamkänslor. Om det så är att släppa ut avgaser med flygplan, att tillbringa för mycket tid framför datorn eller brister hos en själv i en kärleksrelation. Är du skuldbenägen?
– Ja. Det är dåligt om man är det hela tiden men jag tror att det är bra om man har ett perspektiv på saker och ting. Jag måste ju inse att jag är en extremt privilegierad person som får hålla på med min dröm. Det är mycket som är dåligt med den svenska jantelagen, men det finns ändå ett litet värde i att man inte helt går upp i sig själv och inte tappar all form av verklighetsförankring. Jag har jobbat med helt andra saker, sett andra världar, det är nyttigt.

– Har man kärleken i det lilla livet är det detta man verkligen bör värdera högst och sköta om, inte glömma bort det. Sen med avgaser och så, det är ju vidrigt. Man får leva sin dröm och så förstör man miljön… Det finns många dagar då man vaknar och undrar om det verkligen är detta man ska ägna sig åt. Det kan ju vara jobbigt att släppa skivor, speciellt den här skivan som är rätt självutlämnande. Man blir lite emotionellt dränerad, speciellt om man är så dum att man läser recensioner. Den är ju också släppt på en egen etikett och därigenom ett ekonomiskt risktagande.

– Man kan ju också tycka att jobb som mer direkt hjälper människor är viktigare än det jag gör, som vård, skola, hjälporganisationer eller vad som helst. Det finns dagar då man inte gör något alls som artist, man har nog lite för mycket tid att tänka ibland helt enkelt. Jag skulle nog kunna göra mycket mer musik än jag gör idag. Jag hoppas kunna skriva mer åt andra i framtiden också.

Vi har pratat om folk, soul, country, dansband och schlager. Men så finns det också några låtar som låter mer som hederlig gammal svensk progg på skivan.
– Det gör det. På min demo lät ”Vilda andens sång” väldigt mycket Pugh Rogefeldt. Tidiga Pugh är hur bra som helst. Men även här ville vi rama in det i en soulvärld, trummorna är snodda rakt av från Lee Dorseys ”Working in a coal mine”. Det är återigen New Orleans-funk. Och den andra som du kanske tänker på, ”Dan Andersson-land”, har ett gitarriff som är hämtat från Booker T & the MG:s-låten ”Bootleg”. Men det är nånting med den här blandningen mellan de här riffen och rytmerna och de svenska texterna om Dalarna och så som passar väldigt bra ihop. Dalarna är Sveriges Memphis.

”I spåren av tåren” finns ute nu.

Kvällen till ära var stadens gator fulla av folk som alla valde att trotsa domedagsvädret till förmån för ett festande som närmast liknade apokalyptiskt. En uppsjö av kasserade spritflaskor låg redan spridda i den rinniga snön.

Själva hade vi startat firandet i ett rum med hundratals svävande röda ballonger och svartögda tyskar med utmanande klänningar och hattar från en glömd tid. Bredvid oss satt den överviktiga medelålders affärsmannen och tittade ömt på sin unga flickvän med aggressivt rakad punkfrisyr och Dr Martenskängor. Bakom oss beställde en av de fem danskarna ett helrör vodka som komplement till den asiatiska femrättersmiddagen. Med stor basun knöt han sedan ett glittrigt presentband runt skjortkragen, ett substitut för en riktig fluga.

När klockan närmade sig sent fylldes bordet framför oss av den moderna kärnfamiljen, som plockade middagen i bitar och skrattande matade sin årsgamla bebis med bitar av sushi. Middagen hade ackompanjerats av mörk, fuktig techno, men när vi lämnade pärlade istället tysk schlager ur högtalarna och hela lokalen var förenad i uppsluppen allsång.

Unter den Linden glittrade av tusentals lampor och unga och gamla fröjdades tillsammans i kylan. Förbi Checkpoint Charlie tunnades flärden ut och gatorna blev istället kusligt ödsliga. När tjuten från Kreuzbergs ungdomsgäng började höras i fjärran var vi glada över att se vårt mål. Från Tommyhaus, en av Berlins äldsta squats, hördes svag musik men utifrån var festen osynlig. På innergården stod några rudeboys med uppvikta jeans, smalbrättade hattar och rutiga skjortor och rökte i snögloppet.

