Texterna är inspirerade av folksagor som Eno Williams fick höra som liten, på det nigerianska språket ibibio.

Jag föll redan för Ibibio Sound Machines singel »Let’s dance (Yak Inek Unek)« som kom i slutet av förra året. Den har ett driv och en basgång som kan golva en oxe. När nu det självbetitlade debutalbumet släpps på Soundway Records fortsätter musiken att övertyga.

Skivans tio låtar pendlar mellan highlife, kaxigt blås och nutida elektroniska inslag. Det doftar Seun Kuti, The Talking Heads och The Heliocentrics. Men här finns även stänk av dub, elektronika och en »Amazing Grace«-tolkning.

Ibibio Sound Machine lyckas skruva ihop alla drag till ett sound som placerar sig snyggt mellan dansant uppkäftighet och ett mer eftertänksamt tilltal.

Bandet stressar inte iväg för att stoppa in så många stilar som möjligt i låtarna. De fördelar energin väl. I ena stunden är det minimalistisk och obskyr dansmusik med highlife-gitarrer. I den andra ett funkigt groove som hämtat ur en 70-talsdeckare. Och över allt ligger Eno Williams sång som ger musiken en modern attityd och stuns.

Återstår bara att få se detta kollektiv på en scen. Tur då att eminenta Clandestino Festival i Göteborg bokat Ibibio Sound Machine till sommarens festival.

Ibibio Sound Machines debutalbum finns ute nu på Soundway Records.

Mer om Ibibio Sound Machine.

Hur mår Chicagojazzen 2013?
– Jo, det rullar på. Blev precis klar med Smittfebern och har börjat på lite nya grejer. De nya grejerna blir mest elbas och synth.

Vilka har dina intentioner varit med Smittfebern?
– Det är två skivor som smälte ihop till en. En ambientplatta och en dubplatta. Sen snöade jag in på Fela Kuti och bestämde mig för att det skulle vara fullproppat med slagverk. Hela inspelningen tog över ett år då jag dels har flyttat till Umeå och inte har samma tillgång till replokal och dels för att det tagit en sådan sjuk tid att spela in alla detaljer.

Musikaliskt känns det som att det är mer »bandkänsla« över låtarna än vad det brukar vara. Håller du med om det?
– Jo, det kan jag hålla med om. Det är mycket mer improviserade pålägg än vad det brukar vara. På gott och ont får man väl säga. Jag spelar stundtals väldigt fumligt vilket jag tycker det finns vissa poänger med. Fatta hur kass den här skivan hade varit om allt suttit perfekt.

Lage Johansson är med på saxofon på ett antal låtar. Hur började ert samarbete?
– Lage bodde ihop med min farsa på 70-talet och våra familjer har hängt sedan dess. Jag och Lage spelade in två låtar runt 2010 varav den ena hamnade på mitt förra album Elände under namnet »Grusduschen«. Lage är så sjukt lätt att samarbeta med. Vi spelade in all saxofon till Smittfebern på två timmar och de mer improviserade solodelarna satt på första tagningen

Saxofonen gör att musiken till och från faktiskt angränsar en del till jazz, om än långt från traditionell sådan. Mer friform och psykedelisk jazz. Ville du att musiken skulle dra åt det hållet?
– Saxofonerna kom från att jag under en period nästan enbart lyssnade på Fela Kuti. Det schyssta med saxofon är att det både kan låta väldigt mjukt och som väldigt brötiga elgitarrer. Förutom Fela Kuti så har jag lyssnat mycket på Languidity av Sun Ra, The shape of jazz to come av Ornette Coleman och Get up with it av Miles Davis.

Låten »Kvintessens« är å sin sida black metal i old school-anda som inledningsvis låter en del Darkthrone och som sedan övergår i psykotisk kraut. Vad ville du uppnå med denna fantastiska bastard till låt?
– Den låten började som någon typ av fult synth-arpeggio som jag aldrig riktigt lyckades få styrsel på. Efter någon månads frustration bestämde jag mig för att döda låten och vred fuzzen i botten.

Jag har alltid gillat dina låttitlar. På Smittfebern finns flera bra och tankeväckande sådana. Som första låten »Tungan mot stolpen«. Jag kommer att tänka på när man råkade slicka på en frusen lyktstolpe, något många tycks ha traumatiska barndomsminnen av. Är jag rätt ute?
– Yes, du har knäckt koden! Jag vill försöka hjälpa kidsen att motstå impulsen att slicka på kallt stål nu när vintern närmar sig.

Hur väljer du låttitlar? Tänker du att de ska sätta igång saker hos lyssnarna som samspelar med musiken?
– Jag försöker hålla öron och ögon öppna och skriva ner titlar som jag tycker låter bra. När jag börjar bli klar med en skiva så går jag in i mitt worddokument med förslag på låttitlar och pytsar ut dem där de passar in.

Du har alltså ett worddokument med låttitlar. Fyller du på det med titlar när du får upp en i huvudet och gör en lista?
– Ja, precis så. Jag stryker det som redan använts. Jag har så dåligt minne så det är lättast att göra så. En del titlar är ganska dåligt formulerade, man får sitta och försöka kasta om orden tills de blir bra.

Du har även ett nytt projekt som heter Dödmanstjärn med Josef Dahlberg (Devi Döljer/Amber oak). Ni har släppt EP:n Kvartsit nyligen. Det känns lite som en akustisk, singer-songwriter-sida med mörka texter som får utlopp där. Hur skiljer sig det projektet från det du gör med Chicaojazzen?
– Framför allt är det tillvägagångssättet som är den stora skillnaden. Jag bor i Umeå och Josef bor i Uppsala, vilket gör att vi mailar demos till varandra innan vi spelar in dem när båda lyckas befinna sig i Skellefteå. Vi spelar in allt på en fyrakanals kassettporta vilket gör att man är tvungen att begränsa sig och ta bort allt överflödigt. Jag har ingen aning om vad Josef har för mål, men jag siktar på att försöka låta som The Microphones och Natural Snow Buildings.

