Senare under året kommer estländska Maria Minervas album ”Cabaret Cixous”. Med en titel inspirerad av den franska feministskribenten och filosofen Hélène Cixous är skivan luftig och kylig till en början. Det är popmusik med simpla beats och diffus karaktär som blickar tillbaka mot 90-talet. Men under lagret av synthar framträder en tänkande housemusik vars styrka är att den inte är direkt medryckande. Den glider undan och låter sig inte fångas. Den påminner  om när industrigenren började nosa på dansmusiken. En slags gråzon som sätter igång tankeverksamheten snarare än talar till fötterna. Det hindrar dock inte Maria Minerva från att inkludera en egen tolkning av ABBAs hit ”Honey, honey” på skivan.

”936″ och ”Cabaret Cixous” är två av 2011 års främsta album. Båda är också utgivna på Los Angeles-baserade Not Not Fun Records. Sedan 2004 har skivbolaget släppt kassetter, vinyl-EP:s och CDr-skivor med Sun Araw, Ducktails, High Wolf, Pocahaunted, Sex Worker, KWJAZ och en mängd andra artister som befinner sig en bra bit från mittfåran.

Äkta paret Amanda och Britt Brown står bakom verksamheten. Med en estetik som är präglad av mycket färger, handgjorda omslag och en personlig avsändare har duon byggt upp en stark zon av gör det själv-kultur under 2000-talet. Inte bara för den höga kvaliteten på utgivningarna och bredden på stilar. Utan också för att verksamheten, kanske mer än något annat, vilar på vänskapsband och nära relationer med artisterna.
När Amanda skulle åka på turné med sitt musikprojekt LA Vampires (också utgivna på Not Not Fun) ville hon ha med sig Maria Minerva – framför allt för att hon själv ville se henne uppträda.

Hög tid att ta reda på mer. Jag hör av mig till Britt Brown.

Är du, som många andra entusiaster som driver små bolag, en skivsamlare från början?
– Jag har aldrig varit en skivsamlare, även om båda mina föräldrar är hängivna samlare (av japanska vintage-robotar och egensinnig folkkonst). Jag har älskat musik sedan jag var 12 år och har alltid varit intresserad av band och konstig musik. Men jag hade aldrig som plan att starta ett skivbolag eftersom ingen som jag kände under min uppväxt gjorde musik. Amanda och jag älskar musik djupt men det är inte en samlares kärlek. Vi jagar inte efter svåråtkomliga grejer, det är mer troligt att vi köper billiga begagnade kassetter och tolvtummare i second hand-butiker och på loppisar.

Hur startades Not Not Fun Records och vilka intentioner hade ni med bolaget i början?
– Vi hade vi ingen specifik vision bortsett från att jobba med människor som vi tror på och två: göra omslag/paketering så galen och livfull som möjligt. Musikaliskt var det väldigt öppet. Bolaget startade endast för att Amanda hade haft ett litet kassettbolag under några år när hon gick på college och tänkte att det skulle vara coolt att göra något liknande igen, tillsammans med någon annan. Vi var båda förvånade över hur snabbt det växte.

Du och Amanda driver bolaget och arbetar med det på heltid. Är ni de enda som är involverade eller finns det andra som ni jobbar med?
– Vi är de enda ”anställda”. Vår vän Ben Shearn hjälper till att filma och redigera alla våra musikvideos och Ashley (från Topaz Rags) som vi också känner, hjälper oss med den mer komplicerade webbredigeringen som vi inte klarar av. Förutom det har vi haft ett par praktikanter under vissa perioder, men ingen permanent.

Hur väljer ni de artister som ni släpper? Vad letar ni efter i deras musik och arbete?
– Jag tror att Amanda och jag båda letar efter olika kvaliteter i de artister vi kan tänka oss att ge ut. Hon reagerar väldigt instinktivt på musik – det kan vara konstigt eller experimentellt, men om det krävs för mycket av en akademisk/kontextuell förståelse för att uppskatta själva ljuden så går det bort. Under de senaste åren har hon blivit mer förälskad i rytmbaserade stilar, ”body music” som dub, dance, groove och så vidare. Jag gillar allt det också, men det jag tilltalas av kommer från en annan plats.

– I high school älskade jag konstpunk-grejer, sedan rann det över i krautrock och japansk psych och överlag drogartad musik. Jag gillar tanken på musik som funktionell, som har ett syfte: att vara eskapistisk, hypnotisk, som försätter dig i andra tillstånd och i trans. Du kan uppnå det med repetitiv pulserande dansmusik lika mycket som du kan det med ambienta synthlandskap. Men jag letar alltid efter den känslan, i en form eller annan.

