Oväder räknas inte till den skaran. Den Stockholmsbaserade duon lyckas förena elektroniska beats och överstyrd skriksång med texter om att riva maktstrukturer och få det att vibrera av relevans i varje del av uttrycket.

Oväder är Malin Ringsby och David Selander. De båda började skissa på ett projekt tillsammans för drygt tio år sedan. En låt gjordes men sedan rann det hela ut i sanden. 2014 återupptog duon skapandet och ut kom singlarna »Today is not your day« och »I spy dark sky«. De följdes av kassetten och digitala EP:n Today is not your day som släpptes i slutet av förra året.

Såväl singlarna som kassetten för tankarna till Le Tigre, Atari Teenage Riot och det kaosartade hos band som Lightning Bolt. Det är ilska, frustration och övertygelse som bara måste ut. Det finns inget mellanläge. Inget kompromissande. Volymen och tonläget är på max hela tiden. Det är som ett blixtnedslag i en kraftstation.

Musiken är digital hardcore, en genre som inte haft någon större popularitet i Sverige. Just därför valde man att anamma stilen, berättar Malin och David när jag träffar dem över en kopp kaffe i Stockholm.

Malin: Vi har båda lyssnat mycket på det och kände att det har varit så mycket 90-talsrevivals men att det inte är någon som har plockat upp digital hardcore, i alla fall inte i Sverige. Det kändes som ett enkelt litet hål att fylla. Det började med att vi mådde pissigt, var deppade över det politiska läget och bar på en massa frustration. Då är det så jäkla skönt att ha ett sådant utlopp, att avreagera sig och kanske elda upp en och annan person.

David: Att all vår ilska hörs i musiken.

Malin Ringsby och David Selander lärde känna varandra i början av 2000-talet. Malin spelade i riot grrrl-influerade Jenny Came Back och David spelade in gruppens första demo. Båda har varit med i olika punk- och hardcore-projekt. David ingick bland annat i Stockholmsbandet Three Japanese And One Chinese Friendee och har även gjort elektronisk musik på egen hand. Att arbeta med enkla medel faller sig naturligt för båda.

Sitter ni alltid och gör låtar på samma plats?
David: Det är olika men oftast sitter vi tillsammans och pillar framför datorn.

Malin: Du är mer den som sitter och skissar på ett beat när du arbetar själv. När jag gör något själv så skriver jag antingen en text eller samplar något som jag tycker låter coolt.

Det är du som är samplingsansvarig?
Malin: Ja, det har blivit så att jag slår på metallskrot i fyrtio minuter och spelar in det. Sedan har ganska många låtar börjat med att du har ett beat.

David: Ja, eller så har jag skickat en två sekunder lång snutt och så har vi byggt något utifrån det.

Malin: Men åttiofem procent av tiden sitter vi och arbetar tillsammans.

Lägger ni sång då också?
David: Nej, det brukar vi göra efteråt. Vi har idéer om hur vi ska sjunga och när själva musiken är klar brukar Malin fundera ut hur vi ska skrika.

Malin: Man får hitta någonstans där man kan vara och skrika. Det är det negativa med skriksång, att man måste ha bra ljudisolering för att kunna utöva det.

Live är Oväder en laddad enhet av energi. Malin och David står hellre på golvet framför scenen än på scenen. De studsar runt till beatsen, går ner på knä och vrålar ut textrader ackompanjerade av stroboskop och ibland även filmprojiceringar.

Textmässigt är Oväder politiska. Men det handlar inte om någon plakatpolitik. Texterna knyts ihop med det digitala och hårda uttrycket och bildar en helhet som är omstörtande utan att man behöver snappa upp ett enda ord av det som sjungs.

Ni var frustrerade över det politiska läget när Oväder startades för något år sedan, var kom den frustrationen ifrån?
David: Att Sverigedemokraterna hade gått framåt så mycket, det feministiska läget över lag och ja, det fanns mycket skit att oroa sig över.

Malin: Ja, det går i vågor. Man pendlar mellan perioder då man är hoppfull och saker känns bra och så helt plötsligt stannar allt upp och går bakåt. Det är den frustrationen som man inte vet vad man ska göra av. Jag har lätt för att bli uppgiven. Då behöver man något som man kan kanalisera den känslan genom och göra något konstruktivt istället.

Bandet är ett bra sätt att ösa ur er frustration för att hålla humöret uppe?
David: Ja, verkligen.

Malin: Det är våra terapisessioner, särskilt att spela live. Det är värsta utloppet.

Live är ni väldigt nära publiken när ni uppträder, ni står ofta på golvet. Försöker ni medvetet att bryta en barriär mellan er och publiken?
David: För min del känns det som att det blir tråkigt när det blir ett avstånd mellan oss och publiken, det är roligare att vara en del av helheten.

Malin: Det är roligare på golvet. När man spelar i mindre band som inte är så kända så blir det ofta att folk står klistrade längs väggarna när man uppträder. Mitt emellan är det ett stort golv som är väldigt ödsligt, jag blir så provocerad av det öde golvet. Om det är tomt där så ska jag fan fylla upp varje centimeter av golvet, brukar jag tänka.

Om ingen annan står där så är det lika bra att ni står där?
David: Ja, precis. Kommer inte publiken närmare så får vi ta oss till publiken.

Malin: Vi spelar elektronisk musik och har nästan allt förutom sången på backtracks när vi uppträder. Om vi bara skulle trycka på en knapp och stå stilla på scenen skulle det bli jävligt meningslöst för folk att se. Det behövs adderas en ytterligare nivå. Det är en del av vårt koncepttänk – att tänka en helhet och vad som engagerar folk.

Oväder live på Cantina Real i Stockholm. Foto: Mattias Pettersson

Ni har en ganska visuell profil vad gäller bilder. Ni har bland annat spelat live med projiceringar i bakgrunden. Är det en del av tänket kring ett koncept?
Malin: Vi har det lyxiga upplägget att vårt band består av en ljudtekniker och en grafisk formgivare. Innan vi började spela live tänkte vi mycket kring det. Att man kan svänga ihop snabba visuals till exempel. Vi hade en spelning på Cyklopen (i Stockholm, reds anm.) där vi hade tv-apparater på scenen med skärmar som bara visade brus och där vi sprejade vår logga på. Vi skramlade ihop fyra tjock-tv:s som vi fraktade till och från Cyklopen i en liten bil bara för det. Sjukt ovärt egentligen men det blev skitbra. Jag tror att sådant bidrar mycket till upplevelsen.

David: Det är roligare att få alla sina sinnen stimulerade när man ser oss live.

Det låter som en slogan för ett spa.
David: Ja, men det är lite så med oss.

Malin: »Oväder stimulerar alla dina sinnen«.

Ni kör ofta live på mindre ställen. Är det intressant att uppträda i sådana små och koncentrerade sammanhang?
David: Det passar oss bäst. I och för sig tror jag inte att vi skulle få speciellt stora spelningar.

Malin: Hittills har vi tackat ja till de spelningar som vi har blivit erbjudna och har inte styrt upp något själva. Men vi har frågat oss själva ganska ofta vilket sammanhang vi hör hemma i? Vilka kan relatera till det vi gör, kommer någon att göra det och vad är de för personer? Vi står ju med en fot i lite olika scener. Så det har blivit att vi har spelat där vi har våra nätverk och det har varit ganska uppskattat.

David: Vi har pratat om att försöka aktivera oss mer och fixa spelningar och åka runt mer än vad vi gör. Men frågan är som sagt vilka man ska kontakta? Punkställen kanske inte är intresserade av elektronisk musik och sådana ställen som anordnar elektronisk musik är nog inte så förtjusta i att det ska vara hårt och politiskt. Det finns ingen digital hardcore-scen i Sverige över huvud taget.