Hösten är här. Vad tycker du om det?
– Jag gillar hösten. På sommaren blir det knappt mörkt på kvällarna här i Västerbotten så det känns gött med lite omväxling.

Att prata om samband mellan väder och musik är att röra sig nära plattityder, men med det sagt: när trivs du bäst med att skriva musik under året?
– Det är inte så stor skillnad. Jag tror att jag får minst gjort på sommaren för att man hellre drar och badar än att spela in. På samma sätt är det jobbigt att cykla i 30 minusgrader på vintern.

Nämn tre album du lyssnat mycket på under senaste tiden.
– Volvomusik av Onda & Fejs, Seasons in the abyss av Slayer och Variations on a theme av Om.

Nämn tre minnesvärda låttitlar.
– Oj, de tre första jag kommer på är: »Straightening sharks in heaven« med Darkthrone, »The guy who invented fire« med Shellac och »Why I didn’t like August ’93« med Elevator To Hell.

Smittfebern släpps på Zeon Light Kassett nästa vecka.

/

Jimmie Åkesson tror att han hämtar sitt ursprung från Ivetofta socken i nordöstra Skåne. Haha, men han kommer ju från Afrika. Han har en svart urmoder, samma kvinna som alla vi andra, hon står längst fram i den mänskliga ättens rad, tittar ner på oss och skakar på huvudet åt sina dumma söner och döttrar. »Tafadhali«, säger hon, »mina barn, sluta bråka, ni är ju syskon allihop!«

*****

 Den politiska innovation jag haft svårast att förstå de senaste fem åren är den om »Reva«. »Reva« är en akronym och betyder på känslokall kanslisvenska »Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete« och med det menas egentligen att vi skickar papperslösa tillbaka till det land de en gång flytt ifrån.

Om det är värdigt ett samhälle som Sverige? Nej. Om jag skäms för mitt land? Ja.

Det kan möjligtvis – notera: möjligtvis – vara acceptabelt att vi har regler för invandring och att de som ska ha asyl i Sverige först får sin rätt prövad, även om jag personligen vill kasta nationalstaten överbord, plums, och införa fri invandring.

Men det är en helt annan sak att detta »effektiva verkställighetsarbete« i själva verket innebär att polisen jagar män och kvinnor med »utländskt« utseende i tunnelbanan.

Mattias Svensson skrev nyligen förnuftigt i tidningen Neo om en avgörande distinktion: »Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften«.

Men visst: det sitter ett parti i riksdagen som baserar sin politik på vilken hudfärg människor har, då är det kanske inte så konstigt att svensk politik kan svänga så åt det extrema att polisen till och med uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla de som de tror vistas »illegalt« i landet.

*****

Africa We Want To Go, den mixtape som går att lyssna på här, är en kärleksförklaring till den afrikanska musik jag lyssnat på i över trettio år. Jag utger mig inte för att vara någon expert på det här, inte heller är jag överdrivet kunnig på afrikansk kultur, politik eller social struktur.

Jag har lyssnat och lyssnat på framförallt den västafrikanska musiken, och jag har läst och läst om afrikansk historia och samhälle. Det är allt.

Jag vill inte på några villkor framstå som en »svensk expert« som exempelvis hände i svensk press när Hugo Chávez dog härförleden. Då fylldes tidningarna av högröstade krönikor från såväl vänster- som högerhåll. Antingen var Chávez en fantastisk ledare eller så var han en fruktansvärd despot. Mycket få av de som skrev hade någonsin besökt Venezuela eller kunde någon spanska. Ändå var de tvärsäkra i sina uttalanden.

Detta, det svenskaste som finns: att sitta på högsta hästen och blicka ner på de andra.

*****

 Här samsas tjugo låtar på ett sorts mixtape, många av dem djupt olika varandra. Det är – och det vill jag gärna göra klart från första början – fullständigt idiotiskt att göra en blandning med »afrikansk« musik. Just för att afrikansk musik täcker in så många stilar, årtionden och möjligheter.

Ändå har jag alltså gjort det. Varför? Mest för att den afrikanska musiken aldrig syns eller hörs i svensk musikdiskurs. Denna enorma kontinent, med sin storslagna musikhistoria, och nästan aldrig ett ljud.

Jag ville slå ett slag för en musikkontinent som jag själv lyssnat på i många år och som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Därför denna förenkling där en hel världsdel får bantas ned till en 20-spårsmixtape.

Jag har likväl gjort avvägningar i mitt urval. Fokus ligger på västra Afrika. Här finns ingen klassisk arabisk musik, en genre jag älskar och som jag kanske en gång ska be att få återkomma till. Här finns inget från Sydafrika, ett av kontinentens största musikländer. Här finns ingen raï, ingen ewe, ingen benga, ingen ethiojazz, ingen afrikansk hiphop.

*****

 Varför skrivs det så sällan om afrikansk musik i svensk musikpress? Okunskap är säkert en faktor. Det är snårigt att hitta rätt i den afrikanska musikdjungeln. Man vill nog inte gärna skriva om det man inte känner till. Även om det sällan brukar hindra exempelvis politiska skribenter.

En annan aspekt jag tänkt på är att det inte anses särskilt hippt att skriva om Afrika. Så har det varit länge. Någon liten förbättring har kanske märkts på senaste tiden i och med att hyllade engelska – vita – indieentreprenörer som Damon Albarn upptäckt och presenterat afrikansk musik för en trendkänslig innerstadspublik.

Men jag tror fortfarande att London, Chicago och Stockholm anses betydligt viktigare.

Jag minns när Kjell Häglund för länge sedan presenterade en brett upplagd artikel om afrikansk musik i Aftonbladet, komplett med Afrikakarta och viktiga artister, och fick spott och spe av »seriös« musikpress.

Jag frågar Kjell på Twitter om han minns – det är länge sedan nu – och han svarar: »jo, det garvades åt min vurm för ›world‹«.

Okunnighet, en rädsla för att den afrikanska musiken inte ska vara tillräckligt hipp, och så kanske en dos vit skam: en bävan att exploatera en kultur som är sprungen ur en samhällsbyggnad som man en gång kolonialiserat.

