Men så har Anna von Hausswolff aldrig varit en artist som stryker lyssnare och publik medhårs. Hon har aldrig tagit enkla vägar i sin musik. När hon öppnat dörrarna till sin värld har det varit en utmaning att möta den. Som att kliva in i en parallell dimension där Annas sång och starka melodier varit en slags fristad. Och samtidigt ett sökande efter något tidlöst och existentiellt i motsats till nutidens slit och brist på eftertanke.

I början hade detta sökande en mer avskalad och akustisk musikalisk form. Den blev sedan mer orgelbaserad, för att på Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miraculous bäras fram av gitarrer och rocktyngd. Och det märks på Babel.

Anna von Hausswolffs band med två gitarrister (Karl Vento och Joel Fabiansson), en trummis (Ulrik Ording) och en keyboardist (Filip Leyman) sätter ramen för kvällen, med Anna som självklart centrum. Sittandes på ett litet podium med sin synth blir hon något av en kantor som leder en kraftfull mässa. Hon och bandet är i perfekt harmoni och får musiken att explodera gång på gång under kvällen.

Nya låtar som »Discovery« och »The hope only of empty men« imponerar med episk storslagenhet. »Deathbed« från andra albumet Ceremony är ett långt och stämningsskapande nummer som växer för varje minut. Och »Evocation«, en av många höjdpunkter på The Miraculous, vräker ut en mullrande matta över publiken innan den övergår i ett improvisationsartat parti (med triangel!) som är helt fantastiskt.

Anna von Hausswolff lever sig med i varje ton och ackord. Hon hamrar på sin synth, headbangar och vaggar med i musiken. Hon är manisk bakom bakom tangenterna och bygger tillsammans med bandet upp translika tillstånd under konserten. Det är förlösande och får publiken i den fullsatta lokalen att lika andäktigt som hängivet följa det som händer på scenen.

I näst sista låten »Stranger« skiftar tonläget. Låtens akustiska prägel ger lite luft och lugn. Anna kliver ned från sitt podium och går runt på scenen och sjunger. Hon rör sig försiktigt, som för att låta oss andas lite.

Detta för att sedan bjuda på »Come wander with me/Deliverance«, en knappt elva minuter lång ljudupplevelse. Ett kontrollerat kaos med oljud, gitarrer och en hamrande tyngd där Annas röst drar allt framåt. Det är som att befinna sig i en undervattensström där olika krafter rycker i en men där man till slut kommer upp till ytan.

En starkare final på en konsert var det länge sedan jag. Men så är Anna von Hausswolff en artist vars obändiga vilja och musikaliska sinne få andra svenska artister kan mäta sig med i dag.

Genom vildsinta åtbörder gör hon allt för att understryka klaustrofobin i situationen. Gazelle Twin svingar aggressivt, hoppar, fräser och väser för att skapa mer andrum omkring sig. Efter ett tag sätter hon sig ned på scenkanten och vaggar sakta fram och tillbaka som ett mycket litet barn som försöker fly verkligheten.

Detta är till synes Elizabeth Bernholz djupt privata tolkning av Stravinskijs Våroffer. Och så plötsligt sträcker hon sig mot himlen och släpper ut sin sirensång som hon vore befriad.

*****

I konversation med Elizabeth Bernholz inser en snabbt hur mycket hon funderar över sin musik och hur hon vill använda den för att säga något om sin samtid. Vartenda val hon gör, på skiva eller på scen, är noga uttänkt i minsta detalj.

Jag föll för fjolårets album Unflesh, det andra i ordningen som hon släppt under sitt nom de plume Gazelle Twin, av många skäl. Men det var först efter ett par månader sedan utgivningen som jag lyckades ta mig an varenda millimeter av skivan. Eller kanske känslomässigt var redo.

Unflesh är i brist på bättre ord brutal. Inte så mycket för albumets industriella dissonans, som agerar som en illavarslande ljudvägg för Elizabeth Bernholz förvrängda röstexperiment, som för vad lyriken utforskar.

Albumet är brutalt eftersom hon låter allting ställas på sin spets. Det finns inga förmildrande omskrivningar så långt ögon eller öron kan nå. Istället drabbas vi av hennes uppgörelser med skoltiden i Brighton som satt outplånliga spår i hennes själ, bekännelser om misslyckade självmordsförsök och en önskan om att få ömsa skinn från en kropp Elizabeth Bernholz fått lära sig att känna sig obekväm i.