Musiken och stilarna som ni släppt från början och fram till nu har varierat ganska mycket. Hur skulle du beskriva utvecklingen av Not Not Funs ”sound”?
– Som jag nämnde så grundades bolaget på total öppenhet. Vad vi ger ut är helt enkelt ett uttryck för var vi befinner oss i våra egna influenser, och vad världen tycks vara inspirerad av. Ibland kommer stilar och går bara för att man experimenterar så mycket att de vattnas ur för en stund. Det är nödvändigt att det då utvecklas till ett nytt område för att det ska kännas levande och kopplat till konstformen. Förändring är bra. Jag kan inte tänka mig att Not Not Fun skulle stanna vid en enda stil under en längre period.

Vänskap och personliga relationer med artisterna verkar vara viktigt för er. På vilket sätt påverkar det bolaget?
– Varken Amanda eller jag har gått på någon handelsskola eller kan mycket om ekonomi förutom sunt förnuft, därför har vi aldrig sett NNF som någon vanlig affärsverksamhet. Det har alltid varit mer av ett kostsamt kuratorbetonat konstprojekt. Naturligtvis har vi varit tvungna att bli halvt yrkesmässiga på vissa områden för att hålla företaget på fötter. Men den kreativa och mänskliga sidan är det enda som får blodet att pumpa och som gör att arbetsdagarna på tolv timmar inte känns som ett hjärndött kneg.

– När du känner ett band eller en artist som riktiga människor och du respekterar dem som det blir det mycket lättare och mer  givande  att kämpa för att deras musik ska höras. Och ta kostnaderna för att få ut hela projektet i världen. Det blir ett upplyftande uppdrag som känns speciellt och unikt.

– Det finns såklart massor av människor i varje del av musikindustrin som gör det för mer än bara pengar/kädisskap än något annat, och vi har ingen rätt att döma eller lägga några värderingar i det. Men vi kan inte relatera till pengar så därför arbetar vi inte så. Det intresserar oss inte och jag tror inte att omedelbar världsframgång är nödvändigtvis det som betyder något om 30 år. Många av mina favoritband, böcker, album, målare och så vidare, var knappt uppskattade under sin livstid, och jag tror det är nästan normalt på något sätt. Men ja, NNF:s konst är väldigt inspirerad av våra vänskapsband och av de människor vi möter som sticker ut och tycks vara inspirerade av alla de rätta sakerna.

Är det de nära relationerna med artisterna som karaktäriserar de mindre bolagen och distributionen av den ”oberoende” musiken i dag?
– Jag brukade tro att så var fallet, men inte längre. Under 90-talets indierockera verkade det som att bolagen hade nära relationer med sina artister. Men internet har gjort det så mycket lättare att existera som en isolerad digital ö att jag tror att det är mer vanligt för bolag/artister i dag att verka på en praktisk, opersonlig nivå. De flesta musikentusiaster är online jämt, så bolag kan sätta upp en webbshop i de mest esoteriska, avlägsna miljöerna och fortfarande ge ut musik av band från hela världen som de aldrig har träffat, och förmodligen aldrig kommer att träffa.

– Återigen, det är absolut inget fel med det, men jag och Amanda skulle inte fortsätta driva detta bolag om det funkade på det sättet. Det mänskliga elementet i DIY-musiken har varit, till och från, en av våra största inspirationskällor. Vi skulle inte kunna verka i ett tomrum.  

Ni har släppt en mängd artister och en rad olika stilar. Många av dem tycks vara rotade i en slags experimenterande och suggestiv popmusik. Om du skulle försöka att hitta något gemensamt för dessa artister, vad skulle det isåfall vara?
– Vi får denna fråga i en eller annan form ganska återkommande och vi har aldrig något bra svar på det. Vi lyssnar inte bara på rent experimentell musik. Men ingen av oss gillar speciellt mycket pop eller rockmusik heller om det inte är udda eller skruvat genom ett annorlunda filter. Ingen av oss bryr oss speciellt mycket om professionell produktion heller, så för oss är lo-fi inget statement (eller trend), det är bara en preferens. Vi vill höra ett bands personlighet i musiken så mycket som det bara går och det kan vi upptäcka i vilken genre/stil som helst, såklart.

Några av artisterna, som Dylan Ettinger, tycks vara ganska influerad av tidig industrimusik, som Throbbing Gristle. Är det en genre som är en influens för Not Not Fun, både vad gäller musik och koncept?
– Det är ingen specifik influens men eftersom ingen av oss bryr oss speciellt mycket om rock/popstilar befinner sig gitarren ganska långt ner på listan av våra favoritinstrument. Och vadsomhelst som är en motsats till den typen av musik (som TG) slår an något hos oss. Allt för ofta känns rockmusik – i sina mest fantasilösa former – som en dinosaur av tradition och förutsägbarhet.

–  Jag gillar att Throbbing Gristle aldrig utgav sig för att vara ”riktiga musiker” och istället uppfattade sig som ett stort konstprojekt som använde musiken som medium. Det är något som båda jag och Amanda kan relatera till och respektera. Personligen älskar jag dock industrimusik och det är något som jag alltid lyssnat på när jag funderar över framtida idéer/uttryck för Robedoor.