Gamla trasiga cyklar låg slängda en bit bort och dörren till ena festlokalen var övertäckt med egentecknade klistermärken och grafitti. Inne i källaren mullrade rocksteadyns baktakt på öronbedövande volym. Tung cigarettrök och frän öldimma låg tät över det böljande folkhavet. Reggae! Steady! Soul!s nyårsspecial hade börjat.

I källarlokalen bredvid dundrade takten på rusande 140 BPM och det smutsiga, flisiga trägolvet var redan fullt av dansande. Prydliga modsflickor i vita strumpbyxor, lackskor och Jackie Kennedyklänningar shufflade taktfast bredvid ett sunkigt backpackersgänget i för stora manchesterbyxor och pårökt blick. I baren beställde vi tysk öl på flaska och tog leende in atmosfären.

Modsens prydliga kostymer och blankpolerade skor stod i bjärt konstrast mot den residerande bartenderns egenklippta dreadlocks och solkiga överskottskläder i jordfärger. I ett hörn stod några tvivelaktiga affärsmän och sålde pulveriserad glädje till kvällens lyckojägare. Stämningen skruvades stadigt upp och i jämn takt fylldes lokalen till kapacitet. På tolvslaget drack vi polsk vodka i flourmuggar av plast och gruppkramades med okända bröder och systrar.

Mark Forrest, Berlins soulgudfader, intog skivspelarna, log sitt breda Björnliganleende och uppmanade alla att starta 2010 års första fest på ett förnämligt sätt. Följande sju timmar var ett delirium av dans till musik som aldrig tog slut i ett Berlin där sömn verkar sparas till ålderdomen.

Northern soul spreds till Berlin från Storbritannien i mitten av 80-talet. Klubbarna hölls främst i mindre lokaler och lockade en blandad publik. Snart hade ett mindre soulcommunity, bestående av dj:ar, samlare, dansare och konnässörer, bildats som alla arbetade gemensamt för att främja genren. Efter murens fall 1989 förändrades det musikaliska klimatet i den nu enade staden. Plötsligt blev det forna Östberlin klubbcentrum och publiken splittrades upp på flera mindre ställen, som var för små för att kunna husera ett northern soul-dansgolv. Samtidigt fick nya musikstilar som techno, urban och hiphop fäste och intresset för rare soul minskade kraftigt.

1991 arrangerade Mark Forrest den första tyska weekendern, vilken blev en ekonomisk flopp. Tre brittiska topp-dj:ar, John Buck, Gary Spencer och Mark Soulie, såväl som fem tyska diton stod redo för att ge järnet vid skivspelarna, men fick tyvärr spela för nästan tomma dansgolv. Efter detta gav många av de tidiga dj:erna upp, sålde sina skivor och gick vidare till annat.

Ytterligare några försök gjordes för att locka tillbaka publiken, men ingenting drastiskt hände förrän i mitten av 90-talet, då en grupp entusiaster startade klubb i Roter Salon. Lokalen var som gjord för en soulklubb, med sitt blankpolerade trägolv och 60-talsatmosfär. Redan första kvällen var en succé. Sakta men säkert började publiken återvända och det nya framgångsreceptet var att frångå den brittiska dogmatismen, och istället blanda upp soulen med easy listening och andra genrer som för tillfället var populära.

Dagens Berlinscen domineras av en publik som är flera decennier yngre än föregångarna i Storbritannien. Man har lyckats med konststycket att locka en ny, hungrig lyssnarkrets till en i övrigt markant decimerad scen och har på det sättet hjälpt till att blåsa nytt liv i den falnande lågan i Europa.