Ingen gör så obekväm popmusik som Gazelle Twin i dag. Just därför är hon så fruktansvärt nödvändig, och svår att slita sig från.

Lyssnaren kan verkligen känna din musik, inte bara känslomässigt, utan även på ett fysiskt plan. Var det en uttalad ambition för dig?
– Ja verkligen. Jag känner mig väldigt fysiskt och känslomässigt laddad när jag skriver, precis som när jag är i studion. Eftersom jag brukar spela in mina låtar en till två gånger i stället för att göra massor av tagningar behåller jag adrenalinet i själva inspelningarna. Jag tror på den första tagningen. Musik har en otrolig förmåga att manipulera oss på så många sätt och det sker nästan alltid utom vår kontroll. Det är därför jag älskar disco och dansmusik.

Du är väldigt självutlämnande i dina texter, särskilt när du talar om självmordsförsök till exempel. Jag kan tänka mig att processen bakom albumet var ganska påfrestande?
– Nej, inte som den påfrestning och stress det innebar för mig att gå igenom det då. Ibland var det svårt att komma ihåg saker som skett, det var mycket förträngda minnen som kom fram i skrivprocessen, men det var mer tillfredsställande än upprörande. Varje gång jag framför musiken på scen får jag dock kämpa mig igenom delar av historien som jag sjunger om, och övervinna den.

Gazelle Twin började ta form under 2009 efter att Elizabeth Bernholz varit involverad i en lång rad olika band.

– Jag var redo att göra något helt annorlunda. Något som tvingade mig att använda alla mina kreativa idéer i ett soloprojekt.

Med Unflesh skapade du ett helt nytt sound, helt olikt något vi hört från dig tidigare?
– Förändring är bra. Jag tycker inte det är intressant att saker fortsätter låta som de alltid gjort. Jag sade allt jag någonsin ville med mitt första album (The Entire City, reds. anm) och kanske lite mer än vad jag behövde. Så jag ville hålla det enkelt med Unflesh. Jag tänker behålla enkelhet i mina framtida musik eftersom jag tycker att tydlighet är kraftfullt. Men det är också något som kommer från att man experimenterar och lär sig på vägen.

När började ditt intresse för att använda olika rösttekniker i din musik?
– Jag har alltid varit intresserad av att manipulera sång genom elektronik. Det började faktiskt innan Gazelle Twin. Jag brukade spela in vokalmusik, lite som körmusik ungefär, och manipulerade min röst för att få de lägre registren att bilda tenor- och basfragment i arrangemangen.

Jag uppfattar din musik som att du är i uppror mot den typiska kroppsstandarden, och inte bara hur det ser ut i ett glansigt modemagasin, utan mot den mänskliga kroppen som vi ser den?
– Det är en faktor som jag är intresserad av, ja. Det grundar sig nog ur mitt personliga perspektiv liksom från min politiska åskådning. Jag vill inte ge efter för scenframträdandets traditioner, både i betydelsen av att uppträda som mig själv men också som en kvinnlig utövare.

– Tidigare har jag satt press på mig själv att se ut på ett visst sätt och jag var trött på att det var så viktigt. Jag ville ta bort alla aspekter jag kände att jag skulle dömas utifrån. Att vilja se »bra ut« som artist är en idé så djupt inbäddad i kulturen att det är farligt. Trots det var mitt val att uppträda anonymt verkligen inte menat som en feministisk manifestation, även om jag tycker att det är något positivt. Snarare handlade det om att dirigera människors uppmärksamhet mot själva musiken. Tanken är att skapa en alternativ konsertupplevelse i en kontext där allt oftast är ganska förutsägbart.

*****

På scen förvandlas Gazelle Twin till en bastard av James Joyce uppväxtroman Porträtt av konstnären som ung, Darren Aronofskys Black Swan och Karin Dreijers mörkaste electronicaexperiment.

Det är performancekonst som makt. Det är ett sätt att ta tillbaka sitt eget förflutna från dem som gjort det outhärdligt. På Inkonst är det vi i publiken som får spela fienden i Elizabeth Bernholz ständigt pågående drama.