Där tror jag vi har anledningarna till att man aldrig läser om afrikansk musik i Sverige, utanför specialtidskrifter som till exempel Lira, eller får höra den regelbundet i statlig radio.

*****

 Jag har skurit och skurit i materialet så att det skulle bli 20 låtar. Jag började med långt fler. Det gjorde ont i hjärtat att plocka bort exempelvis Orchestra Baobab, Tabu Ley Rochereau, Staff Benda Bilili, Sidi Touré, Tinariwen, W. John Ondolo, King Sunny Adé, Eyuphuro, N’Gou Bagayoko, Joni Haastrup, Angélique Kidjo, Ensemble Instrumental National Du Mali, Wulomei, Habib Koité, Youssou N’Dour, Baaba Maal, Hirut Bekele, Hugh Masekela, Madiodio Gning och Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba.

*****

 Fela Kuti. Ibland säger jag hans namn, tyst för mig själv. För att påminna mig om hur stor, viktig och chockerande bra han var. Han är större än Marley, större än Aretha, större än Dylan, större än Umm Kulthum, större än E-40.

Fela Anikulapo Kuti: han uppfann afrobeat, han svängde hårdare än någon annan, han bildade sin egen republik inom Nigeria, han stormade makten, han kastades i fängelse otaliga gånger, han startade sitt eget politiska parti, han var vild och fri, han var utan tvivel sexist, han tog sig 27 fruar, han dog i AIDS, och han blev – som ingen annan före honom och ännu inte efter honom – hela Afrikas stora musikaliska hjälte. En galenpanna, ett geni, en bild av Afrika.

I en intervju i slutet av sitt liv så funderar Fela kring de två språk han sjöng på; yoruba och engelska: »English is Yoruba wrongly spoken: ›educate‹ is close in sound to the Yoruba ›edu ki e ti‹ which means ›tie evertyhing up and lock it away‹, whilst ›society‹ isn’t far from ›so si ayiti‹: ›tie it up in such a way that it appears free‹«.

Nej, jag har inte med någon låt av den store Fela här, han kräver en egen mixtape. Det får bli en annan gång.

*****

 Ni har hört och läst och sett den här historien många gånger förr, men den måste upprepas till dess att den inte kan berättas längre: från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet togs mellan 12 och 20 miljoner svarta afrikaner som fångar, skeppades under fruktansvärda förhållanden över Atlanten till europeiska kolonier och såldes som slavar.

Häften av dem dog, antingen under båtfärden över havet eller under det omänskliga slavarbetet.

Slavhandeln hade funnits i Västafrika innan de vita kom dit, men det var vi som tog det till en industriell nivå. Det var vi som uppmuntrade svarta stammar vid kustremsorna att angripa samhällen inåt land för att ta fångar som vi sedan kunde köpa.

Och det var vi som med detta förfarande drev upp intresse och omfattning för en människohandel som tidigare legat på en relativt låg nivå.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om det här, orden fattas mig. Det är länge sedan slaveriet stod på sin höjdpunkt kommersiellt – säg, 250 år sedan – men jag bryr mig inte om det var andra tider och det rådde en annan mentalitet: jag hatar det och jag hatar dem som bevarade det.

För mig är det obegripligt – oavsett vid vilken tidpunkt man har levt i mänsklighetens brokiga berättelse – att inte förstå att människor inte är handelsvaror.

Nu skulle jag kunna skriva några rader om att det är år 2013 och att det fortfarande finns förhållandevis vettigt folk som tycker att prostitution ska legaliseras, trots att det innefattar ett slavavtal mellan människor, och trots att prostitution uppmuntrar till vidriga patriarkala strukturer och understödjer trafficking, barnprostitution och våldtäkt. Men det gör jag inte.

*****

 Så, slavhandeln var i full gång, men de slavsäljande västerländska nationerna hade bara nuddat vid Afrikas yta. Man gjorde strandhugg längs med Atlantkusten, byggde ogenomträngliga slavfort och stannade vid kusten. Afrika var fortfarande okänt.

Ända fram till 1880 var denna kontinent i princip okänd för oss européer. Trettio år senare så var det bara Liberia och Etiopien kvar att kolonisera. Resten – drygt tjugofem miljoner kvadratkilometer och 110 miljoner nya undersåtar – hade erövrats. Thomas Pakenham skriver i sin förtjänstfulla The Scramble for Africa om dessa år:

Africa was sliced up like a cake, the pieces swallowed by five rival nations: Germany, Italy, Portugal, France and Britain (with Spain taking some scraps). At the centre, exploiting the rivalry, stood one enigmatic individual and self-styled philanthropist, controlling the heart of the continent: Leopold II, King of the Belgians.

I en historia fylld av grymhet och obarmhärtig rasism så undrar jag ändå om inte kolonialiseringen av Afrika är en av Europas kanske lägsta punkter. Här nådde grumliga idéer om ras och civilisation rock bottom.

Det blev till ett sammelsurium av folkmord, religionstvång, falsk omsorg om undersåtar, krossande av väl fungerande sociala och politiska strukturer, samt en föreställning om den vita rasens överhöghet gentemot den svarta.

Och detta alltså efter att man precis krånglat sig ur slaveriet och försökt komma till insikt om sin egen roll i vad man gjort.

Man kan försöka föreställa sig hur det hade sett ut om Europa råkat ut för samma sak. I Richard Dowdens magnifika Africa: Altered States, Ordinary Miracles från 2008, en av de tre bästa böcker jag läst om Afrika, skriver han:

Imagine if America and The Soviet Union create a single country called Europe. They impose it from above, creating provinces by drawing lines on maps with no regard for the identity of the people living there. Imagining a ›tribal‹ Europe gives you some idea of what African citizenship is like. The European Union has only 23 languages. Africa has at least 2 000, and between 6 000 and 10 000 political or social entities, each of which once had its own governance and legal system, its leadership and customs and culture. And, like an imagined Europe unified by force by outsiders, Africans played no part in the creation of their nation states. Their boundaries were drawn on maps in Europe by Europeans who had never even been to Africa, with no regard for existing political systems and boundaries. Half a century later Africans were given flags and national anthems, airlines and armies, and told they were now independent: Kenyans or Nigerians or Chadians.