Finns det några andra band som kör den musiken och några nätverk för det i Sverige i dag?
David: Inte längre. I början av 2000-talet fanns det en massa band här i Sverige. Eller massa och massa – det var tre stycken band som jag visste om. Men hela den scenen har dött ut, i alla fall här i landet och i resten av världen. Det finns några enstaka men inget i Sverige som jag vet om.

Vilka var de tre banden som fanns förut?
David: Shiftplus, 64Revolt och Babylon Disco, det är de jag känner till i Sverige. Förutom Babylon Disco, som jag tror fortfarande är aktiva, så slutade de andra för en massa år sedan. Det är bara vi som håller fanan uppe (skratt).

På tal om det, jag såg att Atari Teenage Riot släpper en ny skiva nu i februari (Reset). De finns fortfarande?
David: Ja, fast de har blivit lite mer synthpoppiga, det är inte så mycket digital hardcore över dem längre.

Malin: De släppte en video i somras till låten »Modern liars«, men den var sexistiskt tveksam och de fick ganska mycket skit för det. Folk blev besvikna och rasade på deras facebook-sida. Det var precis när vi hade börjat. Vi passade på att posta en länk till vår sida på deras facebook då men den raderades ganska snabbt. Men vi fick några likes på det i alla fall. Lite gerilla-marknadsföring måste man göra.

Har Atari Teenage Riot haft någon betydelse för er musik?
David: Ja, det var dem som fick mig att upptäcka digital hardcore. Jag hörde en låt av dem runt 1997–98 och tyckte att det lät bra. Jag såg dem live 1998 och fastnade direkt för dem. Sedan dess har jag tyckt att det borde finnas mer av digital hardcore.

Vad är det du gillar med musiken?
David: Jag har alltid gillat punk och elektronisk musik, när de två stilarna kombineras tycker jag är den perfekta matchningen. Jag är så besviken över att inte fler upptäcker vilken fantastisk kombination det är.

Ni ska medverka på en samlingskassett med låten »Today is not your day« som Sippinkollektivet ska släppa . Hur kom ni i kontakt med dom?
David: De var på vår första spelning som vi hade på Gula Villan (i Handen utanför Stockholm, reds anm.). De kom fram efteråt och tyckte att vi borde spela på någon av deras tillställningar.

Malin: Vilket vi också gjorde nu i december, det var grymt (på Bajsverket i Stockholm, reds anm.)

De är hyfsat nystartade va?
Malin: Nja, de har funnits några år. De gör mycket bra grejer – arrar spelningar och släpper kassetter till exempel. Det är tur för oss att det finns den sortens sammanslutningar för det är ett sammanhang som passar oss väldigt bra. De har punk- och HC-inriktning men med en öppensinnad attityd till sådant som ligger utanför standardmallen. Jag gillar det, när det blir en bredd.

Borde det finnas fler sådana sammanslutningar än vad det gör i dag?
Malin: Det finns inget tak för det, ju mer desto bättre. Det är svinfint när folk öser in sina passioner och sitt engagemang i att förmedla kultur och DIY. Jag tycker ändå att det finns ganska mycket sådant i Stockholm just nu.

Vad har ni för planer för 2015?
Malin. Vi håller på att göra nya låtar och är sugna på att få ut ett nytt släpp. Men det får bli när vi har låtar som vi tycker är tillräckligt bra för att ge ut.

David: Vi ska även engagera oss att ordna lite fler spelningar själva istället för att alla spelningar ska komma till oss.

Malin: Vi har fortfarande inte haft vår första spelning utanför Stockholm så det är ett av våra mål. Vi är lite peppade på att släppa vinyl. Vi har snackat om diskett också.

En stor diskett eller den lite mindre?
Malin: Det blir den mindre modellen. Det roliga vore att släppa en EP i form av tio disketter.

David: En låt på varje diskett.

En antigrej mot USB-minnet, »här kommer en låda med disketter, försök att lyssna på dem!«.
Malin: Ja, det är ett väldigt fint format. Men annars är vi lite av ett periodband. I början var vi väldigt effektiva och fick mycket gjort på kort tid, nu har det varit lite lugnare. Det funkar bra när vi sätter upp deadlines för oss själva. När vi fick vår första spelning hade vi bara kört några rep och skrivit två låtar. Då blev vi tvungna att göra låtar till ett helt liveset och det är i princip alla låtar som är med på kassetten som vi släppt. Det kan vi rekommendera om man startar ett band, att fixa en spelning innan man har låtar. Då blir man tvungen till att styra upp material och sätta igång.

/

Oväder spelar live på Cyklopen i Högdalen i Stockholm tillsammans med Knifven och Vi Som Älskade Varandra Så Mycket, den 7 mars. Mer info här.

Mer om Oväder här och här.

Lyssna på EP:n/kassetten Today is not your day.

Sippinkollektivet

I januari kom första släppet, en EP med titeln Float av den svenska producenten och sångaren August Landelius. EP:n nosar på elektronika, r’n’b och pop och ramas in av Augusts ljusa och souliga röst. Det är musik som inte glider in i en enda fålla utan som rör sig mellan flera stilar likt en graciös konståkare. Det är fyra låtar som det inte går att sätta en självklar stämpel på och just därför passar de Naiv Recordings motto som handen i handsken.

För det lilla Malmöbolagets programförklaring är inget högtravande manifest. Det handlar om att ha ett brett och öppet sinnelag och att kombinera kreativ frihet med ambitioner som räcker upp till himlen. Konstigare än så är det inte.

Jag kontaktade Kristofer, Anton och Gustaf för att ta reda på mer.

Varför startades Naiv Recordings?
– Vi har hela tiden känt att vi skulle vilja ha en etikett där den musik vi gillar ges ut. Vi har haft en dröm om att kunna säga »det här är släppt på vårt bolag…«. Vi har alla haft drömmar och idéer om att bygga något eget. Att ha fullständig kreativ frihet och ambitioner höga som skyskrapor. Skisserna började vi med tidig vår 2014 och nu har vi äntligen börjat bygga.

Var ni inspirerad av någon annan etikett när ni startade Naiv?
– Vi har sneglat på olika etiketter, men inte så att vi är direkt inspirerade av någon specifik aktör.

Det är tre personer som är involverade i skivbolaget. Berätta vilka ni är?
– Kristofer Nilsson har tidigare arrangerat Hemma Hos (konserter, festivaler och livesessions). Pluggar i Malmö och tycker att Loveless av My Bloody Valentine är en av de bästa skivorna som någonsin släppts.

– Anton Hessler är från Strängnäs, är nyexaminerad produktionsledare och började skivbolagsresan som praktikant på skivbolaget Bad Taste i Lund. Har arrangerat klubbar i Malmö med What We Do Is Secret, men gillar hiphop.

– Gustaf Bofält är mer eller mindre född i en skivbutik och började i tonåren leka J Dilla i crackade musikprogram på familjedatorn. Har även agerat DJ och arrangerat klubbar både i Stockholm och Malmö.

Vad har ni för tanke med Naiv Recordings? Vilka slags artister och format är det ni ska rikta in er på?
– Det finns inga specifika artister eller genrer som vi vill rikta in oss på, utan vi är ett öppet bolag där den musiken vi tycker om ska få en självklar plats. Artister som har något att berätta, något spännande att komma med är alltid intressant. Geografisk hemvist spelar ingen roll. Vårt mål är att hitta artister vars musik är odefinierad, artister som är svåra att placera i fack. Som har ett eget sound.

Ert första släpp är en EP med producenten och sångaren August Landelius med titeln Float. Hur stötte ni på August?
– Vi fann snippets av två låtar på soundcloud som vi helt och hållet förälskade oss i.