Ansiktet har hon dolt väl, dels genom en mask som ser ut att ha skapats av söndriga nätstrumpor, dels genom sin säckiga huvtröja vars luva alltjämt stannar uppdragen konserten igenom. Ty detta är hennes skydd. Inspirationen till hennes karakteristiska klädsel har hon hämtat från den skoluniform hon bar i unga år i Brighton.

*****

Foto: Esther Springett

Du har beskrivit outfiten som varit synonymt med Unflesh-albumet (den blå huvtröjan och träningsoverallbyxorna) som »en superhjältedräkt«. Kan du utveckla det?
– Det är en föreställd version av mig själv som en stark individ, någon som inte är rädd för att slå tillbaka. Dräkten föddes ur en upplevelse från skolan som orsakade mig mycket känslomässig och fysisk smärta. Jag ville utnyttja tankarna som jag hade på den tiden, när jag drömde om att vara kraftfull och kunna få utkräva hämnd, men samtidigt sätta in de drömmarna nu i mitt vuxna liv. Det hjälpte mig att läka såren från mitt förflutna.

Är du intresserad av mode?
– Det beror på. Precis som med musik är jag inte intresserad av de kommersiella aspekterna. Eller livsstilsidealen för den delen. Och återigen, det finns urgamla traditioner som kräver att kvinnor representeras som en perfekt, formbar och åtråvärd varelse. Något som jag inte tycker om att uppmuntra eller stödja. Men jag är intresserad av saker som skär genom normen och mode är oerhört viktigt för kulturen på många sätt, så jag inser att det fortfarande är en konstform.

– Jag kan också, tack och lov, uppskatta saker på ett rent estetisk plan. Jag avgudar konceptuell modedesign – dess färger, texturer och så vidare. De är mycket kraftfulla föremål och det är där mitt intresse för mode börjar och slutar.

Var det därför du kände att det var nödvändigt att skapa en scenpersona?
– Ja, annars skulle jag inte kunna uttrycka idéerna som jag har i mitt huvud. Jag skulle inte vilja spela live eller ta pressbilder. Det är ett uttalande mot musikindustrins fallgropar och de tider vi lever i som fortfarande delar in män och kvinnor i åtskilda roller.

– Egentligen är det helt enkelt också mycket roligare att uppträda på det här sättet, snarare än som den jag är. Jag är mig själv varje dag i mitt liv. Vi behöver alla en paus från oss själva och att kunna kliva ur vår vanliga hud och in i en annan värld är mycket upplysande. Det är en gammal tradition också – hedniska stamkulturer har gjort det sedan urminnes tider. Det får oss att känna oss kraftfulla.

Inför konserten frågar jag Elizabeth Bernholz hur hon skulle vilja beskriva sina framträdanden. Svaret jag får är okomplicerat.

Konserten bör vara enkel och rå, säger hon, varken mer eller mindre. Tillsammans med sin scenpartner drivs hon enbart av musiken i sig som är utformad för att vara nära publiken. Det är högt, fysiskt och intensivt.

För någon som ständigt verkar vilja bryta sig ur de traditionella rockkonventionerna är Elizabeth Bernholz formulering förvånansvärt traditionell. Men ibland måste man skifta om utformningen om än bara för att samla ihop bitarna igen på ett bekant, men ändå helt nytt sätt.

Har du redan börjat fundera över var du vill ta Gazelle Twin-projektet härnäst?
– Ja, jag har skrivit ner massor av idéer ner sedan jag avslutade Unflesh. Det tar lång tid att arbeta in dem i något sammanhängande men jag planerar att påbörja ny musik i år. Jag hoppas att jag kan jobba lite snabbare än vad jag gjorde med den förra LP:n.

*****

Elizabeth Bernholz lämnar scenen drygt 45 minuter efter att hon gjorde entré. Det finns ingen plats för extranummer, inga eftergifter. Hon övervann sin historia även i kväll.

Sedan: de där slagverken som låter som hundratals nålar som faller ner på metall. Det pågår i säkert någon minut och alla i publiken vet vad som väntar: »Under the Pressure«, öppningslåten från vårens hyllade album Lost in the Dream.