Och så har vi i västerlandet mage att gnälla på att afrikanerna har haft svårt att få till fungerande demokratier.

*****

 Även i fattiga och utsatta samhällen finns det hierarkier. Och i Afrika, precis som i de flesta andra kulturer, är det kvinnan som befinner sig längst ner. Misogynismen finns överallt i Afrika. Det är kvinnan som står för hushållsarbetet i mycket högre grad än i väst, det är hon som lagar maten, städar, sköter barnuppfostran.

Detta betyder dock sällan att hon är befriad från vanligt förvärvsarbete; hon måste dra in stålar till familjen på samma sätt som mannen. Det blir alltså en dubbel börda.

I Afrika finns det dessutom ännu fler faror för kvinnor: månggifte är vanligt (i Senegal räknar man med att hälften av alla giftermål är polygamiska), cirka 60 procent av alla med HIV/AIDS söder om Saharaöknen är kvinnor och FGM (Female Genital Mutilation) är fortfarande ett stort problem i Västafrika.

Jag gör mig själv delvis skyldig till samma misstag här: blott tre fyra spår av de tjugo som presenteras är av kvinnliga artister. Det är min plikt att informera om det. Musikaliska traditioner i Afrika är på många ställen strikt patriarkala, det är mannen som får lära sig att spela instrument, det är mannen som äger och styr inspelningsstudios, det är mannen som bestämmer vad som ska höras.

*****

 Jag längtar efter exilen. Jag vill röra mig i ett samhälle där jag inte är normen, där jag är ensam vit bland många svarta. Man lär sig saker av det. Man kommer tillbaka som en annan människa. Man förstår saker som tidigare legat i det fördolda.

Det är det tydligaste draget hos de som förfäktar idéer om att det går att dela in människor i olika raser: att de aldrig levt i exil. Eller: om de någon gång gjort det så har de inte lärt sig ett skit av det.

Jag drömmer om Västafrika. Jag har skaffat Lonely Planets 900 sidor tjocka West Africa och har haft den som kvällslektyr i flera månader nu. Just innan jag ska somna läser jag om vilka rutter jag ska ta, vilka vägar jag ska resa på, vilka ställen jag ska besöka.

På natten drömmer jag sen om den stora moskén i Djenné i Mali, om lerhusen i Koutammakou i Togo, om slavforten i Ouidah i Benin, om fiskmarknaden i Port de Pêche i Mauretanien, om elefanterna som vandrar fritt i Mole National Park i Ghana.

*****

 Enligt FN:s Human Development Index för 2011 så är Västafrika den fattigaste regionen i världen. Samtidigt så skriver The Economist för bara några dagar sedan att Afrika kan öppna champagneflaskorna:

 Never in the half-century since it won independence from the colonial powers has Africa been in such good shape. Its economy is flourishing. Most countries are at peace. Ever fewer children bear arms and record numbers go to school. Mobile phones are as ubiquitous as they are in India and, in the worst-affected countries, HIV infections have fallen by up to three-quarters. Life expectancy rose by a tenth in the past decade and foreign direct investment has tripled. Consumer spending will almost double in the next ten years; the number of countries with average incomes above $1 000 per person a year will grow from less than half of Africa’s 55 states to three-quarters.

Afrika är många berättelser, här finns ingen entydigt förklaring. Det är en alltför stor kontinent för att låta sig sväljas i en endaste tugga.

*****

 Det är såklart lika omöjligt som idiotiskt att ens prata om Afrika som ett sammanhållet begrepp. Jag tror på fullaste allvar att folk i allmänhet inte ens förstår Afrikas storlek eller dess olika länders inbördes diskrepanser.

Vi kan börja med storleken, som på alla normala kartor först och främst har förminskats för att resten av världen ska få plats. Det finns också något som kallas »kartprojektion« och som enligt Wikipedia är »en matematisk avbildning av den krökta jordytan på en plan karta«.

Så här någonting: det går inte att avbilda en krökt yta på en plan yta så man får räkna med avbildningsfel. Och då är det ånyo Afrika som fått stryka på foten. Ingen större sensation där.

Blott ett exempel på detta med »kartprojektion« och att det är Afrika som får ta smällen: på en vanlig karta ser Grönland och Afrika ungefär lika stora ut, när i själva verket Afrika är fjorton gånger större än Grönland.

Inom gränserna för Afrika så får – utan större problem – följande länder och världsdelar plats: Kina, Japan, Indien, hela Västeuropa, hela Östeuropa, USA och Mexico. Folk tänker sällan på Afrikas storlek förrän de färdas genom Afrika; där tar resor betydligt längre tid än vad man är vid. Sträckorna är enorma.

*****

 När det gäller Afrika som ett enhetligt begrepp är oegentligheterna lika legio. Richard Dowden tydliggör detta med emfas:

 Africa has more than 2 000 languages and cultures and, despite the fact that we all share a single African woman as the mother of the human race, there is more human genetic diversity in Africa than in the rest of the human race combined.

*****

 Vad är Afrika? Vem beskrev först Afrika som en enhetlig föreställning? Vem »uppfann« Afrika? V. Y. Mudimbe, den kongolesiske filosofen och författaren, skriver i sin klassiker The Invention of Africa från 1988 att idén om ett »Afrika« skapades av icke-afrikaner.

Han kallar beslutet att uppfinna Afrika för ett »paradigm of difference«. Vi – främst vita européer – kunde titta på Afrika genom ett exotiskt prisma och upptäcka »Den Andre«. Vi ville så gärna att vår världsbild skulle vara intakt. Det skulle – bland mycket annat – möjliggöra en fortsatt utsugning av en hel kontinent.