August Landelius musik är soulig och r’n’b-doftande elektronika med inslag av jazz. Vad var det som gjorde att ni bestämde er för att ge ut honom?
– Det fanns en potential och en skaparglädje hos August som vi ville plocka upp. Det är musik som känns väldigt samtida. August har något subtilt över sig som känns roligt att uppmärksamma. Precis som du säger är det soul, r’n’b, elektronika och jazz i samma mening. Eller ska det klassas som pop? Det var just det svårdefinierade med hans musik som gjorde honom så intressant. Vi har aldrig hört något liknande.

Vad har ni själva för musikaliska influenser? Kommer detta speglas i det ni ger ut?
Kristofer: Mina influenser kommer främst från det bankande, malande och skräniga med gitarr och elektroniska element i fokus. Klyschigt, men sant, så har jag en bred musiksmak och är öppen för alla genrer och avarter. Det kommer ge mig en bra uppfattning om det mesta, om helheten.

Anton: Allt från hiphop till folkrock. Jag tycker det redan har speglat det vi gett ut. Den som lever få se om det fortsätter att prägla våra släpp.

Gustaf: Jag är uppvuxen i ett hem där obskyr fusion, snuskig funk och progressiv rock ständigt strömmade ur högtalarna. Jag kom i kontakt med begreppet indiepop först när jag blev myndig. Är sjukt dålig textlyssnare och minns sällan låttitlar.

Det har dykt upp flera fina svenska skivbolag under de senaste fem-sex åren, såsom Periferin i Skellefteå, Kosmisk Väg i Malmö och en hel del andra liknande etiketter. Hur tycker ni att klimatet för mindre skiv- och kassettbolag är i Sverige i dag?
– Det känns väldigt öppet och vibrerande. Med den rådande digitaliseringen av musik finns det alltid plats för alla att bidra med sitt strå till musikstacken. Det behöver inte vara några promotion-kampanjer för hundratusentals kronor utan det räcker fint att vara kreativ och ha lite fingertoppskänsla för att nå ut till sina lyssnare. Och tur. För att nå igenom bruset krävs en ganska stor dos tur. Men tur förtjänar en. Eller?

Flera av dessa bolag är inriktade på att släppa musik på kassett. Vad tycker ni om den inriktningen och att det blivit populärt? Finns det någon möjlighet att ni kommer att ge ut kassettsläpp?
– Det känns roligt. Alla nya trender, uttrycksformer och distributionssätt är kul. Kassetten är fin på det sättet att den är väldigt bunden till att lyssnaren är hängiven. Det är svårare att på kassett spola fram till nästa låt än på en skiva eller Spotify. Kassetten är spännande i sitt format också då den är lätt att frakta och dela med sig av i form av att spela över på andra kassetter och så vidare.

Nämn fem svenska etiketter som är spännande i dag.
– Zeon Light Kassett, relativt gammalt bolag med mycket bra släpp i små upplagor. Kning Disk, aldrig har ett skivbolag paketerat sina produkter så väl. Goldenbest, pizzor och limos. Joy och Little Jinder. Kollektivet Records, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållningen. Adrian Recordings, Malmös mesta exilbolag som har ett stall av guld. Rundgång Rekords, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållning del två.

/

Mer om Naiv Recordings här.

Mer om August Landelius här.

Lyssna på August Landelius EP Float här.

She Knows More Than She Thinks är en samling som är värd all uppmärksamhet. Bakom den står musikern Galya Chikiss från Sankt Petersburg. Galya bestämde sig för att förena sex olika artister från Ryssland och Ukraina, inklusive sig själv, till ett möte som visar upp både den särart och begåvning som utmärker den elektroniska DIY-scenen i de båda länderna. Det är artister som arbetar i sina egna avgränsade världar men som delar mycket med varandra musikaliskt.

Resultatet är en samling som är spännande och variationsrik från första till sista ton. Det är musik som är vacker, ödslig och varm om vartannat. De tolv låtarna öppnar upp nya rum i det elektroniska landskapet och låter en bekanta sig så pass mycket att man är tvungen att återvända.

Galya Chikiss har valt artister med fingertoppskänsla. Blablarism (Oksana Zmorovych) från Kiev gör bombastisk och housig pop lika dramatisk som en storm i januari. Ladan från Kiev/Odessa charmar med ettrig ambient techno och drum’n’bass där hennes kyliga sång är som iskristaller i ett vackert vinterlandskap.

Galya Chikiss eget projekt Chikiss skapar varm och hypnotisk elektronika där analoga synthar samspelar med robotartad sång – starkt beroendeframkallande. Tosya Chai, även hon från Sankt Petersburg, gör ena stunden lyskraftig synthpop och i den andra psykedelisk folk med näring från en mörk granskog.

Moskvabaserade Peekaboos musik är försiktig där hon blandar sparsmakade trummaskinstakter och enkla synthackord med ett effektivt och isande resultat. Och Anya Kutz från Petrozavodsk gör avskalad och monoton medeltidselektro där lager på lager med röster bildar en mantralik och närmast extatisk ljudväv.

Här och var går det att höra släktskap till artister som LA Vampires, Holy Other och Maria Minerva. Men varje artist har en personlig sfär som de inte har uppfunnit över en natt. De representerar alla musik som växt fram i processer där målet att finna nya marker och göra det med enkla medel gjort den motståndskraftig mot yttre påverkan. Det är musik som är lika hemlig som inbjudande. Som att leta efter en väg i mörkret och samtidigt känna en slags trygghet för man vet att man kommer att hitta rätt.

Att Galya Chikiss inte bara valt artister utan även gjort det snygga omslaget understryker hennes tydliga kurerande av She Knows More Than She Thinks. Det är hon som format släppet och gjort den till en av de bättre DIY-samlingarna som kommit under de senaste åren. Skaffa den från Not Not Fun och lyssna på den här.

Och på tal om Anya Kutz. Hennes utmärkta grupp Love Cult släppte nyligen EP:n Wonderland.

Under de senaste åren har kassettkulturen fått ett uppsving och fler och fler små etiketter, både i Sverige och i utlandet, har specialiserat sig på att ge ut musik på kassett. Lördag den 7 september anordnas Cassette Store Day för första gången i ett antal städer i Europa och USA. I Sverige firas den i Malmö i skivbutiken Rundgång och i Stockholm på Larry’s Corner. TMA kontaktade Gavin Maycroft, klubbarrangör och musikentusiast som nyligen startat kassettdistributionen och etiketten Oma333, med ett gäng frågor.

Växte du upp med kassettband och lyssnade på dem när du började intressera dig för musik?
– Ja, kassetter har alltid varit en del av mitt liv. Jag hade en Walkman och jag brukade spela in saker från radion (mestadels John Peels program) och göra blandband åt mina vänner.

Minns du din första kassett? Eller ett tidigt kassettsläpp du lyssnade på?
– Nej, inte direkt, eftersom jag alltid hade massa blandband. Men bland de album jag hade så minns jag rätt poppiga grejer som Queen och Madonnas Greatest Hits eller REM:s Out of Time. Jag minns att jag lyssnade så mycket på Trickys debut Maxinquaye och Tori Amos Under the Pink att jag inte längre kunde avgöra vilken kassett det var eftersom att texten hade nötts bort.

Varför startade du Oma333?
– Det började med ett förslag från Brian Shimkovitz (bloggen och skivbolaget Awesome Tapes From Africa) där vi diskuterade om han skulle skicka sina kassetter som han inte behövde till mig innan han flyttade tillbaka till USA från Berlin. Jag hade en känsla av att folk gärna betalade lite extra för unika kassetter som hans och jag kände tillräckligt många kassettnördar för att det skulle funka.