Maria Minerva (Maria Juur) från Estland är en av de senaste artisterna på Not Not Fun. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Maria är fantastisk. Hon mailade Amanda från ingenstans runt november 2010 och sa att hon gillade vårt bolag och skickade med cirka 20 färdiga låtar som Amanda och jag älskade direkt. Sedan planerade vi att göra ett gäng album och samarbeten och turnéer. Vi försökte även att ordna ett visum så att hon skulle kunna komma hit och arbeta dels med bolaget och bo i LA. Jag hoppas att vi kommer att släppa mer med henne, hon är så unik och själfull och har en underbar attityd gentemot musik och livet.

Kan du berätta lite om Not Not Funs estetik? Er hemsida är färgglad och ljus, nästan som en serietidning. Speglas detta i skivomslagen och omslagskonsten på något sätt?
– Vi älskar färger och maximalism och livliga bilder, så ja, på många sätt är vi inte speciellt ”subtila” haha. Jag skulle inte kalla det ”serieaktigt” men kanske litegrann. Vi gillar konst som inte tar sig själv på allt för stort allvar, en viss dos lekfullhet håller vi högt. Vi går inte in för att ge ut skämtmusik men vi gillar att skratta och jag skulle önska att fler låtar/band/konst införlivar det i sin estetik.

Amanda har skivbolaget 100% SILK. Hur skiljer sig det från Not Not Fun?
– 100% SILK är Amandas idé och vision, men i själva verket driver vi båda våra skivbolag tillsammans. Hon kurerar SILK och väljer artister men det är en gruppinsats att katalogisera, göra omslag, design och alla de ekonomiska bitarna. Hennes tanke var att utforska de udda utkanterna i dansmusiken, till stor del på samma sätt som NNF fokuserar på de perifera delarna av psych, experimentellt, ambient, pop och så vidare.

– Det är ett mycket medvetet systerbolag även om musiken som ges ut på det ibland skiljer sig ganska mycket från det som NNF ger ut. Personligen så dyrkar jag allt det som getts ut på 100% SILK hittills. Jag är väldigt imponerad av den gemenskapen mellan artister och remix-människor. På så sätt har det varit väldigt uppfriskande att interagera med en ny värld av stilar och artister.

Tio favoritlåtar från Britt Brown

1. Invisible Conga People – In a hole

2. Secret Birds – Laser archipelago

3. Space Dimension Controller – The love quadrant

4. Pharaohs – What???

5. Heatsick – Dream tennis

7. Clive Tanaka Y Su Orquesta – International heartbreaker

8. KWJAZ – Once in Babylon

9. Gala Drop – Drop

10. Beautiful Swimmers – Big coast

Hype Williams musik är suggestiv och dov. Den rör sig i ett grumligt skikt där släpiga trummaskiner och dysfunktionella gamla synthar möter en alienerad värld. Det är skev funk på fel varvtal med en inneboende kylighet. Soundmässigt finns det en hel del paralleller med tidiga industrigrupper som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Framför allt de sistnämndas uttalade mål att göra musik som utmanar och utforskar de mörkare och besatta sidorna av människan, istället för att attrahera massorna, känns nära till hands.
Men då Cabaret Voltaire och TG, åtminstone i början av sina karriärer, upprättade en mur mot mainstream- och populärkulturen, omfamnar Hype Williams den. Inte bara för att man delar samma namn som den kända musikvideoregissören. I låtar som ”The throning” – en avskalad omgörning av Sades 80-talshit ”The sweetest taboo” – och ”Do roids and kill E’rything” – med samplingar av Drake – förenar man de båda sfärerna med sin egen röst.
Ett självklart förhållningssätt i en tid då de flesta kulturella barriärer och uppdelningar har raserats eller upphört att vara giltiga.

Samtidigt kan Hype Williams ses utifrån en ganska tydlig konstnärlig kontext, med ett uttalat bakomliggande koncept. Gruppen sägs ha grundats i London 2008 av Father Ronnie Krayola och Denna Frances Glass, och ska vara ett projekt som sträcker sig över 18 år där olika personer för det vidare i en kedja. Först ut är Inga Copeland (enligt ryktet Karen Glass) och D Blunt (Roy Nnawuchi) som valts ut att göra musiken och stå för det kreativa. Förutom att uppträda och producera har duon även samarbetat med andra musiker och konstnärer, bland annat vid en tre dagar lång konsthappening i London som inkluderade video, skulptur och installationer.
Det konceptuella går även igen i Hype Williams videor, som ofta har formen av direkt, 80-talsbetonad videokonst där bildflödet har samma slow motion-tempo som musiken.