John Parker och Richard Rathbone håller i sin korta men koncisa avhandling African History från 2007 med Mudimbe:

 There is much evidence to support this view. Before the 20th century, very few of Africa’s inhabitants thought of themselves as »Africans«.

Det var vi vita som skapade Afrika, vi ville ha kontinenten på ett visst vis, vi slog den i bojor, kolonialiserade den, försökte förhindra självstyre, skrek högst om »barbariska vildar« när de olika länderna och folkslagen därefter krigade inbördes efter makten.

När nu Afrika utvecklats till en brokig samling stater, de flesta med samma problem och glädjeämnen som staterna i Europa, så vet vi inte riktigt vad vi ska ha Afrika till. Pliktskyldigast refererar vi till enstaka valkaos, svältkatastrofer, fotbollsevenemang. Men luften verkar ha gått ur oss; vi vet inte vad »Afrika« är längre.

Det brukar halvt på skämt halvt på allvar sägas om Edward Gibbons monumentala Decline and Fall of The Roman Empire (1776-1789), ett av fundamenten för modernt historieskrivande, att den i själva verket handlar om det sena 1700-talets rädsla för det engelska imperiets nedgång och eventuella fall. Så ock med det som skrivs och tänks om dagens Afrika.

Det handlar inte om Afrika i dag, det handlar om vår rädsla inför vad Afrika ska komma att bli och vår egen skuld inför den kontinent vi våldfört oss på.

*****

 Vem ska då berätta historien om Afrika? Ja, inte är det afrikanerna själva, de sitter inte vid pulpeterna. Simon Allison skriver på Good Governance Africas hemsida om just detta:

 One of Africa’s biggest problems is that it is not allowed to tell its own stories. The agenda for African news is decided in far-off Western capitals – London, Paris, New York – and written by dashing foreign correspondents who do not understand the local complexities and base their narrative on sweeping, misleading generalisations. Sometimes the reports are wrong or distorted. Sometimes their depictions and analysis are borderline racist.

Slutresultatet blir att Afrikas historia, även dess moderna, skrivs av icke-afrikaner. Och resultatet av detta blir i sin tur att kontinenten – i världspressen – befolkas av stereotyper: antingen är det ett farligt ställe där folk dör i klasar, eller så är det ett ställe där »hoppet växer« och folk får en bättre värld.

Det kanske inte låter som om det gör så mycket, det här att Afrikas historia skrivs av folk som inte har en aning om vad det är de ser, men när sedan stora realpolitiska beslut baseras på dessa vittnesmål, då är det inte lika roligt längre. Och inte ser det bättre ut framöver. Simon Allison sammanfattar:

 Even the big guns in the media world have been cutting down dramatically on their foreign coverage, with Africa often the first victim. This leaves a grim picture for the future of the African narrative, which will continue to be written by a foreign press with ever-diminishing resources.

*****

 I Steven Pinkers monumentala The Better Angels of Our Nature, från 2011, där han förklarar varför våldet i världen minskat och hur vi de facto lever i de fredligaste av tider, så skriver han med den osäkerhet som bara en som forskat i oändlighet kan göra: »At least 17 million Africans, and perhaps as many as 65 million, died in the slave trade«.

Nu ska vi lära oss en distinktion: det är av största vikt att skilja på slavhandel och rasism. Slavhandel har existerat i mer än tusen år i Afrika, men det var vi i Europa som gjorde den rasistisk.

*****

 Cirka 200 000 afrikanska soldater slogs i den franska armén under Första världskriget. Lika många deltog på Frankrikes sida i Andra världskriget. De behandlades betydligt sämre än sina franska likar och sågs rent allmänt som andra klassens medborgare och lättlurad kanonmat.

 But the World War was a bad thing that was also good, as our people say‹, Okeoma said. »My father’s brother fought in Burma and came back filled with one burning question: How come nobody told him before that the white man was not immortal?«

Ur Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie.

*****

 David Livingstones sista ord i livet har graverats in i en bronsplakett som sitter på hans kista i Westminster Abbey:

 All I can add in my solitude, is, may heaven’s rich blessing come down on every one, American, English or Turk, who will help to heal this open sore of the world.

*****

 Ibland tror jag att vi, med Edward W. Saids ord i sin klassiska Orientalism de facto »iscensätter« Afrika. Vi vill att kontinenten ska vara på ett visst vis, så vi gör den till något den inte är. Vi vill att Afrika ska uppföra sig som det Afrika vi föreställer oss.

I Afrika är folk fattiga, barnen svälter, flugorna sitter i klasar runt deras ögon.

I Afrika är man närmre livet, man känner sina förfäder, hit letar man sig om man vill komma i kontakt med sin själ, sitt ursprung, sitt innersta.

I Afrika finns det vilda djur, stora öknar, mil efter mil av outnyttjad mark.

I Afrika är diktatorer legio, folket är okänsligt inför andras lidande, de hackar ihjäl varandra med machetes, de kan inte ta hand om sig själv, de måste styras.

I Afrika är konsten blodfull, dansen sinnlig, musiken metafysisk.

Eller som den nigerianske författaren Chinua Achebe skriver:

 Many chroniclers of the African condition often find Africa overwhelming. The writer is often faced with two choices: turn away from the reality of Africa’s intimidating complexity, or conquer the mystery of Africa by recognizing the humanity of African people.

*****

 Diskursen kring Afrika och framförallt afrikansk musik förs i ett sorts postkolonialistiskt terra incognita; kritikerna famlar omkring likt välmenande Dr Livingstones på jakt efter kunskap om kartans vita fläckar. Forslade i den encyklopediska bärstol som nedladdnings- och videodelarsajterna utbjuder.

»De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas« som Karl Marx skaldade för 150 år sedan.

Jag pratar alltså om hur vi lyssnar på afrikansk musik.

Vi är alla del av denna diskurs. Det blir – när vi lyssnar – omöjligt att inte förhålla sig till hur vi förhåller oss till afrikansk musik. Låter det som ett cirkelresonemang? Det är det.