– Strax därefter hörde jag att frakten hade gått upp med typ sextio procent i USA och att det gjorde det svårt för många av de små men grymma kassettetiketterna att överleva. Jag kände att jag kunde dra mitt strå till stacken och tänkte att folk här nog gärna skulle köpa välgjorda släpp från etiketter som Not Not Fun och Night People. Joachim Nordwall (iDEAL Recordings) påminde mig även om min favoritetikett, Mississippi Records, och deras fantastiska blandband som jag länge har varit ett fan av.

– Jag bad en vän skicka över en låda med Mississippi-kassetter från Portland och sedan var jag igång! De sålde slut innan de ens hade kommit fram, och samma sak hände upprepade gånger med Awesome Tapes From Africa-släppen. Jag har nu närmare tjugo etiketter i mitt stall och har sålt uppemot hundra kassetter på fyra månader. 

Var kommer namnet Oma333 ifrån?
– Oma är holländska för mormor, och min flickvän Pomme är från Eindhoven. Jag hörde ordet under en julmiddag och jag gillade både hur det lät och hur kombinationen av bokstäver såg ut. Det är inte konstigare än så. Det slog mig inte förrän senare att det hade rätt starka associationer till namnet på min klubb – Mother – då Pomme påpekade det. Ha! Siffrorna 333 hänvisar till den exakta tid då jag föddes och de har alltid haft betydelse i mitt liv. Oma betyder även mormor på tyska vilket jag antar även knyter an till det faktum att jag föddes på ett brittiskt militärsjukhus i Hannover.

– De etiketter som jag distribuerar för tillfället är: Escho, Not Not Fun, 100% Silk, No=Fi Recordings, Mississippi Records blandband, Sahel Sounds, Little Axe, Headway, Crash Cymbals, Flacon, Hockey Rawk, Hästen och korset, Clan Destine samt Brosis, och snart förhoppningsvis Goaty Tapes, Moptaco, iDEAL, Kosmisk väg, Night People, Music City, Channel Zero, Zeon Light, Kassettbolaget Svart pyramid, Fonal Records och några till.

Kassettkulturen har haft ett uppsving på senare år och är åter på benen. Varför tror du att intresset har förnyats?
– Personligen har det funnits där hela tiden eftersom varken jag eller mina vänner slutade lyssna på, och köpa, kassetter. Men med det sagt så verkar det vara en återuppståndelse och det är förmodligen svårt att inte dra paralleller till vinylens dito. Samt det faktum att folk sitter med motsvarande två års musik på iTunes och fortfarande inte vet vad de ska lyssna på och därmed har slutat bry sig.

Vad är det du gillar med kassettbandet som format att ge ut musik på till skillnad från cd eller MP3:s/digitalt?
– Det finns flera svar på den frågan. Och då måste jag också tillägga att jag inte har något emot varken cd eller MP3. Men känslan av att hålla i ett kassettband är betydligt mer speciell än en cd-skiva. Framför allt i dessa dagar då cd-skivan mest är något som vi tankar över till datorn och sedan glömmer bort i en driva i hörnet. Personligen är jag väldigt förtjust i att plocka ut kassetten ur sitt unika och fint designade fodral och sen sätta i den i en bandspelare eller en Walkman. Det är alltid speciella ljud i den processen.

– Jag gillar att låta kassetten rulla och höra ljudet av när den byter sida och rullar vidare. Kassetter gör också att jag uppskattar hela album mer. Jag tycker verkligen bättre om mixar i denna form. Och sen är kassetter billigare och lättare att ge ut och känns mer som »riktiga« släpp än till exempel CD-R, på grund av all omsorg och tid som många lägger ned på att designa kassettomslag.

Kassetter kan upplevas som opraktiska, att man måste ha en kassettspelare för att kunna spela dem (eller en Walkman). Tror du att det gör kassetten mer unik och intressant än andra ljudformat? Att det krävs lite ansträngning för att kunna lyssna på dem?
– Jag tycker inte att det är mer omständligt eller krävande att lyssna på kassetter. Världen är full av Walkmans, små köksbandspelare och professionella bergsprängare. För den som inte har en och är intresserad av att skaffa, så tar det inte mer än fem minuter för ett besök hos Myrorna eller Stadsmissionen för att hitta en. Då kan man passa på att donera 50 kronor till välgörenhet medan man är där också.

– Jag tycker också att det är kul att göra ett litet urval av musik som man kan ha med sig och som man kan skräddarsy för ett specifikt tillfälle. Det är en kul och intressant ritual som inte alls känns omständlig. Att allt ska vara så tillgängligt och enkelt (musik i mobilen, spellistor som rekommenderas på datorn, och så vidare) har i vissa fall lett till att folk blivit mer likgiltiga inför musik.

Det finns en hel del bolag i USA, Europa och Skandinavien som ger ut ny musik på kassett. Har du någon favoritetikett?
– Ja, alla de som jag listat ovan. De är alla kassett-släpp som jag nu (eller snart) distribuerar.

Awesome Tapes From Africa är ett av bolagen som har specialiserat sig på att ge ut nya släpp eller återutgivningar med okända eller svårfunna inspelningar av obskyr folk, disco och elektroniska artister från Afrika. Varför är kassettband lämpade för den här typen av musik?
– Brian på Awesome Tapes From Africa släpper vinyl, cd och kassetter, så jag vet inte om det är så relevant i det fallet. Det gör även Christopher Kirkley (Sahel Sounds), vars skivbolag tål att upptäckas åter och åter igen. Det känns roligare för mig, personligen, att addera lite »kassettljud« till vissa inspelningar av den här sorten, men jag gillar dom lika mycket på vinyl. Afrika har starka band till kassettkulturen, där är det fortfarande det mest använda och populära formatet i många av länderna. Fast å andra sidan så är mycket musik från Västafrika lagrad på minneskort och mobiltelefoner.

Tror du att det pånyttfödda intresset för kassettkulturen kommer att nå yngre lyssnare som inte växt upp med kassetter eller vinylskivor?
– Ja, jag tror det. Jag har fått positiv respons och uppskattning hittills. Jag hoppas bara att resten av dem kan se bortom designen eller det nostalgiska (iphoneskal, tygväskor, fula t-shirts) och uppskatta känslan och ljudet av kassetter också.

Vilka är de kommande släppen och projekten för Oma333?
– Det första släppet är Gabo and the Wartels, ett band från Göteborg som leds av en extremt begåvad amerikansk musiker. En dag mötte han en familj som spelade på gatan. Vid det tillfället fanns också en sjuårig flicka med som spelade bastrumma, och han frågade om de ville starta ett band med honom. På släppet blir det gamla och nya sånger. Magiskt rakt igenom! Och med omslagsdesign av Rasmus Westman (som också gjort Oma333 loggan).

– Andra preliminära släpp är en samling med outgivet material med Blood Music. Det består av demos, outtakes och andra fantastiska och aldrig tidigare hörda inspelningar. Ett annat släpp är en UFOFBI co-release med Hockey Rawk. Sedan frågade Xavier Garciá Bardón (Dj Bongo Man) mig om jag ville ge ut hans fantastiska mix som går under namnet Legon Flutes, för första gången på kassett. Jag har också varit i kontakt med R. Stevie Moore och undersökt möjligheten att släppa en kassett med honom. Fantastiskt nog så tackade han ja. Jag håller tummarna för att det kommer att bli av. Jag kommer också att arrangera olika tillställningar under Oma333.