Till detta kommer en mystik och ett hemlighetsmakeri. Duon gör få intervjuer, ger korta och märkliga svar och är allmänt svårtillgängliga.
Förvirring som medialt kontrollredskap? Eller en uppenbart fiktiv berättelse där igångsättarna – ”curatorerna” – och medlemmarna är samma personer?
När jag träffar D Blunt och Inga Copeland visar sig åtminstone det korthuggna vara en myt. De har i alla fall inga problem att lägga ut texten.

– Jag tycker att alla har rätt att inte svara på en fråga. En dum fråga förtjänar ett dumt svar. Hade vi haft intentionen när vi gick in i detta projekt att berätta om allting så hade det inte varit något snack. Men nu vet jag ingenting om vad som kommer att hända så jag kan inte svara på någonting egentligen, säger D Blunt.

Duon bor i dag i Berlin. Inga Copeland kommer från Estland och har en bakgrund i konstvärlden. D Blunt är från London och säger att han tidigare varit boxare. Konsten fanns i alla fall inte där i ett tidigt skede.
Därför har han aldrig brytt sig om att dra en gräns mellan den världen och populärkulturen, framför allt inte med Hype Williams.

– Vi suger bara upp saker, så får andra tolka vad det är. Jag tycker att det är synd just nu, när man läser något i en artikel om att användandet av populärkulturen är en trend. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där man inte intresserade sig för konst, men jag råkade ramla in i den världen och var den konstiga i familjen. Och nu har cirkeln slutits. Jag gillar saker i båda sfärerna, och närmar mig inget med ironi, jag gillar det för att jag har ett genuint intresse i det. I den här världen som vi verkar inom, som är väldigt liten, ses det ofta som något uttänkt, men så är det inte för mig, säger D Blunt.

Musikaliskt går det ändå att se influenser från r’n'b och hiphop i Hype Williams musik. Såväl på sina ep:s som på det obetitlade albumet från tidigare i år visar man upp en slags långsam och släpig r’n’b. En musik där alla snygga och polerade delar har bytts ut mot obskyra lo-fi-ljud och suddig ambient. Som hämtade från en underjordisk kammare där alla felmeddelanden hamnar. Efter att systemen kollapsat och vi desperat letar efter en väg att hitta tillbaka till oss själva.
En del av låtarna innehåller även akustiska instrument, med slagverk som driver fram monotona, nästintill ritualistiska rytmer.

– Man går igenom olika faser av vad man influeras av, inte bara i musik utan i livet i stort. Under den perioden när vi spelade in albumet så var det ganska rörigt i våra liv, man kunde inte avgöra vad som var dag och natt, säger Inga Copeland.
– Ja, det var mycket droger och Sun Ra. Mycket droger minus musikskapandet, säger D Blunt.
– Nu lever vi ett helt annat liv i en annan miljö. Med helt andra människor och intryck omkring oss, lite renare. Jag går och simmar nu, kanske kommer det att höras i musiken också, säger Inga Copeland.

I Berlin har man stadens stora technoscen som en påtaglig ljudkälla. Men det går inte att hitta några sådana elektroniska delar i Hype Williams musik.

– Jag gillar techno, men jag gillar inte minimal. Jag såg Ricardo Villalobos dj:a en gång och det var som att han spelade en fem timmar lång låt, jag kunde inte höra skillnaden mellan de olika partierna, inte när basen kom in eller skiftningarna. Jag gillade dock hur mycket han gillade det själv, säger D Blunt.

– Jag tycker det är väldigt fascinerande hur så många människor kan gilla en så robotisk typ av musik. Vad driver dem? Vad är det de hör som jag inte förstår och uppfattar? Kanske är det monotonin, när man hör något som är väldigt repetitivt så brukar hjärnan skapa andra ljud för att fylla ut tomrummet. Om man lyssnar på minimal techno under fem timmar så kanske det går att höra skönheten i det till slut, säger Inga Copeland.

Hype Williams inkorporerande av masskulturen består inte bara i Drake-samplingar och tolkningar av Sade. I videon till ”Rescue dawn II” finns scener från David LaChapelles video till Britney Spears ballad ”Everytime”. En sekvens där Britney lägger sig i badet efter att ha blivit jagad av paparazzis och bråkat med sin pojkvän, och sedan medvetet drunknar i en filmiskt dramatisk final (av vissa menat som ett svar på ryktena om hennes sviktande mentala hälsa). I Hype Williams version får bilderna en ödesmättad och nästan plågsam laddning.
Samtidigt visar den hur effektfullt resultatet blir om man som Hype Williams själv tar kontrollen över det välproducerade och polerade, och placerar det i ett mer ogästvänligt, svårgenomträngligt sammanhang.
Något som är mer möjligt än någonsin i dag då det smala och breda gått in i varandra fullt ut.