Många afrikanska band – såväl äldre som moderna – har klippt och klistrat för att skapa en omedelbar ad hoc-ljudbild med hjälp av gammal afrikansk kultur och moderna prylar de hittat antingen i västerländska skattkammare eller på öde skrotupplag.

Vi klarar inte av att förhålla oss till det. Vi vill så gärna »förstå«, hjärnan intellektualiserar ikapp viljan att enkom njuta av deras självrådiga musik.

Allra tydligast blir det när man till sist inser vad mycket av den afrikanska musiken användes till: dans. De flesta banden på det här mixtapet har attitydmässigt mer gemensamt med Wizex än med traditionell afrikansk musik.

De är alltså på väg någonstans, de kommer ingenstans ifrån, om uttrycket tillåts.

Jag minns en konsert med Konono Nº1, ett band ni möter på den här samlingen, i Malmö för några år sedan. Jag hade kollat upp dem innan, jag var intresserad av hur folk förhöll sig till deras konserter.

På de hundratals klipp av deras livespelningar som man hittar runt om på nätet så fanns det en gemensam nämnare: vita män och kvinnor som försöker dansa på ett »afrikanskt vis« till bandets musik.

Och det var likadant på den där konserten i Malmö. Vi fick en portfolio av existenser som visade upp att de hade »rytmen i blodet«: ett äldre fulltankat par, en ung man i midjelånga hemmasnickrade dreads, hippies i batikfärger.

Det var en alldeles speciell sorts välmenande jazzbalett där de vita kropparna svettades ymnigt för att kunna tvätta bort snart 200 år av dåligt samvete inför en obegriplig kontinent »försänkt i det gröfsta barbari«, som det står i min gamla Nordisk Familjebok.

*****

 Ingenstans är en man eller kvinna från det som vanligen benämns som »det svarta Afrika« mer utlämnad åt makterna än i Sverige. Författaren Johannes Anyuru skrev i en artikel på SVT Debatt i december ifjol att det fanns ett sorts »afrikanskt trasproletariat« i Sverige.

Han fortsatte:

Vi som har föräldrar från det svarta Afrika såg smarta, välutbildade och ambitiösa människor som i Sverige bara fick skitjobb, vi såg människor vars liv och drömmar pissades bort av något i den svenska mentaliteten som uppenbarligen inte kan se värdet i ett svart ansikte. Medan åren gick.

Det är hårda ord. Men det är ingen anekdotisk bevisföring, det händer här och nu. Oivvio Polite, en man vars skrivande och gärning jag respekterar djupt, berättade i en intervju i Sydsvenskan bara några dagar efter Anyurus artikel att det är stor skillnad på i vilket samhälle svarta afrikaner hamnar.

»Svarta högutbildade afrikaner som migrerar till USA klarar sig jättebra, det är en av de mest framgångsrika invandrargrupperna«. I Sverige och Europa går det sällan lika bra. Det är för vitt här, det svarta får inte plats.

Det finns en rad i en gammal Wole Soyinka-dikt som jag burit med mig i säkert 25 år som jag alltid har tolkat som en kommentar till just detta – det europeiska förfarandet att inte klara av att se Afrika.

Den går så här: »Ett barn vänder bort ögonen från den äldres / nakenhet«. Jo, barnet är Europa, som vänder bort blicken från den äldre afrikanska anförvanten. Nakenheten symboliserar hur vi ser på Afrika: naturligt, nymornat, inkapabelt att klara sig själv. Europa kan inte ens titta på Afrika.

*****

 På zuluspråket finns det ett ordstäv som går ungefär så här: »Man är en människa genom andra«.

*****

 Nu vill jag gärna att ni ska lyssna på de 20 låtar jag valt. Det är, som sagt, ett sammelsurium av olika genrer under femtiotalet år från tiotalet länder i framförallt västra Afrika. Det är ingen ordning alls. Den enda konstanten är denna: det här är fruktansvärt bra musik.

Och en sista sak, innan jag stänger dörren: det är alldeles självklart att det är ett aktivt politiskt ställningstagande att lyssna till afrikansk musik när vi lever i så uttalat rasistiska tider som vi gör just nu.

Själva lyssnandet blir till en aktiv ståndpunkt att stå upp för de som trakasseras av politiker och polis. Jag uppmanar med detta mixtape till fortsatt kamp: lyssna på den afrikanska musiken, stå upp mot överheten, vägra visa papper, skriv politisk dikt, krossa patriarkatet, ta strid för dina medmänniskor.

Läs text två av Africa we want to go med 20 utvalda låtar av Tony Ernst som speglar Afrika som kontinent.

]]> http://www.throwmeaway.se/tma-5-ar/africa-we-want-to-go/feed/ 1 http://www.throwmeaway.se/intervju/tony-allen-trummor-utgor-fortfarande-grunden-i-huset/ http://www.throwmeaway.se/intervju/tony-allen-trummor-utgor-fortfarande-grunden-i-huset/#comments Mon, 15 Oct 2012 23:43:58 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=27137 Jag sitter i ett hörn vid Kulturhusets scen Studion i Stockholm och tittar på när Tony Allen och hans band soundcheckar. Senare på kvällen ska de uppträda på årets Stockholm Jazz Festival, men nu är det långt till någon slags energi som kan liknas vid livemusik. Tony Allen tar god tid på sig att gå igenom delarna av sitt trumset. Bastrumman och virveln får särskild uppmärksamhet. Sedan försvinner han bakom scenen. Hans medmusiker går upp på scenen och tar minst lika god tid på sig med sina respektive instrument.

Tiden går och tristessen och händelselösheten som det innebär att följa ett soundcheck infinner sig. Så kommer Tony Allen tillbaka, sätter sig bakom trummorna och spelar en låt med bandet. »Ijo« från albumet Secret agent från 2009. Det låter fantastiskt. Tajt, kristallklart och nervigt. Blåset, takten och sången av körvokalisten Audrey Gbaguidi förenas i den coolaste dansmusik som går att hitta i ett bandformat.

Tony Allen sitter bakom trummorna och ser nästan nonchalant ut. Han vispar runt med sina trumpinnar på ett så avspänt sätt att det inte ser ut som att han spelar på allvar. Men precisionen är total, takten grundmurad.