Den 7 September äger Cassette Store Day rum för första gången. Tror du att detta kan bli ett årligt återkommande arrangemang på samma sätt som Record Store Day?
– Jag tror att den respons som de som organiserat det hela har fått svarar på vad det betyder för kassettkulturen: De är överrumplade och smått chockade över hur det, som från början var tänkt att bli en engångsgrej på Rough Trade east, nu har vuxit globalt med över sextio olika arrangemang som alla sker nu på lördag. Från Venezuela till Tokyo. Och över femtio nya släpp ges ut endast för denna dag.

– Bland dem finns nya släpp med Animal Collective, The Flaming Lips, Peter Broderick, Deerhunter och Molly Nilsson, på bolag som 4AD, Wichita, Paw Tracks, Bella Union, Fat Cat och Polydor. Vissa av dessa kommer att finnas till försäljning hos Larry’s Corner i Stockholm nu på lördag då det också blir livespelningar med Mole Says Hi, Telephone melts, Small Feet, Martine Herterich och Daniel Fagerström. De kommer alla att inkludera kassettbandspelare i sina livesets och ha sina egna utgivningar till försäljning.

– Så, ja, jag tror verkligen på en lång och ljus framtid för detta och jag ser fram emot att se det hela utvecklas och växa.

Gavin Maycrofts tio favoritkassetter

Kristina Florell slutade med konståkning i årskurs fem och började istället att sjunga. Idag gör hon musik under namnet Merely och hennes popmusik är uppväxt på MTV, hiphop och sång lika mjuk som sköljmedel. Hon kallar den för hipheart.

På rasterna under högstadiet satt Kristina Florell i skolans pianorum och gjorde egen musik, mellan passen av tjuvrökning.

»Jag hade en kattuppfödning hemma förut, och det här är en av kissarna. Jag älskar doften av kattunge«.

När hon kom hem om kvällarna brukade hon spelade upp sina nya sånger för sin pappa. Om han grät visste hon att hon hade lyckats.

Flera år senare, under sin första riktiga sommar i Stockholm, lånar hon ett elpiano av sin rumskamrat och börjar att skriva nya sånger. När EP:n Semblance växer fram bestämmer hon sig för att ta Merely på allvar.

– Eller snarare för att ta mig själv på allvar. Jag har insett under det senaste året att jag gör det här av hela mitt hjärta på så många sätt att jag skulle bli uppäten inifrån om jag lade min tid på annat.

Faktumet att Kristina är skolad i en kör – träningen utanför isen, för att återgå till den här textens inledning – ger hennes musik ett sakralt skimmer. Traditionellt har det utsnitt av smal popmusik och fjäderlätt dansmusik som Merely hittas i premierat bultande vilja framför exakta stämmor.

Men Kristina Florell har båda två. Hennes traditionella skola ligger gömd under lapptäcken av hiphop och svensk DIY.

När hon sjunger låter det som en ultramodern psalm. Den franska vokalgruppen The Swingle Singers spökar i bakgrunden när Merelys beats lämnar isen och snurrar upp i luften och gör en trippelpiruett.

Mer av Merely, här.

»Tomten är min vän Andrew, från en oförglömlig Halloweenfest någonstans i Bushwick«.

»Min contemporary studio scene i Solna«.

Senare under året kommer estländska Maria Minervas album ”Cabaret Cixous”. Med en titel inspirerad av den franska feministskribenten och filosofen Hélène Cixous är skivan luftig och kylig till en början. Det är popmusik med simpla beats och diffus karaktär som blickar tillbaka mot 90-talet. Men under lagret av synthar framträder en tänkande housemusik vars styrka är att den inte är direkt medryckande. Den glider undan och låter sig inte fångas. Den påminner  om när industrigenren började nosa på dansmusiken. En slags gråzon som sätter igång tankeverksamheten snarare än talar till fötterna. Det hindrar dock inte Maria Minerva från att inkludera en egen tolkning av ABBAs hit ”Honey, honey” på skivan.

”936” och ”Cabaret Cixous” är två av 2011 års främsta album. Båda är också utgivna på Los Angeles-baserade Not Not Fun Records. Sedan 2004 har skivbolaget släppt kassetter, vinyl-EP:s och CDr-skivor med Sun Araw, Ducktails, High Wolf, Pocahaunted, Sex Worker, KWJAZ och en mängd andra artister som befinner sig en bra bit från mittfåran.

Äkta paret Amanda och Britt Brown står bakom verksamheten. Med en estetik som är präglad av mycket färger, handgjorda omslag och en personlig avsändare har duon byggt upp en stark zon av gör det själv-kultur under 2000-talet. Inte bara för den höga kvaliteten på utgivningarna och bredden på stilar. Utan också för att verksamheten, kanske mer än något annat, vilar på vänskapsband och nära relationer med artisterna.
När Amanda skulle åka på turné med sitt musikprojekt LA Vampires (också utgivna på Not Not Fun) ville hon ha med sig Maria Minerva – framför allt för att hon själv ville se henne uppträda.

Hög tid att ta reda på mer. Jag hör av mig till Britt Brown.

Är du, som många andra entusiaster som driver små bolag, en skivsamlare från början?
– Jag har aldrig varit en skivsamlare, även om båda mina föräldrar är hängivna samlare (av japanska vintage-robotar och egensinnig folkkonst). Jag har älskat musik sedan jag var 12 år och har alltid varit intresserad av band och konstig musik. Men jag hade aldrig som plan att starta ett skivbolag eftersom ingen som jag kände under min uppväxt gjorde musik. Amanda och jag älskar musik djupt men det är inte en samlares kärlek. Vi jagar inte efter svåråtkomliga grejer, det är mer troligt att vi köper billiga begagnade kassetter och tolvtummare i second hand-butiker och på loppisar.

Hur startades Not Not Fun Records och vilka intentioner hade ni med bolaget i början?
– Vi hade vi ingen specifik vision bortsett från att jobba med människor som vi tror på och två: göra omslag/paketering så galen och livfull som möjligt. Musikaliskt var det väldigt öppet. Bolaget startade endast för att Amanda hade haft ett litet kassettbolag under några år när hon gick på college och tänkte att det skulle vara coolt att göra något liknande igen, tillsammans med någon annan. Vi var båda förvånade över hur snabbt det växte.

Du och Amanda driver bolaget och arbetar med det på heltid. Är ni de enda som är involverade eller finns det andra som ni jobbar med?
– Vi är de enda ”anställda”. Vår vän Ben Shearn hjälper till att filma och redigera alla våra musikvideos och Ashley (från Topaz Rags) som vi också känner, hjälper oss med den mer komplicerade webbredigeringen som vi inte klarar av. Förutom det har vi haft ett par praktikanter under vissa perioder, men ingen permanent.

Hur väljer ni de artister som ni släpper? Vad letar ni efter i deras musik och arbete?
– Jag tror att Amanda och jag båda letar efter olika kvaliteter i de artister vi kan tänka oss att ge ut. Hon reagerar väldigt instinktivt på musik – det kan vara konstigt eller experimentellt, men om det krävs för mycket av en akademisk/kontextuell förståelse för att uppskatta själva ljuden så går det bort. Under de senaste åren har hon blivit mer förälskad i rytmbaserade stilar, ”body music” som dub, dance, groove och så vidare. Jag gillar allt det också, men det jag tilltalas av kommer från en annan plats.

– I high school älskade jag konstpunk-grejer, sedan rann det över i krautrock och japansk psych och överlag drogartad musik. Jag gillar tanken på musik som funktionell, som har ett syfte: att vara eskapistisk, hypnotisk, som försätter dig i andra tillstånd och i trans. Du kan uppnå det med repetitiv pulserande dansmusik lika mycket som du kan det med ambienta synthlandskap. Men jag letar alltid efter den känslan, i en form eller annan.