Det första som slår mig är hur hög volymen är på Adam Granduciels sång. Vanligtvis är det väldigt bra ljud på Debaser Medis men här är sången nästan distad. Men det kan ha att göra med att Granduciel gillar att gasta loss. Han liknar en av sina tydligaste influenser Bob Dylan på så sätt – inte så bekymrad över att sjunga vackert i traditionell mening. Han prioriterar framförallt att skjuta in så mycket känsla som möjligt i sitt uttryck.

En annan rockman gör sig även påmind i första låten: Bruce Springsteen. Banduppsättningen liknar faktiskt The E Street Band, med sex medlemmar som hanterar trummor, olika gitarrer, basar, klaviatur och – här blir rocken så bredbent att grenen brister – saxofon. Saxmannen kör i gång mitt i »Under the Pressure« och bandet jammar på i flera minuter innan Granduciel, nästan nyckfullt, börjar sjunga vers tre.

Bandet sätter tidigt den här luddiga agendan för kvällen: »vi kör som vi vill, det får bli så långt det blir«. Och publiken älskar det, till en början. Adam Granduciel svarar med en tyst tumme upp mot oss med ansiktet vänt mot bandet.

Ett stort problem med att ha en människokropp som åldras och att gå på konsert inomhus: det blir till slut en fucking sauna där jag gör stretchövningar, torkas ut och blir nästan yr. Då är det svårt att uppskatta allt som utspelar sig framför mig. De där gitarrmelodierna som ekande sträcker sig över låtarna som elledningar längs fälten. Granduciels konstanta, spontana och svinsnygga små solon som man inte vet när de börjar eller slutar. Eller »Suffering« som är långsam och finstämd med en förtjänstfullt nedtonad sång. Därefter gaggar Granduciel på om JJ Cale och Eric Clapton – »If Eric Clapton is international, JJ Cale is fucking interplanetary« – medan han lägger ett oerhört reverb på sin gitarr.

Jag hoppas att varje låt ska vara den sista, tio låtar innan den sista. Men så kommer, med jämna mellanrum, de där sångerna som liksom sätter eld i kroppen. »Red Eyes« pågår i säkert 7–8 minuter och är det mäktigaste jag upplevt live i år. Jag vill att de minuterna ska fortsätta tills jag svimmar.

»I want to hear your ass cheeks physically clap, OK?«

Este Haim (gitarr och bas) är en av de roligaste scenpersonligheterna jag vet just nu, bredvid Anso »Min Stora Sorg« Lundin. De liknar varandra inte bara i sina roliga mellansnack, utan framför allt i hur all in de går när det gäller musiken.

Este Haim står på Berns scen i Stockholm tillsammans med sina systrar Danielle (sång, gitarr) och Alana (keyboard, slagverk och kör). Bakom dem trummar en anonym kille och där finns ytterligare en anonym kille som jag inte ser vad han spelar eftersom systrarna stjäl allt rampljus. Berns är chockfullt, jag har stått och väntat i en timme och börjar få ont i höfterna. Känner mig lite gubbig. Men så startar Haim kvällen.

»Falling« inleder allt. Bandet spelar bra, men ljudvolymen i sångmikrofonerna är märkligt låg. Danielles röst hörs knappt när hon går ner i lägre register. Men spelglädjen är påtaglig. Estes ansiktsmuskler far lite överallt medan hon spelar och systrarna verkar nästan kompulsivt köra sina käcka (in the very greatest sense of the word) rytmiska utandningar.

»How the fuck are we feeling tonight Stockholm?! Can we JAM for you?!« Este gastar igen. Sedan, well… rockar de. Det här händer rätt ofta. »Honey & I« görs om från den rätt ljumma r’n’b/rock-hybriden den är till en buffé av distorsion. Jag vet inte om det är bra, men det ser ut och låter som en sol med solglasögon och en cigg i munnen.

Också detta mysiga: Haim får kvinnor i publiken att bete sig som fulla män på rockkonsert. Med skillnaden att de dansar. Två rätt berusade brunetter studsar in i mig och alla runtom dem flyttar sig i en fem meter stor radie. De två bälgar öl mellan de bästa textraderna i »Don’t Save Me« som de bara måste skriksjunga med i. Steppar runt och tjuter av glädje. Helt uppslukade i nuet.

Musiken Haim spelar är ganska frigörande på så sätt.