Jag har spelat trummor i drygt 20 år. Jag har lyssnat på afrobeat i 6-7 år. Tony Allen borde vara en självklar influens. Men han har inte haft någon avgörande betydelse för mitt trummande. Spelstilen är för egen och raffinerad för det. Det är nästan omöjligt att plocka isär den och försöka härma hans takter och groove. Tony Allen har genom sin karriär mejslat fram en stil som bara kan vara hans egen.

Istället har jag inspirerats av musiken han varit involverad i. Som Fela Kutis band Africa 70. Eller soloalbumen. Eller de projekt Tony Allen medverkat i tillsammans med Damon Albarn under 00-talet. Eller det lysande samarbetet med den finska saxofonisten Jimi Tenor på Inspiration information 4, den fjärde volymen i skivbolaget Struts albumserie. Lättheten i slagen, det rörliga tempot och den mångfacetterade rytmen går igenom det mesta. Det är legendariskt och oavbrutet nytänkande.

När jag träffar Tony Allen tycker han att det är synd att jag inte haffade honom när han var bakom scenen. Då hade det funnits mer tid. Nu vill han tillbaka till hotellet innan konserten. Men i tio minuter hinner vi prata.

Din spelstil, som karaktäriseras av de dubbla baskagge- och virvelslagen, är väldigt typiskt för dig. Man hör direkt när det är du som spelar. Hur utvecklade du den stilen?
– Jag ville försäkra mig om att jag spelade som mig själv så därför utvecklade jag mitt eget sätt att spela. Hur jag utvecklade den? Jag vet inte om jag kan ge ett svar på det, jag ville helt enkelt inte vara som andra trummisar. Jag kan inte hela tiden använda mig av samma sorts baskaggeslag. Felas musik hade inte det…

Utvecklade du dubbelslagen efter Fela?
– Det gjorde jag när jag spelade med Fela.

Jag är trummis själv och har försökt spela med de dubbla slag du gör, men det är nästan omöjligt.
– Det är en kultur och hur man relaterar till saker och ting. Jag blir uttråkad av att spela raka slag, det gjorde jag när jag började spela trummor. I highlife-musiken till exempel. Men i Felas musik fanns det möjlighet att spela med dubbla slag. Och det har jag gjort ända sedan dess, fast i olika mönster. Det är inte samma dubbla slag varje gång, det varierar.

Varför blev du trummis?
– För att jag ville spela trummor, det är det instrument som jag älskar så mycket.

Du tycker om att slå på saker?
– Yeah. Det är väldigt intressant att ha ett antal saker framför dig och du måste få det att se ut som att det är ett objekt och inte många olika.

Så det är utmanande att ha alla dessa delar istället för en sak, som gitarr eller bas?
– Jaja, alla vill spela gitarr, bas eller sjunga. Alla vill vara längst fram, men jag ser det inte så. Jag kan vara långt bak på scenen men ändå längst fram, om du förstår.

Ja. Utan trummor finns det inget tempo, ingen rytm i en sång, det är ingen riktig låt. En trummis har ett stort ansvar. Så egentligen, borde inte trummisen vara längst fram?
– Jo, verkligen. Det är en gåta att man placerar trummorna långt bak. Ta bort trummor från mycket av dagens musik, som hiphop, funk och rock, och du kommer inte att höra något. Musiken kommer att tappa allt. Trummor utgör fortfarande grunden i huset.

Men borde inte trummor därför ha en högre status än gitarrer och bas?
– Det beror på. På det sätt trummor är komponerade inom den västerländska musiken innebär det att de inte får en framskjuten position, för musiken är inte skriven så. För mig är det exceptionellt dock, jag måste höra och se vad som händer. Det kan jag inte göra om jag sitter långt bak.

Du sitter högre än resten av bandet, på den här scenen sitter du på en liten plattform med trummorna och har utsikt över scenen.
– Ja, jag vill inte bara höra mig själv utan alla på scenen. Jag spelar inte för mig själv ensam, jag spelar och samspelar med vad som händer runtom mig.

Förutom Fela har du spelat med ett stort antal andra artister, som King Sunny Adé, Zap Mama, Damon Albarn och Sébastian Tellier. Vilken artist har varit mest spännande att samarbeta med?
– Det är Damon. Jag har gjort många samarbeten men han är bäst.

Varför då?
– Han närmar sig musik på ett annorlunda sätt, han är ingen one way guy. Han försöker alltid göra saker på ett annat sätt, han utmanar och ifrågasätter hela tiden. Jag tycker han är väldigt intressant.

Nu spelar ni i projektet Rocket Juice & The Moon.
– Ja, vi byggde det tillsammans, han, jag och Flea (i Red Hot Chili Peppers), innan vi bjöd in andra artister. Vi startade det i slutet av 2008 och i år kom det ut i form av ett album.

Vad är målet med projektet?
– Det är inte så mycket ett koncept, det var mer att jag, Flea och Damon ville göra något tillsammans. Och så gick vi in i studion och så var vi tvungna att få det färdigt. Så jag åkte fram och tillbaka från Paris, Flea åkte tillbaka till USA och Damon var i London. Så den spelades in på lite olika platser, och i år förverkligades det hela.

Under 80-talet utvecklade du afrofunk, en musik som blandade elektronika med dub, r’n’b och rap. Vad var det du saknade i musikvärlden under den perioden?
– Jag gjorde det för att jag inte ville förbli på en och samma plats musikmässigt. Musik är en väldigt bred konstform, det finns olika influenser från olika håll i världen. Jag ville inte stagnera, jag var tvungen att upptäcka annat. R’n’b och hiphop var det som hände då, så varför inte använda de stilarna tillsammans med afrobeat? Så länge jag inte försöker spela samma takter som i r’n’b och hiphop, så varför inte? Afrobeat kan förenas med all musik.

Du har spelat trummor i nästan hela ditt liv, gör trummorna alltid det du vill att de ska göra eller är det kämpigt ibland?
– Kämpigt?