Musiken och stilarna som ni släppt från början och fram till nu har varierat ganska mycket. Hur skulle du beskriva utvecklingen av Not Not Funs ”sound”?
– Som jag nämnde så grundades bolaget på total öppenhet. Vad vi ger ut är helt enkelt ett uttryck för var vi befinner oss i våra egna influenser, och vad världen tycks vara inspirerad av. Ibland kommer stilar och går bara för att man experimenterar så mycket att de vattnas ur för en stund. Det är nödvändigt att det då utvecklas till ett nytt område för att det ska kännas levande och kopplat till konstformen. Förändring är bra. Jag kan inte tänka mig att Not Not Fun skulle stanna vid en enda stil under en längre period.

Vänskap och personliga relationer med artisterna verkar vara viktigt för er. På vilket sätt påverkar det bolaget?
– Varken Amanda eller jag har gått på någon handelsskola eller kan mycket om ekonomi förutom sunt förnuft, därför har vi aldrig sett NNF som någon vanlig affärsverksamhet. Det har alltid varit mer av ett kostsamt kuratorbetonat konstprojekt. Naturligtvis har vi varit tvungna att bli halvt yrkesmässiga på vissa områden för att hålla företaget på fötter. Men den kreativa och mänskliga sidan är det enda som får blodet att pumpa och som gör att arbetsdagarna på tolv timmar inte känns som ett hjärndött kneg.

– När du känner ett band eller en artist som riktiga människor och du respekterar dem som det blir det mycket lättare och mer  givande  att kämpa för att deras musik ska höras. Och ta kostnaderna för att få ut hela projektet i världen. Det blir ett upplyftande uppdrag som känns speciellt och unikt.

– Det finns såklart massor av människor i varje del av musikindustrin som gör det för mer än bara pengar/kädisskap än något annat, och vi har ingen rätt att döma eller lägga några värderingar i det. Men vi kan inte relatera till pengar så därför arbetar vi inte så. Det intresserar oss inte och jag tror inte att omedelbar världsframgång är nödvändigtvis det som betyder något om 30 år. Många av mina favoritband, böcker, album, målare och så vidare, var knappt uppskattade under sin livstid, och jag tror det är nästan normalt på något sätt. Men ja, NNF:s konst är väldigt inspirerad av våra vänskapsband och av de människor vi möter som sticker ut och tycks vara inspirerade av alla de rätta sakerna.

Är det de nära relationerna med artisterna som karaktäriserar de mindre bolagen och distributionen av den ”oberoende” musiken i dag?
– Jag brukade tro att så var fallet, men inte längre. Under 90-talets indierockera verkade det som att bolagen hade nära relationer med sina artister. Men internet har gjort det så mycket lättare att existera som en isolerad digital ö att jag tror att det är mer vanligt för bolag/artister i dag att verka på en praktisk, opersonlig nivå. De flesta musikentusiaster är online jämt, så bolag kan sätta upp en webbshop i de mest esoteriska, avlägsna miljöerna och fortfarande ge ut musik av band från hela världen som de aldrig har träffat, och förmodligen aldrig kommer att träffa.

– Återigen, det är absolut inget fel med det, men jag och Amanda skulle inte fortsätta driva detta bolag om det funkade på det sättet. Det mänskliga elementet i DIY-musiken har varit, till och från, en av våra största inspirationskällor. Vi skulle inte kunna verka i ett tomrum.  

Ni har släppt en mängd artister och en rad olika stilar. Många av dem tycks vara rotade i en slags experimenterande och suggestiv popmusik. Om du skulle försöka att hitta något gemensamt för dessa artister, vad skulle det isåfall vara?
– Vi får denna fråga i en eller annan form ganska återkommande och vi har aldrig något bra svar på det. Vi lyssnar inte bara på rent experimentell musik. Men ingen av oss gillar speciellt mycket pop eller rockmusik heller om det inte är udda eller skruvat genom ett annorlunda filter. Ingen av oss bryr oss speciellt mycket om professionell produktion heller, så för oss är lo-fi inget statement (eller trend), det är bara en preferens. Vi vill höra ett bands personlighet i musiken så mycket som det bara går och det kan vi upptäcka i vilken genre/stil som helst, såklart.

Några av artisterna, som Dylan Ettinger, tycks vara ganska influerad av tidig industrimusik, som Throbbing Gristle. Är det en genre som är en influens för Not Not Fun, både vad gäller musik och koncept?
– Det är ingen specifik influens men eftersom ingen av oss bryr oss speciellt mycket om rock/popstilar befinner sig gitarren ganska långt ner på listan av våra favoritinstrument. Och vadsomhelst som är en motsats till den typen av musik (som TG) slår an något hos oss. Allt för ofta känns rockmusik – i sina mest fantasilösa former – som en dinosaur av tradition och förutsägbarhet.

–  Jag gillar att Throbbing Gristle aldrig utgav sig för att vara ”riktiga musiker” och istället uppfattade sig som ett stort konstprojekt som använde musiken som medium. Det är något som båda jag och Amanda kan relatera till och respektera. Personligen älskar jag dock industrimusik och det är något som jag alltid lyssnat på när jag funderar över framtida idéer/uttryck för Robedoor.

Maria Minerva (Maria Juur) från Estland är en av de senaste artisterna på Not Not Fun. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Maria är fantastisk. Hon mailade Amanda från ingenstans runt november 2010 och sa att hon gillade vårt bolag och skickade med cirka 20 färdiga låtar som Amanda och jag älskade direkt. Sedan planerade vi att göra ett gäng album och samarbeten och turnéer. Vi försökte även att ordna ett visum så att hon skulle kunna komma hit och arbeta dels med bolaget och bo i LA. Jag hoppas att vi kommer att släppa mer med henne, hon är så unik och själfull och har en underbar attityd gentemot musik och livet.

Kan du berätta lite om Not Not Funs estetik? Er hemsida är färgglad och ljus, nästan som en serietidning. Speglas detta i skivomslagen och omslagskonsten på något sätt?
– Vi älskar färger och maximalism och livliga bilder, så ja, på många sätt är vi inte speciellt ”subtila” haha. Jag skulle inte kalla det ”serieaktigt” men kanske litegrann. Vi gillar konst som inte tar sig själv på allt för stort allvar, en viss dos lekfullhet håller vi högt. Vi går inte in för att ge ut skämtmusik men vi gillar att skratta och jag skulle önska att fler låtar/band/konst införlivar det i sin estetik.

Amanda har skivbolaget 100% SILK. Hur skiljer sig det från Not Not Fun?
– 100% SILK är Amandas idé och vision, men i själva verket driver vi båda våra skivbolag tillsammans. Hon kurerar SILK och väljer artister men det är en gruppinsats att katalogisera, göra omslag, design och alla de ekonomiska bitarna. Hennes tanke var att utforska de udda utkanterna i dansmusiken, till stor del på samma sätt som NNF fokuserar på de perifera delarna av psych, experimentellt, ambient, pop och så vidare.

– Det är ett mycket medvetet systerbolag även om musiken som ges ut på det ibland skiljer sig ganska mycket från det som NNF ger ut. Personligen så dyrkar jag allt det som getts ut på 100% SILK hittills. Jag är väldigt imponerad av den gemenskapen mellan artister och remix-människor. På så sätt har det varit väldigt uppfriskande att interagera med en ny värld av stilar och artister.