Ibland är det som att bevittna ett pubband som blivit uppkastade på en stor scen. De spelar som om konserten var deras enda chans i strålkastarljuset.

Samtidigt finns det inget plikttroget över framförandet. Inget rutinmässigt harvande. Bandet får – för det mesta – feeling på ett bra sätt. Och de kan spela.

Matthew E. White själv är ödmjuk. Han kan inte riktigt greppa den snabba framgång som han fått. Han tycker det är både märkligt och fantastiskt att den svenska publiken fattat tycke för honom – en enkel kille från Richmond, Virginia. Att han nu befinner sig i Stockholm, i en fullsatt konsertlokal drygt ett år efter att debutalbumet Big inner släpptes i USA har han svårt att förstå. Han är nästan överdrivet tacksam över publikens respons på Debaser Strand.

Men den kärlek han får är befogad.

Matthew E. White har ett lugn som gör att konserten får en riktning och mening. Han tar ned energinivån när det behövs och skapar dynamik och andrum. I ena stunden är han en försiktig singer-songwriter som sjunger soul, i den andra en stark frontfigur som manar på sitt band med gospeldriv. Han växlar mellan lägena på det självklara sätt som utmärker Big inner. Hela tiden med bibehållet lugn.

»One of these days« tassar fram på lätta fötter. »Big love« börjar med ett tungt groove och övergår i ett smakfullt och febrigt funkparti. Nya låten »Human style« lunkar fram i trevlig Marvin Gaye-anda.

Repertoaren blandas upp av en cover av Randy Newmans »Sail away«. En låt som föregås av en historia om när Matthew E. White letade upp sin idols hus i Los Angeles bara för att mötas av Newmans hushållerska som meddelade att han inte var hemma. Liksom Newman har Matthew E. White ett uttryck som är förenat med mycket tradition. Men han hittar egna vägar i det.

När kvällen avrundas med »Gone away« och raderna »he will tear your kingdom down« har Matthew E. White fått de flesta i lokalen att släppa sina känslospärrar.

Men det finns stunder då detta blir en fördel. Som när Young Jeezy spelar på Göta Källare i Stockholm. Young Jeezy är sedan ett par år tillbaka en av USAs absolut största rappare. Är han inte topp fem så är han definitivt topp tio. En superstjärna helt enkelt.

Att få se honom i en liten lokal med bara ett par hundra andra personer känns därför extremt lyxigt och exklusivt.

Med fyra solida album och miljontals sålda skivor har Jeezy sedan länge befäst sin plats som kungen av trap rap, den moderna gangsta rapen. Iklädd keps med texten TRAPSTAR kliver Jeezy upp på Göta Källares scen och inleder med ”Soul survivor”, hans första stora hit från 2005.

Det är starten på en av de bästa rapkonserter jag sett.

Det är avskalad perfektion, bara Jeezy och hans DJ på scenen, ingen hypeman, inget kompande värdelöst funkband. Rapkonserter brukar ofta bestå av en jävla massa call and respons-ramsor, ett sätt att involvera publiken som faktiskt blir jättetråkigt i slutändan.

Jag brukar ofta tänka att jag kommit för att höra någon rappa, inte för att lyssna på när den ena halvan av publiken försöka skrika högre än andra halvan.

Jeezy har en minimal mängd call and respons, alla hans klassiska hiphopgrejer känns genuina.

När han förklarar att detta inte är en Jeezy-konsert, detta är en Jeezy-fest, ”ni är alla här och festar med Young Jeezy”, så är det inte tomma publikfriande ord. Det är hundra procent sanning. Blandningen av gamla hits och låtar från senaste skivan ”Thug motivation 103: hustlerz ambition” är väl avvägd. Ibland önskar jag att få höra mer än en vers från vissa av låtarna, men å andra sidan lämnar vers-formatet plats för fler sånger.

Jag slås också av hur tight och sammanhållen Jeezys katalog är. Han har bara bra låtar, hans karriär saknar svackor, han håller en så stabil hög nivå. Han gör sin etablerade grej men blir aldrig tråkig.

Men det är ju något speciellt med Jeezy. Efter konserten skriver Onda från STHLM Inkasso på Twitter att ”Det bästa med Jeezy va att han kändes som en vanlig snubbe som bara råkar vara en svinbra artist”. Jag instämmer. Jeezy är långt ifrån en diva. Han saknar den enorma självupptagenhet som andra lika framgångsrika rappare brukar uppvisa.