Ja, är det jobbigt att spela någon gång?
– Nej, det blir aldrig det. Jag har spelat trummor i över 50 år nu och det är en del av mig själv. Jag blundar och spelar och så flyter det på, jag upplever det aldrig som jobbigt. Det är lustfyllt så länge musiken jag spelar är tillräckligt rik. Jag vill inte spela med något skitband eller skräpmusik och svettas.

Då var det pappa Fela Kuti som fick hela Afrika (och lite senare även artister som Brian Eno och David Byrne) att dansa till sin banbrytande fusion av jazzfunk, highlife-gitarrer, västafrikanska rytmer och drivet blås. Numera är det Seun Kuti som, tillsammans med sin äldre halvbror Femi, för arvet vidare till en internationell publik.

Men han är inte ensam. De senaste årens ökade intresse för afrikanska musikstilar inom den västerländska popen har gjort att afrobeaten har fått en bredare spridning. Och ironiskt nog är Seun Kuti populärare i Europa än på hemmaplan i dag.

Seun Kuti

– Ja, jag spelar oftare där än i Afrika, européerna älskar musiken så mycket att de nästan har gjort den till sin egen. Men jag tror att den har mer att ge eftersom den var före sin tid. Det är ett sound som passar bättre i dag, och om 20 år kanske det är den främsta genren i världen, säger han.

Redan vid nio års ålder debuterade han som körsångare i sin pappas storband Egypt 80. På nära håll fick han se hur Fela styrde kollektivet med strikt hand, genom hypnotiska tiominutersjam där den musiker som råkade spela en enda ton fel kunde få hela konserten att avbrytas. I dag är det Seun som leder orkestern, om än inte lika perfektionistiskt som sin far (”jag behöver inte säga till dem hur de ska spela, de är faktiskt mycket bättre nu än när de uppträdde med pappa”). Men med samma patos för det politiska budskapet, som är en lika självklar del av afrobeatgenren som själva musiken.

– Det är inte många afrikanska artister som berättar om situationen i deras hemländer i dag, många gör kommersiell pop och vill bli kompisar med politiker och makthavare. Men afrobeat har alltid handlat om att verka för förändring, musiken är en del av en ideologisk och medveten rörelse som fortfarande är viktig för min kontinent och mitt folk, säger Seun Kuti.

Liksom sin pappa har hans politiska övertygelse ibland provocerat myndigheterna i hemstaden Lagos. På Felas tid var det militären som styrde och utövade en repressiv kontroll över invånarna. Nu är det polismakten som inte sällan använder brutala metoder för att sätta sig i respekt. Något Seun Kuti fick erfara strax innan han skulle ge sig ut på sin sommarturné tidigare i år.

– Jag och några kompisar var ute en kväll och plötsligt kommer det fram en polis och drar upp sin pistol och siktar mot en kille. Jag undrade vad han sysslade med för han var helt oskyldig, och det räckte för att de skulle börja puckla på oss. Tyvärr hamnar jag ofta i trubbel för att jag inte kan hålla tyst, skrattar Seun lite luttrat.

Men det är inte bara polisen som han har emot sig i Nigeria. Politikernas makt över media är stark och de artister som vill få sin musik spelad på radio måste öppna plånboken. Men Seun vägrar.

– Det är ett dilemma för folk får inte veta hur det går för mig i utlandet eller hur stor jag är. Men jag behöver egentligen inte radion! Jag har ändå stöd bland de unga i min generation, jag ser att viljan till förändring finns där och det enda de strävar efter är att förbättra sin situation, så det finns hopp!

Seun Kuti om sju poplåtar med afrikanska stildrag.

1. ”Optimo”, Liquid Liquid.
”Det märks att rytmen och texterna är inspirerade av afrobeat. De kommer från USA, det hörs på accenten. Det är coolt, jag skulle lätt dansa till detta.”

2. ”Brothersport”, Animal Collective.
”Det låter som de tagit intryck av sydafrikanska körsångare, men det är för mycket folkmusik för min smak.”

3. ”Cape Cod Kwassa kwassa”, Vampire Weekend.
”Highlife! Dessa killar har fattat vad det handlar om. Jag gillar gitarrerna. Men det skulle inte funka i Nigeria, där lyssnar de bara på popskval. Det spelas inte någon medveten musik överhuvudtaget.”

4. ”Tonights today”, Jack Penate.
”Det finns lite tidig afrobeat i låten, gitarrerna är väldigt highlife här också. Hans sångstil är influerad av reggae.”

5. ”Living thing”, Peter Bjorn and John.
”Början är ganska enkel. Men jag gillar det inte. Det är bara att lyssna så fattar man. Det händer ingenting, de måste ha gett ut detta på ett eget bolag.”

6. ”Like a fading rainbow”, Jenny Wilson.
”Jag älskar hennes röst, men musiken är inte så influerad av något afrikanskt. Bara för att man har med en bongotrumma gör det inte till afrobeat.”

7. ”The great curve”, Talking heads.
”Detta är spännande. Och äntligen lite blås! Bästa låten hittills. Allt är bra i den, gitarrerna, sången och drivet. Detta skulle funka vilken dag som helst i Lagos.”

Sean Anikulapo Kuti

• Född: 1982.

• Är: Son till multiinstrumentalisten, politiska aktivisten, polygamisten och den strikta bandledaren Fela Kuti, som släppte ett stort antal album och var en av Afrikas största stjärnor under 70- och 80-talet. Fela avled 1997. Seun är halvbror till Femi Kuti som också var medlem i Egypt 80 och har varit uppmärksammad soloartist internationellt sedan slutet av 80-talet.

• Lärde sig spela saxofon när han var 8 år och blev samtidigt körsångare (och ”maskot”) i Egypt 80. I dag leder han kollektivet som inte sällan uppgår till runt 15 musiker och dansare.

• Album: Släppte skivan ”Many things” förra året. Nytt album kommer i början av nästa år.
• Seun Kuti & Egypt 80, live i Dakar.