Tio favoritlåtar från Britt Brown

1. Invisible Conga People – In a hole

http://www.youtube.com/watch?v=ZZNqhLxNIdE

2. Secret Birds – Laser archipelago

http://vimeo.com/4070252

3. Space Dimension Controller – The love quadrant

4. Pharaohs – What???

5. Heatsick – Dream tennis

6. Daughters of the sun – Face is dead

7. Clive Tanaka Y Su Orquesta – International heartbreaker

8. KWJAZ – Once in Babylon

9. Gala Drop – Drop

10. Beautiful Swimmers – Big coast

Hype Williams musik är suggestiv och dov. Den rör sig i ett grumligt skikt där släpiga trummaskiner och dysfunktionella gamla synthar möter en alienerad värld. Det är skev funk på fel varvtal med en inneboende kylighet. Soundmässigt finns det en hel del paralleller med tidiga industrigrupper som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Framför allt de sistnämndas uttalade mål att göra musik som utmanar och utforskar de mörkare och besatta sidorna av människan, istället för att attrahera massorna, känns nära till hands.
Men då Cabaret Voltaire och TG, åtminstone i början av sina karriärer, upprättade en mur mot mainstream- och populärkulturen, omfamnar Hype Williams den. Inte bara för att man delar samma namn som den kända musikvideoregissören. I låtar som ”The throning” – en avskalad omgörning av Sades 80-talshit ”The sweetest taboo” – och ”Do roids and kill E’rything” – med samplingar av Drake – förenar man de båda sfärerna med sin egen röst.
Ett självklart förhållningssätt i en tid då de flesta kulturella barriärer och uppdelningar har raserats eller upphört att vara giltiga.

Samtidigt kan Hype Williams ses utifrån en ganska tydlig konstnärlig kontext, med ett uttalat bakomliggande koncept. Gruppen sägs ha grundats i London 2008 av Father Ronnie Krayola och Denna Frances Glass, och ska vara ett projekt som sträcker sig över 18 år där olika personer för det vidare i en kedja. Först ut är Inga Copeland (enligt ryktet Karen Glass) och D Blunt (Roy Nnawuchi) som valts ut att göra musiken och stå för det kreativa. Förutom att uppträda och producera har duon även samarbetat med andra musiker och konstnärer, bland annat vid en tre dagar lång konsthappening i London som inkluderade video, skulptur och installationer.
Det konceptuella går även igen i Hype Williams videor, som ofta har formen av direkt, 80-talsbetonad videokonst där bildflödet har samma slow motion-tempo som musiken.

Till detta kommer en mystik och ett hemlighetsmakeri. Duon gör få intervjuer, ger korta och märkliga svar och är allmänt svårtillgängliga.
Förvirring som medialt kontrollredskap? Eller en uppenbart fiktiv berättelse där igångsättarna – ”curatorerna” – och medlemmarna är samma personer?
När jag träffar D Blunt och Inga Copeland visar sig åtminstone det korthuggna vara en myt. De har i alla fall inga problem att lägga ut texten.

– Jag tycker att alla har rätt att inte svara på en fråga. En dum fråga förtjänar ett dumt svar. Hade vi haft intentionen när vi gick in i detta projekt att berätta om allting så hade det inte varit något snack. Men nu vet jag ingenting om vad som kommer att hända så jag kan inte svara på någonting egentligen, säger D Blunt.

Duon bor i dag i Berlin. Inga Copeland kommer från Estland och har en bakgrund i konstvärlden. D Blunt är från London och säger att han tidigare varit boxare. Konsten fanns i alla fall inte där i ett tidigt skede.
Därför har han aldrig brytt sig om att dra en gräns mellan den världen och populärkulturen, framför allt inte med Hype Williams.

– Vi suger bara upp saker, så får andra tolka vad det är. Jag tycker att det är synd just nu, när man läser något i en artikel om att användandet av populärkulturen är en trend. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där man inte intresserade sig för konst, men jag råkade ramla in i den världen och var den konstiga i familjen. Och nu har cirkeln slutits. Jag gillar saker i båda sfärerna, och närmar mig inget med ironi, jag gillar det för att jag har ett genuint intresse i det. I den här världen som vi verkar inom, som är väldigt liten, ses det ofta som något uttänkt, men så är det inte för mig, säger D Blunt.

Musikaliskt går det ändå att se influenser från r’n’b och hiphop i Hype Williams musik. Såväl på sina ep:s som på det obetitlade albumet från tidigare i år visar man upp en slags långsam och släpig r’n’b. En musik där alla snygga och polerade delar har bytts ut mot obskyra lo-fi-ljud och suddig ambient. Som hämtade från en underjordisk kammare där alla felmeddelanden hamnar. Efter att systemen kollapsat och vi desperat letar efter en väg att hitta tillbaka till oss själva.
En del av låtarna innehåller även akustiska instrument, med slagverk som driver fram monotona, nästintill ritualistiska rytmer.

– Man går igenom olika faser av vad man influeras av, inte bara i musik utan i livet i stort. Under den perioden när vi spelade in albumet så var det ganska rörigt i våra liv, man kunde inte avgöra vad som var dag och natt, säger Inga Copeland.
– Ja, det var mycket droger och Sun Ra. Mycket droger minus musikskapandet, säger D Blunt.
– Nu lever vi ett helt annat liv i en annan miljö. Med helt andra människor och intryck omkring oss, lite renare. Jag går och simmar nu, kanske kommer det att höras i musiken också, säger Inga Copeland.

I Berlin har man stadens stora technoscen som en påtaglig ljudkälla. Men det går inte att hitta några sådana elektroniska delar i Hype Williams musik.

– Jag gillar techno, men jag gillar inte minimal. Jag såg Ricardo Villalobos dj:a en gång och det var som att han spelade en fem timmar lång låt, jag kunde inte höra skillnaden mellan de olika partierna, inte när basen kom in eller skiftningarna. Jag gillade dock hur mycket han gillade det själv, säger D Blunt.

– Jag tycker det är väldigt fascinerande hur så många människor kan gilla en så robotisk typ av musik. Vad driver dem? Vad är det de hör som jag inte förstår och uppfattar? Kanske är det monotonin, när man hör något som är väldigt repetitivt så brukar hjärnan skapa andra ljud för att fylla ut tomrummet. Om man lyssnar på minimal techno under fem timmar så kanske det går att höra skönheten i det till slut, säger Inga Copeland.

Hype Williams inkorporerande av masskulturen består inte bara i Drake-samplingar och tolkningar av Sade. I videon till ”Rescue dawn II” finns scener från David LaChapelles video till Britney Spears ballad ”Everytime”. En sekvens där Britney lägger sig i badet efter att ha blivit jagad av paparazzis och bråkat med sin pojkvän, och sedan medvetet drunknar i en filmiskt dramatisk final (av vissa menat som ett svar på ryktena om hennes sviktande mentala hälsa). I Hype Williams version får bilderna en ödesmättad och nästan plågsam laddning.
Samtidigt visar den hur effektfullt resultatet blir om man som Hype Williams själv tar kontrollen över det välproducerade och polerade, och placerar det i ett mer ogästvänligt, svårgenomträngligt sammanhang.
Något som är mer möjligt än någonsin i dag då det smala och breda gått in i varandra fullt ut.

– Det är en postmodern dröm, det var vad de sa under 80-talet, att det är såhär det kommer att bli. Och sen kom internet och då insåg folk att, shit det kommer att förbli såhär, säger Inga Copeland.
– Det bästa vi kan göra är att inte lyssna på eller läsa något när det handlar om vad vi tar in eller inte, det kommer bara att driva oss till vansinne till slut, säger D Blunt

– Man ska nog inte försöka definiera saker heller. Ser man, som kritikerna, all kultur som highbrow eller lowbrow och att det därför är viktigt att kategorisera saker, så missar man poängen. Man kanske ändå ska låta saker vara när allt är en sådan röra. Man behöver inte sätta en etikett på det bara för att man annars inte skulle förstå det – att bara mata folk med kategoriserad information. Om man är stark nog att kunna strukturera sin hjärna utan alla kategorier inser man att saker inte hör till en enda etikett. De flyter runt mellan olika sammanhang, ute i rymden utan att du förstår det och det är då det börjar bli intressant, säger Inga Copeland.