– Det är en postmodern dröm, det var vad de sa under 80-talet, att det är såhär det kommer att bli. Och sen kom internet och då insåg folk att, shit det kommer att förbli såhär, säger Inga Copeland.
– Det bästa vi kan göra är att inte lyssna på eller läsa något när det handlar om vad vi tar in eller inte, det kommer bara att driva oss till vansinne till slut, säger D Blunt

– Man ska nog inte försöka definiera saker heller. Ser man, som kritikerna, all kultur som highbrow eller lowbrow och att det därför är viktigt att kategorisera saker, så missar man poängen. Man kanske ändå ska låta saker vara när allt är en sådan röra. Man behöver inte sätta en etikett på det bara för att man annars inte skulle förstå det – att bara mata folk med kategoriserad information. Om man är stark nog att kunna strukturera sin hjärna utan alla kategorier inser man att saker inte hör till en enda etikett. De flyter runt mellan olika sammanhang, ute i rymden utan att du förstår det och det är då det börjar bli intressant, säger Inga Copeland.

Hype Williams Youtubekanal.
Senaste släppet, ”Find out what happens when people stop being polite, and start gettin real”, finns att beställa här.
Lyssna på nya ”Dior EP”:

hype williams – Dior EP by cplnd

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.

Ett utmärkt exempel på detta var ett besök i London för några veckor sedan: i stort centrerat kring fyra sammanslagna spelningar på lilla The Social i Soho, bestående av Prizes, How To Dress Well, Visions Of Trees och Memoryhouse. I nästan alla fallen hade man som bäst hört en handfull Mp3:or, och att se dem live var som att höra dem första gången.

Förutom How To Dress Well, som jag skrivit om förut, och därför kanske också stod vid sidan av i förkunskap, såg jag mest fram emot det förstnämnda bandet; Prizes, eller Hari Ashurst, som är Prizes kärna. Inte minst fick jag just en sådan där liten, kvick musikalisk förälskelse när jag såg Jamie Harleys video till Prizes (eller Treasure som de först hette) ”Canada”.  Mot en fond av långsamma och förvridna bilder av Pamela Andersons och Tommy Lees sex tape verkade Prizes släpiga stämmor och distanserade gitarrer nästan melankoliska och kommenterande i kontexten.

Jag mailar Hari sittandes på min balkong i solgasset i Stockholm, och får svar från honom, sittandes på sin balkong i London.

Hej Hari! Hur är det, vad har du gjort idag?
– Vet du, det är en underbar dag i London. Solen är framme och det är varmt och självklart har jag varit inomhus och spelat in. Men nu sitter jag på balkongen i solen och ska snart ta ett glas vin.

Först, en snabb fråga: Varför ändrade du ditt namn (från Treasure) till Prizes?
– Det var en rättighetsgrej. Här är några favoritbandnamn till från vår lista som inte blev valda: Princess Diana, Wild Bees, Butlers In The Buff, Hot Candles.

För de som inte hört Prizes förut, hur skulle du beskriva er musik?
– Det är ljudet av att stoppa huvudet under vattnet i ett badkar och lyssna till slow jams som pumpas ut genom jetstrålen, med strålande sol ovanför, och ben överallt omkring dig.

Men du började som ett soloprojekt? Eller är du det fortfarande?
– Jag är typ den smarta ungen i skolan som blir tilldelad grupparbete. Jag spelar in all musik själv, och sedan låter jag andra komma in och vara med i presentationen. Jag och Noam (Klar, som spelar sampler/keyboard, och även driver bloggen Don’t Die Wondering) har jobbat ihop förut med en remix och jag tror att vi kommer fortsätta samarbeta nu.

Har du lust berätta lite om själva skrivprocessen?
– Jag sitter på mitt sovrumsgolv, sprider ut all utrustning, och lägger på lager på lager tills jag är klar – eller tills mina ben somnar. Oftast tar det runt två timmar att skriva och spela in en låt. Det var så lång tid ”Canada” tog. Jag läste någonstans att Phil Collins skriver sina låtar på 30 minuter, så jag måste nog trimma ned tiden om jag ska skriva min ”Sussudio”.

När jag såg er live på The Social spelade du trummor, och jag har sett dig spela gitarr på några bilder – vilket instrument föredrar du?
– Piano är mitt favoritinstrument, även om jag aldrig spelat det live. Jag skriver fortfarande all musik på piano. Det är en lyx varje gång jag åker hem till Devon och spelar på pianot jag fick när jag var liten. Fast trummor är det roligaste instrumentet. ”I’m the Jack of all instruments, King of nothing”.

Jag frågade Tom fråm How To Dress Well den här frågan också: Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Var säger du?
– Jag har alltid varit inne på rytm, till och med mina (sång)melodier är väldigt rytmiska – och sättet som till exempel Dirty Projectors framkallar rytm med sina röster är sjukt bra.