Till skillnad från den engelska publiken så är den tyska väldigt blandad. Det är inte ovanligt att se mods dansa sida vid sida med moderna jazzpjattar, skins och en och annan ölhävartysk. Till detta hör även en liberalare musikpolicy, där northern, modern och ett och annat udda låtval samsas på samma golv.

Ett pålitligt inslag i Berlinnatten är Mark Forrests Hip City Soul Club, som sedan nitton år tillbaka levererat till stadens soulkonnässörer och dansglada. Ett annat populärt inslag i den tyska rare soulscenen är den årliga weekendern Soulshakers i Bamberg.

Två dagar senare stod vi uppradade längs ena väggen i det bakersta rummet längst inne på puben Oscar Wilde. En av Berlins unga, populära kvinnliga dj:ar har precis avslutat ett hyllat set, predominerat av modern och crossover. En engelsman har tagit över skivspelarna och serverar r’n’b till de upphetsade ungmodsen som väller ut över det lilla dansgolvet.

I övre baren sitter den äldre generationen engelsmän och tyskar och ljuger över en öl, upprymda och vilt gestikulerandes. De gör ett och annat avstick ned på dansgolvet när en exceptionellt älskad oldie spelas, men mestadels tillhör Hip Citys golv de unga.

Bredvid oss står en ensam kille i svarta slacks, vit skräddad skjorta och jazzhatt. Han lutar sig avvaktande mot väggen bredvid dj:n och väntar på nästa set. När Kings of Souls ”Is your love for me” sprakar ur högtalarna kastar han sig snabbt ut på golvet och börjar dansa i vansinnig takt. Golvet är för tillfället halvtomt och den ensamma killen utnyttjar ytan och rör sig smidigt och vant, inlevelsefullt, oavbrutet kommande fyra låtar.

En lätt uttjatad klassiker ljuder ur högtalarna och golvet fylls kvickt till bredden, varpå killen viker av och återintar sin plats vid väggen. ”Han kommer alltid hit för att dansa”, berättar en tysk vän. ”Han är här varje gång men dansar helst när golvet är halvtomt”. Inget ovanligt i det, tänker vi. Ingen riktig souldansare gillar att trängas.

Mitt emot killen står en ensam modsflicka med rosett i håret och kortkort klänning. Hon är mycket ung, mycket söt och mycket uttittad. Två sturska mods kastar begärliga blickar på henne samtidigt som de försöker bemästra dansens akrobatik i syfte att imponera. Flickan står med fötterna tätt ihop och sneglar försiktigt på de övriga i rummet. Då och då drar hon sig i hårbandet, som för att se efter att det sitter kvar.

När någon av pojkarna ledsnar på att vänta och gör en framstöt, skakar hon blygt på huvudet och tittar ned i golvet. Efter en tid har bägge ungtupparna tröttnat på att få avslag och anslutit sig till ett större, betydligt mer flamsigt tjejgäng vid det närmaste bordet. Flickan står ensam kvar, tydligt tecknad mot den mörka träpanelen.

Efter en stund tar hon sin vita lackväska och går ut på rökgården – eller ”the connaisseurs room”, som tyskarna skämtsamt kallar det. ”Hon är väldigt ny på scenen, och väldigt ung”, berättar Mark Forrest. ”Vi försöker hålla uppsikt över henne så gott vi kan. Som ni ser är hon hett byte.” Jag tittar ut på gården. Flickan sitter på en kant av bänken och kedjeröker cigaretter utan filter, i smyg sneglandes på gänget bredvid sig. Hennes vita ballerinaskor har fått sorgrander av den smutsiga snön. Hon ser ut att vara högst fjorton år.

Efter fyra intensiva dagar i en av Europas mest berusande storstäder är vi åter tillbaka på flygplatsen. Vi köar till passkontrollen och när den rödbrusiga kontrollanten ser att vi är från Sverige skiner han upp och utbrister: ”Ah, Schweden! Ten points!”. Därpå följer ett bullrande skratt så varenda ansiktsrynka pulserar och vi slussas vidare. Vi tittar på varandra, tre frågetecken. Någon föreslår Melodifestivalen. Jag rycker på axlarna.