Hype Williams Youtubekanal.
Senaste släppet, ”Find out what happens when people stop being polite, and start gettin real”, finns att beställa här.
Lyssna på nya ”Dior EP”:

hype williams – Dior EP by cplnd

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.

Ett utmärkt exempel på detta var ett besök i London för några veckor sedan: i stort centrerat kring fyra sammanslagna spelningar på lilla The Social i Soho, bestående av Prizes, How To Dress Well, Visions Of Trees och Memoryhouse. I nästan alla fallen hade man som bäst hört en handfull Mp3:or, och att se dem live var som att höra dem första gången.

Förutom How To Dress Well, som jag skrivit om förut, och därför kanske också stod vid sidan av i förkunskap, såg jag mest fram emot det förstnämnda bandet; Prizes, eller Hari Ashurst, som är Prizes kärna. Inte minst fick jag just en sådan där liten, kvick musikalisk förälskelse när jag såg Jamie Harleys video till Prizes (eller Treasure som de först hette) ”Canada”.  Mot en fond av långsamma och förvridna bilder av Pamela Andersons och Tommy Lees sex tape verkade Prizes släpiga stämmor och distanserade gitarrer nästan melankoliska och kommenterande i kontexten.

Jag mailar Hari sittandes på min balkong i solgasset i Stockholm, och får svar från honom, sittandes på sin balkong i London.

Hej Hari! Hur är det, vad har du gjort idag?
– Vet du, det är en underbar dag i London. Solen är framme och det är varmt och självklart har jag varit inomhus och spelat in. Men nu sitter jag på balkongen i solen och ska snart ta ett glas vin.

Först, en snabb fråga: Varför ändrade du ditt namn (från Treasure) till Prizes?
– Det var en rättighetsgrej. Här är några favoritbandnamn till från vår lista som inte blev valda: Princess Diana, Wild Bees, Butlers In The Buff, Hot Candles.

För de som inte hört Prizes förut, hur skulle du beskriva er musik?
– Det är ljudet av att stoppa huvudet under vattnet i ett badkar och lyssna till slow jams som pumpas ut genom jetstrålen, med strålande sol ovanför, och ben överallt omkring dig.

Men du började som ett soloprojekt? Eller är du det fortfarande?
– Jag är typ den smarta ungen i skolan som blir tilldelad grupparbete. Jag spelar in all musik själv, och sedan låter jag andra komma in och vara med i presentationen. Jag och Noam (Klar, som spelar sampler/keyboard, och även driver bloggen Don’t Die Wondering) har jobbat ihop förut med en remix och jag tror att vi kommer fortsätta samarbeta nu.

Har du lust berätta lite om själva skrivprocessen?
– Jag sitter på mitt sovrumsgolv, sprider ut all utrustning, och lägger på lager på lager tills jag är klar – eller tills mina ben somnar. Oftast tar det runt två timmar att skriva och spela in en låt. Det var så lång tid ”Canada” tog. Jag läste någonstans att Phil Collins skriver sina låtar på 30 minuter, så jag måste nog trimma ned tiden om jag ska skriva min ”Sussudio”.

När jag såg er live på The Social spelade du trummor, och jag har sett dig spela gitarr på några bilder – vilket instrument föredrar du?
– Piano är mitt favoritinstrument, även om jag aldrig spelat det live. Jag skriver fortfarande all musik på piano. Det är en lyx varje gång jag åker hem till Devon och spelar på pianot jag fick när jag var liten. Fast trummor är det roligaste instrumentet. ”I’m the Jack of all instruments, King of nothing”.

Jag frågade Tom fråm How To Dress Well den här frågan också: Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Var säger du?
– Jag har alltid varit inne på rytm, till och med mina (sång)melodier är väldigt rytmiska – och sättet som till exempel Dirty Projectors framkallar rytm med sina röster är sjukt bra.

Det här att du jobbar just med stämmor så mycket är, i alla fall för mig, också vad som gör ert sound så distinkt. Hur jobbar du fram det?
– Harmonier är en jättestor del av mina låtar. Det har nästan blivit en trygghetsgrej nu, att sjunga med två eller tre stämmor på en gång. Det är väldigt tillfredsställande, för det gör allting djärvare. Jag gillar verkligen ackord, jag tilltalades aldrig av att spela sologitarr utan tycker det är roligare hur saker smälter samman eller clashar när du använder mycket ackord. Men när jag arbetar fram stämmorna sitter jag aldrig ned och räknar ut terser eller något sådant, jag bara sjunger dem och ser vad som händer.

I min intervju med HTDW nämnde han också att han verkligen gillade vad som händer generellt musikmässigt just nu och pratade om all innovation och kreativitet. Vad säger du?
– Jag åt lunch med Tom förra veckan och vi snackade om precis det här. Förändringarna för vår generation är enorma, speciellt vad gäller musik, och hur det verkar som att det finns något överlappande, en plats där all musik möts. Men det blir samtidigt också som en slutpunkt – så mycket samplas och omarbetas nu att det verkar som att allt som existerar är en kommentar på det förflutna.

Vad influerar dig? Läser du bloggar och sådant?
– Jag är alltid influerad av stämningen i saker, bilder och ljud i vardagslivet, vilket också gör att jag tycker det är så roligt att använda en sampler. Vad gäller hemsidor, alltså back in the 00’s introducerade Pitchfork mig till en hel del musik och olika musikforum. Internet är fantastiskt när det kommer till att upptäcka.

Nuförtiden har många artister just bloggar, Tumblr, Twitter, Facebook… Vad tycker du om att Internet tar så stor del av musiken (framför allt DIY-scenen), både vad gäller att dela och producera den?
– Mystiken försvinner helt. Du behöver inte veta vad en snubbe i något band äter till lunch eller hur het han är på Youtube. Tumblr-bloggar är schyssta dock, där handlar det mer om att posta nya idéer och fotografier. Fast ibland tror jag att vissa artister blir överexalterade och postar en ny låt varannan dag vilket bara är utmattande för alla.

Har du något särskilt spår med Prizes som du gillar lite extra?
– Jag gjorde ett album förra året som bara var samplingar och jag som sjöng över, men min amerikanska label fick inte igenom allt så det kommer aldrig att släppas, men jag tycker verkligen om låtarna. Jag samplade typ Dylan, Bowie, Youtube och en massa galna afrikanska gitarrer och grejer. Annars har jag en ny låt som heter ”Rumours” som är rätt speciell för mig.

Slutligen, vad är dina planer för den nära framtiden, musikaliskt och/eller personligt?
– Det händer så mycket just nu – en massa roliga spelningar, festivaler och sådant. Sedan jobbar jag på en typ hiphop-mixtape som kommer ha några insane guest vocals och samplingar och sådant. Jag är väldigt peppad på att göra klart den.

Mer info om Prizes, här.
Prizes på Tumblr.

Kanske ska man inte se det som en unik egenskap för denna ganska flytande rörelse av band. Amerikanska popakter har länge haft närmre till att kommentera och införliva populärkultur i sin musik än sina europeiska motsvarigheter. Men ofta har det haft en både charmigt avväpnande och stärkande effekt på musiken. Så är också fallet med Rabbit Punch. Bandet från Gainesville, Florida, säger sig vara influerade av burritos och ölsorten Lagunitas IPA, beskriver sin musik som ”you’ve been watching to (sic!) many videos of snowboarders jumping from helicopters while listening to Jean Michael Jarre”, och gör en tv-spelsartad popmusik som blinkar lika mycket som släpar sig fram. Med samma drömska kvalitet som sina kollegor, och där styrkan är att man inte tar sig själva på alltför stort allvar. Lyssna här.