Det här att du jobbar just med stämmor så mycket är, i alla fall för mig, också vad som gör ert sound så distinkt. Hur jobbar du fram det?
– Harmonier är en jättestor del av mina låtar. Det har nästan blivit en trygghetsgrej nu, att sjunga med två eller tre stämmor på en gång. Det är väldigt tillfredsställande, för det gör allting djärvare. Jag gillar verkligen ackord, jag tilltalades aldrig av att spela sologitarr utan tycker det är roligare hur saker smälter samman eller clashar när du använder mycket ackord. Men när jag arbetar fram stämmorna sitter jag aldrig ned och räknar ut terser eller något sådant, jag bara sjunger dem och ser vad som händer.

I min intervju med HTDW nämnde han också att han verkligen gillade vad som händer generellt musikmässigt just nu och pratade om all innovation och kreativitet. Vad säger du?
– Jag åt lunch med Tom förra veckan och vi snackade om precis det här. Förändringarna för vår generation är enorma, speciellt vad gäller musik, och hur det verkar som att det finns något överlappande, en plats där all musik möts. Men det blir samtidigt också som en slutpunkt – så mycket samplas och omarbetas nu att det verkar som att allt som existerar är en kommentar på det förflutna.

Vad influerar dig? Läser du bloggar och sådant?
– Jag är alltid influerad av stämningen i saker, bilder och ljud i vardagslivet, vilket också gör att jag tycker det är så roligt att använda en sampler. Vad gäller hemsidor, alltså back in the 00′s introducerade Pitchfork mig till en hel del musik och olika musikforum. Internet är fantastiskt när det kommer till att upptäcka.

Nuförtiden har många artister just bloggar, Tumblr, Twitter, Facebook… Vad tycker du om att Internet tar så stor del av musiken (framför allt DIY-scenen), både vad gäller att dela och producera den?
– Mystiken försvinner helt. Du behöver inte veta vad en snubbe i något band äter till lunch eller hur het han är på Youtube. Tumblr-bloggar är schyssta dock, där handlar det mer om att posta nya idéer och fotografier. Fast ibland tror jag att vissa artister blir överexalterade och postar en ny låt varannan dag vilket bara är utmattande för alla.

Har du något särskilt spår med Prizes som du gillar lite extra?
– Jag gjorde ett album förra året som bara var samplingar och jag som sjöng över, men min amerikanska label fick inte igenom allt så det kommer aldrig att släppas, men jag tycker verkligen om låtarna. Jag samplade typ Dylan, Bowie, Youtube och en massa galna afrikanska gitarrer och grejer. Annars har jag en ny låt som heter ”Rumours” som är rätt speciell för mig.

Slutligen, vad är dina planer för den nära framtiden, musikaliskt och/eller personligt?
– Det händer så mycket just nu – en massa roliga spelningar, festivaler och sådant. Sedan jobbar jag på en typ hiphop-mixtape som kommer ha några insane guest vocals och samplingar och sådant. Jag är väldigt peppad på att göra klart den.

Mer info om Prizes, här.
Prizes på Tumblr.

Kanske ska man inte se det som en unik egenskap för denna ganska flytande rörelse av band. Amerikanska popakter har länge haft närmre till att kommentera och införliva populärkultur i sin musik än sina europeiska motsvarigheter. Men ofta har det haft en både charmigt avväpnande och stärkande effekt på musiken. Så är också fallet med Rabbit Punch. Bandet från Gainesville, Florida, säger sig vara influerade av burritos och ölsorten Lagunitas IPA, beskriver sin musik som ”you’ve been watching to (sic!) many videos of snowboarders jumping from helicopters while listening to Jean Michael Jarre”, och gör en tv-spelsartad popmusik som blinkar lika mycket som släpar sig fram. Med samma drömska kvalitet som sina kollegor, och där styrkan är att man inte tar sig själva på alltför stort allvar. Lyssna här.

Frågar ni mig tycker jag det är väldigt befriande. Vad jag skulle älska ett svenskt Let’s Wrestle med svenska texter! Det stora, men egentligen inte så märkvärdiga, med Londontrion är nämligen att de är roliga, att man blir glad när man lyssnar på dem.

Deras texter är kanske ingen stor poesi men däremot så urbrittiskt tongue-in-cheek-charmiga att man bara måste kapitulera. Lyssna till exempel på inledningsraderna i “Song for man with Pica syndrome”:

“In 1971 I did something I should not have done
It made my mother and father worry
I ate three toothpicks, a goldfish
and a child’s candle making kit that belonged to my sister.”

Simpelt och roande. Eller ta bandets signaturmelodi “Let’s Wrestle”:

“Giant haystacks Jamaica George
British wrestling is the way forward
they will bite off your mouth, fingers and nose
and then the crowd goes:
Let’s wrestle, let’s fucking wrestle!”