Han utstrålar en ödmjukhet inför den enda framgången och kanske kommer det av att han ofta speglar mer än en sida av det han rappar om: Traplivets framsida i form av ekonomisk vinning, baksidan i form av död och fängelse som ständigt väntar runt hörnet.

Livet som rapstjärna med pengar och uppskattning har en baksida som innebär en känsla av tomhet och meningslöshet. På senaste skivan uttrycks detta bäst i ”F.A.M.E.”, där Jeezy rappar:

”You mean to tell me from runnin’ my big mouth
. That I could chill here in this big penthouse. 
All elevator’d up, black hardwood floors
. Just to sit around and feel like it ain’t yours
. Your conscience gotcha feelin’ like you done somethin’ wrong. 
But the flatscreen say motherfucker, we on.”

Det går bra nu, men det känns ändå skit. Kanske är det den där råa ärligheten, hur Jeezy känslomässigt blottar sig själv, som gör att han med sin närvaro kan fylla upp en hel scen.

Oavsett om det handlar om ärlighet eller hans hyggliga snubbe-image så är Jeezy en unik rappare.

Han sitter ohotad som kung på trap rap-tronen.

Mos Def är en respekterad mångsysslare. En fantastisk mc och en lysande skådespelare. Dessutom har han lyckats hålla båda karriärerna på en nivå som får honom att framstå som noggrann och seriös. Inte för att han någonsin fått till en egentlig hit. Hans långa musikstycken har för lite melodi för kommersiell radio. I längden blir vissa låtar ibland nästan tjatiga. Skivorna släpps då och då (man bör inte hålla andan mellan), PR-jippon och intervjutider är ingenting han sysslar med; musikkarriären är helt enkelt lågmäld.

Det är med andra ord något svårt att motivera den starka fanbase som tränger sig fram mot scenen. Många av dem åkte nog precis som jag till Uppsala första december 2007, en konsert som ställdes in. Ryktet började när tåget var halvvägs till Uppsala. Studentstaden kryllade av förvirrade hiphop-kepsar och planlöst stampande Nikes som inväntade på väg hem till Stockholm.

Den slutsålda spelningen på klubben Yes! är alltså efterlängtad. Inte för att den börjar klockan nio. En och en halv timme efter utsatt tid börjar någonting hända på scenen. När Mos Def kör igång är det först något av ett antiklimax (beroende på hur grinig man blivit).

Låtarna från ”The Ecstatic” (2009) avhandlas en efter en. Mos Def är lika duktig live som han är på skiva. Det är imponerande. Och ibland lite långtråkigt. Några av de bästa låtarna är producerade av Madlib – det vill säga välarbetat – men den som vill ha överraskningar är nog inte på rätt ställe.

När jag pratade med Jean Grae, i Stockholm i slutet av förra året, beskrev hon det som en fantastisk hiphopera i New Yorks musikliv. ”Man gjorde saker tillsammans, istället för var och en för sig”. Mos Def representerar denna 90-talsflimmriga New York-era, han är skicklig, snygg och drar bra punchlines när han gästar politiska debatter. Precis som Talib Kweli eller Jean Grae, finns det tyngd och tanke bakom musik och texter. Och precis som Talib Kweli och Jean Grae, blir det ibland långtråkigt att lyssna.

En av de bästa låtarna är ”Auditorium”, där Slick Ricks vers helt enkelt spelas upp medan Mos Def diggdansar. En annan fin låt är ”Priority”, en gungig melodi som får publiken att gunga i takt. Publiken är det faktiskt inget fel på alls. Man önskar att Mos Def skulle förstå hur fantastiskt stel Stockholms hiphoppublik kan vara, så han hade haft chans att visa sin tacksamhet. Jublen är öronbedövande.

Och visst låter det bra. Bortsett från några akustiska verser låter många verk identiska med hur de låter på skiva. Vilket är, ni vet skickligt. Och lite, bara lite: Tråkigt. Behållningen är stämningen, det jag tar med mig när jag åker därifrån, frågan är om artisten själv hade speciellt mycket med saken att göra. Publiken var det bästa med den här konserten.