Totalt nonsens, men underhållande sådant. Även om det är svårt att ta deras plötsliga romantiska utrop “Oh baby, come over here” på allvar finns det ändå en gnutta allvar som stundtals skiner igenom. Som i “I won’t lie to you” där sångaren Wes konstaterar att oavsett hur många skivor han köper så har han ändå kvar en känsla av tomhet. Eller som den komiska uppgivenheten över sakernas tillstånd i ”My schedule”:

“I’m going to my local library
And then I go to the charity shop
Who knows where I’ll go after that
Then I think I’ll go home”

Let's Wrestle plus en hund

Här anar man en begynnande existentiell inställning som antagligen kommer att växa med åren. Men just nu och just här är Wesley Patrick Gonzalez (sång och gitarr), Mike Lightning (bas) och Darkus Bishop (trummor) tre obekymrade geezers, vänner sedan barnsben som nu blivit några år över tjugo, men som fortfarande gillar att klä ut sig med ballonghuvuden och sparka mot små träd i sina musikvideos.

Let’s Wrestle har varken utbildning, riktiga jobb eller någon klar riktning i sina liv men verkar oförskämt nöjda med det, liksom med sitt kritikerrosade debutalbum ”In the court of the wrestling, lets”.

Efter en halvtimmes telefonkonversation med Wesley Patrick Gonzalez en regnig lördagseftermiddag i oktober, kan jag konstatera att han är lika väluppfostrat cool som han tidigare gett intryck av.

Det finns en utpräglad komik i era texter. Vilken humor gillar du själv?
– Robert Crumb, jag har alla hans serietidningar. Även Seinfeld, Reeves & Mortimer och John Waters filmer. Det är vanligtvis sjuk, skruvad humor. Chris Morris är en favorit, han är polare med The Aphex Twin och Warp Records-gänget men också en känd komiker på brittisk tv där han gjort flera galna grejer.

– Det finns en sketch där han hälsar på ett par som sitter i en soffa och ser ledsna ut. Han ger dem en present som visar sig vara en liten kista. De ser helt förstörda ut och undrar vad fan det är frågan om och han säger, ”begraver man inte dem när de är så små?”. Sen berättar han att han ”tänkte att han borde visa att han bryr sig eftersom det var hans”. Och att han ”bara kunde betala för den där gången”, vilket antyder att kvinnan låg med honom för pengar. Det är humor som är så svart som den kan bli, samtidigt som det är sjukt roligt.

”Diana’s hair” handlar om hur jaget i låten kommer över prinsessans bortgång genom att hitta en vän som har identiskt hår med Diana. Hur kom du på den texten?
– Det är Mikes hår jag sjunger om! Hans frisyr såg verkligen ut som prinsessan Dianas ett tag. Det är en kärlekslåt till min vän. Sen läste jag faktiskt om en bög, en riktig rojalist, som blev kär i en annan snubbe för att han hade samma frisyr som Diana. Märkligt och knäppt, men roligt. Jag förstår för övrigt inte grejen med kungafamiljen, varför är de fortfarande här? De behövs inte, de har ingen riktig makt. Men jag ser i och för sig fram emot när vi får en kung, för då får vi byta ut ordet ”queen” till ”king”. Äntligen!

Vad inspirerar dig annars i textskrivandet?
– För mig startar det ofta med ett skämt. En smart oneliner eller en ordlek, som kan komma från Mike eller Darkus, och som jag plockar upp och gör en sång utifrån. Eller så kan det vara något jag läst i tidningen, jag gillar att överanalysera saker och ting. En av mina nya låtar handlar om mannen som uppfann paraplyet, en annan ny låt heter “Alone with my testosterone”.

Vilka artister och band uppskattar du själv, textmässigt?
– Randy Newman! Han är min favorit. Men på det stora hela lyssnar jag inte så mycket på texter i musik, är inte så intresserad. Jag läser en del böcker, men annars är jag praktiskt taget illitterat. Men Randy Newman är den enda som jag tycker att “yeah, he’s really fucking cool”. Det finns fraser eller titlar i låtar som jag gillar, till exempel hos Pavement.

– Jag måste också nämna Paul McCartney. Hans texter är fantastiska eftersom det är så mycket känsla i dem. Jag antar att folk i allmänhet ser John som den coola medlemmen i The Beatles eftersom han var så ärlig och rå, men det jag gillar bäst med Pauls låtar är när han bara sjunger om sin hund.

Ja, när The Beatles splittrades blev John ett självbelåtet världssamvete som gjorde plågsamt naken musik utifrån sina terapisessioner. Och Paul flyttade ut till landet och hängde med sin familj och ett gäng djur, rökte gräs och spelade in ljuvligt tillbakalutad popmusik om det lilla livet.
– Precis, det finns ett tidigt soloalbum som heter “Ram” som jag verkligen älskar. Har du hört “McCartney II”? Den är också fantastisk och låter som Kraftwerk eller något, med breakbeats, drum’n'bass och sånt. Den var långt före sin tid och låter helt jävla galen. Folk skrattar åt mig när jag säger det, men det är verkligen en av de bästa skivorna någonsin.

Jag tycker också att det finns en koppling mellan er och Jonathan Richmans underfundiga lyrik. Lyssnar du på honom?
– Absolut, jag tillbringade större delen av mina tonår med att lyssna på honom. Jag gör det inte så mycket nu för tiden, men han var min favoritsångare under många år.

– I bandet har vi inte så många gemensamma artister och band som vi alla gillar, men Jonathan Richman och The Modern Lovers är vi eniga om, liksom Pavement, The Beatles och The Beach Boys.

En vän till mig tycker att ni låter väldigt amerikanska och som just Pavement. Men jag kommer i första hand att tänka på typiskt brittiska pop och punkband med smarta texter, som The Kinks, Television Personalities och Buzzcocks. Tycker du ni låter mest amerikanska eller brittiska?
– Jag pratade med en snubbe som har en skivaffär, och han sa att vi är det enda bandet som låter som Dinosaur Jr, Pavement eller Yo La Tengo och samtidigt är så typiskt brittiska. Man kanske kan säga att vi är hälften Yo La Tengo och hälften Swell Maps. Det finns influenser från båda sidor så jag antar att vi är fifty fifty.

En av era uttalade influenser är fransk dragspelsmusik. Vad är det ni gillar med den?
– Det är mer Mike Lightnings område, han är jättebra på dragspel. Det stör mig att folk ofta säger att vi är värdelösa på våra instrument, för Mike är den bästa musiker jag någonsin mött. Han kan spela många instrument. Men, visst, jag är också ett fan av Edith Piaf, Jacques Brel och Serge Gainsbourg.

Er debutsingel heter ”Song for ABBA tribute record”, men jag kan inte höra ABBA nämnas alls i låten?
– Haha, ja nu för tiden är jag ett stort ABBA-fan men förr hatade jag dem. Darkus brukade reta mig och säga att alla mina sånger lät som ABBA och jag bara “fuck off you fucking dick!”. Han sa att mina låtar skulle passa bra in på ett hyllningsalbum till ABBA. Men nu gillar jag ABBA. “Lay all your love on me” är en fantastisk låt. Jag älskar fan i mig den!

Vad var det som fick dig att ändra uppfattning?
– Åh, jag vet inte. Kanske var det bara för att Mike gillade dem som jag hatade ABBA så mycket. Jag försökte länge ogilla saker som han tyckte om. Jag vet, det är stört… jag kan inte riktigt förklara det.

Era musikvideos är både absurda och barnsliga. Hur tänker ni kring dem?
– Det är vanligtvis jag och Mike som kommer på idéerna, sen får vi hjälp av vår vän Ben Ransley. Han gjorde tidigare en kortfilm som heter ”Death of blue ninja” där vi är med. I ”We are the men you’ll grow to love soon” driver vi med det atletiska mansidealet, men faktum är att jag går till gymmet varje dag. Jag är ett stort fitness-fan. Vi gjorde en turné i USA där jag började bli fet, så det var hög tid för mig att börja motionera.

– Videon till ”I’m in fighting mode” är min favorit. När vi hade filmat klart den så insåg vi till vår fasa att det fanns likheter till historien om massmördaren John Wayne Gacy. Han klädde ut sig till clown och mördade 33 unga pojkar ute i skogen på sjutiotalet. Och i videon har vi en clown och många ungar som springer runt i skogen som spöken. Mördare, det är vår huvudsakliga influens.

Jag såg er på Way Out West i somras, där det tyvärr var väldigt lite folk i publiken, kanske femtio personer. Är målet att bli ett stort band?
– Nja, det är ingen drivkraft egentligen. Det är kanske ingen jättepublik på våra spelningar, men de som kommer är å andra sidan coola typer. Vi har gjort vår grej i många år, jag och Mike har spelat i band sedan vi var 13 år. Det här är vad vi alltid velat göra och vi är glada att vi får göra det på vårt sätt. Somliga trodde att vi bara kunde göra den där korkade punkgrejen och att vi snabbt skulle försvinna. Men när albumet kom ut så blev nog en del förvånade. De långsamma låtarna tror jag vissa hade svårt för, medan andra tycker att de är de bästa. Vi skulle aldrig släppa ifrån oss något som vi inte tyckte är det bästa någonsin. Vi är väldigt arroganta unga män…

Let’s Wrestle

Från: London
Aktuella: Med albumet ”In the court of the Wrestling Let’s” som kom i somras.

Lyssna på Let’s Wrestle och se deras videos här

Lyssna på ”Check my machine” av Paul McCartney här

Se Death of Blue Ninja här

Se Chris Morris “Coffin mistake” här